Nekromanti Dags för en kritisk introspektion! Ang. SLPs

[GrottrolletNaug]

Jag kommenterade för ett tag sen för min spelledare angående SLPerna i hans våran pågående kampanj "Erik... Vart är alla männen?". Det visade sig nämligen, vilket tog ett tag att se trots att det var rakt framför näsan, att i stort sett alla viktiga karaktärer i kampanjen var kvinnor. Någon enstaka man poppar upp här och där, men dom är aldrig särskilt centrala. Hos onding-sidan så är det lite vanligare med män, men även där finns en god dos med kvinnfolk. Detta är uppenbarligen karaktäreristiskt för min SL.

Det fick mig att fundera. Hur personligen är egentligen stilen för de SLPer som man har med i sina kampanjer? Jag vet i alla fall om att jag alltid har med en, för mig stereotyp, roll. Nämligen den stridshärdade hårda kvinnan som fungerar som den militära storsläggan för vilken fraktion hon än jobbar under. Hon finns alltid där i mina kampanjer. Naturligtvis med olika personlighet och det är även olika huruvida hon är med, mot eller vid sidan om rollpersonerna, men hon finns alltid där.

Så, ut me'et nu spelledare. Vilka är era typiska mönster för SLPs? Har ni några? Har ni tänkt på dom tidigare, eller måste ni fundera ett tag för att hitta dom?


/Naug, nyfiken

 

[walium]

För min del är det nästan tvärtom, jag har inte med så värst många kvinnliga spelledarpersoner och nästan aldrig i någon form av krigarroller. De må vara stridbara och självständiga men några krigare är de inte.

Annars så skapar jag gärna lite udda spelledarpersoner, gärna sådana som är lite annorlunda än de först verkar. Sådana som på ytan ger intryck av att vara fullständigt harmlösa eller galna men i själva verket är listiga och baksluga. En annan favorit är spelledarpersoner som bryter mot klassiska stereotyper och förväntningar (dock inga krigande kvinnor som sagt ), troll som är vänligare och mer inbjudande än de flesta människor, skogsrån som inte ägnar sig åt att förföra (inte medvetet i alla fall) och förtära män, tiraker som är lika komplicerade som människor, alver som är onda eller anser sig stå över futtiga mänskliga moralbegrepp osv, osv.

Detta är i alla fall återkommande saker som jag tänker på, sedan finns det kanske omedvetna mönster som jag inte själv är medveten om.

 

[Pom]

He, he! Ja, det där med tjejerna känner jag igen lite. Jag har gärna gott om kvinnor på ledande poster och i militära sammanhang.
Jag antar att det är lite grann känslan av: "kan man ha med trolldom och drakar vore det väl attans om man inte kunde ha med lite jämställdhet också". Sedan drar jag säkert jämställdheten för långt åt andra hållet, lite som den SL du beskriver, men själv tycker jag förstås att det är behagligt balanserat.

Mina bönder är ofta sävliga och självgott korkade.
Jag vet inte varför. Förmodligen för att alla bönder är sävliga och självgott korkade.

Bödlar brukar hänvisas till som "hantverkare" eller "yrkesmän" av alla möjliga personer.
Det beror väl antingen på att jag vill inskärpa brutaliteten i att deras värv är så institutionaliserat och normaliserat, eller på någon nedärvd yrkesstolthet från en av mina förfäder som var riksbödel på 1700-talet.

Fast annars vete fasen. Med "fasen" avser jag mina spelare som hittills har varit artiga nog att inte påpeka någonting i den vägen (fast det där med bönderna har jag fått höra ).

Hm, en sak till: när jag skapar regioner i mina världar brukar jag medvetet försöka torgföra klichéer som är karaktäristiska för just den regionen. Jag inbillar mig att det hjälper stämningen om spelarna får en känsla för hur man brukar uppfatta en typisk vaddetnukanvara.

 

[Johan K]

Humm, nu är det väll tyvärr så att jag inte har så välldans mycket slp.s... vet faktiskt inte varför det blivit så. Dock så har jag iaf en.. Spoilelr för Trollkvinnans gåta eller nått av de äventyren, kommer inte ihåg vilket tyvärr: <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD"> det är den där lille halvlängdsmannen Pluck, som hjälper dem med trollen & bärsärka när han ser dem </font></td></tr></table>

 

[Jaggernaut]

Hmm...det här var intressant. Då man tänker lite på det så finns det kanske någon steroityper här och där.

