Nekromanti [Dark Dreams]Klasskillnader

[Nabu]

Okej, som en del av er eventuellt minns, så höll jag på att skriva ett rollspel för... ja, när det nu var. Hur som helst föll det hela till golvet när den stora depressionen anlände, liksom mycket annat, men nu har jag plockat upp spillrorna och försöker pussla ihop det till något mitt nuvarande jag kan vara stolt över, och vill spela.

Saken är då denna: världen har stora klasskillnader, och jag vill att detta skall vara påtagligt för karaktärerna. Det finns följaktligen plats i reglerna för detta; det finns nämligen ett värde som kort och gott talar om hur mycket man är värd i samhällets ögon. Problemet är hur detta värde skall bestämmas när en karaktär skapas.

Jag vill inte ha någon slump i karaktärsskapandet, så detta är uteslutet. Jag har dock inget värde som står i kontrast till detta status-värde, så inte heller kan jag låta spelarna välja utifrån sina prioriteringar.

De alternativen jag kunnat finna är således:
- Låt spelaren i fråga välja utifrån vad som passar karaktären (med riktlinjer).
- Snäv ner spelet så att endast karaktärer med ett visst värde skapas (det vill säga att det är tänkt att man skall spela karaktärer ur en viss samhällsklass).

Det senare alternativet gillar jag inte, då jag hade tänkt mig ett något mer öppet rollspel i det avseendet (trots att jag tycker att dessa nya fokuserade rollspel som begåvade personer producerar är väldigt häftiga). Det första alternativet är bättre, men jag har vissa betänkligheter, såsom att det inte ger någon morot för att skapa en karaktär i samhällets lägre skikt. Kanske behövs inte detta, men just nu ser jag helst att det finns.

Så, nu vänder jag mig hit: ser ni några andra alternativ, eller har ni synpunkter på det jag sagt ovan? Självklart är det bara att säga till om jag varit såpass klantig att jag utelämnat fullständigt vital information.

 

[Doomhamster]

Det beror lite grann på vad man vill att spelet, dvs i det här fallet äventyren, ska handla om, tycker jag.

Fördelarna med att vara av hög samhällsklass är ju uppenbara, mer pengar, mer status, tillträde till "fina" sammanhang. Men om man tänker sig spela många äventyr som går ut på att röra sig bland vanligt folk eller rentav i undre världen, så kan man se vissa fördelar för lägre klasser där. Det finns vissa sammanhang där en tiggare kan röra sig fritt men en adelsman blir utsparkad.

Kanske dela upp värdet du nämnde i "Status" och "Street Cred" eller vad man nu vill kalla det, och göra dem till två sidor av en skala, så om det ena går upp går det andra ner?

 

[Nabu]

Fördelarna med att vara av hög samhällsklass är ju uppenbara, mer pengar, mer status, tillträde till "fina" sammanhang. Men om man tänker sig spela många äventyr som går ut på att röra sig bland vanligt folk eller rentav i undre världen, så kan man se vissa fördelar för lägre klasser där. Det finns vissa sammanhang där en tiggare kan röra sig fritt men en adelsman blir utsparkad.

Du har såklart rätt, men eftersom klasskillnaderna är såpass stora så är jag rädd för att det skall vara för lockande att se till att man spelar någon från de övre skikten; annars skulle jag inte ha något problem med att spelaren väljer utifrån riktlinjer.

Eller, för att omformulera: jag har farhågor om att det kan kännas otacksamt för en spelare som väljer att spela någon från de lägre skikten om det enda de får för det är sämre förutsättningar. Jag är fullständigt på det klara med att det finns en viss attraktion med även dessa skikt, men ser helst inte att spelaren känner sig just missgynnad.

Kanske dela upp värdet du nämnde i "Status" och "Street Cred" eller vad man nu vill kalla det, och göra dem till två sidor av en skala, så om det ena går upp går det andra ner?

Så för att sammanfatta så är problemet med det här förslaget att det kommer att vara betydligt bättre med "Status" jämfört med "Street Cred." Det vill säga att även om det finns vissa fördelar med hög "Street Cred" så är jag rädd för att en spelare som väljer detta över "Status" på grund av sin karaktär kommer att känna sig missgynnad.

