Nekromanti Datorspel som skrämt dig

[Rickard]

Läs titeln ... men det behöver inte vara något spel som hela tiden gett dig skräckkänslor, utan som skrämt dig under minst ett tillfälle.

I Diablo 1 (jag var ung) så skrek jag när demonen(?) med köttyxan kommer ut och säger "Mmm, fresh blood". Han kändes butig och jag fick panik då jag var av så låg level.

Half-Life 1 lyckades skrämma mig när jag skulle krypa in i en ventilationstrumma och det kommer ett kreatur och hoppar upp mot ansiktet. En tanig varelse, men den kom från ingenstans.

Jag minns en bana i Unreal där man är på en båt och åker längsmed en flod. Ingenting händer men jag var ändå på helspänn hela vägen.

Likaså när jag spelade Alien vs Predator och var marine. När det inte hände någonting var jag som mest på helspänn. När jag väl såg en alien slutade jag spela spelet, för den var så töntigt modellerad.

Slutligen fick jag känslor av maktlöshet precis i början av Bioshock när det kommer en ... reaver(?) och vill ta sig in i min farkost. Det var verkligen skräckigt under första två minutrarna när jag endast kunde ana fienden. Min dåvarande satt och skrek när jag tvingade henne att testa spelet. Hon vågade enbart spela en minut.

/Han som gillar de tre sista men noterar att nästan alla spelen är shmups

 

[krank]

Silent Hill- spelen skrämmer mig något fruktansvärt varje gång jag spelar dem. Jag pendlar mellan dödspanik och att vara oerhört obehagligt till mods. Jag har spelat början av 1-4 och litegrann av Homecoming, men inte kommit så värst mycket vidare - delvis, antar jag, för att jag inte orkar med så starka känslor så ofta.

Crimson Butterfly- spelen, även kända som Fatal Frame, skrämmer mig nästan ännu mer. Där ligger jag precis på gränsen mellan dödshelvetesskitpanik och bara vanligt ångestjagvillintevarahär. Mycket av obehaget kommer av att man bara har en jädra kamera som "vapen". Ytterligare ett spel jag inte orkat spela så värst jättelångt på.

 

[Möller]

En riktig klassiker i sammanhanget tror jag:

Red Alert 2
Jag var ung, väldigt ung. Ett av de alldra första riktiga spel jag införskaffade. Så fort man satte in och körde CDn för att installera kommer rösten: "Warning! Military Software Detected" Elakt.

Time Spliters 2 till GameCube.
Spelets kampanj börjar med en film (vad är termen?)lite scfi-strid mot halvcoola aliens, sedan hoppas det i tidsportaler och filmen övergår till att visa någon underjordisk sovietisk militärbas. Två unga, rädda soldater vandrar runt i en mörk, iskall tunnel. Ficklampan flickrar och PANG! En zombie drämer till en av soldaterna. Därefter presenteras en själv och målet är alltså att ta sig in i denna tunnel och hämta en sak bland zombie-sarna.
Jag var ung då också och skräck har aldrig varit min filmgenere!

Spel som man får en panik-känsla av (typ Doom eller Far Cry) har jag jättesvårt för. Det är inte den känslan jag är ute efter i ett datorspel, så sådana spel har jag helt enkelt inte spelat.

 

[Wilmer]

Vampire the Masquerade: Bloodlines - den "läskiga" the Shining-questen tyckte jag inte var det minsta läskig även om många verkar ha haft det. Däremot när man ska jaga den smittspridande nosferatun i kloakerna och man hör (hörlurar såklart så det blir en 3D-effekt) någon som flåsar i nacken när man kryper i ett trångt rör. Sköna skräckrysningar. Senare är de små fleshcraftsen också rejält obehagliga och builduppen tills man möter dem är väldigt välgjord med snuff-bandet och ledtrådarna till studion.