För det första hajade jag till då jag läste waliums inlägg för att allt han sade stämde in på mig också (nästan, kommer till det). Har nästan inga kvinnliga slps som är viktiga för kampanjen. Jag gillar udda karaktärer och många av waliums förslag har jag använt mig av: galna men som inte är det, snälla troll, komplicerade tiraker osv.

Däremot så har jag haft med krigande kvinnor (inte så värst många men några få iaf). Sedan en steriotyp som är typisk för mig är den onda (egentligen inte nödvändtigvis ond men dennes och rollpersonernas intressen går isär, så mycket att det blir mothugg) magikern/trollkarlen/nekromantikern/schamanen/janiförstår som är mycket mäktigare än rollpersonerna och vet det och därför uppträder på ett arrogant sätt gentemot dessa. Ja det är det enda jag kan komma på nu (återkommer kanske senare med något mer), iofs är klockan sent och jag halvsover

En annan tråd om slps som jag tyckte var ganska intressant är denna, det visades för mig att de slps som man själv kommer ihåg (som sl) inte alltid är de spelarna kommer ihåg .

 

[Lindenius]

Hmmm... jag har gjort alldeles för få äventyr för att kuna kalla något för återkommande, men...
Vi har ju förstås den gamle vise mentorn
Krigarkvinnor... mmm *nickar i samförstånd*

Det är onekligen enklare med de återkommande karaktärerna som mina spelledare brukar använda sig av, men det är ju en helt annan tråd...

//erik. tillbaka efter ett halvårs uppehåll eller så. (undrar om det har med mina nyfödda tvillingar och skitmycket jobb att göra )

 

[Storuggla]

The strange people inhabiting the world

"Så, ut me'et nu spelledare. Vilka är era typiska mönster för SLPs? Har ni några? Har ni tänkt på dom tidigare, eller måste ni fundera ett tag för att hitta dom?"

Det är något jag vetat länge och mina spelare redan vet men what the heck...

Jag har alltid minst en transvestit med. Alltid. Oavsett setting, spel och whatever. Alltid. Det kan vara en man som klär sig som en kvinna eller tvärtom, det är oklart men det finns alltid en. Såvida inte rollpersonerna söker upp fler, då blir det ju fler av naturliga skäl. Och det är inte någon som man dirket märker att det är en transvestit heller utan det är en jefla utklädningskonst som pågår! Detta är något som spelarna vet om och de brukar finna ett perverst nöje i att leta upp denne stackare för sakens skull.

Jag skulle gladeligen berätta vilka roller mina nuvarande transor är men eftersom jag har spelare som frekventerar detta forum så tänker jag inte berätta det då det skulle sabba jakten – men jag kan säga att det i alla fall inte är Doktor Grossmeier (internskämt!).

Ja visst ja, alla uteliggare, grovhuggna typer och tiggare talar med samma röst, nämligen Magnus Seters snuskgubberöst. Den är så tacksam.


Storuggla, nyrakad sedan tre dagar tillbaka

 

[Krille]

Jag tänkte ju skriva en massa om att jag brukar ha kvinnliga skurkar, men sen kom jag ju på att Boss Kaneda och större delen av hans organisation hittills har varit män. Å sen så tänkte jag skriva en massa om att rollpersonernas överordnade brukar vara kvinnor, men sen kom jag att tänka på att Chefen Skyddsgrupp Två är man. Därefter tänkte jag skriva något om att alla våldsamma skurkar är kvinnor, men sen kom jag på att den typ som senast försökte bomba rollpersonerna är man.

Inte heller verkar det motsatta vara en regel: Boss Matsuda är kvinna, likaså Chefen Skyddsgrupp Tvås direkta överordnade (samt Pejoras premiärminister), och Boss Kaneda hade ju trots allt en blond ninjakvinna med kroppsnära dräkt med inbyggt optokamo som personlig livvakt.

Så nu när jag tänker efter så har jag liksom upptäckt att de enda spelledarpersoner som är kvinnor "av hävd" är kronvittnet i fallet som utreds, och det beror mest på att hon är geisha, inte på grund av att hon är kronvittne.

Inte heller kan jag direkt hävda att utseendet är bra hos alla skurkar. Bombmannen var inte direkt bildskön, boss Kaneda har vissa drag av Takeshi Kitano över sig, och Boss Matsuda är väl sisådär sextio år och skrumpen. Dito gäller Chefen Skyddsgrupp Två. Men å andra sidan, ninjakvinnan hade schyssta bomber, och en geisha med skevt utseende har ju inte direkt någon lysande karriär framför sig.

