Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,296
DISCLAIMER: Jag vill bara diskutera HUR man spelar D&D 3.5 i den här tråden! Missförstå inte den här tråden- alla får spela som de vill om de är lyckliga med det. Meningen är att vi ska prata om hur vi spelar, inte att sprida osämja och bråk!
---
Ibland undrar jag hur folk spelar D&D egentligen. Det började med att Ymir skrev om sin såpa-D&D och fortsatte med Arvidos önskan om hjälp att skapa en rollperson. Nu såg jag (och svarade i) ytterligare en tråd som handlade om D&D, men ändå inte på något sätt.
Min bakgrund
När jag började spela rollspel dröjde det inte länge förrän jag och mitt spelgäng förstod att uppskatta innebörden i följande mening: ”Om du inte är nöjd med reglerna- gör om dem eller strunta i dem, det viktigaste är att ni har kul med rollspel!” Det innebar i vårat fall att vi genast blev hobbyregelmakare. Ett ivrigt experimenterande och kritiserande av regler uppstod. Så, när jag började spela AD&D 2nd ed, så var det inte konstigt att vi snabbt slopade de regler vi inte förstod oss på, både i bildlig och bokstavlig mening. Reglerna fick ju inte stå i vägen för upplevelsen, menade vi.
Nu har jag spelat 3.5:an seriöst i kanske fyra år. För ungefär två år sedan fick jag en tankeställare- tänk om det verkligen är meningen att man ska spela precis som reglerna säger? Tänk om det är det som är själva andemeningen med D&D 3.5? Tänk om jag dittills har haft fel? Värt att testa tänkte jag, varpå jag förkunnade, för första gången i mitt rollspelsliv, att ”nu gäller enbart reglerna och inget annat!”. Folk blev förgrymmade och förvånade. Man spred sarkasmer och pekade menande på alla de exempel på tex orealism, obalans, allmänt regelbyråkratiskt krångel, inlevelseförstörande moment mm mm som var så uppenbart intimt förknippat med reglerna. Om de användes precis som de var. Dessutom skulle man ha töntiga rutor som någon sorts golvplan och allt vad det var...
Numera vägrar jag att spela något annat än just det. Som det står. By the Book. Jag har blivit den värsta regeltalibanen öster om Lake Geneva. Jag har blivit värre än...Caligula!
Jag tillåter INGA husregler whatsoever. Förstår ni hur illa det är med mig?
Varför det blev så här
Jag har alltid gillat tidningen Dungeon, men aldrig riktigt förstått mig på den.
Den har ju snygga illusar och bra layout och roliga förord men...varför fanns det aldrig något äventyr i klass med ”Svavelvinter” eller ”Vildhjärta”? Varför skulle alla äventyr egentligen bara handla om fajter och att levvla? Vad hände med den inre meningen hos rollpersonerna?
Hm.
Sedan fick jag prova att spela med ett gäng här i stockholm som var grymt insnöade på D&D 3.5.
Jag fick en chock när jag spelade med dem- det visade sig att deras rollspelmöten egentligen bara bestod av fajter. Mellan fajterna summerade DM ihop vad som hände vad interagerandet med NPC's beträffade. De hade skitroligt och sågs dessutom kontinuerligt, så deras äventyr bara fortsatte.
”De är ju knäppa!” tänkte jag, men sedan visade det sig att när jag skulle DM:a min kampanj på mitt sätt, så gick allt åt helvete. Mina skurkar var aldrig speciellt utmanande, CR:s kunde man strunta i för mina spelare vann ändå jämt, de fick xp lite på känn och så vidare. Och det blev aldrig kul. Jo, en gång hade vi jättekul, men då spelade vi egentligen en sorts friform.
”Varför ska man sitta och välja ut feats åt spelledarpersonerna och hålla på och dutta med triviala detaljer? Kan man inte bara köra på känn?” tänkte jag i min olycklighet.
