Det här med Western har fått lite av en ny vår för min del. Dels spelar jag sedan 8 månader Western, dels så har jag och min far gett oss fan på att leta upp och se flera gamla klassiker. Det finns väldigt mycket att hämta, Sergio Leones filmer t ex, hans filmer var och är fortfarande nyskapande.
Den film som vi såg senast (en vecka sedan) är ett bra exempel. Harmonica är en Sergio Leone-film som jag iaf aldrig hört talas om innan min pappa berättade om den, men den var väldigt bra. Särskilt spänningen mellan filmens två nemesis är en fröjd, och han skapar den medelst närbilder, extrema närbilder och suggestiv musik. Trots att det är en tempofattig film så känns det aldrig av.
En annan film som var en positiv överraskning var en som för ett tag sedan spelades långt ut på natten på TV (just typiskt att de ska spelas då). De Vilda Männen (inte att förväxla med De Vilda Gänget) var för mig en okänd film, men även den lyckades skapa den känsla av vendetta, giganternas kamp, som jag brukar koppla till väldigt bra Westernfilm. Särskilt en scen har fastnat:
Antagonisten, den nyss från straffarbete rymda halvblodet, har kidnappat protagonistens dotter som ett medel att komma åt protagonisten själv. Deras vendetta är gammal, halvblodet anklagar protagonisten, en beryktad sheriff, med viss rätt för att ha orsakat dennes fästmös död vid det tillfälle då han togs till fånga. Navajohalvblodet tar med sig dottern ut i ödemarken, dit sheriffen inte har laglig rätt att föra ett uppbåd, för att få honom ensam - hans liv emot dotterns. Med sig har han ett gäng råa sällar.
Sheriffen och dotterns fästman tar upp jakten, helt enligt halvblodets planer. Han lägger sig i ett bakhåll på ett berg, samtidigt som han vet att sheriffen befinner sig i dalgången nedanför, sedan låter han två av busarna föra dottern till en punkt mitt emellan hans utsiktsplats och dalen - för att våldta henne.
Precis som han har planerat blir fadern rasande, och är precis på väg att ge sig till känna genom att knäppa en av busarna. Då klubbar dotterns fästman ned honom, varvid han när sheriffen vaknar förklarar att : "vi vill ha henne levande, eller hur?" Han har insett att de enda de för tillfället har förmågan att rädda är dotterns liv, hennes värdighet och välfärd får helt enkelt klassas som sekundärt.
Det är så vakert. Scenen rör sig över ett så vitt spektrum av känslor, om allt ifrån hat och ångest till kärlek och omsorg. Fler filmare borde arbeta med det känslomättade, och där har bland annat Ingmar Bergman gått i bräschen.
Ojoj, mina inlägg har en förmåga att sticka iväg lite ibland. Tillbaka till den röda tråden:
Det har varit en ren pärs för mig att hitta bra Westernfilmer att hyra, ända tills jag hittade No. 1 i Stockholm, de har ett verkligt brett sortiment. För att ta ett exempel; när jag noggrant gått igenom Stockholms största hyrfilmsbutik, och kunnat konstatera att de hade en total avsaknad av Western (förutom Last Man Standing och Tombstone då), tog jag mig för att fråga snubben bakom kassan varför de inte hade någon. Han svarar syrligt att: "det kanske är för att det inte finns så mycket Western"... jagmenar, jag hade god lust att ge honom en örfil för sin totala avsaknad av kunskap, villfarelsen om att det var filmintresserade (ja, alltså sådana som har lite känn på det här med filmhistoria, inte dem som hurrar över att Independence Day-regissören ska komma med en ny film) som brukade stå bakom kassan flög ur mig illa kvickt.
Det kanske inte görs någon bra Western längre, men genren har väldigt mycket att ge, och att bara ignorera det arvet vore idiotiskt. Mitt råd är istället att söka upp och se de gamla klassikerna, det har gett mig väldigt mycket.
