Nekromanti Dags att göra ny rollperson!

[Sodivra]

-Så, vad vill du spela?
-Tja, jag.. uh.. vad tänker ni spela?

Såhär brukar det gå till när vi börjar med en ny kampanj och jag är en spelare. Jag vill alltid veta vilken stil spelledaren och de andra spelarna tänker köra först av allt.

Hur gör ni? Ser ni berättelsen som en scen för er rollperson eller ser ni er rollperson som en del av berättelsen? Är det viktigast att rollpersonen är kul att spela, eller att den tillför något till storyn?

Och om ni som mig först av allt kollar omgivningen, satsar ni på att göra en rollperson som passar in i temat och känns logisk och motiverad, eller en som sticker ut och skapar dynamik och variation i gruppen och storyn?

Och vilken sorts kampanj är roligast att spela?

Man kan väl se det hela som simulatorism (gestaltande) mot narrativism (berättande) gissar jag, men kom inte och säg att man måste ha bägge i vissa delar, för det fattar jag också. Eller förresten, gör gärna det, och beskriv sedan hur.

 

[Storuggla]

"-Så, vad vill du spela?
-Tja, jag.. uh.. vad tänker ni spela?"

Sådant retar jag mig på. Mest för att jag brukar skruva allt efter rollpersonerna, om de vill spela råttfångare så blir det ett äventyr om det, vill de spela ädlingar blir det något om det. Sen kommer de plattfötterna och frågar "jamen vad blir det för sorts kampanj då?" och dömmer ut sig själva, här ska jag sitta och anpassa allt efter de och så kan de inte ens komma överens med sig själva eller varandra om vilken sorts spel de vill spela. Sopprötter.

Nä, när en spelare säger "jag vill spela en skorpionklansädling som har en elak tvillingsyster, utpressar tre andra ädlingar och driver en smugglingsring vid sidan om" eller "jag vill spela en medlem av Sweet Singers of Nakomé som planerar att döda hela sin släkt för att få makten över hushållet", då rockar jag loss.

Men när jag spelar vill jag pasa in och veta vilket tema kampanjen har... udda.


Storuggla, bjällror i skägget

 

[Lycan]

Alltså jag spelleder ju alltid, så jag sabbar ditt perspektiv med en gång. Men jag tänker ändå skriva lite om mina trångsynta iakttagelser.

Det hela börjar med att jag har ett tusental idiotiska idéer som jag någon gång vill omsätta i rollspel. Sedan pratar jag med någon av mina spelare, som ibland säger sig vilja spela rollspel med mig (de ljuger, de vet bara hur ledsen jag blir annars).

Då säger jag ungefär; "okej, jag har det här, det här och det här i relativt färdigt skick, och om inte det duger har jag en miljard lösa scenarioskisser". Det brukar följas upp av att spelaren (eller spelarna, om vi har samlats allihopa) säger typ: "öh, jaha... vad passar det att jag spelar?".

Nu följer det komplicerade, för eftersom jag är en ryggradslös kotte till mesig spelledare vågar jag inte riktigt bestämma vad mina spelare ska spela, så jag säger typ: "jaha... vad VILL du/ni spela? allt går bra!"-

Detta brukar i sin tur leda till att spelarna bygger roller som

1. Inte är kompatibla med varandra.
2. Inte passar in i scenariots stämning.
3. Inte passar in i scenariots bakgrundshandling.

Och detta leder _i sin tur_ till att jag får panik, hatar mig själv och slutar spelleda på obestämd framtid (vanligtvis en månad eller två).

Det är först alldeles nyligen jag insett _alternativen_. Dessa är:

1. Färdigskrivna rollpersoner, men det är så jävla trist och odynamiskt att vi struntar i det.
2. Fritt rollpersonsskapande _under vissa förmaningar från SL_

2 måste ju vara bäst, eller hur? Beroende på vilka imperativ man som SL tvingar spelarna att följa kan man styra mycket eller lite; man ser till att spelarna gör rollperson som fungerar perfekt med scenariot, _utan att begränsa deras kreativitet eller i allt för stor utsträckning avslöja vad scenariot handlar om_.