Så... öhm... jag tror att kontentan är att varje gång jag skapar en kampanj så försöker jag komma på en tokviktig spelledarperson som jag inte har haft i någon annan kampanj, och varje gång jag skapar en biroll så försöker jag komma på ett sätt som den birollen skiljer sig från liknande biroller.

Statister är jag dock inte så noga med. I den mån de är mer än dum folkmassa eller skrikande våp så får de bli det jag först kommer att tänka på, och är ofta rätt könlösa. En normal kvarterspolis är en helt normal kvarterspolis, liksom. Huruvida snoppmängden är konstant eller periodiskt iterativ är ointressant.

 

[Härolden]

Kan faktiskt inte komma på nåt speciellt (möjligen kan mina spelare det).

När jag spelar själv är det enklare, eftersom de brukar vara nästan lika tillbakadragna som jag är själv. När jag spelleder tar jag ut svängarna mer, fast jag har svårt att spela genuina äcklon. Knepigt att ta sig in i deras huvuden eller nåt.

 

[Ulfgeir]

Är inte spelledare så ofta, så har nog inte vidare utvecklade stereotyper av SLP's. Däremot mina rollpersoner faller ofta inom vissa stereotyper.... =^_^=

/Ulfgeir

 

[Rising]

Jorå, jag har några stereotyper som alltid återkommer.

Slynglar
De är unga, ansvarslösa, egensinniga, vitala och sorglösa livsnjutare som aldrig låter sig inordnas under några auktoriteter och som aldrig följer några plikter. Några är illvilliga, några är sympatiska, de flesta är oberoende aktörer i äventyren och går sina egna vägar. Ofta är de laglösa banditer, men de kan lika gärna vara dekadenta stroppar eller bara kringstrykande gycklare.

Kufar med hemligheter
Jag gillar inåtvända, mystiska karaktärer. De väcker lätt spelarnas nyfikenhet, och då blir det alltid så att jag vill belöna deras nyfikenhet på något vis och väver därför in någon hemlighet i rollpersonens förflutna. Kufar med hemligheter är nästan alltid snälla, men det kan ligga något tragiskt över deras förflutna som gör att de ändå blir rollpersonernas fiender i äventyret. Man ska alltid känna sympati med kufarna på något vis.

Cassandra
Tyutchev, Thaum och Cassandra är tre onda äventyrare från Tigerns Väg-solospelen. De korsar ens väg vid ett par olika tillfällen och de bjuder alltid upp till skrämmande motstånd. Man får aldrig döda dem, men man kan komma undan med blotta förskräckelsen, och på något vis är det dem man älskar och respekterar mest efter att ha spelat färdigt spelsviten. Cassandra är en kall, skarp, panterlik kvinna med utsökt vackra drag och en bländande skicklighet med sitt svärd. Jag älskar att komponera ihop egna "onda äventyrargäng" som får bli lite av gubben i lådan och dyka upp i flera äventyr, och jag lägger nästan alltid in en Cassandra-lik person eftersom de håller ihop dessa grupper så bra.

Lurifaxar
Struliga skojare, falskspelare, fixare, kvacksalvare och sol-och-vårare. Sid från Ernie och liknande. Jag älskar särskilt dem som är fullkomligt misslyckade, men som ändå inte begriper bättre än att fortsätta med sina lurendrejerier.

Unga damer med skinn på näsan
Ofta riktiga yrväder till kvinnor av adlig börd med ett hett temperament som inte alls platsar i hennes klass.

Know it alls
Serien Dilbert är världsmästare på karaktärer som alltid har ett övertag. Hundbert, sopgubben, kattbert, osv, ibland även vissa sekreterare och chefer. Jag gillar karaktärer som aldrig blir imponerade, förvånade, svarslösa, fundersamma, chockade, uppjagade eller osäkra. Personer med ogenomträngliga fasader; lirare som bara lutar sig tillbaka och har rätt, som alltid slutar på topp. Inte på grund av bildning eller flax, utan mest för att de har en så stenhårt okuvlig attityd. Äh, känner ni Hundbert, så vet ni vad jag pratar om. Hur många gånger har han varit jordens härskare nu, egentligen?

Coolingar
Jag tar alltid en knasig ras och gör en Bobba Fett i alla rollspel. Liksom "aha, karkioner... någon sådan har ingen gjort som rollperson ännu... hmm..." sedan blir det en lönnmördare. När alla raser är "gjorda" så börjar jag med märkliga modifikationer, såsom albino-kattmän, drakoniter med tandproteser, knockers med sombreros, muterade maraboustorkar med rokoko-peruker, osv. Det blir alltid någon tystlåten, cool lönnmördare/prisjägare till slut, och de ser alltid spektakulärt häftiga ut.

