Nekromanti De mest minnesvärda striderna

[Rickard]

Beskriv den roligaste striden. Här är en episod ur Feng Shui.

De två rollpersonerna - ninjan och spionen - ska söka upp en kille för att få reda på var någonstans hans chef håller till. Jag hade tänkt mig en strid i köket där folk sitter och spelar poker. Såg framför mig pokerchips som flög, köksredskap som används i fighten, med mera. Eftersom killen de ska få tag på har sett spionen så håller han sig i bakgrunden, tryckt intill väggen medan han förväntar sig att den kvinnliga ninjan ska börja med en charmattack för att få henne insläppt.

När lägenhetsdörren öppnas så sätter hon en fot i ansiktet på mannen som flyger bakåt och landar på rygg. Hon kastar sig efter och landar vigt på hans bröstkorg. En kille kommer ut från det angränsande köket och undrar vad som står på. Jag drar till med orden "Slå initiativ". Ninjan börjar och tar ännu ett hopp och sätter båda fötterna i mooken som flyger in genom hela det lilla köket och knockas. Spionen agerar och låser dörröppnaren och sätter en pistol i tinningen på den förste nedslagne mannen. Inne i köket ser ninjan fyra stycken män som ser på henne med häpna blickar.

Jag avbryter striden i och med att mannen som kom ut i vardagsrummet har sparkats medvetslös och påbörjar en ny. "Slå för initiativ". Ninjan är tokförst. Hon drar sitt spjutskaft, fäller ut de två blad ur skaftet, hoppar både med kraft och smidighet upp på bordet och hugger alla män som precis hunnit reagera med att halvt dra vapen och halvt resa sig.

Striden är över. Sex slag allt som allt, varav två var initiativslag. Spionen tvingar in gisslan in i köket, som ser de döda männen och ninjan som fäller ihop bladen medan hon sitter knästående på bordet. Han var inte svårövertalad efter det.

---

En härlig manöver i Matiné skedde under GothCon förra året. Vi spelade i Chronopia och striden ägde rum på en terrass längst upp på ett torn. Det var en vacker dag och zeppelinare fanns överallt i skyn. Tre personer grabbade tag i en av rollpersonerna och slängde ut honom från tornet, trots en misslyckad attack. Spelaren tittade storögt på mig och jag förklarade att när det var rollpersonens tur ville jag höra hur spelaren tog sig tillbaka och utförde en attack.

Sagt och gjort. Det blir rollpersonens tur och spelaren börjar beskriva hur rollpersonen lyckas få tag på ett rep som hänger från en av de mindre zeppelinarna. Han klättrar upp och förstör en av motorerna och gör att farkosten kraschar in på terrassen. Tyvärr misslyckas anfallsslaget (för vapenfärdigheten) så jag får beskriva hur motståndarna precis lyckas hoppa undan från det brinnande infernot.

/Han som gärna hade sett någon av skurkarna bli mosad av en zeppelinare

 

[Krille]

Star Wars d6:

Vi var sex rebelljaktpiloter som flög en grupp X-vingar. Vårt jobb var att eskortera två sjukhusfregatter. Plötsligt hoppar en kejserlig Star Destroyer in och kräks ut plasma och TIE fighters! Det var uppenbart att Star Destroyern hade eldkraft nog att sänka båda fregatterna, men att om man kunde hålla TIE fighters borta från en av fregatterna så kanske dess sköldar kunde hålla länge nog för att hoppa därifrån. Och vi hade NPC-kompisar på båda skeppen, så det här var en söt bomb anno 1992 eller så, innan begreppet var uppfunnet - vilket av skeppen skulle vi välja?

Spelarna tittade på varandra. Ingen sa nåt. Sen var det någon som sa "vi tar Star Destroyern." Alla nickade med allvarliga miner, och någon sa "vi ses i himlen."

Där stannade spelledaren. Han hade tänkt en brutal skithäftig emo-fylld jaktstrid där vi skulle förlora ett av skeppen och det skulle vara emotionellt, men vi skulle förmodligen överleva för vi var ju hjältar och sen älta valet i evigheter och anklaga varandra för att ha valt fel och...