- Lycan

 

[Krille]

"Nä, när en spelare säger "jag vill spela en skorpionklansädling som har en elak tvillingsyster, utpressar tre andra ädlingar och driver en smugglingsring vid sidan om" eller "jag vill spela en medlem av Sweet Singers of Nakomé som planerar att döda hela sin släkt för att få makten över hushållet", då rockar jag loss."

...fast när man har båda rollpersonerna i samma kampanj, då sliter jag loss det hår jag har.

Fördelen med frågan "vad tänker ni spela" är att man slipper helmysko spelgrupper bestående av en isländsk biker, en amerikansk företagstjänsteman, en yakuza som inte talar något annat än streetspeak, en rysk lönnmördare och en oljeborrare från Saudiarabien som man på ett eller annat sätt ska försöka skapa en koherent kampanj kring.

Så jag föredrar faktiskt att spelledaren säger att kampanjen ska handla om laglösa i en stor ekskog i Nottinghamshire i England ca 1190 eller så. Då kan jag faktiskt som spelare balla ut och säga att jag vill spela en normandisk adelstös och argumentera för hur det kan funka i den kampanjen.

 

[Sodivra]

Ho-ho, Storuggla!

Ahh! Bra vinkel, jag ställde ju ungefär upp "Rollperson från spelaren" som simulatoristiskt och "Rollperson från omgivningen" som narrativistiskt, men att själv föra in sina egna element i storyn kan ju ses som rätt narrativistiskt, och att göra en rollperson som passar miljön, vad är det om inte simulatoriskt?

Iofs så tycker jag inte alls att egna iniativ och att kolla av stämningen motsätter varandra, så poängen får väl vara att man inte ska stirra sig blind på titlar och modeller, även om de är väldigt praktiska för att konkretisera sitt tänkande.

Problemet var väl snarast en mesig SL som inte sa åt sina spelare att rocka loss. Eventuellt mesiga spelare, men jag lutar åt mesig SL-teorin.

Och om det är någon som undrar vad det är för modell och termer jag jiddrar om, så är det rollspelstriangeln gamism-simulatorism-narrativism. Oh boy, den blir det aldrig gammalt att diskutera.

 

[Rickard]

Det beror på.. Om jag inte har någon inspiration så tar jag gärna och kollar på omgivningen.. Vad har spelledaren planerat för kampanj, vad är de andra spelarna för något, vad för typ av rollspel, har det några snygga bilder, har jag sett någon bra film på sistone? Antingen det, eller så låter jag den växa fram under karaktärsgörat.. Till Exalted hade jag ingen aning om vad jag skulle vara, efter att spelledaren berättat om världen, men efter att ha tittat på yrkesförslagen, förmågorna och velat spela Gondicas dan-šimystiker ett bra tag så gjorde jag en andebevärjare som hade en död läromästare, vars ande ständigt jämnt följer med honom (Ja! Det skriker Luke Skywalker över honom i grund, men det tänkte jag inte på när jag gjorde gubben )..

Om jag däremot har fått fnatt och fått en bra idé på en karaktär så gör det inget om den sticker ut så mycket som möjligt.. Jag strävar inte efter det, men skulle min rollperson råka göra det så skiter jag i det.. Det får spelledaren i så fall klara av.. Han/Hon/Gud är ju ändå med under rollpersonskapandet i regel och får säga stopp när denne känner för det.. Lyckas jag hitta på ett sätt att få in den logiskt i kampanjen så blir jag bara gladare..

"Och vilken sorts kampanj är roligast att spela?"
Det beror på.. Ibland känner jag för att äta pizza, ibland husmanskost och ibland vältillagad mat med sallad..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som helst spelleder berättande kampanjer, där han och spelarna skapar en historia tillsammans

 

[Johan K]

Hur gör ni? Ser ni berättelsen som en scen för er rollperson eller ser ni er rollperson som en del av berättelsen?

Till viss så ser jag faktsitk som att berättelsen är centrerad omkring min karaktär. jag menar, det är jju den som är ute & vandrar & söker äventyr, inte tvärtom.

Är det viktigast att rollpersonen är kul att spela, eller att den tillför något till storyn?