Thief: Deadly Shadows har en otäck nivå i slutet av spelet, det var rätt lätt att genomskåda den som en karta mest fylld av ljud men jag smög ändå runt med en eldpil på helspänn. Zombiebåten var mest obehaglig men efter ett tag märkte man att de var rätt beskedliga, dock fick kaptenen plötsligt damp när jag började dyrka låset på hans kista vilket var ett riktigt bra hoppa till + slåss hetsigt-moment.

När det gäller spänning är kompetativa spel där man förlitar sig helt på sin egen skicklighet jävligt bra för mig. RTS-spel 1vs1 eller FPS-spel där man hamnat i ett knepigt läge och har chansen att göra riktigt snygga saker ger mig fysiska darrningar. Något så enkelt som ett mass-drop i Starcraft känns visserligen inte i maggropen men när en listig och riskig plan håller på att gå i lås slår hjärtat hårt och man känner hur tinningarna blir alldeles varma.

 

[Petter42]

När jag var ung (för ung) så kollade jag mycket på skräckfilmer, så därför skrämmer nästan ingenting som jag vet inte är riktigt mig. Mestadels eftersom att jag nästan alltid vet vad som kommer hända, åtminstone när. Så under mitt liv är det nog två spel som skrämt mig.

F.E.A.R. var nog det första, och det var ingen av alla dom iscensatta grejerna med ungen eller såna grejer. Det var AI, första gången jag blev omringad. Efter mycket spelande bygger man upp en förståelse för AI'n i olika spel, i synnerhet FPS. Jag ramlade nästan ur stolen när jag hörde ett rop bakom mig "NOW!" samtidigt som det dyker upp två gubbar framför mig, en bakom och det kommer en granat singlade mot den stora lådan jag gömde mig bakom. Stora creds till den AI'n!


Det andra var nåt krigsspel där man i ett uppdrag flög i ett flygplan och med hjälp av flygplanets vapen och en värmekamera skulle skjuta "terrorister" som försökte fly från en by. Det läskiga var det att man kände att det var verkligt, eftersom att det är så det går till. Det här var någon månad efter att USA börjat skjuta likadana "terrorister" och man hade på nyheterna visat ett klipp från en kamera från en helikopter där man skjöt tre personer som försökte fly över ett fält in i en skog.
"Fire missile!" hör man en amerikansk röst säga. Då avlossades en "Hellfire"-missil mot de tre vita personerna som syntes genom värmekameran. Personerna försvann för ett ögonblick i ett moln av eld. När molnet försvunnit ser man hur en brinnande man desperat försöker släcka elden som slukar hans kläder samtidigt som han springer för sitt liv mot dungen."Finnish him!" hör man rösten sedan hör man en kulspruta avlossa några skott och mannen faller ner i marken.
När jag sett klippet från verkligheten och sedan spelade spelet kände jag verkligen hur lätt det skulle vara att vara personen som avlossar missilen. Han sitter trots allt vid en dator. Han har en skärm som visar en video från en värmekamera och några vita lysande personer springer över ett fält. Han ställer in ett sikte på datorn och missilen siktas in. Han trycker på en knapp och han ser en missil flyga iväg för att sedan sluka personerna på hans skärm. Det var nog det mest skrämmande ögonblicket i mitt spelliv.

 

[Big Marco]

*** Innehåller minispoilers! ***

Uncharted: Drake's Fortune: När man har tvingats in i en gammal nazi-ubåtsbas och skall försöka få igång strömmen i mörkret så kommer en lång stridssekvens där man ser dåligt och det kommer oändligt med otroligt obehagliga "fiender" och man skall på tid lösa uppgiften. Då var det stress och skräck i ett.

Uncharted 2: Among Thieves: Massor av gånger - men mer av den hissnande typen. Som när man befinner sig i ett höghus som välter (!) och man måste spela en kort sekvens för att kasta sig till en annan byggnad, eller när man är jagad i isgrottor av någon demon-yeti - just för att det är krypande skräck först i kombination med fantastisk grafik och bandesign - känslan av att dö inne i en underjordiskt komplex av is fick det hela att bli extra ödsligt.

