Henrik Emil Oskar Axel om ni är här sluta läs nu.
De eviga sju
Innan ljusbringarens ankomst i Jargien härskade i det som nu är provinsen Lemira en härskare utsedd av De eviga sju, en skara gudar som tycktes ge folket alla svar dom kunde önska. Men när ljusbringaren anlände predikandes Daaks ord i dom angränsande rikena, så var De eviga sju tillslut hotade och när den jargiska armén kom för att sprida sin guds lära så såg De eviga sju sin undergång nalkas. Sex av de sju flydde västerut över havet med sina präster och kvar blev endast Dödens gud Dibuk, som valde att stanna för att rädda sina tillbedjare, men inte ens dödens makt räckte för att hindra Daaks lära, och Dibuks underståtare fick gå under jorden för att undvika Daaks tjänare. Men Dibuk makt blev aldrig helt krossad utan det fanns alltid kvar ett fåtal som insåg gudens makt ej så mycket i detta liv som i livet efter detta.
En lång tid har gått sedan De eviga sju agerade enade, endast Dibuks makt har länge påverkat världen, men Dibuk har känt att en stor förändring åter är på väg och inser att hans krafter är otillräckliga för att han själv ska kunna återskapa sitt rike. han minns det samarbete han hade med dom andra sex innan Daaks ankomst och för att inte bli av med den makt han har, i den kommande konflikten, så börjar han leta efter de sex.
När han finner dem nästan ett århundrade efter att hans sökande börjat är hanns makt ännu mer försvagad, han har förlorat kontrollen över sina tillbedjare och även dom som tror sig handla efter hans vilja agerar ofta i fel riktning. De sex är dessvärre maktlösa, utan tillbedjare och endast deras tempel står ännu upp.
De sex hade sedan sin flykt förlorat allt, dom förlorade flera skepp på vägen över havet och när dom äntligen nådde land, det som nu kallas Tarkas, var det bara ett fåtal kvar. Detta fåtal såg dock i flera år ut som om dom kunde repa sig och på nytt skapa ett blomstrande rike. Men den karga stäppen har många faror och då pirater anföll deras bosättning vid kusten, flydde dom inåt land och där uppförde dom en ny bosättning runt ett tempel till sina gudar. Detta hade varit bra om inte stäppfolken hade blivit drivna västerut av det växande Jargien. I sex år höll De sexs folk ut men på det sjunde året kom det en klan större än någonsin tidigare och dödade försvararna, förslavade alla som inte gjorde motstånd och lät dom ännu kämpande dö i dom brinnande husen. Endast templet var kvar, tömt på allt av uppenbart värde ett monument över en fallen religion.
Det här är en ide till en kampanj jag har. Tanken är att spelarna ska skapa karaktärer som av någon anledning har farit till Tarkas och där upplevt en religiös kris som har gjort att dom omvänts till att dyrka en av dom gamla jargiska gudarna.
Därefter kommer spelarnas uppgift att bli att tillsammans med Dibuks översteprästinna Tara försöka återskapa De eviga sjus makt i världen.
Exakt hur blir det upp till spelarna att avgöra men om dom fastnar så har jag alltid Tara eller någon annan Dibuk dyrkare som kan ge dem en knuff i rätt riktning.
Som ni kanske förstår av texten ovan så har jag hämtat inspiration från mörkret för den här kampanjen jag kommer inte att gestalta mörkret som en demon och guda invasion utan detta mörker kommer att utkämpas av dödliga med gudar och demoner som spelare i bakgrunden.
Det kommer i mångt och mycket att likna ett allmänt krig där Damarien anfaller västmark som får hjälp av Soldarn och Asharien, varefter Vimzeki och hertig Amirro gör livet surt för dessa på hemmaplan hertigen av Katharis härjar kusten med hjälp av tirackiska legoknektar och tirackerna i Khiaz anfaller dvärgarna, Jargien anfaller dom ogudaktiga nekromantikerna i Damarien varefter Drunok och Mûhad faller dem i ryggen och kejsardömet delas upp i mindre rivaliserande stater, Thalamur tvingas av inre oro att söka en yttre fiende och anfaller det självklara valet Consaber, Cirfalierna ser Consabers makt minska och tar tillfället i akt att ta Consabers kolonier under tiden mobiliserar dvärgarna och alverna för att skydda sig själva.
Det går att fortsätta hur länge som helst men det viktiga är att när rollpersonerna har lyckats bygga upp en mindre makt struktur så börjar världen att sakta explodera och komplicera rollpersonernas integrerande.
Nå till saken är det någon som har beskrivit dom gamla Jargiska gudarna. Det enda jag hittade var i stycket om Dibuk i regioner och där står endast vad dom är gudar över.
Dröm
Begär
Ljus
Mörker
Tid
Liv
Död
Vad kan dom heta så att det passar det språk som kan ha talats då?
Vilka olika regler vill dom att deras tillbedjare ska följa?
Jag har tänkt mig att dom ska ha ett förbud var så att det totalt blir sju. Dibuks har jag tänkt ska vara ”Du ska inte hindra en själs resa till mig” vilket i princip förbjuder
1. skapandet av högre vandöda
2. bindandet av andar i artefakter
Jag ser inte Dibuk som en ond gud utan som en missförstådd. Han är den som har det otacksamma jobbet att hämta folks själar och föra dem till dödsriket.
Jag ser heller inte att han uppmuntrar nekromanti men han förbjuder det inte heller.