"Men... att anfalla en Star Destroyer, det är ju självmord!!!"
"Vi vet."
"Men... så här: <ritar upp stor trekant på en A4> Det här är Star Destroyern. <gör sex små prickar> Det där är ni."
"Vi vet."
"Men... varför?"
"TIE-skeppen kan ju inte gärna anfalla fregatterna om deras hemmabas anfalls, eller hur? Så de måste gå efter oss. Och då kan båda fregatterna hoppa."

Då gick spelledaren ut och rökte och tänkte. När han kom tillbaka hade vi pratat ihop oss om potentiella taktik och mål, förutsatt att spelledaren skulle gå med på det; och en del andra fula tricks om spelledaren skulle rälsa oss.

Men det gjorde han inte. Han letade istället upp alla värden på en Star Destroyer, läste in reglerna "många mot en" och för skala en gång till, och sen körde han.

Vi dog fethårt! En del av oss dog av spelledarens samlade eldsalvor från turbolasrarna. De hade inte lätt att träffa en duckande X-vinge, men när de träffade - som exempelvis den förste som dog, under inflygningen - så blev det bara skrot. Nummer två dog på samma sätt efter att ha uppnått sitt mål, att spränga de där stora sköldbubblorna på bryggtornet.

En del dog av egen hand, exempelvis den spelare som direkt efter att sköldarna var sänkta rammade bryggan, eller den spelare som tömde alla protontorpeder i hangaren på undersidan och sen kraschade där själv.

Jag och en till sänktes av TIE fighters efter att ha gjort strafing runs mot kanontornen på Star Destroyern, i synnerhet de torn som hade dragstrålar och jonkanoner.

Kvar fanns en tämligen sargad Star Destroyer och två nästan oskadda fregatter som hoppade iväg i hyperrymden.

---

Stårymässigt var det ett rätt kasst slut. Vi hade mängder med ouppnystade trådar och vi hade knappt koll på vad kampanjen egentligen handlade om.

Känslomässigt... jävlar vilket SLUT!

 

[Rickard]

Hahaa! Kickass!

/Han som älskar när spelarna går emot spelledarens planer och spelledaren anpassar sig

 

[Unfair]

Detta är historien om 4 olyckliga rollpersoner som lyckas skaffa sig en ny fiende.

De 4 tappra grekiska hjältarna hade lyckats ta sig till en liten hamnstad fylld med blandat skum men också några få rika adelsmän som bodde i större lyx villor. Det var för en av dessa spelarna kommit hit. Efter att ha helt idiotiskt delat upp sig i jakt på en av dessa adelsmän. Så beslöt sig 3 av de fyra att gå upp till hans hus igen (första gången var det tomt). När de kom upp då så skedde det lite saker och de beslöt sig att börja hata adelsmannen.

Fram tills detta var det inget underligt ansåg jag som spelledare.

Nu fick det däremot idén att vända upp o ner på hela huset och förstöra ALLT, efter ett litet tag så förstår de att det är nog stadsvakter på väg och de beslutar sig för att fly. De går ut ur huset och ser 3 vakter/soldater komma springande. Det är då vid detta tillfälle som en av dem beslutar sig för att stanna kvar och slåss (vilket skulle varit ganska lätt om alla gjort det), medan de andra 2 springer vidare. Den tappre krigaren slåss för liv och lem. Striden blir en 3 mot 1 där spelaren (som knappast är frisk) slår riktigt dåligt och lyckas knappt repa vakternas rustning innan han blir kraftigt skadad. Samtidigt som han slåss tappert så kommer den fjärde rollpersonen gående för att precis få se sin tappre vän falla ihop kraftigt blödande. Denna nu hjältemodiga magiker vill nu rädda sin vän. Efter att ha retat vakterna genom att kasta ett vackert eldklot på dem så ger han sig själv en stenhård golem hud, så kommer vakterna upp till honom. Då han börjar precis som sin kompis med fummel. Denna strid blir löjligt kort även den då han varken har rustning eller vett.

Allt som allt slutar det med 2 karaktärer som förblöder på marken samtidigt som deras två återstående vänner springer genom skogen och undrar vad som hände. De såg den första falla men vände ändå inte. Men den andra har det än idag inte tagit reda på vad som hände med, han är nog kvar nere i staden har de bestämt sig för.

