Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
Jag minns dagen när jag slutade spela rollspel.
Det var höstterminen i åttonde eller nionde klass, i en cykeltunnel som vi passerade varje dag på väg hem från skolan, ett gäng killar som bodde åt samma håll. Det var där det hände.
(Rutan för bakgrund var alltid var för liten på rollformuläret.)
Vi brukade köra Star Wars d6 på lördagarna, med en äldre kille som hade de engelska böckerna — Aliens of the galaxy, Sourcebooks för filmer och romaner som jag aldrig hört talas om, McCracken’s Rebel Guide, Bulk Freighters. Jag spelade en sullustansk smugglare, hade mödosamt knackat fram två sidor bakgrund på mammas gamla skrivmaskin och kalkerat rollpersonsporträttet ur Månadens Äventyr.
(Detta är skalan i tid och rum.)
Minns ni katalogerna från Tradition som kom på posten? Med de där svartvita, närmast fotostatkopierade bildern av spelens omslag? Gud, jag måste ha suttit i månader och fantiserat om vad en del av de där suddiga bilderna egentligen föreställde. Skyrealms of Jorune. Amber. Det här var innan internet, när såna små luckor ut ur rumtiden framstod som sällsamamre och dyrbarare än de gör nu.
(Urtid.)
Jag hade introducerats till rollspel av min storebror långt tidigare — han hade köpt Drakar och Demoner, en av de där boxarna med Elric på omslaget. Han slutade spela rätt fort, men jag blev besatt. Jag var nio, tio, elva, och älskade Chock och Mutant 2089 och framförallt Mutant 2, som jag hittade begagnad någonstans — häftena med citat från filmer och sockerconny i början av varje kapitel, och strid i ”segment” — vilket ord att lära sig — och grävlingar i kilt och en ninjaklan hade visst övervintrat någonstans i Norrland, och det fanns uppräkningar av olika segelbåtar — slup, svala, fregatt — jag älskade hela den där Susar i Säven-aktiga, skandinaviska science-fantasy-världen — för mig framstod den aldrig som ironisk eller överdriven utan som myllrande och levande och ofta lite melankolisk — ”katastrofen” var ju på väg, sett från vårt håll — ”Wake up, time to die”.
Eller Sagan om Ringen — bara att sitta i timmar och läsa tabellerna, eller hur? ”Lårbenshalsen splittras till flisor. Förblöder inom 1-10 ronder. Trist dag.” Var det inte till och med så att vissa skador resulterade i blodig avföring?
(Vi cyklade genom tunneln. Ekande pojkskratt. ”Wake up, time to die”.)
Och ibland fick jag några vänner att spela en kväll, och då och då var storebrorsan fortfarande med. Men rollspel var paradoxalt nog också ett underbart sätt att vara ensam på: sitta på sitt rum och skriva egna spel, häfta häften och limma lådor med rätt dimensioner. Drömma. Och det säger något att man förstår det så omedelbart, gör det inte det? Rollspel — man är tio år och hittar en sån där låda hos en äldre kusin eller bror eller vän, och vet precis vad det är man ska göra med den, Gud, man förstår det nästan lättare än vad man förstod fia med knuff —abstraktionen.
(Man skulle bli någon annan, i en annan värld. Något med barndomen, kanske. ”Efter katastrofen”.)
Hursomhelst. Jag skulle berätta om hur jag slutade, inte hur jag började.
Jag hade en kompis, som i sin tur hade en granne, och denne granne var med i en riktig kampanj, en legendarisk kampanj med en kille som körde Stjärnornas Krig på engelska. Och jag hade förstås fantiserat i många år om att delta i en kampanj så som dessa beskrevs i Spelledarsektionerna, med väl förberedda, sammanlänkande äventyr — snarare än mina egna improviserade spelkvällar där rollpersonerna först insisterade på att besöka kasinot och vinna enorma summor monopolpengar och sen satt en timme och bläddrade i TECHNO 2090 och köpte attackhelikoptrar och plasmakanoner och tunga stridsrustningar.
Så när jag väl fick vara med i den där kampnajen, i en kvarterslokal på lördagarna, så var det — altså, det var balen på slottet, ni vet? Vi spelade i timmar, med persinnerna neddragna för stämning, och cyklade och köpte pizza, och fortsatte, och det levde faktiskt upp till Drömmen, på sitt fortfarande småtramsiga tonårssätt — små tennfigurer och strid på rutmönster — jag minns att vi den hösten börja säga ”wow, han måste ha slagit en sexa på wild-die” när vi såg något häftigt i den så kallade verkligheten.