 

[Nightowl]

Den frustrerade auktoritetspersonen
Jag är medveten om hur klichéartat det är med alla auktoritetspersoner som automatiskt är inkompetenta, korrupta eller bara onda, men samtidigt så är det lite synd om Högre Makter är för effektiva. Så kompromissen är den Frustrerade. Han är oftast en man, och han är inte nöjd. Han är varken korrumperad eller ineffektiv, och definitivt inte ond, men han är out of his league - han tror inte på vampyrer, eller tog inte värvning för att slåss mot kaosdyrkare, eller inser att hans mannar inte klarar av folk med mutantkrafter. Han är nog frustrerad för att erkänna att han är stumped om rollpersonerna frågar, han är tillräckligt snarstucken för att inte gå med på vilket beteende som helst, men han är också sansad nog att faktiskt lyssna på rollpersonerna.

Kébnekaise
Uppkallad efter en SLP jag hade i Wastelands (finns på Rävspels hemsida). Han är STOR och STARK och SKRÄCKINJAGANDE. Han är däremot inte nödvändigtvis en skurk, särskilt våldsam, eller korkad. Han är tvärtom oftast en stillsam förnuftig man med principer. Han har en av två funktioner (eller båda). "Kébnekaise" kan hålla ordning där jag absolut inte vill att rollpersonerna ska ställa til bråk, eller han kan aktiveras om rollpersonerna dabbar sig (minotauren Melanfovos i Gondica-äventyret Döden: in från vänster är ett exempel på det senare).

Den lilla tanten
Den lilla tanten talar oftast någon fejkad dialekt och är lite döv. Hon är alls inte dum men fattar oftast inte riktigt vad rollpersonerna håller på med. Hennes främsta funktion är att vara vittne till märkliga saker som rollpersonerna vill veta mer om (det finns alltid någon liten tant nånstans som ser vad folk gör, jag har en i min trappuppgång). Om rollpersonerna är våldsamma mot henne visar hon sig ofta vara Kébnekaises gamla moster.

Hitchcock
Hitchcock var ju med i sina filmer i statistroller. Jag har oftast en statist som egentligen är jag, fast han har åtminstone en eller två repliker, så det är kanske mer som ockraren som får rollen som apotekare i Shakespeare in Love. Ibland är han dock död när rollpersonerna träffar honom. Finns det en bibliotekarie med i bilden är han självskriven.

Erik

 

[Svarte Faraonen]

En återkommande institution är "Tre dvärgar". Exakt vad "Tre dvärgar" är varierar, det kan vara ett värdshus, en butik eller ett badhus, men det sköts alltid av tre dvärgar, antingen de klassiska skäggtyperna eller helt vanliga småvuxna människor. Sedan brukar jag gilla att lägga in någon konkurrerande äventyrare som kan vara irriterande och sno framgången från rollpersonerna men samtidigt vara behjälplig vid vissa tillfällen. Favoriten på detta plan är den maskerade nadsokoriten Larash från Stormbringer, en dödlig kombination av sabelfäktning och hudsjukdomar.

 

[Feliath]

Aimless meandering babble

Jag är lite osäker på vad den här tråden är tänkt att ta upp, för vissa av figurerna i svaren har varit så generiska att de för mig närmast ter sig som karaktärsdrag och inte hela personer. Därför kör jag efter min egen tolkning först och främst och svävar ut efter ett tag. So, bear with me om jag kör helt fel.


Killen med hatten och pipan
Baserad på bilden på flaskor med Sandeman Old Port. Flatkullig, ofantligt bredbrättad hatt, lång pipa med enorm skål, fotsid kappa. Dyker upp och är kryptisk och frustrerande i princip överallt och med rätt små modifikationer. Förmodligen kommer jag att helt alienera alla mina spelare förr eller senare bara genom bruk av den här figuren.

Gubben som överlevde
Inte alls en enda person i samma utsträckning som den förre, men ändå rätt lik sig oavsett miljö. Gubben som överlevde tillhör någon uråldrig, odödlig ras som dog ut i någon katastrof. Själv överlevde han dock, och nu håller han hus någon enslig stans och sitter på den urtida kunskapen och är milt stoisk. Vanligen äger han någon stor, kunskapsbaserad personlig makt också, typ magi eller orichalcum eller den gamla tidens teknologi, men han använder den inte eftersom han är milt stoisk.
Han kan vara Muan och bo på Påskön eller älva som lever i utkanterna av folks drömmar eller Atlantier som lever som grekisk fiskare eller ödleman som gömmer sig i Kongo eller vadsomhelst (alla exemplen påhittade), han är rätt lik sig oavsett. Och vanlig.