 

[Mogger]

Fantastiskt. Det sammanfattar precis allt jag gillar med rollspel. Precis allt.

 

[Ram]

Mutant, äventyret Järnringen runt 1988 (?). I ett hotell mitt ute i skogen så har spelarna (en IMM, en muterad järv och en PSI) röjt av bottenvåningen på PSI-mutanter när de plötsligt hör hissen komma ned från övervåningen.

De hinner precis slänga upp en soffa och en trasig städrobot som skydd när hissdörrarna öppnas och sex tungt beväpnade PSI-mutanter kastar sig ut. Kulorna viner och alla inblandade slår riktigt bra. Järven slår perfekt och skjuter en av motståndarna i huvudet, IMM:en smetar ut en av motståndarna över hissväggen med ett otroligt bra skadeslag, returen från the bad guys lämnar våra hjältar rätt sargade.

Nästa runda anfaller skurkarna först. Deras eld missar precis vid flera tillfällen och en träffande attack fäller järven. IMM:en blåser bort ytterligare en motståndare med sin andra pipa på hagelbrakaren.

Rundan efter vinner IMM:en initiativet och kastar sig över en av de två sista kvarvarande fienderna med sin morgonstjärna och sänker denne. Han står dock riktigt illa till gentemot den siste PSI:n som missar med 2 med sin gyrojetpistol! PSI:n kastar sig sedan fram och skjuter runt IMM:en för att komma åt den siste motståndaren och slår bra nog för att sänka även denne.

Hela scenen kändes som något från... Eh, kill bill fanns inte då... Men ändå.

 

[Blasphemy]

Satan vad coolt! Fick gåshud bara att läsa om det!

 

[!Paxen]

*gråter av glädje* Episkt...!

 

[Organ]

Ok, året är ett under andra halvan av 80-talet, platsen är en källare i Huddinge och spelet är Call of Chtulhu.

Spelarnas rollpersoner (fyra till antalet) har fått i uppdrag att undersöka ifall ett övergivet hus som sägs vara hemsökt verkligen är det eller om det bara är en lokal sägen. Huset ifråga är (surprise!) mycket riktigt tillhåll för en elak ond ande som har som favoritsysselättning att besätta folk och få dem att göra otäckheter. Spelarna har installerat sig och sitter nu vakna mitt i natten i husets kök och spelar kort i väntan på att något ska hända. Spelledaren, dvs jag, bestämmer att det ska det minsann göra. Jag tänker mig att det skulle passa med en incident där en av spelarna blir besatt och helt plötsligt reser sig med draget vapen och försöker skjuta skallarna av sina kamrater. Jag vill naturligtvis inte att just det ska hända så jag väljer ut den av dem med lägst träffchans i kombination med vekast skjutvapen (baschans + en revolver i kaliber .22) att bli den som blir besatt. Jag tänker mig att med de förutsättningarna så borde han få in en eller två träffar som på sin höjd resulterar i halvalvarliga köttsår innan de andra lyckas övermanna sin kamrat. Jag inviger den besatte spelaren i det hela och sätter scenen i rullning. Spelaren rullar tärningarna och vi stirrar alla med viss bävan på noll-ettan som stirrar tillbaka på oss när tärningarna stannat. Alltså crit och impale samt både fan och hans moster. Denna vår bävan förbyts snabbt i chock när spelaren maxar den skadetärning som dessutom ska fördubblas. Resultatet blir betydligt mer än offrets hitpoints varpå vi inte kan annat än att bara konstatera att döden inträder i ungefär samma stund som kroppen slår i golvet. Runda 2. Alla inblandade slår initiativ och naturligtvis vinner den bestte. Jag tänker, naivt och korkat kan jag senare konstatera, att det knappast kan bli värre och tittar nyfiket på när den besatte spelaren slår sitt andra attackslag. Noll ett. Även detta skadeslag maxas och ännu en spelarfigur faller död i golvet. Den kvarvarande spelaren rycker i panik fram sitt avsågade hagelgevär och brakar av båda piporna mitt i bröstet på sin besatte kamrat. Då denne då får ta emot hela 8d6 i skada så tar striden slut där och då. Det som skulle bli en liten spännande och på sin höjd lite småfarlig incident blev nära på en total wipeout av hela spelgänget. Jag minns inte direkt vad som exakt hände sedan mer än att hela kampanjen rullade ihop sig till en boll och självdog.

