Nekromanti De bästa ögonblicken i sagan om Star Wars

[Vitulv]

Stjärnornas Krig... mmm...

Nu har jag äntligen sett trean och är, precis som jag väntade mig, smått lyrisk. Vilken fantastisk saga som knyts ihop! På ett därtill gripande sätt! Självklart har prettona fått ösa sin galla över filmen eller gett den sitt elitistiskt ljumma mottagande. Skit i dem, ärligt talat, vem bryr sig om folk som inte ser det fantastiska i Lucas äventyr?

Som sagt, trean är kanonbra och jag skulle så här i den inledande förälskelsefasen påstå att det är den bästa av de sex filmerna. Kanske lugnar jag ned mig lite om ett tag, men nu är jag nykär.

Så, vilka scener tycker ni allra bäst om i de sex filmerna? Jag tänker ta en scen från respektive film, även om det finns så otroligt många fler jag skulle vilja nämna.

Episod 1

Qui-Gon och Obi-Wan vs. Darth Maul. En slutstrid som är fantastisk introducerar de nya filmernas överlägsenhet vad det gäller koreografi av stridsscener. Jag gillade Qui-Gon, han var cool. Jag avgudar Maul, han är så svinaktigt häftig att jag nästan brallar på mig. Helt klart den bästa scenen i den sämsta filmen (det finns några fler bra såklart, jag gillar även "förhandlingarna" i filmens inledning).

Episod 2

Anakins jakt efter sin mor. Tvåan saknar en av de saker jag gillar mest med Stjärnornas Krig - en bra skurk. Christopher Lee gör ingen vidare insats och hans skurk är fasligt oinspirerande. Så därför har jag istället fastnat för scenen där Anakin åker genom Tattoines öknar på sin speeder i sökandet efter sin mor. Skön Star Wars känsla, snyggt kameraarbete, bra musik och Jawas! (i tvåan gillar jag även fighterna mellan de samlade Jedi-riddarna och separatisterna på arenan)

Episod 3

Oj vad svårt! Överlag tycker jag allra, allra mest om de sista tjugo minuterna där det känns som man är tillbaka i de gamla filmerna vad gäller allt från repliker till rekvisita och kulisser. Igenkänningskänslan är oslagbar! Men om jag måste välja en scen så säger jag den där Anakin inser att ärkekansler Palpatine är den Sith som Jedirådet har sökt. Bra skådespel av mina två absoluta favvokaraktärer i hela sagan.

Episod 4

Jag gillar scenen där Obi-Wan hugger ned bråkstaken på cantinan i Mos Eisley. Ljussabeln är oerhört potent. En fallossymbol kraftfullare än vad som helst (och i parentesen så nämner jag även Han Solos debackel med Greedo).

Episod 5

Svårt, en typisk mellanfilm. Jag säger allt som utspelar sig i molnstaden. Spännande och bra.

Episod 6

Jabbas palats. Allt som händer här är aphäftigt. Coola karaktärer, coola statister, skönt matiné på alla sätt och vis. Prisjägare är coola, rymdsmugglare är coola, Leia har guldbikini. Finns det något som är dåligt här? Nä, skulle inte tro det (och slutstriden som förs på tre plan - på Endors måne, i rymden och i kejsarens tronsal, mästerligt!).

Över lag - en underbar saga som folk av någon anledning tycker om att gnälla på. Det kanske får dem att känna sig viktigare än vad de egentligen är.

- Vulf

 

[Gurgeh]

Så, vilka scener tycker ni allra bäst om i de sex filmerna?

En ungefärlig sammanfattning för mig ser ut såhär:
De bästa scenerna är de där de slåss med ljussablar.
De sämsta scenerna är de där de inte slåss med ljussablar.

Men jag nämner två scener som jag minns att jag gillade: I "rymdimperiet" gillar jag scenen när de har landat inne i en grotta på en asteroid, som visar sig vara ett enormt monster. I jedins återkomst gillar jag striden på Jabbas sandskepp när de ska offras till monstret i sanden. Där får man äntligen se hur ball en jediriddare är.

/tobias, som är halvpretto och tycker att Star Wars-filmerna är okej äventyrsfilmer, men inte mycket mer (förutom film 1 och 2 som är urkassa).

 

[Saxifrage]

Obi-Wans redemption

Ok, jag frångår tråden lite grann och skjuter in mig på den tredje och nyaste filmen. En kompis har sagt det bättre än mig: de bästa scenerna i den tredje filmen är helt enkelt alla där Obi-Wan får sparka röv - just för att han har hankat sig igenom ettan, tvåan och halva trean som total loser! Men istället för att upprepa vad någon annan redan sagt bättre, så rippar jag från min kompis Anthonys blog:

Obi-Wan Kenobi is Redeemed
Ok. Sith made 50 million in its first day, and by now almost 1 in 10 Americans have seen it, so we can proceed without spoiling anything for anyone:

At last, Obi-Wan Kenobi gets to kick ass.

