Nekromanti Dagens filmtipps...
- Thread starter Johan K
- Start date
Brior
Swordsman
Förlagan - "Mörkrets hjärta" - sänds ikväll
... dvs filmatiseringen av Joseph Conrads bok, den som "Apocalypse now" är en modern variant av. Jag har inte sett filmen och lovar därför inget om kvalitén, men med skådisar som John Malkovich och Tim Roth kan det knappast gå helt fel.
TV 2, klockan 22.00
/Erik G
Ps till Svavelvinter-entusiaster: Mina två främsta förebilder till Shagul under skrivandet är just Marlon Brando som överste Kurz och John Malkovich. Dessutom har jag övervägt Tim Roth som Praanz da Kaelve. Ds.
... dvs filmatiseringen av Joseph Conrads bok, den som "Apocalypse now" är en modern variant av. Jag har inte sett filmen och lovar därför inget om kvalitén, men med skådisar som John Malkovich och Tim Roth kan det knappast gå helt fel.
TV 2, klockan 22.00
/Erik G
Ps till Svavelvinter-entusiaster: Mina två främsta förebilder till Shagul under skrivandet är just Marlon Brando som överste Kurz och John Malkovich. Dessutom har jag övervägt Tim Roth som Praanz da Kaelve. Ds.
Rickard
Urverk speldesign
Re: Dagens filmtips...
Jag förstår inte vad folk tycker är bra med filmen.. Första gången jag såg den (Redux-versionen) så somnade jag när Willard kom fram till överste Kurz.. Andra gången, när jag var lite piggare, så satt jag och pinades av uttråkning medan Willard var hos överste Kurz och önskade på att filmen kunde ta slut någon gång ..
Visst.. Den har några bra one-liners och vad jag har för mig så är det dem som filmen är känd för... samt att den inte direkt gillades på vissa håll på grund av innehållet..
/[color:\\"green\\"]Han[/color] som har svårt för Coppola och Kubrick
Jag förstår inte vad folk tycker är bra med filmen.. Första gången jag såg den (Redux-versionen) så somnade jag när Willard kom fram till överste Kurz.. Andra gången, när jag var lite piggare, så satt jag och pinades av uttråkning medan Willard var hos överste Kurz och önskade på att filmen kunde ta slut någon gång ..
Visst.. Den har några bra one-liners och vad jag har för mig så är det dem som filmen är känd för... samt att den inte direkt gillades på vissa håll på grund av innehållet..
/[color:\\"green\\"]Han[/color] som har svårt för Coppola och Kubrick
Re: Dagens filmtips...
Imponerande scener, utmärkta rolltolkningar och stämning så tät att det går att skära i den. Har dock inte sett Redux, utan bara den gamla versionen.
Jag minns för övrigt en mycket märklig SNL-sketch som handlade om att Coppola, som normalt alltid gjort allt i tid och under budget, blivit helt vansinnig under inspelningen av Apocalypse Now. Den sketchen skulle jag vilja se igen. Den och den där när nyhetsuppläsaren säger att tyskar älskar David Hasselhoff.
Imponerande scener, utmärkta rolltolkningar och stämning så tät att det går att skära i den. Har dock inte sett Redux, utan bara den gamla versionen.
Jag minns för övrigt en mycket märklig SNL-sketch som handlade om att Coppola, som normalt alltid gjort allt i tid och under budget, blivit helt vansinnig under inspelningen av Apocalypse Now. Den sketchen skulle jag vilja se igen. Den och den där när nyhetsuppläsaren säger att tyskar älskar David Hasselhoff.
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
Re: Dagens filmtips...
Den kanske går hem bättre om man läst boken först. Det kan dessutom vara hjälpsamt om man har en version av boken som är kommenterad, det är vissa saker som inte är uppenbara idag (tex hur man i inlednings- och avslutningsscenerna trycker på att det finns ett piano och andra saker som innehåller elfenbensdelar). Boken är ett mästerverk, definitivt en av århundradets klassiker. Dessutom är det svårt att hitta böcker som är så odelat mörka, helt utan ljusglimtar och hopp. Det är dessutom en bok som har mer relevans idag än någonsin.