Om inte annat så är det en bra illustration över hur jäkla blodigt BRP kan bli om det vill sig illa.

/Anders

 

[solvebring]

Tja, jag har ingen direkt minnesvärd strid så där direkt. Jag har dödat fiender med änterhake två gånger - ganska så köttigt. =)

 

[Genesis]

Ett av speltestsessionerna för Utpost. Utposten var ett kraschat rymdskepp på en öde planet. En av rollerna var en forskare som experimenterat med någon materia han hittat på planeten. Den hade utvecklats till en geggvarelse som sedan hade rymt ur labbet och besatt forskarens son.

Skeppet hade kraschat så att det låg som en bro över en klyfta och instrumenten hade registrerat en jordbävning som snart skulle komma att skaka planeten och antagligen skaka ned skeppet i avgrunden. Hela utposten hade jobbat febrilt för att laga skeppet så att det kunde lyfta innan jordbävningen anlände.

Medan folk på bryggan startar upp systemen för att satsa allt på att komma undan har forskaren lyckats hitta sin son, på utsidan av skrovet. Varelsen och forskaren brottas på skeppsskrovet ovanför ravinen. I sista stund innan skeppet lyfter lyckas forskaren brotta ned sonens kropp i luftslussen och ta in varelsen i sin egen kropp. Med ett tårfyllt farväl samlar han sin sista styrka innan varelsen lyckas ta över honom helt och kastar sig ned i ravinen medan rymdskeppet lyfter och far ut i världsrymden just som jordbävningen sätter igång och ravinen rasar samman.

 

[Unfair]

Grymt, precis så man ska spela (om man ska dö det vill säga).

 

[Thedax]

Vi hade en riktigt härlig strid i DoD, snösaga. Vi var i den stora svarta borgen och letade efter min älskade som blivit kidnappade. Dock visste de inte hur vi såg ut så vi sade att vår kära vägvisare var en brutal fånge med ett mäster psyke och vi måste personligen lämna honom i katakomberna. Vi vandrar alltså ned fängelsehålorna med fångvaktaren i hälen (vägvisaren var typ 165 cm och tanig så han såg det väl inte som något större hot och var därför lite misstänksam). När vi väl lämnat denna tänkte vi diskret döda fångvakten och smyga runt i slottet.

När vi dödat fångvaktaren insåg vi något:

-Du Dicios...kommer inte de andra märka att han inte kommer tillbaka...det tar 3 min att lämna en fånge..
-Ja..och dessutom är den ända vägen in i resten av borgen förbi vakterna...och vi är fulla med blod och svett..
-Det tänkte jag inte på..
Tystnad
(frågar SL) Har fångvaktaren nycklar till fängelse hålorna?
(svarar) Ja
-Vi tar dom då..
-Exakt hur många fångar finns det här?
-200-300
Vi släpper ut dem..

Sedan använde vi oss av vår krigskunnige ledare som med ett episkt tal (a lá aragon i slutet av konungens återkomst) hettsade 250 fångar igenom borgen som vi lät slakta allt framför oss.

Sedan sprang vi iväg och testade alla dörrar vi hittade och varje gång vi hittade någon sade vi att "någon" släppt lös fångarna och att vi skulle varna dem. På detta sätt pratade vi med alla elit vakter och slutbossen utan att han fattade något..tjejen fanns dock inte där..

 

[DeBracy]

Jag snålar på min tid och erbjuder en länk till ett gammalt inlägg där jag berättar om en minnesvärd episod från Usagi Yojimbo där spelmötets klimax var en extremt kort strid på en dammig landsväg. Klicka och läs!

 

[Niklas73]

OT

Vet du vad det här gör herr Krister Sundelin. Jo det gör mig bara jävligt stressad över att få till ett fordonssystem som är hyfsat snabbt och kul OCH det får mig att fundera på sköldar igen och jag ska inte ha sköldar capisch!?