För att förtydliga är det alltså inte något problem med min-maxning eller dylikt (så fungerar inte rollspelet), utan snarare ett problem med huruvida spelarna känner sig nöjda efter karaktärsskapandet.

 

[Björn Wärmedal]

Skulle du kunna berätta lite mer om hur statusen påverkar dina möjligheter i samhället? Vad som är bra med att ha hög status och vad som är dåligt med att ha låg status?

Personligen skulle jag känna mig lockad att skapa en rollperson i ett lågt samhällsskikt om jag kan bygga en story av att försöka kämpa mig uppåt. Om det är så att jag inte kan förflytta mig genom skikten alls riskerar det att bli lite tråkigt, men samtidigt beror det på vad man kan göra i skiktet där man är.

Till exempel kanske det är så att vissa högre skikt är mer styrda av traditioner och seder, medan de lägre är de enda som får göra "farliga" jobb (utreda brott, delta i strid och liknande).

Vilken genre skulle du klassa spelet i?

 

[Doomhamster]

Jag är inte säker på att det skulle vara ett problem, om man väljer det minst fördelaktiga gör man väl det för att det passar med ett koncept, och då har man väl knappast rätt att tjura efteråt?

 

[Nabu]

Jag är inte säker på att det skulle vara ett problem, om man väljer det minst fördelaktiga gör man väl det för att det passar med ett koncept, och då har man väl knappast rätt att tjura efteråt?

Jag förstår vad du menar, och hade liknande tankar en gång i tiden, men kan inte riktigt hålla med ändå. Poängen är inte att de skulle "sura," utan snarare att jag tror att det skulle kännas lite missgynnt om ens rollperson hade såpass många nackdelar (i många lägen) bara för ett sådant val.

Helt klart: det finns fortfarande (många) spelare som ändå skulle spela karaktärer från de lägre samhällsskikten, men det är en fråga om hur nöjda (en skala alltså) alla är. Vad jag befarar är följaktligen att dessa spelare i efterhand skulle vara mindre nöjda i många lägen än de andra spelarna (inte missnöjda eller sura, bara mindre nöjda).

Kanske är det jag som överanalyserar det, eller kanske har jag helt fel, men det är så det känns.

 

[Nabu]

Skulle du kunna berätta lite mer om hur statusen påverkar dina möjligheter i samhället? Vad som är bra med att ha hög status och vad som är dåligt med att ha låg status?

Självklart! Som sagt är det ett samhälle med stora klasskillnader. Till att börja med påverkar värdet alla slag som har med sociala konflikter att göra (med hög status har du lättare att köpslå, argumentera, förnedra andra, etc.). Detta beror då på att dessa slag i rollspelet samtliga handlar om att skapa en stämning (bland åhörare eller bara rent allmänt) där det inte längre tycks rimligt att fortsätta motsäga sig aktören, men inte om att faktiskt övertyga den andre (då den delen sköts medelst rollspelande). Högre status = Mer pondus helt enkelt.

De högre samhällsskikten avnjuter också särskilda privilegier, såsom rätten att färdas fritt inom riket, rätten att äga och bära vapen, och rätten till en rättvis domstol. Exakt vilka privilegier som gäller varierar såklart mellan olika samhällsskikt, men det är alltså stor skillnad.

Med högre status följer också både mer personlig rikedom, och tillgång till rikare kontaktnät, men som du kanske har förstått så är det endast pondusen som är strikt knuten till regelvärdet, resten blir bara enklare att hantera med ett fast skala.

Personligen skulle jag känna mig lockad att skapa en rollperson i ett lågt samhällsskikt om jag kan bygga en story av att försöka kämpa mig uppåt. Om det är så att jag inte kan förflytta mig genom skikten alls riskerar det att bli lite tråkigt, men samtidigt beror det på vad man kan göra i skiktet där man är.

Jag tvivlar inte alls på att det finns folk som är lockade att skapa karaktärer i de lägre samhällsskikten trots de stora klyftorna. Problemet ligger i hur nöjda de blir jämfört med de andra, eller det är där jag kan se ett problem.