For almost the entire Star Wars saga, Obi-Wan gets pantsed by everyone he encounters. Sure, he lops off arms in bar-room brawls, bats blaster ricochets into legions of droids, and even kills Darth Maul, but outside that, put him toe-to-toe with a Jedi or trained bounty hunter and he falls to pieces. In the Phantom Menace, he's basically a young punk who can't even keep his lightsaber charged - Qui-Gon carries him through the whole movie until whacked by Maul, which apparently energizes the young Kenobi enough for him to pull his weight. But by Attack of the Clones Obi-Wan had devolved into a pompous, dismissive arrogant twat that Anakin carried through the whole movie.

Now, don't get me wrong - I thought it was stone cold of him to leap through that window onto a fleeing assassin droid to try to track it back to its master, and thought he held his own pretty good against Jango Fett while being fired on by an entire starship. But one of my good buddies put it best: in the end, he loses just about every fight. The bounty hunter picks him off at a quarter mile, after which he's rescued by Anakin. Then baby-faced Boba Fett gives him the Slave II smackdown. Finally he gets schooled by Count Dracula - excuse me, Dooko - only to get saved by, yes, you guessed it, Anakin - who in Attack of the Clones can't pull his weight either, requiring a Muppet-ex-machina save by Master Kermit - excuse me, Yoda - and his newly energized CGI powers.

Now, Sith starts off the same way. While he does well against legions of the can't-shoot-straight stork droids, Obi-Wan still can't fly, gets re-schooled by Dooku and then literally carried out by Anakin. But almost immediately he starts showing signs of maturity. He credits Anakin for his hard work and derring-do, rather than smacking him down, tries to help him cope with the Jedi council's duplicitous ways, and ultimately flat-out tells Anakin how much he admires him before hurling himself into the forefront of the war.

Where. He. Kicks. Ass.

Unlike the reckless Qui-Gon, Obi-Wan is shown to think carefully about his moves, even the boldest of them: leaping straight down into an enemy army to call out Grievous. For the entire rest of the movie, Obi-Wan out-fights, out-thinks and out-plans all of his foes, smacking down Grevious' troops, slicing up Grevious himself, and even outwitting his own clone troopers when they turn on him. In the final climactic battle with the newly minted Darth Vader, Obi-Wan excellently plays above his weight, staying toe-to-toe with someone More Powerful Than Any Jedi while at the same time constantly manipulating the battlefield to his advantage. Like Darth Maul luring Qui-Gon before him, it's Obi-Wan that lures Anakin out onto catwalks and platforms where his sheer power can no longer help him; it's Obi-Wan that keeps an eye out for lava around them, and it's Obi-Wan who maneuvers himself out of danger, always with an eye for Anakin's sword as he's doing so. In contrast, Anakin whacks away at Obi-Wan like he's trying to cut down a tree, and is constantly suprised when he finds himself dodging lava or trying to escape from a sinking platform while Obi-Wan is waving at him from the high ground.

At first I was disappointed that Obi-Wan had to use the terrain to defeat Anakin - as the same friend said earlier, the cool thing about the fight between Qui-Gon and Darth Maul is that Maul didn't throw sand in his eyes or make him slip on a banana peel: Qui-Gon just got beat by a superior opponent. But upon reflection, that's the point. Obi-Wan saw how Qui-Gon went down, and knew how he took Darth Maul out with Maul standing on the same high ground he now held over Anakin. He had experience. He distilled it into wisdom. And when Anakin came a-chopping, Obi-Wan held him, thought him off, and struck him down.

Anakin never really had a chance. When he intoned, "This is the end for you, my master," and leapt over Obi-Wan onto the platform, Obi-Wan could easily have nailed him in the back. Then when he landed, he stumbles, and Obi-Wan actually waited for him to get his footing and to bring the battle back to him, rather than press the advantage.

In reality, Obi-Wan was stringing him along - because he couldn't bear to kill hisfriend. But in the end, he did what needed to be done.

Obi-Wan Kenobi, you're my hero.
And you kick ass.

 

[Rickard]

Jag såg alla de tre gamla filmerna i den nyaste omreviderade utgåvan i fredags, så de har jag färskt i minnet.. SW1 och 2 kommer jag knappt ihåg så de kommer jag knappt att kommentera..

Episod 1
Här var bara känslan av att gå in på bion och se Stjärnornas Krig den bästa.. Sedan gillar jag den där flygande krabaten som är Anakins ägare och scenen där Jabba the Hutt puttar ner en liten krabat från sin balkong, bara för att han känner för det.. Att det var det bästa i filmen säger nog lite om hur jag kände när jag gick ut från bion efteråt..

Episod 2
Kommer knappt ihåg filmen, men fältslagsscenen på arenan var väl bra.. Yoda som fightas med lasersvärd är väl lite charmigt (men bara lite).. Jag har väldigt svårt för alla wuxiatekniker med volter och dylikt.. Det är för att jag för 6 år sedan hade tröttnat å det grövsta på att alla filmer verkade tvungna att ha sådana strider..

