Nekromanti Dags att döda lite goda monster!

[God45]

Jag har länge haft ett stort klagomål mot monsterböcker till rollspel, varför fyller de upp plats med en massa goda monster? Man slåss ändå aldrig mot dem så de tar bara upp plats som kunde ha getts till monster som jag faktiskt kan använda. De är precis som undervattens monstren som man aldrig använder... tills man kör den där Atlantis kampanjen. Det är där jag är just nu med de goda monstren, äntligen har jag en kampanj jag ska köra där jag kan använda dem.

Men nu har jag ett annat problem, vilka av alla de tillgängliga goda monstren skall jag använda? Det finns gott om dem och jag kan inte bestämma mig. Så vilket av de goda monstren har ni alltid velat mörda?

 

[Dilandau]

Monsterböcker är ju inte bara en lista med fiender, utan även en metod för världsbygge. Så därför. Förövrigt borde alla karkioner dö.

Spoiler: kommentarer

Karkioner är ju awesome!

Nu kommer jag aldrig mer läsa Piruett eller lyssna på FAQ-podden.

 

[God45]

Vad i hela världen är en karkion?

 

[Bolongo]

Så vilket av de goda monstren har ni alltid velat mörda?

Vilka har jag inte velat mörda?
Låt oss gå igenom det ursprungliga urvalet och se om det finns några som är tolerabla. Jag utesluter de som har good inom parantes.

Blink Dog: Stå still så jag kan slå på er! Men om man fångar en ung och tränar den som attackhund, kanske.
Brownie: Sabla tomtar! Fy fan för alla sorters féer och deras skogsmulleri.
Couatl: En viss respekt för att de lurar i primitiva folk att de är gudar.
Djinni: Försöker ju bara snuva mig på mina önskningar.
Brass/Bronze/Copper/Gold/Platinum/Silver Dragon: Arroganta heligare-än-du typer.
Dwarf: Sitter på alldeles för mycket skatter för deras eget bästa.
Elf: Bortskämda trädkramare som behöver få några smällar i livets hårda skola.
Storm Giant: De är OK. Jag tror inte riktigt på att de är goda, egentligen.
Gnome: Illistiga små kräk som gömmer sig bakom illusioner.
Halfling: Självgoda matvrak som borde få lära sig vad arbete vill säga.
Hippocampus: För smarta för att vara lydiga riddjur. Bäst att utrota dem.
Ki-rin: Skinnet är värt 25k gp. Behöver jag säga mer?
Lammasu: Wannabee sfinx, men ännu fulare. Så totalt värdelösa.
Pegasus: Se Hippocampus.
Shedu: Vad skall det här ens föreställa? Jag skall mörda den om jag kan sluta skratta.
Androsphinx: Sexistiska snobbar. Dessutom är Treasure Type U svårt att motstå.
Titan: Jag begriper inte vad deras deal är. Bäst att avvakta.
Treant: Utmärkt virke. För övrigt hindrar de vår rättmätiga exploatering av naturresurser.
Unicorn: Deras horn är ju till för att skördas. Att små flickor gråter när de dör är en bonus.

Så slutsatsen blir att bara några av de allra mäktigaste finner nåd. Men det beror mest på att jag vet att makt korrumperar, så deras alignment är alltid i tvivel.

 

[anth]

Jag har länge haft ett stort klagomål mot monsterböcker till rollspel, varför fyller de upp plats med en massa goda monster? Man slåss ändå aldrig mot dem så de tar bara upp plats som kunde ha getts till monster som jag faktiskt kan använda. De är precis som undervattens monstren som man aldrig använder... tills man kör den där Atlantis kampanjen. Det är där jag är just nu med de goda monstren, äntligen har jag en kampanj jag ska köra där jag kan använda dem.

Men nu har jag ett annat problem, vilka av alla de tillgängliga goda monstren skall jag använda? Det finns gott om dem och jag kan inte bestämma mig. Så vilket av de goda monstren har ni alltid velat mörda?

Vi har nog olika syn på vad en "monsterbok" är för något.
"Monsterboken" talar om vilka monster som kan finnas i världen - finns det inga människor i monsterboken finns det inga människor i världen.
Att tro att alla varelser i världen är onda är helt befängd.
Inte ens i "onda" världar som Midnight, Ravenloft eller ens CoC är alla varelser onda.

 

[God45]

Vi har nog olika syn på vad en "monsterbok" är för något.
"Monsterboken" talar om vilka monster som kan finnas i världen - finns det inga människor i monsterboken finns det inga människor i världen.
Att tro att alla varelser i världen är onda är helt befängd.
Inte ens i "onda" världar som Midnight, Ravenloft eller ens CoC är alla varelser onda.

Även med den inställningen (som jag inte håller med om) är det här är trams, bara nämn att grejerna finns men ta inte upp en hel sida med stats om jag ändå aldrig kommer slåss mot dem! Varför behöver jag stats på de goda feerna om jag ändå aldrig kommer behöva statsen?

