Nekromanti [D&D 3.5] Age of Worms …

Dante

Bäst i Sverige på rollspel
Staff member
Joined
17 May 2000
Messages
9,991
Location
Stockholm
Åttonde spelmötet (spoiler) ...

Här kommer det någon gång snart att finnas info om vad som skedde under det åttonde spelmötet. Bland annat ett tragiskt dödsfall i gruppen!

<center><table width="450"><tr><td><font face="Georgia">Styrkta av den exempellösa framgången med att rensa Erythnul-templet beger sig våra hjältar åter ner i Dourstone-gruvans mörka innandöme. Bakom den illavarslande porten märkt med Vecnas onda märke finner de ett virrvarr av dunkla, grovt huggna gångar – en labyrint.

Gruppen håller ihop, med Auric främst och Newlin som arriärgarde. De väljer gångar på måfå tills de plötsligt finner en dörr. Efter fruktlösa försök att dyrka upp och slå in den ovanligt bastanta dörren beslutar de sig för att helt sonika hälla lampolja över den och tända på. Den kraftiga rökutvecklingen tvingar bort dem ett tag. När de återvänder kan de enkelt slå ner den förkolnade dörren och innanför den finna … ett tomt rum utan andra utgångar. De vänder tillbaka och väljer en annan gång.

Just när de passerar en sidogång överraskas de av dolda fiender som bombarderar dem med alkemisteld och armborstlod. Jeninnas kläder fattar eld, men Merwyn släcker dem med en skapa vatten-besvärjelse. Fienderna attackerar från flera olika håll och Auric rusar mot de gömda armborstskyttarna medan Rhys och Jeninna bildar en andra front. Newlin håller uppsikt bakåt, vilket visar sig klokt då två vilda digervesslor frenetiskt ansätter honom. Då han gjort sig beredd har han inga svårigheter att nedgöra dem. Magikerna slår ut sina angripare – som visar sig vara kenku, små fågelvarelser, humanoida fast med korphuvuden – utan större bekymmer. Svårare är det för Auric som har svårt att träffa de vilt duckande och krumbuktande krypen. Till sist lyckas Merwyn och Newlin hjälpa honom, men inte utan att en av varelserna flyr in i labyrintens mörker.

Våra hjältar fortsätter planlöst genom labyrintens virrvarr – och utsätts för ett andra bakhåll. Från ingenstans dyker fler kenku upp och omringar gruppen. En av dem kastar en liten glödande pärla in i gruppens mitt. Den detonerar i ett mäktigt eldklot som skadar alla och slår Rhys och Jeninna medvetslösa. Nästa kenku trollar fram en lång piska som snärtar mot Newlin och lindar sig om hans lemmar så han är oförmögen att röra sig. De enda som kan göra något är Merwyn och Auric som ger sig in i närstrid med de kenku som hotar dem. Auric nedgör sin och lyckas även dräpa den trollkunnige kenkun varvid piskan som binder Newlin försvinner. Pelorkorsfararen häller en helande dryck i Rhys som är riktigt illa däran – och räddar därigenom denne till livet, för i nästa sekund slungar kenkuledaren ytterligare en pärla mot Rhys, Newlin och den medvetslösa Jeninna. Ännu ett eldklot; och när lågorna skingras ser de övriga att Jeninnas sönderbrända kropp är bortom all räddning.

Rasande ansätter gruppen de kvarvarande fienderna som söker fly inför deras rättmätiga vrede. De nedkämpar alla utom en som lyckas ta sig undan via dolda gångar och hemliga dörrar, omöjliga för våra hjältar att öppna eller ens upptäcka.

Sorgsna lyfter de upp Jeninnas kropp och återvänder till staden ovanför …</font face></td></tr></table></center>

Där slutade vi för denna gång, trots att det inte förflutit särskilt lång tid av kvällen. XP-utdelningen var modest, så ingen levling denna gång. Nästa spelmöte kommer gruppen att ha en ny medlem.
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,665
Location
En mälarö
Auric 3

Inför Heironius!