Angående möjligheter att förflytta sig mellan skikten så är de begränsade, men i vissa fall existerar de. Detta främst mellan mittenskikten, då detta beror till stor del på personlig rikedom och vad man lyckas köpa med den. Detta utgör ju dock som sagt bara mitten av skalan. På motsvarande vis kan den övre delen av skalan ibland lyckas stiga i status medelst giftermål. I övrigt finns det egentligen endast ett sätt: militär tjänstgöring.

Vilken genre skulle du klassa spelet i?

Nu är jag dels inte med riktigt på vilken nivå du avser med genre, och dels är jag rätt dålig på de många termerna som finns för att beskriva olika grenar av rollspelandet. Ändock: rollspelet utpselar sig i en mörk fantasy-miljö. Reglerna är designade för att spelas i något som är en blanding mellan ren karaktärsimmersion och narrativism (tror jag), det vill säga att det i stort är tänkt att man skall leva sig in i sin karaktär, men reglerna närvarar ändå för att man tillsammans ska skapa en mörk historia. Jag har inte heller kunnat slita mig fullständigt från speligheten, som tar sin plats främst bland stridsreglerna. Det är möjligt att det är någon form av neo-trad, men då jag som sagt är relativt usel på sådana termer avstår jag från att deklarera detta som en sanning.

 

[Ögat]

En möjlighet är "bottenskiktet" premieras på något annat vis. I "verkligheten" brukar de lägre skikten vara mer benägna att begå våldshandlingar. Dessutom är de långt många fler, skapar motkulturer och egna samhällsordningar, vilket gör att den rika delen av befolkningen ofta är livrädd för den fattiga delen av befolkningen, rädda för att gå genom fattiga områden, rädda för "meningslöst" våld (till exempel terrorattack och självmordsbombare), rädda för att själva bli fattiga.

Stora klasskillnader påverkar hela samhället, och verkar generellt vara outhärdligt om inte de lägre klasserna får något i gengäld.

Ett sätt att lösa problemet är att ha två statusvärden: kast (som mäter hur högt uppsatt man är) och repp (som mäter ens värde "på gatan"). Vartefter rollpersonen klättrar i hierarkien blir det farligare och farligare att vistas bland vanligt folk.

Ett annat sätt är att se till att spelupplevelsen är kvalitativt olik på olika nivåer. Den som börjar i samhällsklass 5 (högst) kommer då bara få uppleva en femtedel av spelet, medan den som börjar längst ned får mer spelglädje.

Sen skulle det vara enklare att ge ett bra svar om du förklarade mer om spelvärlden.

 

[Nabu]

Ett annat sätt är att se till att spelupplevelsen är kvalitativt olik på olika nivåer. Den som börjar i samhällsklass 5 (högst) kommer då bara få uppleva en femtedel av spelet, medan den som börjar längst ned får mer spelglädje.

Det här låter ju bakvänt. Hela poängen med det här är ju att öka spelglädjen, inte att minska den för de andra.

Ett sätt att lösa problemet är att ha två statusvärden: kast (som mäter hur högt uppsatt man är) och repp (som mäter ens värde "på gatan"). Vartefter rollpersonen klättrar i hierarkien blir det farligare och farligare att vistas bland vanligt folk.

Jag tror jag får ta och jobba med något sådant här.

 

[Ögat]

Det här låter ju bakvänt. Hela poängen med det här är ju att öka spelglädjen, inte att minska den för de andra.

Jag tänker såhär: Vilka äventyr kan man vara med om i klass fem och vilka äventyr kan man vara med om om man spelar klass ett, två, tre, fyra och sedan fem.

Det verkar det naturligt att en värld som är starkt stratifierad inte erbjuder samma möjligheter för alla klasser. Då kanske ett äventyr på nivå ett handlar om att göra inbrott, och relationer till sin trasiga familj. På nivå två kanske det handlar om att försöka leva ett hederligt liv och vara sin länsherre till lags. Nivå tre är en flytt till staden, begynnande rikedom. Och så vidare. Detta innebär att äventyren är kvalitativt olika = det går inte att jämföra spelupplevelsen på nivå ett med den på nivå två eftersom de fokuserar på olika moment.