Och vi rullade genom tunneln och kom ut på andra sidan, och trampade uppför backen, längs de vissna nyponbuskarna, upp mot kvarteret med villor där L, som jag alltid hade velat fråga chans på, bodde. Min kompis hade missat helgens spelmöte så jag berättade andfått och ingående om vad som hade hänt vår grupp modiga rebeller — jag hade uppgraderat vårt skepp med bättre motorer, fått en extra tärning i hastighet — och han tittade på mig och fnyste fram ett skratt och sa ”Vem bryr sig?” Ni vet? Och jag visste omedelbart att för honom var det där över, för det gick ju inte att kombinera med fyllor och eau de cologne och slagsmål och alla de andra tafatta försök att bli vuxna som sen följde för oss allihop. Jag tystnade, började prata om något annat. Ska vi festa i helgen. Hörde du vad Manuel sa till Bojan.
Eftersom jag liksom hade hakat på min kompis till spelmötena, så halkade jag ur kampanjen tillsammans med honom när han slutade spela. Det hände att vi satt hemma hos honom en lördagsförmiddag, när den gamla bakelittelefonen skrällde, och det var rollspelsgänget som undrade om han hade lust att spela, och jag satt i soffan och lyssnade och ibland ville jag inget hellre än att han skulle säga ja, och fråga killen där i andra änden av luren om jag också kunde följa med, så att vi kunde återvända till den där galaxen långt, långt borta, bara en sista gång, men sanningen är nog att jag lika ofta var tacksam över att han alltid ljög ihop en ursäkt, för jag ville också flänga ut i kvällen och natten, och något pinsamt hade smugit sig in i det som pågick i den där kvarterslokalen, bakom de nedfällda persiennerna.
Pojkar som kanske levde i väldigt olika världar. Jag vet inte.
Jag slutade spela. Men jag slutade aldrig älska rollspel. När nätet tog fart ett par år senare, och jag studerade på universitetet, började jag hänga runt på olika rollspelsforum — av någon anledning sov jag hela dagarna och gick till datasalen efter midnatt — drog mitt magnetiska passerkort förbi låsen och gick genom de mörka, tomma korridorerna.
Det här måste ha varit kring millenieskiftet, och jag minns att jag läste allt på Krilles Rollspelssmedja, och var mycket på rpg.net, också, där en sorts indiespel verkade ta fart de åren — punkiga och svartsminkade experiment, som Puppetland och Schism och Sorcerer — samt här på rollspel punkt nu, där jag använde pseudonymen ”Sinisa” och postade skissartade världsbyggen och halvfärdiga spel som jag aldrig ens delade med någon annan levande varelse — när jag nu, långt senare, tänker på hur jag satt i den där öde datasalen och postade slår det mig att det väl var en fortsättning både på pojkrumsdrömmandet framför Traditionskatalogen och den där underbara Star Warskampanjen som tiden — låt oss skylla vår feghet på den — hade förintat.
Jag var aktiv här rätt länge, men slutade nog posta helt enkelt för att jag hoppade av universitetet och då blev av med stadig internettillgång — alltså det här var verkligen en annan tid, när man till exempel behövde gå till SevenElevens övervåning för att sitta och surfa. Men jag vet inte. Det var livet, slumpen — ”Kraniet krossas och hjärnan sipprar ut genom näsan som en blodig gröt. Dör omedelbart. Aptitligt.”
Men jag har alltid återkommit hit, genom åren. Lurkat runt, som jag har förstått att det kallas.
Jag arbetar som författare, och har gjort det i snart tjugo år, och det är också, förstås, ett sätt att fortsätta vandra genom de där luckorna genom rummet och tiden, även om rätt lite av fantastiken lyser igenom i mina böcker. Men det blir mer och mer — i en roman som publiceras i höst förekommer en hel del rollspelande.