Till slut slog det mig- att om man ser det som en sorts tävling: ”Ok, du får välja en feat, men bara en, vilken väljer du då?” då klickade det! Då stämde allt, helt plötsligt. Det där med interaktion mellan rollpersoner och spelledarpersoner, det var bara fluff. Det viktiga var allt som var speligt. D&D var som...schack!
”Du kan välja att öppna med en tornbonde, men det kanske finns smartare drag?!” kunde jag tänka, när jag gjorde liknelser med rollspelet. Och precis som i schack fanns det smartare sätt att göra karaktärer på, smartare vapen att använda under vissa förhållanden, smartare sätt att kringgå den där misstänksamme stadsvakten (ska man lita till ett "Move silently" eller ska trollkarlen kasta "Silence" på mig?...) mm mm.
Så jag blev regeltaliban. Jag läste på som en galning. Understrykningspenna, dubbelkolla, jämföra med utgivna produkter, matematiska uträkningar, you name it. Wizards.com blev min favvosida, knappt omsprungen av endast rollspel.nu.
Och ärligt talat, till slut insåg jag att D&D 3.5 är en massa bra saker- men tyvärr inte det bästa rollspelet för alla. D&D 3.5 är inte ett spel för den som är immersionist, vill spela ROLLspel, vill friforma, vill utveckla nya regler, vill vara med om karaktärsutveckling för karaktärens egen skull, eller ett spel för den som gillar improvisationsteater.
Däremot är det det mest speliga rollspel jag känner till. Det är det snyggaste spelet. Det är det enda spel med tillräckligt lätt att hitta tillräckligt många olika tillräckligt snygga minisar tex.
Det är också det bästa spelet om man vill få så många möjligheter som helst att skapa speliga utmaningar. Ett av de bästa äventyren jag har sett (i nån Dungeon, jag orkar inte leta nu...) handlar om att valla en flock jätte-skalbaggar genom en trång grotta. Detta kräver flera olika sorters färdighetsslag, samtidigt som monster och oknytt gör livet svårt för äventyrarna. Otroligt bra. Speciellt om man använder de i förväg ritade kartorna så att man måste placera sina minisar på ett taktiskt riktigt sätt. Oj vad kul det blir då!
När jag skämtar om D&D för mina polare så säger jag att det viktigaste är att levvla: ”Målet med att spela rollspel är att levvla!” Jag skojar så för att de ska hajja att det nånstans i det där finniga uttalandet också ligger en sanning. En rollperson som ständigt befinner sig på level 1, 5 eller tio är inte rolig att spela. Det hela är en tävling- hur ska du göra för att få nya xp? Sedan kommer nästa fråga: Vad ska du göra nu när du har fått så många xp? Hur förbereder du dig för kommande utmaningar?
”Det låter som...Diablo...!” säger du trött och jag kan inte ge dig mer än rätt- bara det att D&D i mänskligt sällskap är så mycket roligare och mer utmanande än dataversionen.
rollSPEL som blir ROLLSPEL ändå...!
Sedan, man får till det där ROLLspelsmomentet ändå, fast på ett lite oväntat sätt. Numera när vi gör karaktärer brukar jag föreslå att folk ska låta bli att skriva bakgrundsbeskrivningar och sånt. Istället så börjar vi spela på en gång. Och tack vare D&D:s fokus på spelighet, så uppstår situationer där olika rollpersoners speciella förmågor och uppträdanden verkligen får ta plats och färga av sig. Helt plötsligt så har den där anonyme jägaren blivit "Skarpskytt" eller "Snabb-båge", trollkarlen blir känd som "Häxdryckstillverkaren" om han ofta tillverkar potions etc.
Och det känns så rätt- att man spelar sig till en häftig upplevelse istället för att man sätter sig ner och författar den innan man spelar (sedan finns det ju givetvis tillfällen när det också kan vara väldigt kul).
Usch- det här blev alldels för virrigt och långt, jag ber om ursäkt och hoppas på överseende!