Tjaa, båda är ju minst lika viktiga ju.. men framföraallt så vill jag speal en karkatär som är intressant.. En sådan brukar oftast var en sådan som man gör själv & sedan låter växa allteftersom man lirar med den.

Och vilken sorts kampanj är roligast att spela?

En kampanj som är LÅNG.. Så att m,an verkligen får tid att sätta sig in i världen, dynamiken i äventyren & gruppen, att få channsen att förverkliga sin karaktärs mål.

 

[Storuggla]

"Fördelen med frågan "vad tänker ni spela" är att man slipper helmysko spelgrupper bestående av en isländsk biker, en amerikansk företagstjänsteman, en yakuza som inte talar något annat än streetspeak, en rysk lönnmördare och en oljeborrare från Saudiarabien som man på ett eller annat sätt ska försöka skapa en koherent kampanj kring."

I det där läget har spelarna uppenbarligen inte snackat med varandra heller eller så har de det och bara gjort förutsättnignarna för en Bellmanvits.
I det läget så brukar jag titta på dem, skaka på huvudet och sedan antingen be dem modda sina gubbar så de funkar ihop eller kommer på varför det där gänget hänger ihop. Om de kan komma på en anledning, visst, varför inte? Om de inte kan det... tja, jag kan alltid riva sönder papper

"Så jag föredrar faktiskt att spelledaren säger att kampanjen ska handla om laglösa i en stor ekskog i Nottinghamshire i England ca 1190 eller så. Då kan jag faktiskt som spelare balla ut och säga att jag vill spela en normandisk adelstös och argumentera för hur det kan funka i den kampanjen."

Jag brukar oftast säga något i stil med "Frankrike 1750" eller "ångpunksstad i underklassen" och sedan låta dem bestämma. Om vi snackar vår värld alltså, annars blir det mest "Öh... vad vill ni lira?" och sedan hamrar vi på koncepten tills de passar ihop med en värld...


Storuggla, någon måtta får det vara

 

[Storuggla]

Re: Ho-ho, Storuggla!

"Ahh! Bra vinkel, jag ställde ju ungefär upp "Rollperson från spelaren" som simulatoristiskt och "Rollperson från omgivningen" som narrativistiskt, men att själv föra in sina egna element i storyn kan ju ses som rätt narrativistiskt, och att göra en rollperson som passar miljön, vad är det om inte simulatoriskt?"

Wow, vilken oerhört vidrig mening. Jag får lust att springa ut och slå ner slumpvist vald akademiker som inte kan prata som vanligt folk med en lax. Narrativistiskt? Simulationistiskt? Måste vi hitta på nya ord varenda gång någon av oss får för sig att skåda sig själv i naveln?*

Anyhow, om en spelare jag spelleder inte kommer med egna inslag eller inte för in egna element så tror jag att han/hon har trist och bara skriver snuskiga rim på dålig vers på sina papper. En spelare som inte ger gensvar till mig gör mig osäker. Lite rädd, rent av.


Storuggla, just så

<font size="1"> *= Ja, jag har sugit på det där länge. Till slut brast det. </font size>

 

[Sodivra]

1. Färdigskrivna rollpersoner, men det är så jävla trist och odynamiskt att vi struntar i det.
2. Fritt rollpersonsskapande _under vissa förmaningar från SL_

2 måste ju vara bäst, eller hur?

Jag har under en lång tid planerat ett koncept där spelarna spelar psioniska barn på en militärbas. Mycket riktat, mao.

Först hade jag tänkt använda det fria rollpersonsskapandet, och ha vissa egenskaper som man fick välja mellan (psioniska krafter) eller som någon måste ha för att tillföra dynamik och tillåta viss planering. (känslodrag, som att någon måste ha en ilska inom sig. Hur den yttrar sig är upp till spelaren)

Det sket jag i, för jag är mycket bättre på sånt ändå. Hah. Men: (spoiler för mina spelare.)
<table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">[color:"#DDDDDD"]Det är rätt motiverat, eftersom scenariot kommer att ha som tema att upptäcka sin förlorade minnen och egentliga identitet. Detta kommer alltså vara styrt.</font></td></tr></table>

Rollpersonernas känsloliv däremot kommer vara helt upp till spelarna. (Vilket också är rätt motiverat: Hur ska man egentligen må och tänka när man är en vuxen prepubertal människa med suddiga minnen psioniska krafter? Spelarna såväl som rollpersonerna behöver tolka det.)