Episod 3
Ja, du.. *funderar i några minuter* Helt klart den bästa av de nyare filmerna.. Jag gillar Padme i sina kläder.. Jag gillar när Anakin blir ond (alltså inte proceduren till när han blir ond, för den är pinsam), för då får skådespelaren chans till att använda hela hans ansiktsarsenal (vilket består i 1 min).. Skalbaggedrioden som slåss med fyra lasersvärd är lite ball.. När jag såg figuren bland SW-minis så tänkte jag "Guuud, vad löjligt och fånopt:at" men eftersom lasersvärden var samlarobjekt för roboten så blev det lite som "Nu ska jag smiska dig med lasersvärden som jag tagit från alla de jedis jag dödat".. Jag gillade det..

Episod 4
Cantina bar i Mos Eisly.. Han Solos kaxighet.. Jawor - de är coola.. Äh, jag gillar persongalleriet i helhet, för det är så klassiskt sagoaktigt.. Bondpojken som räddar världen.. Våpet.. Riddaren.. Lekaren.. Den ärrade krigaren.. Den onde magikern.. Den svarte riddaren, bla, bla, bla.. Jag gillar alla kraftenföreteelser som förekommer.. I en torftig grisodlarvärld så finns det ändå lite mystik.. Jag gillar att allting är skitigt..

Episod 5
Här adderas tre personer till persongalleriet - Lando, Yoda och Bobba Fett - och Pizza the Hut får mer djup i sig.. Vad jag upptäckte när jag såg filmen i fredags att alla vändpunkter i filmtrion händer här.. Luke börjar få sin jediutbildning.. Darth Vader avslöjar att han är Lukes farsa.. Leias och Solos kärlek utvecklas.. Wookien är egentligen transvestit..

Jag gillar första mötet med Yoda.. Har spelat en karaktär som baseras på hans beteende.. Jag gillar när Luke åker iväg och Obi-Wan säger "He's our last hope" och Yoda replikerar "No, there is another." (som om Obi-Wan inte visste det?).. Jag älskar Fords skådespeleri när denne talar med vakten, efter att de skjutit ner alla vakter i fängelsecelldelen.. Vaders lekande med Luke när denne försöker frysa ner Luke i kol.. Fords kommentar "Jag vet" när Leia säger att hon älskar honom är underbar.. Det där var en scen som krävdes många omtagningar, för i manuset stod det "Jag älskar dig också" men det lät så träigt (känns igen? Lucas regisserade ju inte EP5-6) så regissören sade till sist till Ford "Var Han Solo" och den där lysande kommentaren föddes..

Jag gillar hur alla delhistorier är intressanta och när det klipps från en historia till en annan så glömmer jag direkt bort den gamla historien och följer med nyfikenhet vad som ska hända i den nya.. Det gör att jag kan se de gamla filmerna om och om igen.. Samma känsla hade jag när jag läste Sagan om Ringen.. I de nyare SW-filmerna så undrar jag "Jaha, vad ska hända nu?" istället för att insupa varenda ny situation i filmen..

Episod 6
I den här filmen händer det inte så mycket.. Det är väldigt mycket Disneyvarning i den här filmen. Jag gillade ewokerna när jag var yngre.. Nu har jag väldigt svårt att acceptera dem.. Likaså den tillagda sångscenen hos Jabba.. Den var väldigt barnslig utav sig.. Men, men.. Det positiva var det, ja..

Jag gillar det här lilla krypet hos Jabba, som jämnt sitter där och skrattar.. Jag gillar "grodan" utanför Jabbas ställe som äter upp ett annat kryp.. Jag gillar (den gröne) danserskan, men det bara för att hon är hot! Jag gillar när Solo försöker vara smart och hacka dörren men fumlar och ytterligare en dörr sätts för öppningen.. Jag gillar den lille ewok-ungen.. Råsöt! Jag gillar klippen mellan rymdstriderna, vad som händer på Endors skogsmåne och på kejsarens skepp..

Jag älskar striden mellan Darth Vader och Luke och det av flera orsaker.. Det är inte lika mycket wuxiahoppande, voltandet med mera som de nya filmerna.. Själva striden är rätt torftigt koreograferad men det är bildspråket jag gillar.. Mörkt.. Två gestalter i strid mot varandra.. Det enda som lyser i mörkret är deras lasersvärd.. Men det är inte bara den yttre striden jag tycker är läcker.. Luke strider även mot kejsaren.. En inre strid.. Samtidigt som Luke kämpar mot sin fars onda sida och försöker omvända denne..

Egentligen händer det inte så mycket i den här filmen, men folk brukar ändå knyta samman alla händelser med tredje filmen.. Det som är väsentligt i episod 6 är egentligen bara slutstride(r)n(a)..

/Han som har förväntningar om serierna, för de har inget krav på sig att vara något speciellt och dessutom så kan serierna komma iväg från orginalkaraktärerna, vilket tydligen bara kan vara bra och sedan så hoppas han att det inte handlar om jedis, då det bara handlade om jedikrigare i de nya filmerna (och Revelations) och det blev bara aptråkigt

 

[Rising]

Häftig tråd.