Gladlynte Äventyraren
Vanligtvis en fäktare av något slag; alltid ung och fullständigt sorglös. Äventyrar för att det är kul och antingen begriper inte eller struntar i att faror är farliga och risker riskabla - de är bara spännande. Ofta har han också i övrigt en lättsam attityd, och möjligen är han lite lätt vrickad. Quincy Dagobar-Jones är ett typfall av figuren bortsett från att han är gammal.

Jobbige men nödvändige typen som konstrar
Ännu mindre av en person och mer av en typ: någon sorts SLP som minst en av spelarna finner helt outhärdlig och som vägrar lyda snällt utan sätter sig på tvären för rollpersonernas planer nu och då. Den här typen är mer frekvent än den borde vara i min nuvarande kampanj, emedan spelarna har en inneboende förmåga att själva stöpa om folk till versioner av den

Trollkarlen som inte tål att emotsägas
Alla trollkarlar är sådana här när jag spelleder. (Eller som Snusmumriken, men det är mycket mindre vanligt.) Till och med de hyggligare trollkarlarna är arroganta, blir skitsura när någon motsätter sig deras uppfattning, och respekterar bara makt. De mindre hyggliga trollkarlarna försöker backstabba de mäktigare också.
Helt och hållet ett karaktärsdrag, förstås, men det är rätt genomgående.

Och så misstänker jag att spelarna i nyssnämnda D&D-kampanj menar att personen som vet mycket mer än de och vägrar tala är en oerhört vanlig typfigur, men det beror nog mest på att kampanjen i princip handlar om att rollpersonerna är mest bortkollrade av alla

Slutligen är jag farligt förtjust i alver och älvfolk. Därför tenderar de att ta upp massor av plats och vara mer detaljerade än de behöver vara. Detta är också den enda konvention jag inte etablerat med flit för att jag gillar det återkommande.


Annars är de flesta av mina troper och återkommande grejer inte folk alls, utan saker eller företeelser: Kortlekar. Spelmetaforer. Drömvärldar, hattar, konspirationer, zeppelinare, te. Skitviktiga böcker, och massiva bibliotek. Masker, creepy harlekiner och Commedia dell'Arte över huvud taget. Folk som är Gud(ar) utan att veta det. Et cetera, et cetera; i den här avdelningen skulle jag kunna hålla på hela dagen.


/Feliath - skulle ha tagit vänster vid Albuquerque

 

[Hellectrician]

Enda sen jag såg första gits-filmen har jag försökt undvika SLP som är "proto-motoko". Antagligen delvis för att det alltid funnits en eller flera spelare som varit mer än villiga att axla en sådan roll, och att xerox:a ett rollpersonskoncept känns alltid... billigt.

Anyway, låt mig presentera min värsta återkommande SLP:

The commando-yokel
Av någon andledning hamnar mina äventyr väldigt ofta utanför storstan. Till och med i nya mutant, och Neotech på senare dar. Och som alla vet är landsbygden översållad av banjospelande galningar med viltstudsare och hagelbrakare. Det är väl dessa mina SLP som är min största brist. Av någon andledning beter de sig i strid som om de la ner flera timmar om dagen på vapenexercis och gruppstrid. Det är inte det att de har feta vapen eller orimliga färdighetsvärden, dom är bara "hard to kill".

Jag vet inte om det är min ådra för taktisk strid (som i 'silent storm' eller 'jagged alliance: wildfire') som tar över och kväver min ambition för filmiskt berättande och stämmningsskapande. Oavsett så brukar de stackars spelare som försöker göra "coola moves" få betala dyrt för dylikt.

Är det någon annan som känner igen sig i detta?

 

[GrottrolletNaug]

"Av någon andledning hamnar mina äventyr väldigt ofta utanför storstan. Till och med i nya mutant, och Neotech på senare dar. Och som alla vet är landsbygden översållad av banjospelande galningar med viltstudsare och hagelbrakare. Det är väl dessa mina SLP som är min största brist. Av någon andledning beter de sig i strid som om de la ner flera timmar om dagen på vapenexercis och gruppstrid. Det är inte det att de har feta vapen eller orimliga färdighetsvärden, dom är bara "hard to kill"."

Hihi.
Grattis, du satte verkligen fingret på det. Eftersom jag har spelat med dig så vet jag, och det där var en väldigt rättvis bild av verkligheten


/Naug, lite impad