Det är dessutom en film som tjänar på att ses om (gärna tillsammans med filmen Heart of Darkness). Första gången tycker man andra halvan är tråkig, men när man fått fundera lite på den så vill man bara komma förbi första halvan och se den andra halvan. Det är ingen film man greppar helt direkt, jag har nog sett den (och Redux) och Heart of Darkness minst 6-8 gånger de senaste 10-12 åren och tycker fortfarande att jag har fler trådar att nysta i och analysera.
Edit: Med andra ord, det går inte att se filmen som en dussinactionkrigsrulle som Full Metal Jacket, Band of Brothers eller Saving Private Ryan.
Se den inte som en krigsfilm, det är inte vad den är. Den är en djupdykning i bottenslammet i civilisationens kärna. Fundera lite kring vad som driver Kurtz och vad som driver Marlowe/Willard, vad som skiljer dem åt och vad som händer dem under resans gång. Hur folk på vägen ser på dem. Framför allt, fundera på vad det symboliserar. Då blir den intressant.
Den kanske går hem bättre om man läst boken först. Det kan dessutom vara hjälpsamt om man har en version av boken som är kommenterad, det är vissa saker som inte är uppenbara idag (tex hur man i inlednings- och avslutningsscenerna trycker på att det finns ett piano och andra saker som innehåller elfenbensdelar). Boken är ett mästerverk, definitivt en av århundradets klassiker. Dessutom är det svårt att hitta böcker som är så odelat mörka, helt utan ljusglimtar och hopp. Det är dessutom en bok som har mer relevans idag än någonsin.
Det är dessutom en film som tjänar på att ses om (gärna tillsammans med filmen Heart of Darkness). Första gången tycker man andra halvan är tråkig, men när man fått fundera lite på den så vill man bara komma förbi första halvan och se den andra halvan. Det är ingen film man greppar helt direkt, jag har nog sett den (och Redux) och Heart of Darkness minst 6-8 gånger de senaste 10-12 åren och tycker fortfarande att jag har fler trådar att nysta i och analysera.
Edit: Med andra ord, det går inte att se filmen som en dussinactionkrigsrulle som Full Metal Jacket, Band of Brothers eller Saving Private Ryan.
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
Re: Dagens filmtips...
Jag har en dokumentär om inspelningen av filmen och det var ungefär så det gick till. Han gick brutalt över budget, fick skjuta till egna pengar och gick nästan i personlig konkurs, fick mentalt sammanbrott, fillipinska armen hjälpte med inspelningarna (bland annat helikoptrarna) men försvann då och då iväg för att slåss mot gerilla, en storm förstörde det mesta och så vidare. På sätt och viss speglas Coppolas upplevelse i Willard/Marlowes öde...
Brior
Swordsman
Re: Dagens filmtips...
Kuriosa:
* Eleanor Coppola gjorde en dokumentär om inspelningen av filmen under namnet "Hearts of darkness", vilken fått mycket god kritik.
* I en av de inledande scenerna där Martin Sheen slår sönder en spegel på sitt hotellrum, ska han ha varit redlöst berusad / hög på riktigt och verkligen gjort sig illa på spegeln. Det finns en mängd liknande udda detaljer.
* Överste Kurz läser ur TS Eliots "The Hollow men" för den fångne Marlowe. TS Eliot valde som inledande citat till The Hollow men (1925): "Mistah Kurtz - he dead.", dvs ett känt citat ur Mörkrets hjärta som Apocalypse Now bygger på.
För den som är intresserad av min roman "Svavelvinter" kan jag nämna ytterligare lite kuriosa bortsett från det jag redan sagt, att Marlon Brando som överste Kurz är förebild till Shagul:
* Det gnostiska temat i Svavelvinter liknar det i Mörkrets hjärta: Den civiliserade världen är en tunn hinna över bottenlöst mörker och det är inte nödvändigtvis av godo att spräcka denna hinna.
* Bokens besök i dödsriket är modellerat på teman i "The hollow men", bl.a följande som kunde gälla även för Kurz tillhåll: "
In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river
Hälsar Erik Granström
Ps till Han: Tycker du inte om Gudfadernfilmerna heller? Riktiga höjdare enligt min mening. Jag är för övrigt måttligt förtjust i Kubrick också. Ds.