Äntligen får jag skriva lite om trean. Då jag aldrig är så mittbena-nördig att jag ser filmerna så fort de kommer ut så får jag ju typ aldrig vara med i sådana här diskussioner.

Först: Något som gäller för alla filmer:

LJUDET
Jag fattar inte att det inte talas mer om det. Idag så har i stort sett alla storfilmer jätteimponerande datorgrafik, och på det rent visuella så häpnar man inte riktigt längre inför en Star Wars-film som man gjorde förut. Men ljudet är helt i särklass: Monsterdjurens vibrato, TIE-jagarnas pruttlaser, ljussablarnas zschummmande läte, R2D2's små blippande signaturer, motorernas hackande och spottande... Det finns ingen filmserie som har så sanslöst imponerande ljud som Star Wars (dinosaurierna i Jurrassic Park är de enda som kan mäta sig med dem). Att folk inte pratar mer om ljudet ser jag som ett tecken på att de inte begriper någonting om film, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Jag förstår det i varje fall inte. Jag älskar att lyssna på Star Wars.

Nå, episoderna:

Episod 1
Sebulba (Anakins huvudmotståndare i Podracet). Kanske den häftigaste rymdvarelsen på film någonsin. Jag tycker faktiskt det.
Yar-Yar ser faktiskt häftig ut. Han lökar sig lite i filmen, men designen på honom gillar jag faktiskt helskarpt.

Episod 2
Amidala och Anakins relation. Jag fattar inte att folk klagar på manuset och skådespeleriet i den här filmen; jag tycker att både de och deras repliker är helt strålande. Liksom; när man ser på Dawsons Creek, OC och liknande program så är alla ungdomar så djävla lillgamla. Vem pratar som de gör? Jag gör det inte ens nu när jag är vuxen, och jag gjorde det verkligen inte när jag var ung. Anakins och Amidalas repliker är precis så banala och enkla som man pratar när man är ung, och det är jättesvårt att skriva sådana repliker (jag klarar iaf inte att rollgestalta sådana karaktärer i rollspel särskilt bra: Jag faller lätt tillbaka på Dawson Creek-maneret). Här tycker jag Lucas briljerar: När Amidala säger att Anakin inte är en riktig Jedi-riddare ännu så vet jag precis hur värdelös han känner sig; hans bitterhet och alla hans komplex kan jag verkligen relatera till i det ögonblicket. Ändå så har ju inte Amidala varit elak på något vis. Det är en sådan där scen, som i all enkelhet, lyckas visa att Anakin är på väg att gå den mörka vägen, även om han innerst inne inte är en ond person. Samma sak med diskussionen om politik. Precis så där lät jag när jag var ung! De som klagar på replikerna i tvåan tror jag inte har varit unga någon gång, eller så tror de på allvar att folk pratar som i Dawsons Creek.

Skämtet med killen som vill sälja dödsstickor är asroligt.

En annan bra grej är arena-fighten. Ashäftig.

Episod 3
Första halvan av filmen har helt tokhögt tempo. Skitsnygg matiné. Där är fighterna också skitsnygga och välregisserade. Striden mot Dooku lyckas bli ashäftig, trots att den kommer så tidigt i filmen (vilket förstås är mycket svårare berättarmässigt sett).
Grievious är hur ball som helst, förresten.
En annan bra grej är när man får se alla Jedis bli förrådda. Man får se en hel del vackra miljöer där.
Det finns också ett par scener där Lucas skickligt får oss i publiken att känna som Anakin: Jedi-ordern framstår som rätt osympatisk och vi tar Anakins parti.

Episod 4
Allt är absolut toppklass. Bäst är kanske striden mot TIE-jagarna. Jag läste någonstans att när man får se Luke träffa en av de, så visar han det mest träffande och helhjärtade uttrycken för lycka som någonsin fångats på kamera, och det håller jag nog med om. En film man lever sig in i, totalt.

Episod 5
Helt fel stämning filmen igenom, men Boba Fett är ju häftig.

Episod 6
En alltigenom perfekt matinéfilm. Slutet, med de tre parallella händelserna, är filmmagi på absolut högsta nivå.

 

[LeJonklev]

Episod 1:
Eftertexterna. När man vet att skiten äntligen är slut.

Episod 2:
Obi-Wans rundtur bland klonerna. Geonosis-borna är ledigt de tuffaste aliens i hela Star Wars-sagan med en minst lika tuff hemplanet.

Episod 3:
Utförande av Order 66. Berörde mig.

Episod 4:
Jag håller med föregående talare och säger scenen där Obi-Wan sablar ned drägget på baren.

Episod 5:
Slaktandet av rebellbasen på Hoth. Mmmm. Gillar när de "goda" inte är oövervinnerliga.

Episod 6:
Den snabba scenväxlingen precis innan Super Star Destroyern störtar. Närbilder på skrikande rebellpiloter och iskalla Empireofficierare som ger order är överlag sjukt tufft.