Men hur spelar ni D&D 3.5 egentligen? Och varför på just det sättet?
I all välmening,
Basse
---
Ibland undrar jag hur folk spelar D&D egentligen. Det började med att Ymir skrev om sin såpa-D&D och fortsatte med Arvidos önskan om hjälp att skapa en rollperson. Nu såg jag (och svarade i) ytterligare en tråd som handlade om D&D, men ändå inte på något sätt.
Min bakgrund
När jag började spela rollspel dröjde det inte länge förrän jag och mitt spelgäng förstod att uppskatta innebörden i följande mening: ”Om du inte är nöjd med reglerna- gör om dem eller strunta i dem, det viktigaste är att ni har kul med rollspel!” Det innebar i vårat fall att vi genast blev hobbyregelmakare. Ett ivrigt experimenterande och kritiserande av regler uppstod. Så, när jag började spela AD&D 2nd ed, så var det inte konstigt att vi snabbt slopade de regler vi inte förstod oss på, både i bildlig och bokstavlig mening. Reglerna fick ju inte stå i vägen för upplevelsen, menade vi.
Nu har jag spelat 3.5:an seriöst i kanske fyra år. För ungefär två år sedan fick jag en tankeställare- tänk om det verkligen är meningen att man ska spela precis som reglerna säger? Tänk om det är det som är själva andemeningen med D&D 3.5? Tänk om jag dittills har haft fel? Värt att testa tänkte jag, varpå jag förkunnade, för första gången i mitt rollspelsliv, att ”nu gäller enbart reglerna och inget annat!”. Folk blev förgrymmade och förvånade. Man spred sarkasmer och pekade menande på alla de exempel på tex orealism, obalans, allmänt regelbyråkratiskt krångel, inlevelseförstörande moment mm mm som var så uppenbart intimt förknippat med reglerna. Om de användes precis som de var. Dessutom skulle man ha töntiga rutor som någon sorts golvplan och allt vad det var...
Numera vägrar jag att spela något annat än just det. Som det står. By the Book. Jag har blivit den värsta regeltalibanen öster om Lake Geneva. Jag har blivit värre än...Caligula!
Jag tillåter INGA husregler whatsoever. Förstår ni hur illa det är med mig?
Varför det blev så här
Jag har alltid gillat tidningen Dungeon, men aldrig riktigt förstått mig på den.
Den har ju snygga illusar och bra layout och roliga förord men...varför fanns det aldrig något äventyr i klass med ”Svavelvinter” eller ”Vildhjärta”? Varför skulle alla äventyr egentligen bara handla om fajter och att levvla? Vad hände med den inre meningen hos rollpersonerna?
Hm.
Sedan fick jag prova att spela med ett gäng här i stockholm som var grymt insnöade på D&D 3.5.
Jag fick en chock när jag spelade med dem- det visade sig att deras rollspelmöten egentligen bara bestod av fajter. Mellan fajterna summerade DM ihop vad som hände vad interagerandet med NPC's beträffade. De hade skitroligt och sågs dessutom kontinuerligt, så deras äventyr bara fortsatte.
”De är ju knäppa!” tänkte jag, men sedan visade det sig att när jag skulle DM:a min kampanj på mitt sätt, så gick allt åt helvete. Mina skurkar var aldrig speciellt utmanande, CR:s kunde man strunta i för mina spelare vann ändå jämt, de fick xp lite på känn och så vidare. Och det blev aldrig kul. Jo, en gång hade vi jättekul, men då spelade vi egentligen en sorts friform.
”Varför ska man sitta och välja ut feats åt spelledarpersonerna och hålla på och dutta med triviala detaljer? Kan man inte bara köra på känn?” tänkte jag i min olycklighet.
Till slut slog det mig- att om man ser det som en sorts tävling: ”Ok, du får välja en feat, men bara en, vilken väljer du då?” då klickade det! Då stämde allt, helt plötsligt. Det där med interaktion mellan rollpersoner och spelledarpersoner, det var bara fluff. Det viktiga var allt som var speligt. D&D var som...schack!