Kanske kommer jag bara slå fast det där i spoilern och sedan förmågorna? Jag menar, jag gillar idén på att visionär-barnet tycker om att måla, men det är inte så viktigt. Dessutom gillar en av mina spelare inte färdiga rollpersoner, och den andra vill på sin höjd ha löst beskrivna färdiga rollpersoner. Men det är bara i den ena spelgruppen, förstås.

Det var mitt exempel.

Bra slutsats, det där att man känner mer för rollpersoner man gjort själv.. Det borde ju också vara lättare att komma in sådana. (duh! )

 

[Lycan]

Oh, förträngda minnen, skoj skoj!

Jag tror helt klart att det är bra att låta spelarna deltaga i skapandeprocessen i ett sådant fall. Om man själv har byggt sin rollperson efter riktlinjer får man i större utsträckning en känsla av att man _känner_ sin rollperson (alltså inte i betydelsen "vet hur man ska gestalta den" utan i betydelsen "vet allt om den") än om man inte får ta någon del i rollpersonens tillblivande.

När minnena börjar komma tillbaka kan det lätt bli hur jävla obehagligt som helst, eftersom inte spelaren har en aning om vad som egentligen döljer sig i hennes egna hjärna. Tänk på att förträngda minnen, särskilt i samband med PTS, kan få följder som hallucinationer, oförklarliga panikattacker, fruktansvärda mardrömar och ett undermedvetet försök att återknyta till sina förlorade minnen.

- Lycan

 

[Svarte Faraonen]

Jag brukar göra en rollperson som är rolig att spela framför allt, även om jag ofta kollar med spelledaren om hur man ska förankara rollpersonen i spelvärlden. Det går oftast att få in mina idéer ändå och i de fall då det inte går kan man oftast ändå kamouflera rollpersonen på ett sådant vis att man får in den. Jag får nog säga att jag lutar mest åt det första alternativet, eftersom jag sällan får veta särskilt mycket om storyn i förhand.

Vad gäller kampanjer uppskattar jag karaktärsdrivna sådana, men då ska det vara intressanta karaktärer. Detta gör att det inte alltid går så bra som man tänkt sig, men i de fall då det gör det är det mycket trevligt att spela eller spelleda.

 

[DarkMystic]

Såhär brukar det gå till när vi börjar med en ny kampanj och jag är en spelare. Jag vill alltid veta vilken stil spelledaren och de andra spelarna tänker köra först av allt.

Hur gör ni? Ser ni berättelsen som en scen för er rollperson eller ser ni er rollperson som en del av berättelsen? Är det viktigast att rollpersonen är kul att spela, eller att den tillför något till storyn?

Här i Göteborg har det mesta blivit krig när det gäller rollpersoner. SL säger: ni får spela vad ni vill allt funkar. Spelare säger: ge oss tips.
Sl svarar: allt funkar...
Och sånt här funkar inte en SL(ROOOBERT) måste säga va fan han tänker och tycker och vill ha för rollpersoner. I Eon som Emwiz ledde fanns det en usel alv jägare, en ännu mer usel gravplundrare, en totalt överdriven sanarialv magiker och en girig legoknekt. Och vad var äventyret då. Jo man skulle frakta en bok om nekromantiker(3 var Daakdyrkar). Alla sa okej och så började äventyret. Alla gick sa inte knyst och möte lite monster. Legoknekten dräpte allt. Magiker helade alla. Och sedan dog våra fina vänner gravplundaren och jägaren mer en gång...

Sånt här får inte hända! När jag kommer leda i framtiden tänker jag fanimej bokstavligen vråla och svära så folk gör karaktärer som passar in.

Och vilken sorts kampanj är roligast att spela?

Tror att jag aldrig har spelat en kampanj... Och har jag inte det så verkar kampanjer ett sätt att kunna lägga framtida problem på hyllan.