 

[Krille]

Och de värsta

Man kan inte bara ta med de bästa ögonblicken - man måste ju nämna de värsta också.

1: The Phantom Menace: Till skillnad från de flesta andra så tycker jag om den här rullen. Det enda som jag inte tycker om är besöket i Oto Gunga, Jar-Jars hemstad. Dess enda syfte är att... tja, jag vet inte. Visa fisk, antar jag. Det var lite synd att bråket mellan Anakin och Greedo inte kom med (finns bland borttagna scener på DVDn om ni vill kika), och eftersom man aldrig kan få nog med ljusvärjor så hade jag velat ha klippet när Qui-Gon klyver en av Mauls sonddroider (även den bland de bortklippta scenerna). Jag är inte helt förtjust i Pernilla Augusts svenska dialekt, men det kan jag väl stå ut med. Den stör mig mer än Jar-Jar i alla fall. Fältslaget på slutet känns också direkt lökigt, helt enkelt för att det inte finns något att slåss om. Gungans är bara där för att bli slagna på.

2: Attack of the Clones: Lätt. Fabriksscenen och det stora slaget på slutet. Fabriksscenen var bara så "nu har regissören tråkigt, så vi måste lägga in några kul scener och förresten måste vi göra ett coolt dataspel sen". Och det stora slaget på slutet hade några häftiga designer, men saknade dramatik. Helt. Flest specialeffekter vinner. Lucas borde ha tjuvkikat lite på Peter Jacksons jobb i Helms Klyfta - eller sig själv, från Empire Strikes Back eller A New Hope.

3: Revenge of the Sith: Fascinerande nog är det faktiskt ingenting som jag direkt ogillar i Revenge of the Sith. Om jag måste hänga upp mig på detaljer så är det väl den där saken som Obi-Wan rider på, som rör sig som en kåt komodovaran på speed ungefär.

4: A New Hope: Han Solo sköt först! Sådeså! Ja, i special edition så sköt ju Greedo först, och i DVD-releasen så sköt de samtidigt, men i originalet så sköt Solo först! Och Greedo sköt inte alls! Annars gillar jag specialutgåvan mer än den vanliga, och speciellt rymdstriden på slutet som är så mycket mer dynamisk.

5: The Empire Strikes Back: Slutet. Eller snarare det faktum att det inte har något. Det finns en massa militärkåtbockar som älskar filmen för slaget om Hoth och en massa ångestkåtbockar som älskar filmen för att alla får stryk, men själv sitter jag som ett fån och undrar "vad sjutton hände med slutet?" Det hänger ett stort underförstått "att bli fortsättad" över den här filmen, och det stör mig nåt så in i bomben!

6: Return of the Jedi: Början. Eller snarare det faktum att den inte har någon. I övrigt så stör jag mig inte ett dugg på den här rullen.

---

Åkej, det var dyngan. Har vi något som vi kan tycka om också?

1: The Phantom Menace: Darth Maul. Alla borde ha en. Speciellt gillar jag den första fajten på Tatooine, när Qui-Gon bara försöker komma undan och Maul bara slåss med ena änden. Det är aggressivt och våldsamt och det framgår med all önskvärd tydlighet hur förbaskat ilsken siths stridsteknik är. Mums! Det framkommer inte alls i megafajten senare. Dessutom är alla jedi och sith coolare i sina kåpor.

2: Attack of the Clones: Jakten i början, när man får se Coruscant i dess helhet och i vinklar som man aldrig ens hade tänkt på! Man kan göra mycket skoj med bluescreen, fläkt och dator!

3: Revenge of the Sith: Slutfajten. Det är den enda fajt som inte verkar gå som planerat, eller ens utkämpas enligt Palpatines planer, och det är den som avgör framtiden mest. Det blir också rätt tydligt att det är kraft som ställs mot erfarenhet, och att i slutändan så är det erfarenheten som vinner.

Som ren spekulation, vad hade hänt om Obi-Wan hade dödat Anakin/Vader redan då? Hade Luke kunnat ta sig an Kejsaren 26 år senare och vunnit på egen hand utan pappa, eller hade Kejsarens styre befästs för evigt?

4: A New Hope: Återigen, slutfajten. Den är ett mästerverk i dramatisk luftstrid, och med specialutgåvan dessutom ett mästerverk i flygstridsfoto.

5: The Empire Strikes Back: Slaget på Hoth. Åkej, jag erkänner, det är ärkesnyggt och det är ärkedramatiskt uppbyggt. Det är helt enkelt slaget om Helms Klyfta, fast tjugo år tidigare.

Iakttagelse: The Empire Strikes Back är den enda rullen i serien som inte har med Tatooine att göra. För att vara den dammboll som ligger längst bort från universums ljusa centrum så är den förbaskat välbesökt.

6: Return of the Jedi: Vader mot Luke, för att den är så snyggt komponerad i sin helhet. Markstriden har kul små händelser och luftstriden är snygg, men de är mest stöd för ståryn som utspelar sig i tronsalen. De har ingen viktig ståry i sig själv, utan det är i tronsalen som det viktiga händer. Hela filmen är så att säga en transportsträcka för att få in Luke i tronsalen med Kejsaren och Vader, och resten finns mest till för att de ofärdiga stårysarna under transportsträckan ska få sin upplösning.