Som Troberg säger är den yttre handlingen mindre viktig bortsett från att det rör sig om en fysisk och psykologisk resa in i mörkret. Temat är det bottenlösa kaos och barbari som finns under civilisationens tunna fernissa. Man måste i berättelsen acceptera att symbolik och anspelningar inte entydigt kan översättas utan att de är bilder som ska förstärka temat. Jämför med boken "The Da Vinci Code", som jag just läst klart och som jag anser är en ganska linjär och simpel om än spännande historia. Där går huvudpersonerna från gåta till gåta som får sin rationella förklaring allt eftersom utan att någon djupare magi infinner sig i texten trots författarens tydliga ambitioner.
Kuriosa:
* Eleanor Coppola gjorde en dokumentär om inspelningen av filmen under namnet "Hearts of darkness", vilken fått mycket god kritik.
* I en av de inledande scenerna där Martin Sheen slår sönder en spegel på sitt hotellrum, ska han ha varit redlöst berusad / hög på riktigt och verkligen gjort sig illa på spegeln. Det finns en mängd liknande udda detaljer.
* Överste Kurz läser ur TS Eliots "The Hollow men" för den fångne Marlowe. TS Eliot valde som inledande citat till The Hollow men (1925): "Mistah Kurtz - he dead.", dvs ett känt citat ur Mörkrets hjärta som Apocalypse Now bygger på.
För den som är intresserad av min roman "Svavelvinter" kan jag nämna ytterligare lite kuriosa bortsett från det jag redan sagt, att Marlon Brando som överste Kurz är förebild till Shagul:
* Det gnostiska temat i Svavelvinter liknar det i Mörkrets hjärta: Den civiliserade världen är en tunn hinna över bottenlöst mörker och det är inte nödvändigtvis av godo att spräcka denna hinna.
* Bokens besök i dödsriket är modellerat på teman i "The hollow men", bl.a följande som kunde gälla även för Kurz tillhåll: "
In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river
Hälsar Erik Granström
Ps till Han: Tycker du inte om Gudfadernfilmerna heller? Riktiga höjdare enligt min mening. Jag är för övrigt måttligt förtjust i Kubrick också. Ds.
Väntat prettoinlägg:
Ojoj, hur ska det vara möjligt för mig att inte kommentera följande:
"/Han som har svårt för Coppola och Kubrick"
Det går inte. Jag måste ta herrarna i försvar. Så är det bara.
Det är så många känslor som bubblar upp när jag ska prata om Stanley Kubrick, min husgud, och Francis Ford Coppola, skaparen av tidernas bästa film. Se bara min profil under favoritfilm.
Jag gillar bra film. Varandes den action, drama, skräck, thriller, humor eller någonting annat - bra film har någonting att ge i varje genre, och definieras högst subjektivt. Jag gillar även en del av det som kan klassas som dålig film - action med Christopher Lambert eller Dolph Lundgrens namn på omslaget, humor med Adam Sandler eller Bruce Campbell eller någon ny hot shot från Saturday Night Live. Film som är mer kvantitativ än kvalitativ. Film som rör sig om 2 timmars underhållning som mest. Film som glöms bort.
Sedan finns det en filmform jag alltid håller som bättre än de andra. Objektivt (<font size="1">hugg mot strupen, Feliath</font size>). Kvalitativt. Den pretentiösa filmen.
Det finns mig veterligen två sätt att se på filmskapande - som en industri eller som en konstform. Den industriella filmen når alltid större framgångar, för dess intresse är att ge publiken vad den vill ha. Dess form är enkel och lättillgänglig, publiken känner igen sig och vet vad de får. Det är här blockbusters skapas. Det handlar inte bara om ett bra manus och ett smart upplägg, det gäller att känna sin publik också. Vissa filmer behärskar den dramaturgiska formen till fulländning, och filmer som Terminatortrilogin blir resultatet. Ett utmärkt skolexempel för den anglosaxiska dramaturgin (den allmänt rådande). Andra filmskapare, som producenten Jerry Bruckheimer, går över till det mer spektakulära. Han lossar på formen lite för att sätta in explosioner och dumaction. Det vill publiken se. Det är underhållning.