/DarkMystic vrålar och svär snart (ja mer än brukar)

 

[Sodivra]

Re: Ho-ho, Storuggla!

Wow, vilken oerhört vidrig mening.
Om det är så du känner får du väl bemöta det jag skrev om saken! Fåntratt!

(Jag skrev "så poängen får väl vara att man inte ska stirra sig blind på titlar och modeller" )

Men ändå.. Tänk på allt dessa modeller gjort för oss..
De satte berättarna jämsides med socialrealistiska gestaltare, och skäggon som suttit och sagt "kan vi inte ha med en jättestor trollslända.." sågs som jämbördiga! Och ingen spelade inte dockskåp längre, man gestaltade! Inte heller glömde modellen våra bröder, orättvist föraktade, trots att de inte känner annat än kärlek, kärlek till sina tärningar och siffror, de fick en ståtlig titel och en jämbördig plats!

Hur kan någon må illa av något så vackert?

Nä, fina termer är bra för att använda för att tänka längre, det är min åsikt. Men man missar att tänka nära, och det är därför det är bra när bägge sorters inlägg skrivs.

Anyhow, om en spelare jag spelleder inte kommer med egna inslag eller inte för in egna element så tror jag att han/hon har trist och bara skriver snuskiga rim på dålig vers på sina papper.
Jag förstår vad du vill säga, spelare kommer alltid med egna inslag. Nå, jag menar: Att gå krasig kan man väl föreslå för dom, ifall de undrar över kampanjen?

Fast jag kanske har fattat helt fel. Jag trodde att spelarna artiga, men de kanske bara inte kunde hitta på nå't ballt.

 

[w176]

SL är Gud

Jag är av den uppfattningen att även i den här frågan så är SL eller lajvarrangören Gud. Spelarna tillför och utgör måhända spelet med det är spelledarens/lajvarrangörens versioner, idéer, fantasi, motivation och arbete allt hänger på. Passar inte vad denne vill så är det jag som får söka mig en ny spelgrupp eller ett annat lajv att fara på.

SL är Gud.

Jag vill ha information av SL vad han hittills har haft för tankar och vill göra och eventuellt riktlinjer för typer av karaktärer eller sammansättning av gruppen. Kommer det att bli spel i en skitig lov fantasy kampanj väljer man inte en fnittrig litermagikerflicka i rosa klänningar då det skulle vara kontraproduktivt mot vad folk ville uppnå med spelet. Och tycker SL att det skulle vara bäst att gruppen bestod av en grupp människor som känner varandra och för stunden reste ihop för att äventyret ska funka så blir det troligtvis bättre om man sätter ihop ett följe med en adelsdam, rådgivare och livvakter eller en grupp handelsresande, eller en grupp rövare eller ett gycklarfölje med ett gemensamt förflutet som spelarna pratar ihop sig om.

Sedan när jag skriver själva karaktärerna utformar jag bakgrunden med eventuella ploot hooks på ett sätt som främjar det man vill uppnå (Gav sig i denna skitiga lowfansty värd ut på vägarna på grund av svälten och för att man var en aning naiv och trodde att allting skulle bli bättre om man bara kom till storstaden) oh sedan i andra hand för de andra karaktärerna.

En rollperson är enligt mig lika kul och spela oavsett att man inte får göra en snobbig högalvsmagiker då det inte passat stämningen eller syftet utan istället kanske fortfarne får göra en bildad överlägsen och snobbig karaktär i form av adelsmannens rådgivare istället.

Ändå tycker jag att SL ändå måste ge en så mycket frihet att man inte måste spela en roll eller personlighetstyp man inte gillar. Jag har svårt för sockersöta och naiva karaktärer och skulle jag bli tvungen att spela en sådan så skulle det helt enkelt inte funka så bra.

Sedan tycker jag det är meningslöst att du ställer upp det som att det var stimulationisk mot narrativism om man vill anpassa en karaktär till handlingen världen och målen med kampanjen. Att spela en roll som inte passar in eller funkar med det övriga off (att en karaktär inte går ihop med andra karartärer IN är en annan sak) säker bara alla känslor av genuinitet och i min åsikt förstör för ett bra gestaltande.