En intressant iakttagelse som jag inte lade märke till förrän jag såg extramaterialet på DVDn är att fäktscenerna fram till Return of the Jedi inte hade någon musik - värjorna var så musikaliska i sig själv. Men här brakar man loss med full kör och extra elakhet.

 

[Saxifrage]

Re: Och de värsta

"5: The Empire Strikes Back: Slutet. Eller snarare det faktum att det inte har något. Det finns en massa militärkåtbockar som älskar filmen för slaget om Hoth och en massa ångestkåtbockar som älskar filmen för att alla får stryk, men själv sitter jag som ett fån och undrar "vad sjutton hände med slutet?" Det hänger ett stort underförstått "att bli fortsättad" över den här filmen, och det stör mig nåt så in i bomben!"

Och det störde dig inte alls i Episode 3? För att vara sista filmen i en delserie tycker jag att den filmen var ett skolexempel på antiklimax...

 

[Krille]

Re: Och de värsta

"Och det störde dig inte alls i Episode 3?"

Inte särskilt. Jag behövde ju liksom inte vänta i tre år för att nästa del skulle komma, utan behövde bara rulla hem och sätta i A New Hope i DVDn.

Sen, vad Revenge of the Sith gör som The Empire Strikes Back inte gör är att knyta ihop trådar. Liksom, kapitlet är avslutat, alla drar och gömmer sig, Anakin är ond, Imperiet är ett faktum. End of story. Det är inget lyckligt slut, men det är ett slut.

The Empire Strikes Back har inget slut: Han är nerfrusen, Lando drar iväg till Tatooine för att rädda honom, Luke har just fått en pappa och alla bara väntar på att ståryn ska få fart igen. Eh, eftertexter? Vad sjutton gör de här?

 

[Lindenius]

Då ska vi se *jamen spoilers då*

Spoilers nedan för den som inte sett någon av filmerna och ämnar göra så. Jada jada.

Episod I
Personligen tycker jag inte episod ett är så himla dålig. Den är betydligt bättre än nästa film (men mer om det senare). Den innehåller dock en mängd onödiga scener och detaljer:
1. JarJar. Har personligen inte alls särskilt svårt med honom, men problemet med honom i ljuset av tvåan och trean är att i ettan tar han en massa plats för att sedan försvinna i tvåan och trean. Snacka om onödig etablering av karaktär.
2. Otho Gunga. Varför? Varför? Varför landar invasionsarmén på andra sidan planeten för? Om de ändå skall inta huvudstaden menar jag? Varför inte bara släppa av Obi-Wan och Qui-Gon direkt i Theed och sedan lagt den tiden på till exempel Jedi-ordens struktur.
3. Jake "Jipeee" Lloyd. Vad ända in i glödheta mustafar gör killen i filmen? Alternativt hur dålig barnregissör är Georgie Boy?

Höjdpunkter är dock
Qui-Gon. Lite Han Solo-stuk på killen. Lite smårebellisk mot jedirådet etc. Hans trumpna min efter han upptäcker att han inte kan forceövertala Watto är obetalbar.
Lasersvärdfajten i sluten. Bla bla som alla andra. Fast jag tycker sättet Obi-Wan tar kål på Maul är övertydlig och fåning. Varför fick han inte kapa honom på vägen upp i stället?

Episod II
Alltså allvarligt. Den här filmen suger Banthapung! Den är så oerhört sämst. Varför? Jo, för i ljuset av episod tre så är det enda väsentliga som kommer från denna film:
1. Anakin och Amidala bli kära i varandra
2. Anakins mamma dör.
Dessa två saker är det enda som behövs för episod tre, vilket ju innebär att allt annat är fluff, utfyllnad, bajs, kiss. Etc.

Bra saker är i alla fall:
Episoden på Tatooine. Men varför å varför George, lade du fem minter fight i astroidbältet osm inte ledde någonstans i stället för fem extra minuter kring Anaking och hans relation med sin mamma. Oförlåtligt, särskilt eftersom det är så OERHÖRT centralt för vad som händer med Anakins fall i trean. Klantigt. Usch. Jag blir faktiskt förbannad när jag tänker på det.

Episod III
Svårare att hitta fel och brister i denna. Bra saker är dock:
1. Öppningsminuten från scrollen då vi får följa de två rymdskeppen in i strid. Alltså lyssna på musiken där. *hurv*
2. Palpatine-Anakin för "det stora avslöjandet. Palpatine på operan är ju riktigt läbbig.
3. Slutscenerna med paret Lars och tvillingsolarna. *rysning*


Episod IV
Luke och tvillingsolarna.
Dödstjärnanslutfajtennusprängerviskitenilufteochstickerhem.

