Nekromanti Dagen då min hjärna gick sönder....

Mask_UBBT

Hero
Joined
9 Dec 2001
Messages
1,795
Location
Tensta, Späckholm
Tjenare

Jag snubblade i trappen för femton minuter sedan i skrivande stund, och slog huvvet i byrån. Det började susa i tinningen. I byrån bor det kvalser, eller det kan iaf göra det. Jag gick och tog en iblåsa emot stället där jag slagit mej. Tips; isblåsa rätt emot tinningen ger en huvudvärk. Som om jag inte haft nog, lixom. Jag stod hursomhellst där och undrade lite om mitt högra öga hade blivit sämre, då allting såg lite mörkare ut. Jag lade i någon varå av huvudet märke till att jag av någon anledning gick på högvarv, men jag såg ingen anlending att bry mej. Helt osökt kom jag och tänka på brevbärare, och Stuart Little. Brevbäraren fick i sin tur mej att tänka på David Berkowich, och sen kom jag och tänka på K-Pax. Tanken, eller vad man ska kalla det, angående kvalstren kom tillbaka när jag kom och tänka på killen som sa att alla stank i K-pax. Notera att det gått ungefär tre minuter nu.

Helt plötsligt fick jag en sjuklig lust att skriva ner något. Jag minns inte vad jag ville åstadkomma med det, eller hur jag kom fram till vad jag skrev, men jag tog en post-it och där står nu de väl valda orden ”Supremati”, ”Ostron”, ”Salvador Dalí”, ”Lokomotiv”, ”Hålighet”, ”Crop circles” och ”Malharta”. Fråga mej inte vad det stista kom från, jag tror ni kan lista ut nu att min hjärna inte jobbade som de skulle.

Nu hade jag hakat upp mej lite på Crop Cricles, och nu började man kunna se något som liknade en rak linje i mitt huvud(ansåg jag vid tillfället, då). Men jag har ingen aning om vad jag var ute efter, men jag försökte lista ut något. Voodoo! Voodoo dök upp i huvudet. Tillbaka till psykomördare, och den där killen som byggde altare av folks ben. Det drog nog till sej råttor. Nu dök ”jag tänker, därför är jag”-filosofin upp i huvvet. Av någon anledning kommer jag alltid att tänka på hjärnor i burkar när jag hör det argumentet. Men tänk om det var så att man bara var en sådan. Tänk om ALLA var sådana, och på något sätt var sammakopplade. Eller åtminstonde några stycken.

Troll. Jag var tillbaka på Voodoo, för jag har spelat för mycket Warcraft 3 expansion de senaste dygnen. Hjärnor i burkar... hmmm....

Kackerlackor. Apokalyps. Jag kopplar alltid ihop kackerlackor med apokalyps. Varför står jag i köket med en isblåsa på huvudet för? Jorden har ju gått under, det här finns ju inte?

Vad du jag är, fan jag kanske fick en riktigt rejäl smäll i huvvet? Jag kankse har förlorat min kontakt med omvärlden?
Vilken kontakt? Jag är ju en hjärna i en burk!

Vems burk? Varför är det inte min egen? Jag ligger ju i den, jueh!

Men min hjärna är ju i mitt huvud! Jag har ju ont i huvudet, för sjutton gubbar. Det kanske bara är ett plan av min hjärna som ligger i burken. Den biten som lurar mej att världen ser ut som den gör. Den andra biten, jag alltså, är bara mej själv. Jag har alltså två hjärnor, en stor och en liten. Den stora ligger i en burk någonstans där jag inte kan komma åt den, och den lilla har jag i huvudet. Koolt! :gremcool:

Fast, herregud, jag kan ju inte hittat på hela världen själv. Så jävla bred fantasi har jag inte, jueh! Vissa bitar, och många personer i den skulle jag säkert kunna hitta på utan problem. Men fan, en hel värld, och sex miljoner människor, det går inte.
Det måste alltså finnas fler hjärnor med i spelet. Länkade tillsammans av en okänd kraft. Koolt! :gremsmirk: Voodoo, voodoo

Nu har jag lite kontroll över tankarna, nu körde de inte på själv, så jag började få lite struktur på det hela. Det här är vad jag kom fram till, när jag knöt ihop allting:

Hypokognia!
Vi lever i en värld. Det stämmer. Vad vi ser, ser vi verkligen. Men det är bara en verkligehet baserad på en annan. Det finns nämligen en verklighet till. Minst. Där har vi våra Övermedvetna hjärnor. Det är i den världen som vi, alla Tänkare, ligger i våra glasburkar och tillsammans håller vår verklighet som den ska.