Jag började spela rollspel igen under pandemin, via Zoom, med en vän och hans brorson i USA, och efter att ha rultat runt som kryptomuslimsk paladin i Eberron började det förstås klia i spelmakarfingrarna, och jag skrev ihop något eget och körde en kampanj med dem: bladerunnermörk, dammig framtid på ett terraformerat Mars, fast med babbagemaskiner och jättelika arkiv med mappar och mikrofilm istället för datorer; pitchen till spelarna var att de var mordutredare i en sorts noirvärld, och under ett par inledande spelmöten körde vi mycket riktigt traditionellt deckarspel, där rollpersonerna letade efter försvunna personer. Men sanningen var att de utan att veta det hade snubblat in i en version av Masks of Nyralthothep — det dök upp otäcka sekter i den undre världen, och ockult bevandrade konstsamlare ville öppna portar till mörkret bortom stjärnorna, och så vidare. Det var underbart — min fru, som inte hade någon aning om vad rollspel var, och vars initiala känsla nog låg rätt nära det där ”vem bryr sig” ifrån min pubertala vän, hörde oss spela ibland, och bad mig så småningom köra kampanjen med henne också — nu tjatar hon en gång i veckan om att jag ska sätta ihop del två.
Spiraler och cirklar.
I sommar, över de sällsynta semstrar man har som författare, tänkte jag försöka få in dottern, som snart fyller sex, i den här välsignade världen som har gett mig så mycket lycka genom livet. Jag sitter och petar på ett spel med drag av bland annat just Det Susar i Säven, men också Studio Ghiblis filmer, Dark Crystal, och sånt — tänk förtrollade smådjur som blåser såpbubblor och går på bal på månpalatset snarare än jag vet inte — snubblar in i Masks. Även om de såklart till slut kommer att göra just det — det går väl näppeligen ha stora, mystiska skogar och pråmar som glider nedför den stora floden, utan att ha en fasansfull skugga som sakta lägrar sig över världen. Till stora delar bygger det på dotterns input — hon hittar på så underbara yrken till exempel: glassförsäljare, ballerina, florist, och så vidare, snarare än, ni vet, smugglare och utbygdsjägare.
Och det är väl lite därför jag till slut, efter två decennier, skriver här igen, för jag hoppas kunna studsa idéer och tankar med er kring hur man spelar på andra sätt än de jag är van vid; hur man strukturerar och ställer upp utmaningar som inte har med våld att göra, för hon har typ noll intresse för sånt, Alhamdullillah. Och så vidare. Men det får bli en egen post, i rollspelsmakarforumet.
”Missar halspulsådern med en hårsmån. Skrapsår.”
/Sinisa
Det var höstterminen i åttonde eller nionde klass, i en cykeltunnel som vi passerade varje dag på väg hem från skolan, ett gäng killar som bodde åt samma håll. Det var där det hände.
(Rutan för bakgrund var alltid var för liten på rollformuläret.)
Vi brukade köra Star Wars d6 på lördagarna, med en äldre kille som hade de engelska böckerna — Aliens of the galaxy, Sourcebooks för filmer och romaner som jag aldrig hört talas om, McCracken’s Rebel Guide, Bulk Freighters. Jag spelade en sullustansk smugglare, hade mödosamt knackat fram två sidor bakgrund på mammas gamla skrivmaskin och kalkerat rollpersonsporträttet ur Månadens Äventyr.
(Detta är skalan i tid och rum.)
Minns ni katalogerna från Tradition som kom på posten? Med de där svartvita, närmast fotostatkopierade bildern av spelens omslag? Gud, jag måste ha suttit i månader och fantiserat om vad en del av de där suddiga bilderna egentligen föreställde. Skyrealms of Jorune. Amber. Det här var innan internet, när såna små luckor ut ur rumtiden framstod som sällsamamre och dyrbarare än de gör nu.
(Urtid.)
Jag hade introducerats till rollspel av min storebror långt tidigare — han hade köpt Drakar och Demoner, en av de där boxarna med Elric på omslaget. Han slutade spela rätt fort, men jag blev besatt. Jag var nio, tio, elva, och älskade Chock och Mutant 2089 och framförallt Mutant 2, som jag hittade begagnad någonstans — häftena med citat från filmer och sockerconny i början av varje kapitel, och strid i ”segment” — vilket ord att lära sig — och grävlingar i kilt och en ninjaklan hade visst övervintrat någonstans i Norrland, och det fanns uppräkningar av olika segelbåtar — slup, svala, fregatt — jag älskade hela den där Susar i Säven-aktiga, skandinaviska science-fantasy-världen — för mig framstod den aldrig som ironisk eller överdriven utan som myllrande och levande och ofta lite melankolisk — ”katastrofen” var ju på väg, sett från vårt håll — ”Wake up, time to die”.
