Ibland händer det att jag också tycker att “Ja, men…” känns lite onaturligt, för att det inte finns någon uppenbar konsekvens. Men det är sällan, och det egentliga problemet är då alltid att jag inte borde ha bett om något slag i den situationen från första början.
Varje gång vi använder D&Ds grundläggande system upplever jag det som själsdödande. Framför allt i strid, där det mest blir en väldig massa “Nehepp, inget händer, stå över den här rundan” och jag inte kan visualisera saker på något annat sätt än att alla andra står still och väntar på att bli slagna/missade. Och jag har hittills inte hittat något vettigt sätt att åtgärda det.