Fallout 3: Massor av gånger när man har undersökt skumma tunnelbanestationer eller gamla Vaults.

 

[entomophobiac]

Thief: Deadly Shadows har en otäck nivå i slutet av spelet

"Shalebridge Cradle." Instämmer till fullo. Bland det bästa som gjorts i TV-spel, vill jag påstå. Tillsammans med banorna i tidigare Thief-spel då man ska hämta The Eye ur en katedral.

 

[Snow]

Det finns två sorters sätt att vara rädd på i datorspel. Den bästa är ju helt klart den krypande känslan av att något snart ska hända, man vet inte vad bara.

* Doom 3
* Alien vs Predator
* System shock 2

I de flesta av dessa spel försvinner skräcken när man ser monstret och ska blästra det med bly/laser.

System chock 2 är föredömligt med att man oftast hör ljuden långt före man möter monstret. Man går runt på en level och hela tiden hör man knirkandet från en cyborg midwife som går runt nånstans. Var fan är hon? Visa dig då din bitch!

Sen finns det chockeffekten av att man öppnar en dörr eller går in i en lufttrumma för att väldigt överraskande mötas av ett monster. Man är avslappnad och sen: UÄÄÄÄ, var kom den ifrån? Massor av spel innehåller detta mer eller mindre.

 

[wilper]

http://www.youtube.com/watch?v=VPx2OTcatJ8

 

[!Paxen]

Halflife- Kan inte påstå att jag var väldigt ung, men ung var jag och läskigt tyckte jag att det var.

FEAR- Troligtvis det läskigaste som jag har spelat.

Resident Evil- Då menar jag mer eller mindre den till Playstation. Då var jag riktigt ung.

 

[Ram]

Två närmast identiska händelser i två olika spel:
* I Doom II gillade jag inte Cacodemons, ni vet de där runda äppelliknande sakerna som spottar eldbollar? Jag kunde spelet rätt bra och visste vart moster skulle dyka upp, smet förbi ett rum för att komma in till en secret area via en sådan där hiss-plattform. När jag sedan skall tillbaka så trycker jag ned hissen och en sådan där DJÄVEL faller ned precis framför mig! Jag måste ha triggat den när jag smet förbi. Jag höll på att skita på mig.

Den andra är från spelet Heretic. På en bana finns det ett litet fort/hus ute på en sorts gårdsplan. Jag hade precis haft mig en riktigt svettig fight med lite blandat bös och låg rätt illa till. Jag öppnade dörren och och fick se en förbannad flygande soptunna med djävligt sur uppsyn typ tre centimeter framför mig! Därtill kunde jag inte backa för en liten röd skitdemon hade landat precis bakom mig!

Mycket puls.

 

[!Paxen]

men det behöver inte vara något spel som hela tiden gett dig skräckkänslor, utan som skrämt dig under minst ett tillfälle.

Måste göra avbön. Kommer ihåg att Fable II har skrämt mig ett par gånger (satans jävlar som ska göra Wraitmarsch så stämningsfullt, och så förstör dom det genom att inte göra några skräckmoment). Och Diablo 2 också. Fast D2 är man ju inte rädd för att erkänna något sånt.

 

[Christoffer]

Jag minns Dark Seed som creepy som fan, men det var länge sen nu.

 

[Fienden]

Half-Life 2 vid vissa tillfällen i Ravenholm.
Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth när jag först stötte på en Deep One-hybrid. Samt att hela spelet är lite små-creepy.

Jag borde testa många av spelen i den här tråden, jag gillar skräckspel. ^^

 

[Jarl]

/Han som gillar de tre sista men noterar att nästan alla spelen är shmups

Noterar att inget av spelen är ett shmup.