 

[Ymir]

Tss, det är bara att göra de goda monstren rabiat Lawful Good så finns det inte längre några spärrar mot att döda dem. Also, man kan ju använda goda monster som minions åt en inte fullt så god antagonist, ta tex min 'Staff of Naresh' på det gamla D&D-forumet; så fort staven blir tillräckligt förbannad kommer den åkalla Angels of Valor för att döda rollpersonerna, och då spelar det ingen roll om rollpersonerna är hjältar eller skurkar - medvetet eller ej har de kränkt staven och därmed staden Nareshs ålderdomliga lagar, och måste därför dö. Bara för att man har Alignment: Good behöver det inte betyda att man är det minsta resonabel. Snarare kan man lika gärna vara en paragrafryttande, känslokall brutalist.

Betänk också att man med fördel kan låta Lawful Good representera det rådande etablissemanget i världen. Om rollpersonerna då är olika typer av rebeller eller skurkar, dvs Chaotic/Neutral Good eller rentav bara Neutral, är det inte sällan de kommer råka stöta sig med detta etablissemang oavsett dess i grunden goda avsikter. Till exempel: vår D&D-posse hamnade i en situation där den goda gudens prästerskap skulle gifta bort en ung flicka mot hennes vilja, och hennes älskare, rollpersonernas sidekick, stod i begrepp att göra något överilat för att få tillbaka henne, och skulle antagligen dö i försöket. Så vi rädade bröllopet för att göra ett brudrov, och blev därmed jagade av varenda paladin i hela stan.

 

[God45]

Tss, det är bara att göra de goda monstren rabiat Lawful Good så finns det inte längre några spärrar mot att döda dem. Also, man kan ju använda goda monster som minions åt en inte fullt så god antagonist, ta tex min 'Staff of Naresh' på det gamla D&D-forumet; så fort staven blir tillräckligt förbannad kommer den åkalla Angels of Valor för att döda rollpersonerna, och då spelar det ingen roll om rollpersonerna är hjältar eller skurkar - medvetet eller ej har de kränkt staven och därmed staden Nareshs ålderdomliga lagar, och måste därför dö. Bara för att man har Alignment: Good behöver det inte betyda att man är det minsta resonabel. Snarare kan man lika gärna vara en paragrafryttande, känslokall brutalist.

Betänk också att man med fördel kan låta Lawful Good representera det rådande etablissemanget i världen. Om rollpersonerna då är olika typer av rebeller eller skurkar, dvs Chaotic/Neutral Good eller rentav bara Neutral, är det inte sällan de kommer råka stöta sig med detta etablissemang oavsett dess i grunden goda avsikter. Till exempel: vår D&D-posse hamnade i en situation där den goda gudens prästerskap skulle gifta bort en ung flicka mot hennes vilja, och hennes älskare, rollpersonernas sidekick, stod i begrepp att göra något överilat för att få tillbaka henne, och skulle antagligen dö i försöket. Så vi rädade bröllopet för att göra ett brudrov, och blev därmed jagade av varenda paladin i hela stan.

Det är inte aktuellt eller nödvändigt i det här fallet eftersom jag kommer köra en lawful evil kampanj.

Men i andra situationer gillar jag inte din approach alls. Lawful good är inte brutalt eller paragrafrytande, det är vad Lawful neutral är. Att förminska paladins och änglar på det sättet är skittråkigt. En ängel ska vara överväldigande och bortommänskligt god. Om den är där för att förinta dig är det ditt fel eller så är någonting rejält fel. Visst, man kan ha den där dumma superhjälte tropen där hjältarna slåss innan de inser sitt misstag och slår sig ihop, det är fine.

Men om din fiende är lawful good och du också är det? Då bör konflikten handla om principer och beslut. Baronen som förbjuder äventyrare efter att en grupp äventyrare (inte spelarna) bränt ner en by. Det är en god man med goda avsikter som förbjudit ditt yrke. Han skickar ut goda, heroiska män som du respekterar till att jaga dig. Konflikten är inte att en som kan lösas med våld, för vad ska du göra? Ska du döda hans män? Är vad du försöker uppnå värt det oavsett hur viktigt ditt mål är? Att bara ha det som ett slagsmål är inte att ta vara på möjligheterna med goda fiender för en god eller ens neutral grupp.

En ond grupp däremot? Ahahah! Ängladräpare är väll en fjäder i hatten för vilken fiende till allt gott som helst!

 

[Ymir]

Men i andra situationer gillar jag inte din approach alls. Lawful good är inte brutalt eller paragrafrytande, det är vad Lawful neutral är. Att förminska paladins och änglar på det sättet är skittråkigt. En ängel ska vara överväldigande och bortommänskligt god.

Jag tror att min approach är en produkt av att jag och spelgruppen normalt sett hatar settingar där ont och gott inte är subjektivt. Men i D&D bestämde vi oss för att köra med alignementsen då de kändes som en så fundamental del av settingen, och då kunde vi givetvis inte hålla oss från att försöka dekonstruera ont-gott-dikotomin på olika sätt. En helt oförutsedd och kanske inte önskvärd, men teoretiskt ganska intressant konsekvens av detta, som framträder så här in hindsight, var att ondskan somehow fick vara både mer färgstark och mer ovedersäglig än godheten.