Jag uppskattar sådan film. Jag går gärna med ett gäng polare och ser blockbusterfilm på bio (men det har, om sanningen ska fram, varit lite väl många sista tiden). Men för mig vore nog film ointressant om det inte vore för denna films motvikt.
Den pretentiösa filmen. Här handlar det inte längre om att tillgodose och göra det lätt för åskådaren. Det handlar inte om att få en handling i tvåtimmesförpackning serverad på ett fat. Den pretentiösa filmen utmanar åskådaren på ett annat sätt. Den utmanar våran intelligens, dumhet (ja, det också), moral, mänsklighet, uthållighet, ögon, rationella tänkande och ibland även vårt sömnbehov (
). Den här sortens film drar sällan in några större summor eller drar någon större publik. Istället blir Francis Ford Coppola hånad (han lär ha sagt att: "den här filmen handlar inte om kriget i Vietnam, den ÄR kriget i Vietnam" - på ett plan tycker jag det lägger grunden till det överväldigande i vad han vill berätta, i allmänhetens ögon sågs det som värsta formen av övermod) och Stanley Kubrick kallad kåtbock (förvånande va?).
Den objektivt bättre filmen är den jag njuter av mest. Genom att välja se på den utmanar jag mig själv. Jag går aldrig in mer förbehållslöst som när jag ser dem. Filmskaparen ska få utmana mig, min syn på filmmediet eller min livssyn. Dessa filmer växer ofta betydligt efter jag har sett dem. Från att ha varit en massa känslointryck kan jag spendera en vecka på att långsamt smälta och analysera den. Det går inte att se filmen med tanken att "jaha, dags att plocka sönder denna då...", utan mallen passar inte den vi brukar se strömfårefilm med. Det går inte heller att se filmen med tanken "ojoj, filmen är tre timmar lång - får se om den kan underhålla mig så länge". Det gör den inte, för det är inte dess syfte. Den har andra motiv också, som kan vara lika värdefulla som den eftersökta underhållningen. Den som går in för en pretentiös film vill berätta något för oss, men även kommunicera med oss. Den låter oss inte slötitta oss igenom spektakulära actionscener utan mer huvudbry än vem som är "ond" och vem som är "god".
Säger man:
"Visst.. Den har några bra one-liners och vad jag har för mig så är det dem som filmen är känd för"
om Apocalypse Now! så märker jag på långt håll att man har sett filmen i jakt på det spektakulära. Napalmlukten och "the horror, the horror". Man blir besviken, stora delar av filmen fylls av annat. Man måste ändra sitt sätt att se på filmen, annars kommer den aldrig att ge mycket. Jag kan på sin höjd rekommendera att ni ser filmen utan förbehåll, valet är naturligtvis erat. Jag tänker inte försöka analysera den åt er, utan istället lova att där finns så otroligt mycket mer än napalmlukt.
Stanley Kubrick var allt som kändispressen ser ner på. En perfektionistisk, asocial och tillbakadragen kuf, som inte gjorde sig något besvär att kommentera sina verk efteråt. Få visste till och med hur han såg ut. Hans filmer har alltid kraftiga sexuella och behavouristiska undertoner, vilket gjorde det lätt att kalla honom konstig och sjuk. Karaktärerna i hans filmer är oftast mörka, och har nära till galenskap, sorg, svartsjuka och liknande. Hans filmer är alltid en djupdykning i människans psyke, och han berör ofta de mer djuriska delarna.
Eyes Wide Shut är en odysée i ett dolt och ockult nattliv. Det finns gott om nakna kvinnokroppar, ohämmad sex och annat som drar våra oskuldsfulla ögon till sig. Termen snusk ligger alltid nära till hands. Många stannar där, och tror att det är där ”underhållningsvärdet” är tänkt att ligga. "Vilken snuskgubbe!" - hävdar dessa personer, "det här är ju ingenting annat än en dold porrfilm!" Det är här utmaningen till oss i publiken ligger. Klarar vi att förstå vad som är kuliss och vad som är handling? För mig handlar filmen om ett svartsjuke- och relationsdrama av högsta klass - inte bara om Nicole Kidmans väldigt sexiga kropp.