Vi pressade vidare i den mörka gången som visade sig leda till en liknande kammare som den vi just lämnat. Den bortre delen verkade beså av rasmassor som, dock med en hel del besvär, nog skulle kunna vara klättringsbar. Ovanför den fanns en öppning som ledde vidare. Intressantast var dock den repbro som gick mellan grottöppningen ovanför rasmassorna och en annan öppning rakt ovanför den punkt vid vilken vi just kommit ut. Detta ledde oss till att tro att denna på något sätt skulle leda till den klipphylla i den tidigare kammaren, från vilken vi just blivit beskjutna från. Efter en kort överläggning beslöt vi oss för att bege oss tillbaka och försöka ta oss upp på avsatsen och nå bron den vägen, en taktik som lockade mer än att försöka ta oss uppför rasmassorna, något som skulle kunna sätta oss i en position idealisk för bakhåll. Sagt och gjort. Vi lyckades med lite besvär kasta upp en änterhake och snart hade vi alla tagit oss upp på klipphyllan. Detta visade sig vara odjurens vanliga väg då det låg en väl förankrad repstege prydligt ihoprullad där uppe. Våra misstankar visade sig stämma eftersom där även fanns ännu en grottöppning, dold från den avsats där vi blev beskjutna på, som ledde vidare in i berget. Där stötte vi dock på motstånd igen. Innanför grottöppningen vindlade sig gången vidare och plötsligen stod jag inför en jättelik grimlock beväpnade med två långa knivar som den med ett ursinnigt vrål försökte hacka mig i småbitar med! Den hade arbetat sig upp till ett vansinnesliknade tillstånd där den vrålade oavbrutet och spottade fradga medans den pressade tillbaka oss, vilt huggandes med sina knivar. Jag fick flera djupa skärsår i armarna medans jag frenetiskt försökte hålla tillbaka den enorma besten som hotade att trycka ner mig på rygg. Tack och lova hade jag Nevlin bakom mig och endast med hans hjälp lyckades jag hålla mig på fötterna. När överraskningen lagt sig så lyckades jag få in flera träffar med mitt svärd och tack vare att min kamrat bakom mig var beväpnad med ett långt spjut så hade grimlocken inte bara en utan två motståndare emot sig, något som visade sig vara ohållbart även för ett vildjur av dennes kaliber och snart låg den död framför våra fötter. Endast ett par meter längre in så mynnade gången mycket riktigt ut på den gångbro vi sett tidigare.

Även bron innebar ett visst taktiskt dilemma. Läget var visserligen bättre än om vi försökt klättra upp för branten men även på bron var utgjorde vi enkla mål för en eventuellt väntande fiende. Detta löste vi genom att vi helt enkelt, med mig i täten och den spjutbeväpnade Nevlin som andreman, rusade över bron så fort vi kunde för att inte fångas på den. Det visade sig vara en klok åtgärd. I gången väntade fler grimlockar som inte hann med att attackera oss utan blev fångade i sin tunnel och inte kunde möta oss mer än en i taget. Så var det visserligen för oss med då vi fortfarande till stor del stod på bron men vi visade sig vara bättre rustade för den typen av strid. Våra motståndare i gången visade sig dock inte vara ensamma. Hittills osedda reste sig fler fiender från gömställen i rasmassorna och började ta sig upp för att anfalla oss i flanken. De var någon slags humanoider med glänsande svart skinn och långa armar, mer liknade bläckfisktentakler än något annat. Med oroväckande snabbhet började de ta sig upp på bron men än en gång visade sig våra trollkarlar vara nog så dugliga. Med en kombination av förvirrande ljusmagi och eldklot oskadliggjordes de innan de hunnit orsaka någon större skada, vilket var en stor tur då de stridskunniga i sällskapet fanns längst fram i strid med grimlockarna. Så om tentakelvarelserna hunnit fram vet man aldrig hur det hade gått! Även striden mot grimlockarna i fronten avslutades utan större problem, med ett flertal liggandes döda och endast en undkommen. Denne var mycket snabbare än vi, så vilka fiender som än fanns framför oss så kunde vi räkna med att de inom kort skulle veta att vi var i antågande. För att de inte skulle få för lång tid till att förbereda sig så avancerade vi utan dröjsmål vidare i gången.