Det var så det brukade vara. Innan hyperkognitionen. Ingen vet varför, egentligen, men av någon anedning växte sej den ena verkligheten för verklig för att den andra skulle klara av balansen. Gränsen sprack. Plötsligt blev de övermedvetna hjärnorna fast i sin egen illusion, något som rev upp stora hål i den överallt. Man kan ju bara tänka sej vad som händer när en grupp omedvetet omnipotenta medvetanden blir slavar under sin egen makt. Inte längre finns det kraft att upprätthålla det som gör verkligheten verklig, och overkligheten knappar in. Övermedvetandena är skrämda. Vad har hänt??

Men vi då? Vi undermedvetanden? Allt vi vet är att vi helt plötsligt hamnar i någon skum surrealistisk värld som verkligen ser helt absurd ut och beter sej skumt som bara den! Samtidigt mäker vi att vi på något sätt har ett visst inflytande över omvärlden. När vi blir arga kan marken börja mullra, folk flyr i panik och luften börjar stinka svavel. Större delen av Den Gamla Världens befolkning är inget mer än halvmedvetanden, skapade av våra övermedvetanden för att interagera med våra udermedvetanden. Men nu har undermedvetandena och övermedvetandena smält ihop, på något konstigt sätt.

Världen förvreds bortom igenkännerlighet, och undermedvetandena gjorde vad de kunde för att skaffa sej en plats i den nya verkligheten. Ju tätare knutna de övre och undre medvetandena vara till varandra, desto bättre lyckades det undermedvetna med vad de försökte göra. De lyckades skapa små öar av realism i kaoset, även om denna realism inte var särkilt lik ad vi kände till på tiden då verkligheterna var skilda. Nu rör det sej om en realism som är en sammansättning av brottstycken från vår värld, blandade till löjliga proportioer. Brottstycken av allting som var verkligt blandes med minnen från fantasier och historier från den gamla verkligheten. Samtidigt var det bara undermedvetandenas kontroll över välrden som bestämde huruvida vanliga fysiska lagar gällde, och dylikt.

Många övermedvetanden blev galna. Ja, även sådan akan bli galna. Vetskapen att de bafann sej i en verklighet de inte hade kontroll över blev för mycket för dem. Man märkte att ett övermedvetande började förlora sin förmåga att tänka klart när de illusioner som var beroende av denna, som människor, platser och dylikt, började förändras. När ett övermedvetande började bli paranoidt fanns det helt plötsligt mystiska skuggor överallt, illusionsmänniskorna omkring en började bete sej konstigt och hotfullt, och hela övermedvetande ”värld” började bli galnare och galnare. Om en av dem blev shizofren kan ni ju bara fantisera er till vad som skulle hända...

Världar som får psykiska störningar! Det gillar jag!

Så vad är en ”värld” då? En värld är helt enkelt en metafysisk plats, en fristad som övermedvetandena fortfarande har viss kontroll över. Vissa befinner sej fortfaradne på något som kan liknas jorden, andra har flyttats till månen och vissa är gömda bakom dörrar. Tänk Alice i underlandet, så förstår ni vad jag menar.

I den här verkligheten kan man spela ett halvmedvetande, alltså en skapelse av ett övermedvetande, eller rent av ett undermedvetande, som står i direktlänk till ett övermedvetande. Man slår fram vilket man är, och får inte veta det själv. Skillnaderna är olika grader av kontroll över världen, helt enkelt...

Pja, skulle någon vara intresserad av att spela en morbid versionav alice i underlandet, kombinerat med whateevaaaah! Jag bara ville skriva ner det här. Ingen anlending....

Lalala!

/Maaaaasssshk! :gremtongue: :gremgrin:
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Du är inte klok grabben... [ANT]

Men du är intelligentare än de flesta. Och sjukare.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Ja, hyfsat [ANT]

Nädå, skojade bara. Det är riktigt bra. Men jag vet inte vad jag ska göra av det. Det blir lite för konstigt för att jag ska spela det. Men jag gillar att läsa om det.
 

Mask_UBBT

Hero
Joined
9 Dec 2001
Messages
1,795
Location
Tensta, Späckholm
Ett skymmningslandets berättelse...

Han vaknar upp, och känner den kalla kullerstenen emot hans ansikte.
Han öppnar ögonen. De värker. Han ser sej förvirrat omkring. "Var är jag? Vad har hänt?"
Han var säker på att han hade sovit, men han kunde inte minnas att han någonsin somnat. Det sista han mindes var att han hade kysst sin fru. Vid lunchbordet. Vad var det här? Han kunde inte känna igen någonting. Husen... Det var något konstigt med dem... De såg så gamla ut. Slitna, smutsiga. Glasrutorna var spruckna och... vad var det där? I en vägg på huset såg han en utbukting... Vad...?