Lijat – planerar.
De eviga sju
Innan ljusbringarens ankomst i Jargien härskade i det som nu är provinsen Lemira en härskare utsedd av De eviga sju, en skara gudar som tycktes ge folket alla svar dom kunde önska. Men när ljusbringaren anlände predikandes Daaks ord i dom angränsande rikena, så var De eviga sju tillslut hotade och när den jargiska armén kom för att sprida sin guds lära så såg De eviga sju sin undergång nalkas. Sex av de sju flydde västerut över havet med sina präster och kvar blev endast Dödens gud Dibuk, som valde att stanna för att rädda sina tillbedjare, men inte ens dödens makt räckte för att hindra Daaks lära, och Dibuks underståtare fick gå under jorden för att undvika Daaks tjänare. Men Dibuk makt blev aldrig helt krossad utan det fanns alltid kvar ett fåtal som insåg gudens makt ej så mycket i detta liv som i livet efter detta.
En lång tid har gått sedan De eviga sju agerade enade, endast Dibuks makt har länge påverkat världen, men Dibuk har känt att en stor förändring åter är på väg och inser att hans krafter är otillräckliga för att han själv ska kunna återskapa sitt rike. han minns det samarbete han hade med dom andra sex innan Daaks ankomst och för att inte bli av med den makt han har, i den kommande konflikten, så börjar han leta efter de sex.
När han finner dem nästan ett århundrade efter att hans sökande börjat är hanns makt ännu mer försvagad, han har förlorat kontrollen över sina tillbedjare och även dom som tror sig handla efter hans vilja agerar ofta i fel riktning. De sex är dessvärre maktlösa, utan tillbedjare och endast deras tempel står ännu upp.
De sex hade sedan sin flykt förlorat allt, dom förlorade flera skepp på vägen över havet och när dom äntligen nådde land, det som nu kallas Tarkas, var det bara ett fåtal kvar. Detta fåtal såg dock i flera år ut som om dom kunde repa sig och på nytt skapa ett blomstrande rike. Men den karga stäppen har många faror och då pirater anföll deras bosättning vid kusten, flydde dom inåt land och där uppförde dom en ny bosättning runt ett tempel till sina gudar. Detta hade varit bra om inte stäppfolken hade blivit drivna västerut av det växande Jargien. I sex år höll De sexs folk ut men på det sjunde året kom det en klan större än någonsin tidigare och dödade försvararna, förslavade alla som inte gjorde motstånd och lät dom ännu kämpande dö i dom brinnande husen. Endast templet var kvar, tömt på allt av uppenbart värde ett monument över en fallen religion.
Det här är en ide till en kampanj jag har. Tanken är att spelarna ska skapa karaktärer som av någon anledning har farit till Tarkas och där upplevt en religiös kris som har gjort att dom omvänts till att dyrka en av dom gamla jargiska gudarna.
Därefter kommer spelarnas uppgift att bli att tillsammans med Dibuks översteprästinna Tara försöka återskapa De eviga sjus makt i världen.
Exakt hur blir det upp till spelarna att avgöra men om dom fastnar så har jag alltid Tara eller någon annan Dibuk dyrkare som kan ge dem en knuff i rätt riktning.
Som ni kanske förstår av texten ovan så har jag hämtat inspiration från mörkret för den här kampanjen jag kommer inte att gestalta mörkret som en demon och guda invasion utan detta mörker kommer att utkämpas av dödliga med gudar och demoner som spelare i bakgrunden.
Det kommer i mångt och mycket att likna ett allmänt krig där Damarien anfaller västmark som får hjälp av Soldarn och Asharien, varefter Vimzeki och hertig Amirro gör livet surt för dessa på hemmaplan hertigen av Katharis härjar kusten med hjälp av tirackiska legoknektar och tirackerna i Khiaz anfaller dvärgarna, Jargien anfaller dom ogudaktiga nekromantikerna i Damarien varefter Drunok och Mûhad faller dem i ryggen och kejsardömet delas upp i mindre rivaliserande stater, Thalamur tvingas av inre oro att söka en yttre fiende och anfaller det självklara valet Consaber, Cirfalierna ser Consabers makt minska och tar tillfället i akt att ta Consabers kolonier under tiden mobiliserar dvärgarna och alverna för att skydda sig själva.
Det går att fortsätta hur länge som helst men det viktiga är att när rollpersonerna har lyckats bygga upp en mindre makt struktur så börjar världen att sakta explodera och komplicera rollpersonernas integrerande.
Nå till saken är det någon som har beskrivit dom gamla Jargiska gudarna. Det enda jag hittade var i stycket om Dibuk i regioner och där står endast vad dom är gudar över.
Dröm
Begär
Ljus
Mörker
Tid
Liv
Död
Vad kan dom heta så att det passar det språk som kan ha talats då?
Vilka olika regler vill dom att deras tillbedjare ska följa?
Jag har tänkt mig att dom ska ha ett förbud var så att det totalt blir sju. Dibuks har jag tänkt ska vara ”Du ska inte hindra en själs resa till mig” vilket i princip förbjuder
1. skapandet av högre vandöda
2. bindandet av andar i artefakter
Jag ser inte Dibuk som en ond gud utan som en missförstådd. Han är den som har det otacksamma jobbet att hämta folks själar och föra dem till dödsriket.
Jag ser heller inte att han uppmuntrar nekromanti men han förbjuder det inte heller.
Lijat – planerar.