”Du kan välja att öppna med en tornbonde, men det kanske finns smartare drag?!” kunde jag tänka, när jag gjorde liknelser med rollspelet. Och precis som i schack fanns det smartare sätt att göra karaktärer på, smartare vapen att använda under vissa förhållanden, smartare sätt att kringgå den där misstänksamme stadsvakten (ska man lita till ett "Move silently" eller ska trollkarlen kasta "Silence" på mig?...) mm mm.
Så jag blev regeltaliban. Jag läste på som en galning. Understrykningspenna, dubbelkolla, jämföra med utgivna produkter, matematiska uträkningar, you name it. Wizards.com blev min favvosida, knappt omsprungen av endast rollspel.nu.
Och ärligt talat, till slut insåg jag att D&D 3.5 är en massa bra saker- men tyvärr inte det bästa rollspelet för alla. D&D 3.5 är inte ett spel för den som är immersionist, vill spela ROLLspel, vill friforma, vill utveckla nya regler, vill vara med om karaktärsutveckling för karaktärens egen skull, eller ett spel för den som gillar improvisationsteater.
Däremot är det det mest speliga rollspel jag känner till. Det är det snyggaste spelet. Det är det enda spel med tillräckligt lätt att hitta tillräckligt många olika tillräckligt snygga minisar tex.
Det är också det bästa spelet om man vill få så många möjligheter som helst att skapa speliga utmaningar. Ett av de bästa äventyren jag har sett (i nån Dungeon, jag orkar inte leta nu...) handlar om att valla en flock jätte-skalbaggar genom en trång grotta. Detta kräver flera olika sorters färdighetsslag, samtidigt som monster och oknytt gör livet svårt för äventyrarna. Otroligt bra. Speciellt om man använder de i förväg ritade kartorna så att man måste placera sina minisar på ett taktiskt riktigt sätt. Oj vad kul det blir då!
När jag skämtar om D&D för mina polare så säger jag att det viktigaste är att levvla: ”Målet med att spela rollspel är att levvla!” Jag skojar så för att de ska hajja att det nånstans i det där finniga uttalandet också ligger en sanning. En rollperson som ständigt befinner sig på level 1, 5 eller tio är inte rolig att spela. Det hela är en tävling- hur ska du göra för att få nya xp? Sedan kommer nästa fråga: Vad ska du göra nu när du har fått så många xp? Hur förbereder du dig för kommande utmaningar?
”Det låter som...Diablo...!” säger du trött och jag kan inte ge dig mer än rätt- bara det att D&D i mänskligt sällskap är så mycket roligare och mer utmanande än dataversionen.
rollSPEL som blir ROLLSPEL ändå...!
Sedan, man får till det där ROLLspelsmomentet ändå, fast på ett lite oväntat sätt. Numera när vi gör karaktärer brukar jag föreslå att folk ska låta bli att skriva bakgrundsbeskrivningar och sånt. Istället så börjar vi spela på en gång. Och tack vare D&D:s fokus på spelighet, så uppstår situationer där olika rollpersoners speciella förmågor och uppträdanden verkligen får ta plats och färga av sig. Helt plötsligt så har den där anonyme jägaren blivit "Skarpskytt" eller "Snabb-båge", trollkarlen blir känd som "Häxdryckstillverkaren" om han ofta tillverkar potions etc.
Och det känns så rätt- att man spelar sig till en häftig upplevelse istället för att man sätter sig ner och författar den innan man spelar (sedan finns det ju givetvis tillfällen när det också kan vara väldigt kul).
Usch- det här blev alldels för virrigt och långt, jag ber om ursäkt och hoppas på överseende!
Men hur spelar ni D&D 3.5 egentligen? Och varför på just det sättet?
I all välmening,
Basse