Eftersom detta är ett prettoinlägg så vill jag också nämna Ingmar Bergman. Inte för att redogöra för hur han mer eller mindre skapat sig en egen genre, eller för att nämna några av de filmer som gjort honom historisk. Istället vill jag berätta hur han lärde mig någonting om enkelhet:
Saraband, hans avslutningsfilm, var det någon som såg den? I ett upplägg med några få inspelningsplatser, oftast en kamera, inga klipp (förutom filmens uppbyggnad i akter) och en handfull skådespelare drar han igång något som berörde mig mer än Sagan om Ringen-filmerna var i närheten av att göra. Hans karaktärer känner så mycket, det är som om de har ett svallande hav av känslor innanför bröstet vid varje tillfälle. De är i sanning något av känslomässiga invalider. Det är när han binder samman och ställer dessa karaktärer mot varandra som det intensivaste dramat jag skådat uppkommer. Han bevisar mer än någon annan att visst kan man erbjuda publiken det spektakulära, men det är knappast något krav. Underbar film kan vara både enkel och svårnåbar på samma gång.
Ojoj, hur ska det vara möjligt för mig att inte kommentera följande:
"/Han som har svårt för Coppola och Kubrick"
Det går inte. Jag måste ta herrarna i försvar. Så är det bara.
Det är så många känslor som bubblar upp när jag ska prata om Stanley Kubrick, min husgud, och Francis Ford Coppola, skaparen av tidernas bästa film. Se bara min profil under favoritfilm.
Jag gillar bra film. Varandes den action, drama, skräck, thriller, humor eller någonting annat - bra film har någonting att ge i varje genre, och definieras högst subjektivt. Jag gillar även en del av det som kan klassas som dålig film - action med Christopher Lambert eller Dolph Lundgrens namn på omslaget, humor med Adam Sandler eller Bruce Campbell eller någon ny hot shot från Saturday Night Live. Film som är mer kvantitativ än kvalitativ. Film som rör sig om 2 timmars underhållning som mest. Film som glöms bort.
Sedan finns det en filmform jag alltid håller som bättre än de andra. Objektivt (<font size="1">hugg mot strupen, Feliath</font size>). Kvalitativt. Den pretentiösa filmen.
Det finns mig veterligen två sätt att se på filmskapande - som en industri eller som en konstform. Den industriella filmen når alltid större framgångar, för dess intresse är att ge publiken vad den vill ha. Dess form är enkel och lättillgänglig, publiken känner igen sig och vet vad de får. Det är här blockbusters skapas. Det handlar inte bara om ett bra manus och ett smart upplägg, det gäller att känna sin publik också. Vissa filmer behärskar den dramaturgiska formen till fulländning, och filmer som Terminatortrilogin blir resultatet. Ett utmärkt skolexempel för den anglosaxiska dramaturgin (den allmänt rådande). Andra filmskapare, som producenten Jerry Bruckheimer, går över till det mer spektakulära. Han lossar på formen lite för att sätta in explosioner och dumaction. Det vill publiken se. Det är underhållning.
Jag uppskattar sådan film. Jag går gärna med ett gäng polare och ser blockbusterfilm på bio (men det har, om sanningen ska fram, varit lite väl många sista tiden). Men för mig vore nog film ointressant om det inte vore för denna films motvikt.