Bra gestaltade uppstår när karaktären fungerar bra i värden och spelet och ger intressant spel mot övriga karaktärer, detta tycker jag att man uppnår lättare genom att alla ligger på samma nivå och spelar i samma mentala värld och strävar efter samma sak (OFF of course). Som sagt att spela en magiskt rosa kanin i intrig tätt vampire blir bara väldigt fel, lika så en intrigerande vampyr i nalles värld rollspelet

 

[Feuflux]

När jag var ung... och bara spelade DoD4 (till skillnad från nu då jag inte spelar alls ) så fanns det aldrig några speciella krav på gruppsammansättning. En ståtlig riddare, en übertjuv och en knepig gammal magiker från var sitt hörn av världen kunde lätt utgöra ett äventyrargäng som drog ut i skogen och spöade upp lite orcher och hittade skatten eller whatever. Dock så försökte vi alltid sprida ut yrkena, vi spelade aldrig med 3 magiker eller 3 krigare (även om alla alltid kunde bidra med någonting i en strid, för annars fick den personen trist under de strider som dök upp för det dök alltid upp strider när vi spelade). Jag gillade därför att skapa min karaktär sist så jag visste vad de andra var för nåt. Om jag klurade ut nån cool barbar och sedan skapade nån en paladin var det ju inte kul att vara stridsnörd längre och så gjorde jag en elementarmagiker istället eller whatever. (Det där gäller fortfarande, jag vill absolut inte spela nåt som någon annan i gruppen spelar.)

Sen blir man äldre och plötsligt dyker det upp krav på logik och annan smörja som sabbar möjligheten till att vara väldigt lättroad. Det som huvudsakligen räddar mig och gör att jag fortfarande är lättroad är att jag spelar så sällan att relationersjox med SLPs och sånt aldrig hinner spela någon större roll. Hade jag spelat regelbundet hade jag varit mer intresserad av att gruppen sitter ihop på något sätt. Rollpersonerna får gärna inte känna varandra vid start men då vill jag rollspela fram hur de hamnar i en grupp och det kan ju ta massor med tid så det lär ju aldrig hända.

Och om ni som mig först av allt kollar omgivningen, satsar ni på att göra en rollperson som passar in i temat och känns logisk och motiverad, eller en som sticker ut och skapar dynamik och variation i gruppen och storyn?

Jag gör en som passar in i den omgivning SL har tänkt sig antar jag, sedan kan man ju ha en massa småjox som gör att man sticker ut ändå. Om SL har tänkt sig att vi ska spela skitiga rebeller i nån SF-kampanj så är det kanske dumt att göra en pacifisttrubadur som är rädd för pistoler och hellre vill spela munspel. Däremot kan man göra en skitig rebell som spelar munspel som avkoppling mellan striderna och så fick man in munspelsbiten ändå. Dock så brukar inte mina SLs ha långa uttänkta kampanjer klara så det finns inte så många riktlinjer att gå på. i DoD6 var vi barndomskamrater... i SW fixade SL så att de karaktärer vi gjorde blev en grupp från start. Hur fritt som helst.

Jag sätter 10 spänn på att jag itne sa något vettigt. Det var rätt kul att skriva dock, nu ska jag ner i tvättstugan. (fast forumet laggade ihjäl, jag kom precis upp från tvättstugan)

 

[Targon]

Berättelsen är Gud

Hur gör ni? Ser ni berättelsen som en scen för er rollperson eller ser ni er rollperson som en del av berättelsen?

Nja, jag brukar oftas utgå från själva äventyret och sl:s spelarstil. Jag gillar inte att vara rebell och försöka rubba sl:s eller äventyrets cirklar. Jag vill i första hand se hur äventyret är uppbyggt och låta rollpersonen formas utifrån detta. En måhända feg hållning, måhända, men tro mig, det innebär inte att det blir mindre rollspelande. Så rollpersonen ser jag som en del av berättelsen. Det är klart att det inte alltid behöver vara så, men jag kör det oftast så. En undergiven hållning, kan belackarna säga, men det struntar jag i.

satsar ni på att göra en rollperson som passar in i temat och känns logisk och motiverad, eller en som sticker ut och skapar dynamik och variation i gruppen och storyn?