Han drabbades av en fruktansvärd känsla! Han reste sej upp, och vacklade med benen, som om han aldrig gått förut och tapplade fram emot utbuktningen. Det tog form för honom, och plötsligt var där ett par välbekanta klarblåa ögon som tittade in i hans, från ett grått ansikte som till hälften var uppslukad av betongen...
"Goddag, min älskade, sade det till honom."
Han svindlade. Det var hans fru. Eller något som såg ut som hon. Hon såg plågad ut. Han försökte fråga henne vad som hade hännt, men han kunde inte få ut ett ljud. Det var som om hans tunga hade blivit stulen från honom. Han bara stirrade på henne med stora ögon.
Från betongen sträktes det fram en hand. Späd, vacker, men helt i sten, och även den såg nött ut. "Jag saknar dej" fortsatte hon. Han tog hennes stenhand, och begravde sitt ansikte i det. Det här var en dröm. En hemsk mardröm. Hennes hand var orörlig. Han tittade upp på henne, och hennes ögon var stängda. hon var solid som stenen själv.

Allting blev kallare. Han såg sej omkring som ett skrämt djur. Vad var det här för plats? Han såg upp på himmelen. Det såg ut som om den brann. De smutsiga kullerstensgatorna slingrade sej på sätt som de aldrig hade gjort tidigare, och där fanns floder som ringlade i kors och tvärs under och över gatorna. FLODER! sådana hade aldrig funnits här förut. Vattnen rann uppåt i backarna, och gatorna tycktes röra på sej.

Vad har hänt?

Ur en gränd närainpå kom det ut en konstig varelse. Det så ut som en blandning emellan räv och människa. Den smutsiga gråröda pälsen täckte hela hans kropp, och han var klädd i smutsiga, mörka kläder. Han stapplade fram, uppenbarligen ovan vid att gå med de ben han hade. Han ga ifrån sej ett närmast gnylade ljud.

"Vad är det här?" ylade rävmannen. "Vad är det som händer med mej?"

Någonting var konstigt med världen. Det här var en mycket störande dröm, tänkte mannen...
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Lysande [NT]

NT = No Text (Ingen text)
 

Mask_UBBT

Hero
Joined
9 Dec 2001
Messages
1,795
Location
Tensta, Späckholm
En berättelse från Erie peak

Billstrom såg ut över havet. De våldsamma, svarta vågorna slog emot de mörka stenarna med en omöjlig styrka och dån som förmodligen var starka nog att skaka marken även utan vågornas hjälp. Billstrom såg ner på sina kloförsedda tass-händer. Han hade vant sej vid dem. Han kunde känna vattnet samla sej i pälsen på honom. Han hade vant sej vid denna med. Han hade till och med vant sej vid att dörrar inte gick dit de verkade. Som den här klippan, exempelvis. Dörren som han kommit ut från var på andra sidan inte den han hade gått in i. Han hade inte ens befunnit sej på ön, såvitt han visste. Han hade upptäckt dörren för några veckor sedan, och sedan dess hade detta blivit hans tillflyktsort. På andra sidan dörren fanns hans gamla hemstad Saville, som dock blivit på tok för avskyvärd på sistone för hans smak. Han tänkte på de vackra trädgårdarna som hade funnits där tidigare, och mindes sedan de vederstyggelser som därefter fyllt den. Manniskorna hade blivit som galna, de som fortfarande var mäniskor, vill säga, och de hade format en mobb, som drivit ner alla Förändrade i kloakerna, där vissa lärt sej överleva.

Han såg på ett litet djur som skuttade förbi. Det såg ut som ett bevingat öga. Framför honom, genom stormen, kunde han skymta den flytande ön, en stor stad som tydligen ryckts loss från något fastland. Han lyssnade på vindens starka, plågade vrål. Kunde han höra musik. De kom bakifrån. Han vände sej om och såg att dörren han kommit in igenom, som stod i resterna av en riven vägg, stod på glänt. Men han kunde inte förstå var musiken kom från. Det kunde inte vara Seville, det var omöjligt. Att någon skulle spela musik i närheten av den dörren, i kloakerna, var otänkbart. Han gick till dörren, och lyssnade. Musiken kom från andra sidan väggen, verkade det som. Han gick runt den gamla murslamsan, och fann att det på andra sidan, den sida han inte kommit ut från, sipprade ut ett guldfärgat ljus ur springan i dörren. Det var därifån musiken kom. Han gick närmare dörren, och svängde upp den. Hans ögon vidgades.

Vad var det här för galenskap?
 
Top