Eller Sagan om Ringen — bara att sitta i timmar och läsa tabellerna, eller hur? ”Lårbenshalsen splittras till flisor. Förblöder inom 1-10 ronder. Trist dag.” Var det inte till och med så att vissa skador resulterade i blodig avföring?
(Vi cyklade genom tunneln. Ekande pojkskratt. ”Wake up, time to die”.)
Och ibland fick jag några vänner att spela en kväll, och då och då var storebrorsan fortfarande med. Men rollspel var paradoxalt nog också ett underbart sätt att vara ensam på: sitta på sitt rum och skriva egna spel, häfta häften och limma lådor med rätt dimensioner. Drömma. Och det säger något att man förstår det så omedelbart, gör det inte det? Rollspel — man är tio år och hittar en sån där låda hos en äldre kusin eller bror eller vän, och vet precis vad det är man ska göra med den, Gud, man förstår det nästan lättare än vad man förstod fia med knuff —abstraktionen.
(Man skulle bli någon annan, i en annan värld. Något med barndomen, kanske. ”Efter katastrofen”.)
Hursomhelst. Jag skulle berätta om hur jag slutade, inte hur jag började.
Jag hade en kompis, som i sin tur hade en granne, och denne granne var med i en riktig kampanj, en legendarisk kampanj med en kille som körde Stjärnornas Krig på engelska. Och jag hade förstås fantiserat i många år om att delta i en kampanj så som dessa beskrevs i Spelledarsektionerna, med väl förberedda, sammanlänkande äventyr — snarare än mina egna improviserade spelkvällar där rollpersonerna först insisterade på att besöka kasinot och vinna enorma summor monopolpengar och sen satt en timme och bläddrade i TECHNO 2090 och köpte attackhelikoptrar och plasmakanoner och tunga stridsrustningar.
Så när jag väl fick vara med i den där kampnajen, i en kvarterslokal på lördagarna, så var det — altså, det var balen på slottet, ni vet? Vi spelade i timmar, med persinnerna neddragna för stämning, och cyklade och köpte pizza, och fortsatte, och det levde faktiskt upp till Drömmen, på sitt fortfarande småtramsiga tonårssätt — små tennfigurer och strid på rutmönster — jag minns att vi den hösten börja säga ”wow, han måste ha slagit en sexa på wild-die” när vi såg något häftigt i den så kallade verkligheten.
Och vi rullade genom tunneln och kom ut på andra sidan, och trampade uppför backen, längs de vissna nyponbuskarna, upp mot kvarteret med villor där L, som jag alltid hade velat fråga chans på, bodde. Min kompis hade missat helgens spelmöte så jag berättade andfått och ingående om vad som hade hänt vår grupp modiga rebeller — jag hade uppgraderat vårt skepp med bättre motorer, fått en extra tärning i hastighet — och han tittade på mig och fnyste fram ett skratt och sa ”Vem bryr sig?” Ni vet? Och jag visste omedelbart att för honom var det där över, för det gick ju inte att kombinera med fyllor och eau de cologne och slagsmål och alla de andra tafatta försök att bli vuxna som sen följde för oss allihop. Jag tystnade, började prata om något annat. Ska vi festa i helgen. Hörde du vad Manuel sa till Bojan.
Eftersom jag liksom hade hakat på min kompis till spelmötena, så halkade jag ur kampanjen tillsammans med honom när han slutade spela. Det hände att vi satt hemma hos honom en lördagsförmiddag, när den gamla bakelittelefonen skrällde, och det var rollspelsgänget som undrade om han hade lust att spela, och jag satt i soffan och lyssnade och ibland ville jag inget hellre än att han skulle säga ja, och fråga killen där i andra änden av luren om jag också kunde följa med, så att vi kunde återvända till den där galaxen långt, långt borta, bara en sista gång, men sanningen är nog att jag lika ofta var tacksam över att han alltid ljög ihop en ursäkt, för jag ville också flänga ut i kvällen och natten, och något pinsamt hade smugit sig in i det som pågick i den där kvarterslokalen, bakom de nedfällda persiennerna.
Pojkar som kanske levde i väldigt olika världar. Jag vet inte.
Jag slutade spela. Men jag slutade aldrig älska rollspel. När nätet tog fart ett par år senare, och jag studerade på universitetet, började jag hänga runt på olika rollspelsforum — av någon anledning sov jag hela dagarna och gick till datasalen efter midnatt — drog mitt magnetiska passerkort förbi låsen och gick genom de mörka, tomma korridorerna.