I min värld har detta upplägg inte något att göra med att öka eller minska spelglädje, utan bara att renodla kategorierna.

Att göra det omvända - ha en värld med stora klasskillnader men låta klasserna göra samma saker - verkar mer bakvänt från min synvinkel.

Om du däremot redan har bestämt att den högsta kasten skall vara privilegierad med både fler fördelar och fler möjligheter att spela, då verkar det som att du utgår från att alla rollpersoner kommer tillhöra det högsta samhällsskiktet. Och det är inget fel på det, bara det att då framstår det knappast längre som ett "problem" att det inte finns något som balanserar egenskapen klass eftersom den då slutar vara en variabel och blir en konstant.

Det var också därför jag tänkte att det skulle vara lättare om du skrev lite mer om spelvärlden. Vad GÖR adelsmännen? Och vad gör de livegna? Är båda grupperna ute och dödar drakar, bara det att den ena gruppen får ha vapen medan den andra måste slåss med pinnar, ja då är det som DOOM: valet blir snarare en fråga om hur svårt man vill att spelet skall vara.

Och det i sin tur kan kanske räcka som anledning.

 

[Svarte Faraonen]

• Folk med högre samhällsklass har förpliktelser och starkare social kontroll. De kan inte förstöra sin familjs goda namn, inte ge sig ut och resa utan att bli igenkända, inte gå under jorden.
• Att tillhöra de lägre klasserna är framför allt ett problem för folk som lever "vanliga" liv -- de som hankar sig fram på ett jobb, försörjer en familj, med mera. För mer rotlösa rollpersonstyper går det att leva ganska habilt, bara man håller sig över svältgränsen.
• Överklassens utbildning är inte alltid särskilt användbar i traditionellt actionorienterat rollspelande. En rollperson med hög samhällsklass som vill kunna leva upp till detta är tvungen att lägga ett gäng bakgrundspoäng på att kunna sin etikett, ha läst de stora klassikerna och ha tagit sina pianolektioner på allvar. Hade samma rollperson vuxit upp i slummen hade de där poängen kunnat läggas på att smyga och slåss med kniv i stället.
• I en grupp med blandat ursprung hos rollpersonerna kan rikare rollpersoner sponsra fattiga -- de kan därigenom få andra sociala möjligheter än de normalt skulle ha, eftersom de har en rik beskyddare. Möjligen kan till och med den rike rollpersonen ge de fattiga en symbolisk anställning som förklarar varför de ständigt hänger ihop.

 

[Doomhamster]

Sedan så tycker jag egentligen att "äventyrande" verkar mest lämpat för antingen riktiga aristokrater eller för trasproletärerna -- de förra har pengar och social acceptans för excentriska personliga projekt, de senare bryr sig ingen om. De som är svåra att få in som rollpersoner är ju mellanskikten: bönderna, arbetarna, tjänstemännen, de stadgade professionella som ju sällan har tid över till annat.

Det var nåt sånt jag hade tänkt mig när jag pratade om Status vs. Street Cred som två sidor av en glidande skala. På mitten har man varken tillräckligt med makt för att folk ska respektera en, eller tillräckligt dåligt rykte för att folk ska vara rädda för en.

 

[Nabu]

Jag tänker såhär: Vilka äventyr kan man vara med om i klass fem och vilka äventyr kan man vara med om om man spelar klass ett, två, tre, fyra och sedan fem.

Det verkar det naturligt att en värld som är starkt stratifierad inte erbjuder samma möjligheter för alla klasser. Då kanske ett äventyr på nivå ett handlar om att göra inbrott, och relationer till sin trasiga familj. På nivå två kanske det handlar om att försöka leva ett hederligt liv och vara sin länsherre till lags. Nivå tre är en flytt till staden, begynnande rikedom. Och så vidare. Detta innebär att äventyren är kvalitativt olika = det går inte att jämföra spelupplevelsen på nivå ett med den på nivå två eftersom de fokuserar på olika moment.

Okej! Det här håller jag helt med om. Problemet är då endast att det inte är meningen att rollspelandet skall behandla karaktärernas resa uppåt i samhällsskikten (enstaka karaktärer kan förstås ha detta som mål, men det är inte en allmän lösning).