Jag har lärt mig ifrån tidigare misstag att det oftast inte lönar sig med en rollperson som egentligen inte passar till själva berättelsen. Spelar man ett slasher-spel så blir rollpersonen en slashergubbe med 18 fv i dubbelhandat och 18 i fysik. Eftersom vi gillar slasherspel i vår spelgrupp, drar mina guppar lätt åt koboldhållet, trots att jag är principiell motståndare mot allt kobolderi.

Och vilken sorts kampanj är roligast att spela?

Varje kampanj där episoderna är väl sammanvävda är speciellt intressanta att spela. Det handlar om sl:s förmåga att binda samman till synes helt oberoende äventyr till en helhet, men oftast funkar det bra.

Man kan väl se det hela som simulatorism (gestaltande) mot narrativism (berättande)

Om jag ska ha en uppfattning i den frågan så skulle jag säga att gestaltandet är en funktion av berättandet. De är inte fristående från varandra, utan snarare att den ena bunden till den andra. Berättelsen regerar alltså stenhårt framför gestaltandet, om man nu ska tänka i termer av binära oppositioner.

 

[Gordeg]

Jag tycker att frågan "vad tänker ni andra spela" är helt berättigad. Instämmer med alla som tagit upp betydelsen av variation och/eller balans i gruppen, att man inte vill få en ensidig grupp med bara magiker tex.

Som sagt har man som spelare en tendens att vilja "nischa" sig, det är kul med en rollperson som kan något ingen annan kan. Om flera spelare försöker få plats i samma nisch kommer någon att hamna i bakgrunden och det är inte lika roligt. Vi spelar inte bara för att roa oss själva utan även för att underhålla de andra spelarna och spelledaren.

En intressant bakgrund eller spännande livsmål borde vi klara av att hitta på även när utformningen av rollperson är styrd, så länge spelledaren är lite flexibel.

Gordeg

 

[Gurgeh]

Det här är enda tillfället när jag tycker att spelledaren får bestämma som han vill. Det är han som ska leda kampanjen, och då måste han trivas med den. Sedan är det ju nödvändigt att spelarna också gillar de rollpersoner de får och den inriktning spelledaren vill ha på kampanjen, för att det ska fungera. Men jag brukar vara helt nöjd att först lyssna på spelledarens åsikter och sedan skapa min rollperson utifrån dem. Och som spelledare vill jag ha en viss kontroll över vilken typ av rollpersoner som skapas.

/tobias

 

[Sodivra]

Du tar upp en sak som jag tycker är viktig, iochmed nischandet av rollpersonerna. Även om man nu tycker, som många skrivit, att det viktigaste är att rollpersonerna passar bra in i storyn, så behöver man ju gå en balansgång mellan att göra rollpersoner som är känns lika, och rollpersoner som är annorlunda.

Jag tycker själv att det är rätt häftigt när alla spelar magiker, men det även att det är rätt trist om magikerna beter sig på samma sätt.

Det kan förstås vara kul om magikerna är lite magiker-gubbiga allihopa, så att det är på nyanserna som skillnaden märks. Som.. vilken magikerteori de gillar bäst, eller hur deras alzheimers yttrar sig. Jag blev faktiskt sugen på att skriva ett litet spel där alla spelade psykologer, fast av olika skolor.

Tänk om mina medspelare gör en snäll men knasig rollperson och en snäll men småkorkad rollperson. Ska jag göra en snäll men angstig rollperson, eller en cynisk och tjurig rollperson? Bägge har sina fördelar, och även på denna nivån påverkar det vilken stil spelandet kommer bli på.

När jag nu skriver i tråden: Som Targon och w176 pekat ut så går det inte att sätta upp gestaltning och berättande som motpoler egentligen. När jag skrev tråden tänkte jag mig dom som gradvisa tendenser, likt högern poängterar frihet och vänstern poängterar rättvisa, och hur bägge sidor inte förkastar den andra sidans ideal, men ändå formulerar och ser annorlunda på det.

Men fan vet om man alls kan ta det jag kallade narrativistiskt ur simulatorismen.