Episod V
Den så oerhört bästa filmen av alla. Jag kan verkligen inte hitta några fel i den.
1. Dialogen. Man, hur många coola one liners finns det i denna film? "I want that ship, not excuses", "I Love you - I know", "apology accepted captain Needa". The list goes on and on.
2. Han Solo är så snygg i denna film.
3. Awwwghh. Gawk *kortslutning*

Episod VI
1. Det faktum att Luke är svartklädd och smiskar stjärt som aldrig förr.
2. När de två rymdflottorna möts och den första vågen tie-skepp kommer.
3. Men coolaste momentet av alla. Jag tror nästan i hela sexologin.
"If you will not turn to the dark side, perhaps she will…"
"Never"
Och sedan kombinationen av Luke urladdning mot Vader med John Williams musik. Fantastiskt…

Övrigt - musiken
Rising nämnde ljudet. Men vi får faktiskt inte glömma John Williams musik. Kiss i byxan för: Imperial March, Duel of Fates, Across the Stars, pluss alla små musikstycken jag nämnt ovan.

//erik. den blev lång visst

 

[Jarl]

Re: Då ska vi se *jamen spoilers då*

Episod III
Svårare att hitta fel och brister i denna.

Äh det är ju inga problem alls

1. Trist rymdstrid i början. Varför skulle någon skjuta små gulliga leksaksrobotar på andra rymdskepp så att de kan borra sönder motståndaren? Vi vet redan att den där handelsfederationen är fjantar, med sina "roger-roger"-robotar och allt. Varför mosa det i ansiktet på oss?

2. Det är roligt när r2 skriker och landar på saker så det klonkar. Jätteskoj. Otroligt. Varje gång. Till och med den sjuttielfte.

3. För att inte tala om att se skepp som startar eller landar. Fascinating. Varje gång igen.

4. Hmm... Vaders fall, var inte det det viktigaste i filmen? Kanske man skulle lagt ner lite krut på, manus-wise? Åtminstone lite grann? Aha, Anakin har en god/ond-switch på ryggen. Åhå.

5. Blabla kassa scener med padme. George, du har överygat mig om att Portman faktiskt inte kan skådespela. "You're breaking my heart annie!". ahum.

6. Ååå... alla jedi som nyss var hårda som fan blir nerskjutna av gemene fotsoldater. Trist. Helt misslyckad sekvens, man fick ingen känsla av att jedis utrotades.

7. Grievous är väl.. tja, han blir rätt enkelt nitad av Obi-wan och saknar helt backstory, så han är rätt meningslös.

8. Art designen! Gud vad pinsamt när de "gamla" skeppen kommer in på slutet och den apsnygga vita interiören visar sig. Vad fult allt tidigare i filmen framstår som.

9. Hennes livsvilja var borta. Ja... nyblivna mödrar brukar ju ofta känna att det inte finns något att leva för... *host* Varför inte bara dö av komplikationer?

10. Och till sist: nu är Vader en fjant. Jupp, en mes. Varför: "Noooooooooooooooo". Därför.

Nä, men den var rätt underhållande, och man förväntade ju sig i princip ingenting efter man sett de två första (varav ep1 vinner, för där finns Maul)...

Kram på er!

 

[Isletbranch]

Re: Då ska vi se *jamen spoilers då*

6. Ååå... alla jedi som nyss var hårda som fan blir nerskjutna av gemene fotsoldater. Trist. Helt misslyckad sekvens, man fick ingen känsla av att jedis utrotades.

Jag tyckte att detta var en scen med stark känsla i, kombinerat med Anakins möte med småungarna.

Annars har du så j-vla rätt!!!

 

[Jarl]

Re: Då ska vi se *jamen spoilers då*

Om jag ska vara lite snällare så kan jag erkänna att sekvensen var nära att fungera, men jag vet inte, det kändes som det kunde gjorts lite mer dramatiskt, eller snarare: det förtjänade mer dramatik. Nu var det lite i stil med: *klipp* Jedi får skott i ryggen *klipp* annan Jedi skjuts i ryggen *klipp* etc. Det kändes lite futtigt på något sätt, man trodde att det skulle bli en gansk "storslagen" grej. Kanske det funkat bättre om Jedis blev jagade och dödade i sömnen av prisjägare.

 

[Ackerfors]

Awaiting the Wrath of Vulf

"Så, vilka scener tycker ni allra bäst om i de sex filmerna?"

Tja, som varandes pretto kan jag väl klämma fram både en dålig och en bra sekvens eller företeelse ur varje film, men jag känner ungefär som Gurgeh... Så fantastiska är inte filmerna, schyssta rymdäventyr, no more, no less.

Episod I
- Det jag gillar med Episod I är samspelet mellan Qui-Gon och Obi-Wan, de kompletterar varandra perfekt vilket syns tydligt i slutstriden med Mularn.
- Pod-tävlingen. Usch... *kalla kårar* Det kan vara bland det mest onödiga och stämningsdödande som gjorts i en film. Snabbspolar förbi den sekvensen varje gång.