Den pretentiösa filmen. Här handlar det inte längre om att tillgodose och göra det lätt för åskådaren. Det handlar inte om att få en handling i tvåtimmesförpackning serverad på ett fat. Den pretentiösa filmen utmanar åskådaren på ett annat sätt. Den utmanar våran intelligens, dumhet (ja, det också), moral, mänsklighet, uthållighet, ögon, rationella tänkande och ibland även vårt sömnbehov (
). Den här sortens film drar sällan in några större summor eller drar någon större publik. Istället blir Francis Ford Coppola hånad (han lär ha sagt att: "den här filmen handlar inte om kriget i Vietnam, den ÄR kriget i Vietnam" - på ett plan tycker jag det lägger grunden till det överväldigande i vad han vill berätta, i allmänhetens ögon sågs det som värsta formen av övermod) och Stanley Kubrick kallad kåtbock (förvånande va?).Den objektivt bättre filmen är den jag njuter av mest. Genom att välja se på den utmanar jag mig själv. Jag går aldrig in mer förbehållslöst som när jag ser dem. Filmskaparen ska få utmana mig, min syn på filmmediet eller min livssyn. Dessa filmer växer ofta betydligt efter jag har sett dem. Från att ha varit en massa känslointryck kan jag spendera en vecka på att långsamt smälta och analysera den. Det går inte att se filmen med tanken att "jaha, dags att plocka sönder denna då...", utan mallen passar inte den vi brukar se strömfårefilm med. Det går inte heller att se filmen med tanken "ojoj, filmen är tre timmar lång - får se om den kan underhålla mig så länge". Det gör den inte, för det är inte dess syfte. Den har andra motiv också, som kan vara lika värdefulla som den eftersökta underhållningen. Den som går in för en pretentiös film vill berätta något för oss, men även kommunicera med oss. Den låter oss inte slötitta oss igenom spektakulära actionscener utan mer huvudbry än vem som är "ond" och vem som är "god".
Säger man:
"Visst.. Den har några bra one-liners och vad jag har för mig så är det dem som filmen är känd för"
om Apocalypse Now! så märker jag på långt håll att man har sett filmen i jakt på det spektakulära. Napalmlukten och "the horror, the horror". Man blir besviken, stora delar av filmen fylls av annat. Man måste ändra sitt sätt att se på filmen, annars kommer den aldrig att ge mycket. Jag kan på sin höjd rekommendera att ni ser filmen utan förbehåll, valet är naturligtvis erat. Jag tänker inte försöka analysera den åt er, utan istället lova att där finns så otroligt mycket mer än napalmlukt.
Stanley Kubrick var allt som kändispressen ser ner på. En perfektionistisk, asocial och tillbakadragen kuf, som inte gjorde sig något besvär att kommentera sina verk efteråt. Få visste till och med hur han såg ut. Hans filmer har alltid kraftiga sexuella och behavouristiska undertoner, vilket gjorde det lätt att kalla honom konstig och sjuk. Karaktärerna i hans filmer är oftast mörka, och har nära till galenskap, sorg, svartsjuka och liknande. Hans filmer är alltid en djupdykning i människans psyke, och han berör ofta de mer djuriska delarna.
Eyes Wide Shut är en odysée i ett dolt och ockult nattliv. Det finns gott om nakna kvinnokroppar, ohämmad sex och annat som drar våra oskuldsfulla ögon till sig. Termen snusk ligger alltid nära till hands. Många stannar där, och tror att det är där ”underhållningsvärdet” är tänkt att ligga. "Vilken snuskgubbe!" - hävdar dessa personer, "det här är ju ingenting annat än en dold porrfilm!" Det är här utmaningen till oss i publiken ligger. Klarar vi att förstå vad som är kuliss och vad som är handling? För mig handlar filmen om ett svartsjuke- och relationsdrama av högsta klass - inte bara om Nicole Kidmans väldigt sexiga kropp.
Eftersom detta är ett prettoinlägg så vill jag också nämna Ingmar Bergman. Inte för att redogöra för hur han mer eller mindre skapat sig en egen genre, eller för att nämna några av de filmer som gjort honom historisk. Istället vill jag berätta hur han lärde mig någonting om enkelhet:
Saraband, hans avslutningsfilm, var det någon som såg den? I ett upplägg med några få inspelningsplatser, oftast en kamera, inga klipp (förutom filmens uppbyggnad i akter) och en handfull skådespelare drar han igång något som berörde mig mer än Sagan om Ringen-filmerna var i närheten av att göra. Hans karaktärer känner så mycket, det är som om de har ett svallande hav av känslor innanför bröstet vid varje tillfälle. De är i sanning något av känslomässiga invalider. Det är när han binder samman och ställer dessa karaktärer mot varandra som det intensivaste dramat jag skådat uppkommer. Han bevisar mer än någon annan att visst kan man erbjuda publiken det spektakulära, men det är knappast något krav. Underbar film kan vara både enkel och svårnåbar på samma gång.