Det här måste ha varit kring millenieskiftet, och jag minns att jag läste allt på Krilles Rollspelssmedja, och var mycket på rpg.net, också, där en sorts indiespel verkade ta fart de åren — punkiga och svartsminkade experiment, som Puppetland och Schism och Sorcerer — samt här på rollspel punkt nu, där jag använde pseudonymen ”Sinisa” och postade skissartade världsbyggen och halvfärdiga spel som jag aldrig ens delade med någon annan levande varelse — när jag nu, långt senare, tänker på hur jag satt i den där öde datasalen och postade slår det mig att det väl var en fortsättning både på pojkrumsdrömmandet framför Traditionskatalogen och den där underbara Star Warskampanjen som tiden — låt oss skylla vår feghet på den — hade förintat.
Jag var aktiv här rätt länge, men slutade nog posta helt enkelt för att jag hoppade av universitetet och då blev av med stadig internettillgång — alltså det här var verkligen en annan tid, när man till exempel behövde gå till SevenElevens övervåning för att sitta och surfa. Men jag vet inte. Det var livet, slumpen — ”Kraniet krossas och hjärnan sipprar ut genom näsan som en blodig gröt. Dör omedelbart. Aptitligt.”
Men jag har alltid återkommit hit, genom åren. Lurkat runt, som jag har förstått att det kallas.
Jag arbetar som författare, och har gjort det i snart tjugo år, och det är också, förstås, ett sätt att fortsätta vandra genom de där luckorna genom rummet och tiden, även om rätt lite av fantastiken lyser igenom i mina böcker. Men det blir mer och mer — i en roman som publiceras i höst förekommer en hel del rollspelande.
Jag började spela rollspel igen under pandemin, via Zoom, med en vän och hans brorson i USA, och efter att ha rultat runt som kryptomuslimsk paladin i Eberron började det förstås klia i spelmakarfingrarna, och jag skrev ihop något eget och körde en kampanj med dem: bladerunnermörk, dammig framtid på ett terraformerat Mars, fast med babbagemaskiner och jättelika arkiv med mappar och mikrofilm istället för datorer; pitchen till spelarna var att de var mordutredare i en sorts noirvärld, och under ett par inledande spelmöten körde vi mycket riktigt traditionellt deckarspel, där rollpersonerna letade efter försvunna personer. Men sanningen var att de utan att veta det hade snubblat in i en version av Masks of Nyralthothep — det dök upp otäcka sekter i den undre världen, och ockult bevandrade konstsamlare ville öppna portar till mörkret bortom stjärnorna, och så vidare. Det var underbart — min fru, som inte hade någon aning om vad rollspel var, och vars initiala känsla nog låg rätt nära det där ”vem bryr sig” ifrån min pubertala vän, hörde oss spela ibland, och bad mig så småningom köra kampanjen med henne också — nu tjatar hon en gång i veckan om att jag ska sätta ihop del två.
Spiraler och cirklar.
I sommar, över de sällsynta semstrar man har som författare, tänkte jag försöka få in dottern, som snart fyller sex, i den här välsignade världen som har gett mig så mycket lycka genom livet. Jag sitter och petar på ett spel med drag av bland annat just Det Susar i Säven, men också Studio Ghiblis filmer, Dark Crystal, och sånt — tänk förtrollade smådjur som blåser såpbubblor och går på bal på månpalatset snarare än jag vet inte — snubblar in i Masks. Även om de såklart till slut kommer att göra just det — det går väl näppeligen ha stora, mystiska skogar och pråmar som glider nedför den stora floden, utan att ha en fasansfull skugga som sakta lägrar sig över världen. Till stora delar bygger det på dotterns input — hon hittar på så underbara yrken till exempel: glassförsäljare, ballerina, florist, och så vidare, snarare än, ni vet, smugglare och utbygdsjägare.
Och det är väl lite därför jag till slut, efter två decennier, skriver här igen, för jag hoppas kunna studsa idéer och tankar med er kring hur man spelar på andra sätt än de jag är van vid; hur man strukturerar och ställer upp utmaningar som inte har med våld att göra, för hon har typ noll intresse för sånt, Alhamdullillah. Och så vidare. Men det får bli en egen post, i rollspelsmakarforumet.
”Missar halspulsådern med en hårsmån. Skrapsår.”
/Sinisa
. Gillar det jag läst som du skrivit.