 

[Vimes]

Doom III
"Jävlarihelvete vad mörkt det är, pust. *upp med ficklampan* Shit fan, vad var det där?! *ner med ficklampan, spridda automatskurar i mörkret, upp med ficklampan* Äh, det var bara en spegel. Åh gud. Fan vågar jag gå in i det här rummet? Det lät som om något morrade där, och jag ser inget. Shitshitshit, bäst att slänga in en granat först, jag har inte så många kvar, men vad fan ska man göra? *BAM! springer halvvägs in genom dörröppningen tre fyra gånger, frenetiskt hamrandes på F5*"

Alltså Doom3s skräck må inte vara speciellt raffinerad, men spelet tar verkligen i från tåna för att skapa ett "jävlarihelvetenuärdetpanik"-känsla. Men det obehagligaste är förstås när det man är rädd för just den känslan, som jag försökte illustrera ovan.

 

[lasergreger]

Dungeon Master - Gammalt spel till Amiga där man kröp runt i tunnlar och dödade saker. När monster närmade sig hörda man deras midi-ljud-fotsteg komma närmare, och så skrek en del i ansiktet på en. Minns att jag låg under ett täcke och övervägde om jag var modig nog att krypa ut och stänga av spelet, efter jag slängt mig av stolen.

CoC - Dark Corners of the Earth - Ruggigt rakt igenom, riktigt läskigt på sina ställen. Bara att vända sig om ochs tirra in i de fiskliknande ögonen på en bosatt i Kingsport (tror det var där?).

Fall Out 3 - Finns många tillfällen att sk--a knäck nere i de gamla Vaulten.

/lasergreger

 

[wilper]

/Han som gillar de tre sista men noterar att nästan alla spelen är shmups

Shoot em up är inte riktigt samma sak som first person shooter.

 

[Rickard]

/Han som gillar de tre sista men noterar att nästan alla spelen är shmups

Noterar att inget av spelen är ett shmup.

Ja, jag skrev fel term. Skäms på mig.

/Han som ändå noterar att en majoritet av spelen i denna tråd är first person shooter

 

[Rising]

Jag tycker att gamla Amigaspelet IT Came from the Desert på ett sätt är ett föredömligt skräckspel, för det är inte upplagt som ett typiskt "spel" i fråga om stages som skall avklaras i tur och ordning. Det har en helt ickelinjär plot där man kan gå omkring precis som man vill, i en liten byhåla där de viktigaste SLPerna har egna liv och ärenden. Det betyder att man får olika upplevelser varje gång man spelar; ibland är man helt enkelt inte hemma när den där tjejen kommer förbi och berättar att hon och hennes väninna kvaddat deras bil mitt i natten, eller så missar man att träffa någon reporter som åkt ut för att intervjua de där killarna nere vid gruvan.

Det bidrar till att ge en krypande känsla av att man hela tiden kan missa viktiga saker som händer på andra delar av kartan. Det är väldigt coolt, och jag skulle vilja lägga upp ett rollspelsscenario på samma sätt.

Tyvärr så är IT Came from the Desert ganska dåligt upplagt när det gäller att leka med förväntningar och etableringar. En av de första ledtrådarna man får handlar om en kossa som hittats utan huvud nere på en bondgård, och det faller sig rätt naturligt att man reser dit det första man gör för att få upplysningar, varpå man konfronteras med jättemyrorna direkt från start. Det känns lite larvigt att det ska vara så förbannat svårt att övertyga borgmästaren om att inkalla militären till hjälp med fyra olika bevismateriel när man själv har sprängt massor med myror som ju borde ligga kvar ute på bondgården för alla att se.

Annars är det bästa och mest skrämmande med det spelet att fly från sjukhuset. Det är skitroligt att man kan gömma sig under sjukhussängar och i skåp, samt sno rullstolar att börna omkring med, och det lyckas också ge mig riktigt nervpirrande stämning eftersom det brukar bli en bra blandning av smygande och inväntande tills det att man försöker sig på en actionladdad flyktmanöver. Ironiskt nog är det också hundra gånger svårare att fly från sjukhuset än att spränga dussintals jättemyror. Man är mycket mer rädd för sjuksystrarna i sjukhuset än vad man är för de faktiska monstren...