Även denna gång ledde efter några svängar ut i en större grotta med flera grottöppningar. Ett par grimlockar med spjut attackerade oss så fort vi klev ut ur gången men för att inte fångas i den trånga öppningen så stormade jag och Nevlin oförskräckt ut, även om det innebar att vi tvingades springa rakt mot våra fienders spjutspetsar, ett tillfälle de inte försatte utan utnyttjade till att ge oss båda sår som dock, på grund av våra kraftiga rustningar, inte blev mer än skråmor. Rhys kastade snabbt en besvärjelse på Nevlin som gjorde honom nästan dubbelt så stor som han vanligtvis är och snart var fienden nedkämpad, förutom en som flydde in i en av gångarna med mig och Nevlin hack i häl. Gången var endast ett par meter lång och ledde till en kammare med änne fler grimlocks, denna gång närmare ett tiotal, som grep efter sina vapen när vi stormade in. En våldsam strid bröt ut! Hugg utdelades och togs emot av båda sidor, lyckligtvis bara med förluster på grimlocksidan. Kort därefter hördes ett avgrundsvrål utifrån den större kammaren bakom oss. Jag såg ingenting då men våra kamrater hade blivit angripna i ryggen av en jättelik grimlock med en stor stridsyxa! Det såg ganska mörkt ut för dem då den ende med någon striderfarenhet överhuvudtaget var Mervyn och han hade inga större chanser att ensam kunna freda allihop mot den nye motståndaren. Den som emellertid räddade hela situationen var Rhys, som genom att snabbtänkt kasta en teleportationsbesvärjelse som bytte plats på mig och den nytillkomne grimlocken, lyckades vända hela striden till vår fördel. Det var förresten i sista sekunden eftersom jag hade blivit omringad i den mindre kammaren och var svårt träng från alla håll, så denna formel räddade även mig. Nu när vi hade alla våra fiender på en plats och dessutom på en där jag och Nevlin kunde kontrollera hur många vi skulle tampas med åt gången så stod det inte länge till innan vi stod som segrare även i denna kamp. Helt lätt hade dock inte segern vunnits. Vi var båda svårt sargade av grimlockarnas vapen och utan Mervyns helarkraft hade vi näppeligen kunnat fortsätta. Uttrötta men tacksamma över att vara vid liv beslöt vi oss för att vila upp oss en kortare stund innan vi fortsatte. Platsen var väl vald för sådant då vi vid denna punkt enkelt kunde försvara oss mot anfall både framifrån och bakifrån.
 
G

Guest

Guest
Jacobis testamente

Jag skriver det här ifall jag skulle gå förlorad i strid mot de mörka makterna, så mina sida av historien bevaras.

Jag heter Jacobi och har bott i Diamond lake hela mitt liv. Sedan jag var liten har jag manifesterat mörka krafter, krafter som gjort att mina nära och kära fruktat mig. Utstött, ensammen och aldrig älskad har jag drivit runt i obygden och levt på det som vänliga vandrade gett mig.

Till slut, tvingad av hunger och törst, drev jag tillbaka till staden för att se om någon var villig att erbjuda mig lärlingskap. En blek man med svarta kläder identifierade snabbt mina "gåvor", som han kallade det, och erbjöd mig husrum och lärlingskap. Försent insåg jag att han var en svartkonstnär, en häxmästare! Av rädsla för mannens vrede tvingades jag delta i ritualer av obeskrivlig ondska och på kvällarna somnade jag med en tung klump av vämjelse i magen. Rädslan paralyserade mig och jag betraktade mitt liv som om jag stod utanför.

En dag samlade jag äntligen mod och försökte fly men förgäves, jag fångades och kastades ned i en fängelsehåla och lämnades för att dö. Mitt slut var nära när jag fick höra hur en grupp heliga män stormade nekromantikerns torn för att göra slut på hans vederstyggliga liv. Jag ropade för allt vad jag orkade och gruppens trollkarl hörde mina svaga rop och befriade mig! De andra litade inte på mig, vem kan klandra dem, utan släpade mig till stadens heironiustempel. En cell mot en annan. Men här fick jag i alla fall mat och vatten.

Några dagar gick innan prästerna var övertygade om att ingen ondska lurade i mitt hjärta. Beslutsam sökte jag upp de riddare som räddat mitt liv. Jag måste ta denna chans och visa för världen vilken sida jag står på. Jag samspråkade med gruppens präst och delgav honom min villighet att kämpa mot ondskan och driva ut den likt varet från ett sår.

Tillsammans med mina nya vänner gick vi ned i en av stadens gruvor som tydligen fungerade som näste för denna ondska. Vi kämpade hårt och länge och jag hoppas min nit inte gick de andra förbi utan att de kan känna att de kan lita på mig. Mina krafter må komma från ondskan men det betyder inte att jag inte kan bruka dem i det godas tjänst!

Vi har hittat en ledtråd till en större ondska och jag anmälde mig villigt att följa med och få hjälpa till ännu en gång. De andra håller mig fortfarande på avstånd men med tiden ganske vi kan överbrygga våra skillnader så de kan se vem jag egentligen är.

Det goda skall segra!

--------------------------

För er som vill nörda lite grann kan ni söka på jacobian på wikipedia för att få veta var namnet kommer ifrån. 3 nördpoäng till den som vet vad en jacobian är utan att kolla upp.
 
G

Guest

Guest
Jeninnas tankar

Jaha... så var det dags igen, ytterligare en grotta med mörker, fukt och otäcka små varelser. Och vad är det för mörk makt som envisas med att låsa dörrarna överallt, suck...

Verkar mest vara små fågelkräk här nere, jaja, de brinner bra. Önskar bara att det hela kunde vara över så vi får gå vidare. Men Melwyn envisas med att vi skall rensa ur hela rasket. Jag kan bara inte förstå varför vi måste göra det själva? Finns det inte ett sånt där Heironius tempel, låt dem göra det säger jag.

Hmm... varmt här inne... *gack*
 
Top