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
Re: Dagens filmtips...
Ah, en som vill analysera HoD! En underbar bok att analysera, den är som en maximalt reducerad ekvation, allt i den har en funktion och en avsikt. Min bokförläggande syster är trött på att diskutera den med mig, så jag det är dags att hitta nya offer...
Spoilervarning för resten av inlägget.
Man kan se det i hur man i boken trycker på hur elfenbenet som kostar så mycket liv och lidande i afrika blir till relativt meningslösa lyxprylar.
Man kan se det på hur folket längs resan beundrar Kurtz, hur de ser honom som den som vågat ta det slutliga steget.
Man ser det i kontrasten mellan europeerna och afrikanerna.
Man ser det genom att Marlow väljer att bli ociviliserad genom att närma sig sin lokala vägvisare och avlägsna sig från de europeer han har med sig, genom att han lämnar elfenbenslasten och så vidare.
En viktig punkt är också i boken biten där Kurtz blandade ursprung beskrivs (hans släkt kom från alla de stora kolonialmakterna) och kommenteras med "The whole of Europe helped in the making of Kurtz.". I det ögonblicket upphör han att vara en person och blir en symbol för civilisationen och kolonialismen.
Man ser det på slutet när Marlow talar med Kurtz änka och på frågan om hans sista ord säger att han de var hennes namn. Det här var något som slog mig nyligen (Vilket irriterar mig, eftersom jag borde sett det tidigare. Ungefär som att jag var tvungen att se hela Prisoner två gånger innan jag insåg vem som var nummer 1, trots att jag hört det sägas i vartenda avsnitt...). Tidigare har jag sett det som att han ljugit för att han inte kunde säga sanningen till henne, men egentligen säger han sanningen. Hon är den delen av civilisationen som väljer att inte se (som Kurtz säger i filmen (fast inte i boken): "There is no more despicable creature than one who runs from his demons"). Hon är den del av "The horror, the horror", så han talade faktiskt om henne.
Apan som hoppar upp på Marlows rygg (engelska uttrycket "monkey on my back") symboliserar tyngden av det han upplevt under resan. Under diskussionen så tar Kurtz över apan på sin rygg, han tar alltså över tyngden och ansvaret. Strax efteråt, nästan i förbigående, vrider han nacken av apan, han viftar bort hela problemet och kastar det åt sidan. När Marlow lite senare petar på apan och hittar anteckningarna som ligger under den så visar det hur han inte accepterar Kurtz ideer och letar vidare i dem för att finna sanningen. Neat.
Tavlorna av Kurtz fästmö är också bra. Den första tavlan, vid en av de första stationerna, har en positiv, nästan naiv stil. Den andra tavlan, hos Kurtz, ser nästan likadan ut, men hon håller ett ljus (med lågan över hjärtat) och har förbundna ögon. På den tredje, också hos Kurtz har hon bar överkropp med afrikanska ärrtatueringar och tittar rakt på betraktaren, Kurtz bild av hur afrika öppnat hans ögon.
När Marlow besöker änkan i slutet så filmas hon framför en vägg med träpanel som liknar en ram. I början av diskussionen står hon som på första tavlan, lite naiv och frågar utan att egentligen förstå vad hon frågar om, sättet på vilket hon saknar någon hon inte kan förstå eller känner. När Marlow talar med henne får man för ett tag intrycket av den andra tavlan, där hon står med ljuset rakt framför sig men kan inte se det. När hon ställer frågan om Kurtz sista ord tittar hon rakt mot kameran och blusens mönster påminner om ärrtatueringarna, hon är nära insikt, men hon kan inte förstå Marlows svar och glider tillbaka till den första naiva tavlan igen.
Tycker man att Apocalypse Now eller Heart of Darkness är för tunga filmer så finns alltid Tromas variant på det hela: Pirayakvinnorna i dödens avocadodjungel...
Ah, en som vill analysera HoD! En underbar bok att analysera, den är som en maximalt reducerad ekvation, allt i den har en funktion och en avsikt. Min bokförläggande syster är trött på att diskutera den med mig, så jag det är dags att hitta nya offer...