Episod II
- Åh, Kamino! Den här platsen är verkligen den HÄFTIGASTE i hela filmserien. Jag älskar verkligen stämningen, det mörka blöta utomhus och det sterilt vita inomhus. Underbart!
- Haydn Christensen... Jag förstår inte vad som gick så fel. Alla kärleksscener mellan honom och Natalie Portman skär i mig som en rostig motorsåg. Det och när Anakin hämtar morsan, nej tack, då är det dags att spola igen.

Episod III
- Grievious och Obi-Wan i Episod III är kanske de häftigaste snubbarna i serien. Underbart coola. Är det någon sekvens jag kan se om hur mycket som helst är det de där de två är inblandade. Obi-Wans last battle med Anakin är grymt ball också. Eftersom Obi-Wan vinner. Och den enda repliken Anakin gör bra är där. "I hate you..."
- Jag kan klaga hur mycket som helst på Christensen, men det är inte det som stör mig mest. Frankensteinscenen är ruggit usel på ett sätt som kanske hade räknats som kult om det var gjort på 70-talet.

Episod IV
Nu kommer prettobyxorna på igen. Jag kan inte komma på något som är exeptionellt bra med fyran. Jag förstår faktiskt inte alls varför den är så populär.

Episod V
- Slaget om Hoth är riktigt riktigt ballt. Det känns kallt och nästan hopplöst.
- Lukes och Vaders möte med Det Stora Avslöjandet känns så krystat och illa.

Episod VI
- Yodas död. Ja, faktiskt. Jag tycker den scenen är bland de kraftfullaste i hela serien. Klassisk kliché, men ändå. Endor kan vara rätt häftig också.
- Fighten mellan Luke, Vader och Kejsaren är inte heller så himla lyckad, tyvärr. Tycker slutet är rätt sömnigt vilket är trist på en avslutande film i en lång serie.

Överlag måste jag säga att Star Wars-universat är så jävla häftigt att det finns få saker som slår det. Många häftiga miljöer, karaktärer, prylar, skepp osv i oändlighet. Det är genomförandet av filmerna som verkligen inte gör universat rättvisa. Hade Lucas låtit bli att regissera och lämnat över det till någon annan, och bara hållit sig till manus, ja, då kanske filmerna hade blivit något att hänga i julgranen... Eller ens lägga under densamma.

 

[Big Marco]

Re: Då ska vi se *jamen spoilers då*

10. Och till sist: nu är Vader en fjant. Jupp, en mes. Varför: "Noooooooooooooooo". Därför.

Precis! Det lät som Arnold, när han utstöter sitt "Nååååååååååååååååhhhhh". Det dödade hela scenen för mig.

 

[Jarl]

Re: Awaiting the Wrath of Vulf

Episod IV
Nu kommer prettobyxorna på igen. Jag kan inte komma på något som är exeptionellt bra med fyran. Jag förstår faktiskt inte alls varför den är så populär.

Jag tycker den vinner en hel del på att vara enkel och rätt opretantiös. Bra tempo och den har också några av de snyggaste scenerna: Vader är helsvart, dödsstjärnan är grå och Leia är helvit = snyggt

GM Tarkin är en rätt cool karaktär också, "gamla gardet" så att säga (även om han känns som en person som borde växt upp inom Imperiekulturen, vilket han ju inte har kunnat med tanke på att ep1-3 visar att Imperiet är såpass ungt).

 

[Lindenius]

Jag har faktiskt inga…

…problem med

10. Och till sist: nu är Vader en fjant. Jupp, en mes. Varför: "Noooooooooooooooo". Därför.

Jag tycker det funkar. Ärligt alltså.

//erik. det gör Vader till en mer tragisk figur, men det var oundvikligt ändå.

 

[Jarl]

Re: Jag har faktiskt inga…

Men erkänn att det vore rätt läskigt om Vaders första ord hade varit något i stil med "What is your command my master?". Någonting som visat att han nu är mörkrets varelse och till och med kärleken till Padme kan inte bryta igenom hans svarta yttre.

 

[Lindenius]

Re: Jag har faktiskt inga…

Men erkänn att det vore rätt läskigt om Vaders första ord hade varit något i stil med "What is your command my master?". Någonting som visat att han nu är mörkrets varelse och till och med kärleken till Padme kan inte bryta igenom hans svarta yttre.

Fast det skulle ju inte vara särkilt smart berättarmässigt. Varför skulle han då sedan återvända till ljuset när Luke håller på bli blixtmos av kejsaren?
Poängen är ju att Vader är en tragisk figur. Hela hans tillblivelse handlar ju just om kärleken till Padme. Vader är ju faktiskt exakt så buttfuckad som han låter när han skriker Noooooooo.
Folk tenderar dessutom att glömma att vader är 20 bast äldre när vi sedan ser honom i A New Hope. Där har han sedan länge förlorat tron på någonting. Sedan kommer Luke och börjar få honom återupptäcka allt det där han för länge sedan var med honom, vilket slutligen leder till att han gör valet som han för länge sedan borde gjort.

//erik. sort of

 

[Netfeed]

Detta hade varit det bästa med SW