Jag brukar sällan låta mina spelare skapa riktigt bra rollpersoner, då jag gillar jordnära kampanjer och grisodlarfantasy. Men efter spelat en drös jordnära kampanjer under ett års tid släppte jag något på locket vid skapandet i syfte att få en varierande, mer heroisk kampanj (notera dock - inte överdriven utan bara lite tuffare än vanligt).
En av spelarna valde att vara livvakt åt en annan, och slog fram en bra krigare. För att göra en lång historia kort bröt en strid ut i slutet av det andra spelmötet och livvakten bokstavligen dödade högvis med motståndare. Sakta men säkert blev han mer och mer skadad. I slutet av striden skjuter dessutom en fiende ett tungt armborst och pilen går rakt genom livvakten. Magsäcken är punkterad och han har redan riktigt mycket smärta.
Så nu till min fråga. Han är hård som få. Egentligen känns det inte som smärta borde påverka honom det minsta innan han golvas eller tills den hotande situationen är över. Det är för en helt vanlig människa möjligt att springa flera mil med ett brutet ben om man vet att man dör om man stannar, eller i en livsfarlig situation såga av sin egen arm och ändå fortsätta kämpa som inget hänt.
Så, när det väl gäller - när du är omringad av en mängd folk med svärd och alla vill döda dig - inte fan märker du om någon råkar hugga dig i benet och du går ner på en ny rad smärta. Rent överlevnadsmässigt kopplas all smärta bort av den gigantiska tillströmningen av adrenalin och endorfin. Således, visst ska man slå chockslag, för helt plötsligt säger kroppen stopp och man svimmar, men fram tills dess bör smärtan ge betydligt mindre påverkan än den gör nu.
Eller har jag missat någon regel? För det känns som smärtan påverkar en strid mer än den borde - man råkar bli träffad, får en eller två tärningar svårare på allt man gör och den andra vinner lätt. Det känns fel, då man kan bita ihop bra mycket mer än reglerna visar. Det kan till och med du och jag - tänk då en livvakt som strider för sin herres liv, sin tro, sin heder och dessutom har 18 i VIL och TÅL. Han borde i rimlighetens namn köra nästan 100% tills han svimmar.
Håller någon med mig? Någon som har en hemmagjord regel för denna situation? Jag vill gärna höra vad ni tycker, och ni vet redan vad min åsikt är.
En av spelarna valde att vara livvakt åt en annan, och slog fram en bra krigare. För att göra en lång historia kort bröt en strid ut i slutet av det andra spelmötet och livvakten bokstavligen dödade högvis med motståndare. Sakta men säkert blev han mer och mer skadad. I slutet av striden skjuter dessutom en fiende ett tungt armborst och pilen går rakt genom livvakten. Magsäcken är punkterad och han har redan riktigt mycket smärta.
Så nu till min fråga. Han är hård som få. Egentligen känns det inte som smärta borde påverka honom det minsta innan han golvas eller tills den hotande situationen är över. Det är för en helt vanlig människa möjligt att springa flera mil med ett brutet ben om man vet att man dör om man stannar, eller i en livsfarlig situation såga av sin egen arm och ändå fortsätta kämpa som inget hänt.
Så, när det väl gäller - när du är omringad av en mängd folk med svärd och alla vill döda dig - inte fan märker du om någon råkar hugga dig i benet och du går ner på en ny rad smärta. Rent överlevnadsmässigt kopplas all smärta bort av den gigantiska tillströmningen av adrenalin och endorfin. Således, visst ska man slå chockslag, för helt plötsligt säger kroppen stopp och man svimmar, men fram tills dess bör smärtan ge betydligt mindre påverkan än den gör nu.
Eller har jag missat någon regel? För det känns som smärtan påverkar en strid mer än den borde - man råkar bli träffad, får en eller två tärningar svårare på allt man gör och den andra vinner lätt. Det känns fel, då man kan bita ihop bra mycket mer än reglerna visar. Det kan till och med du och jag - tänk då en livvakt som strider för sin herres liv, sin tro, sin heder och dessutom har 18 i VIL och TÅL. Han borde i rimlighetens namn köra nästan 100% tills han svimmar.
Håller någon med mig? Någon som har en hemmagjord regel för denna situation? Jag vill gärna höra vad ni tycker, och ni vet redan vad min åsikt är.