Det var också därför jag tänkte att det skulle vara lättare om du skrev lite mer om spelvärlden. Vad GÖR adelsmännen? Och vad gör de livegna? Är båda grupperna ute och dödar drakar, bara det att den ena gruppen får ha vapen medan den andra måste slåss med pinnar, ja då är det som DOOM: valet blir snarare en fråga om hur svårt man vill att spelet skall vara.

Vad spelgrupperna gör beror fullständigt på vilka karaktärerna är, men det är inte så att folk är ute och "äventyrar." Valet av status beror alltså på vilken karaktär man vill skapa (som sagt är problemet att jag är rädd för att en spelare som väljer att skapa en karaktär ur de lägre skikten kommer att känna sig något missgynnad).

 

[Doomhamster]

Då känns det väl som att enda lösningen är att antingen inte tillåta skapandet av karaktärer ur olika samhällsklasser i en och samma kampanj, eller lita på att spelare som ändå gör det förstår vilket beslut de fattar.

 

[Nabu]

Folk med högre samhällsklass har förpliktelser och starkare social kontroll. De kan inte förstöra sin familjs goda namn, inte ge sig ut och resa utan att bli igenkända, inte gå under jorden.

Detta är helt klart något som kommer att spela in, och som det är nu lutar jag åt något där statusen står i motsats till acceptans bland vanligt folk (självklart är det ju endast en minoritet som är lyckligt lottade i form av status). Social kontroll och förpliktelser bör också vara en del av detta.

Att tillhöra de lägre klasserna är framför allt ett problem för folk som lever "vanliga" liv -- de som hankar sig fram på ett jobb, försörjer en familj, med mera. För mer rotlösa rollpersonstyper går det att leva ganska habilt, bara man håller sig över svältgränsen.

Absolut! Sedan är det ju inte säkert att alla rollpersoner är rotlösa bara för att de tillhör de lägre skikten.

Överklassens utbildning är inte alltid särskilt användbar i traditionellt actionorienterat rollspelande. En rollperson med hög samhällsklass som vill kunna leva upp till detta är tvungen att lägga ett gäng bakgrundspoäng på att kunna sin etikett, ha läst de stora klassikerna och ha tagit sina pianolektioner på allvar. Hade samma rollperson vuxit upp i slummen hade de där poängen kunnat läggas på att smyga och slåss med kniv i stället.

Det här är ju dock inte ett traditionellt actionorienterat rollspel, annat än om spelarna flaggar för att det är det de vill. Sedan är ju även aristokratin de som innehar de högre rangerna inom militären, så de saknar inte möjlighet att kunna slåss.

I en grupp med blandat ursprung hos rollpersonerna kan rikare rollpersoner sponsra fattiga -- de kan därigenom få andra sociala möjligheter än de normalt skulle ha, eftersom de har en rik beskyddare. Möjligen kan till och med den rike rollpersonen ge de fattiga en symbolisk anställning som förklarar varför de ständigt hänger ihop.

Ja, i en grupp med den dynamiken lär det inte vara ett problem. Faktum är att jag har spelat med just en sådan grupp, och fick inte intrycket av att någon kände sig missnöjd. Det är ju lite av ett specialfall dock.

Sedan så tycker jag egentligen att "äventyrande" verkar mest lämpat för antingen riktiga aristokrater eller för trasproletärerna -- de förra har pengar och social acceptans för excentriska personliga projekt, de senare bryr sig ingen om. De som är svåra att få in som rollpersoner är ju mellanskikten: bönderna, arbetarna, tjänstemännen, de stadgade professionella som ju sällan har tid över till annat.

Jo, men traditionellt "äventyrande" är inte vad man gör.

Faktum är att ju mer av tiden som går så börjar jag luta mer åt att snäva ner det, och specifiera en grupp som det är tänkt att rollpersoner skall tillhöra. Dels för att det löser det här problemet, och dels för att jag tycker sådana rollspel är så coola eftersom de verkligen kan skräddarsy reglerna (och jag börjar inse att reglerna är anpassade för att rollpersonerna skall se samhället från ett visst perspektiv).

Tänk vad man kan lära sig genom diskussion.