Spoilervarning för resten av inlägget.
Njä, jag skulle säga att den inte är det som finns under skalet på civilisationen utan att det är civilisationens natur, dess logiska slutpunkt.
Man kan se det i hur man i boken trycker på hur elfenbenet som kostar så mycket liv och lidande i afrika blir till relativt meningslösa lyxprylar.
Man kan se det på hur folket längs resan beundrar Kurtz, hur de ser honom som den som vågat ta det slutliga steget.
Man ser det i kontrasten mellan europeerna och afrikanerna.
Man ser det genom att Marlow väljer att bli ociviliserad genom att närma sig sin lokala vägvisare och avlägsna sig från de europeer han har med sig, genom att han lämnar elfenbenslasten och så vidare.
En viktig punkt är också i boken biten där Kurtz blandade ursprung beskrivs (hans släkt kom från alla de stora kolonialmakterna) och kommenteras med "The whole of Europe helped in the making of Kurtz.". I det ögonblicket upphör han att vara en person och blir en symbol för civilisationen och kolonialismen.
Man ser det på slutet när Marlow talar med Kurtz änka och på frågan om hans sista ord säger att han de var hennes namn. Det här var något som slog mig nyligen (Vilket irriterar mig, eftersom jag borde sett det tidigare. Ungefär som att jag var tvungen att se hela Prisoner två gånger innan jag insåg vem som var nummer 1, trots att jag hört det sägas i vartenda avsnitt...). Tidigare har jag sett det som att han ljugit för att han inte kunde säga sanningen till henne, men egentligen säger han sanningen. Hon är den delen av civilisationen som väljer att inte se (som Kurtz säger i filmen (fast inte i boken): "There is no more despicable creature than one who runs from his demons"). Hon är den del av "The horror, the horror", så han talade faktiskt om henne.
Jo, några sådana som finns i filmen som jag tycker är eleganta är apan respektive tavlorna.
Apan som hoppar upp på Marlows rygg (engelska uttrycket "monkey on my back") symboliserar tyngden av det han upplevt under resan. Under diskussionen så tar Kurtz över apan på sin rygg, han tar alltså över tyngden och ansvaret. Strax efteråt, nästan i förbigående, vrider han nacken av apan, han viftar bort hela problemet och kastar det åt sidan. När Marlow lite senare petar på apan och hittar anteckningarna som ligger under den så visar det hur han inte accepterar Kurtz ideer och letar vidare i dem för att finna sanningen. Neat.
Tavlorna av Kurtz fästmö är också bra. Den första tavlan, vid en av de första stationerna, har en positiv, nästan naiv stil. Den andra tavlan, hos Kurtz, ser nästan likadan ut, men hon håller ett ljus (med lågan över hjärtat) och har förbundna ögon. På den tredje, också hos Kurtz har hon bar överkropp med afrikanska ärrtatueringar och tittar rakt på betraktaren, Kurtz bild av hur afrika öppnat hans ögon.
När Marlow besöker änkan i slutet så filmas hon framför en vägg med träpanel som liknar en ram. I början av diskussionen står hon som på första tavlan, lite naiv och frågar utan att egentligen förstå vad hon frågar om, sättet på vilket hon saknar någon hon inte kan förstå eller känner. När Marlow talar med henne får man för ett tag intrycket av den andra tavlan, där hon står med ljuset rakt framför sig men kan inte se det. När hon ställer frågan om Kurtz sista ord tittar hon rakt mot kameran och blusens mönster påminner om ärrtatueringarna, hon är nära insikt, men hon kan inte förstå Marlows svar och glider tillbaka till den första naiva tavlan igen.
Japp, det är den jag har. Rekommenderas, men se Apocalypse Now innan ni ser dokumentären.
Som jag förstått det så tillbringade han merparten av inspelningen mer eller mindre påverkad.
Känner igen temat, en skaplig andel av mina skurkar och hjältar är baserade på honom.
Tycker man att Apocalypse Now eller Heart of Darkness är för tunga filmer så finns alltid Tromas variant på det hela: Pirayakvinnorna i dödens avocadodjungel...