Nekromanti Definitioner på rollspel: Ett problem

[Innocentius]

Hejsan Kära Medspelare!

Vår hobby har hamnat i ett dilemma som är svårt att se förbi. Det börjar bli svårt att rekrytera nytt folk till vår hobby.

Vad menar jag med detta? Konventen runt om i Sverige är en utmärkt plats för att få människor att spela. Ju fler som spelar destu mer mångfald och variation. Nu har tillförselen minskat markant.
Föreställ dig att du läst om rollspel och vill prova. Ett konvent slås upp i din närhet och du går dit. Du lever i en föreställning att få uppleva något spännande och nytt. Istället får du spela en tolvårig, utvecklingsstörd pojke vars enda uppgift i scenariot Den Fallna Familjen får sitta och drägla i ett hörn.

Det var vid förra årets SydCon det slog mig. Vad är rollspel? Jag känner människor inom fri teater och alternativ teater som sysslar med exakt samma sak som det som kommit att kalla för friform.
Den officiella definition på rollspel är inte detta. Problemet blir då att man kör med falsk marknadsföring. Arrangörer till kommande konvent har t o m bett scenarioförfattare att minska på det prententiösa och svårspelade vilket tas av de mest trogna freeform-anhängarna som smicker.

Freeform tycks ha blivit Lajv i klassrum. Det är synd på en sådan typ av rollspel som har så mycket att ge. Antingen är detta ett faktum eller så produceras det för mycket skit av allt för många fantasilösa personer.

/Innocentius

 

[Grimnir Il Khan]

Det du säger stämmer väldigt bra, med några få undantag.


// Grimnir

 

[Grimnir Il Khan]

Det du säger stämmer faktiskt. Men det finns ju vissa bra friforms scenarion. Spelade ett förra året på SillyCon som där man var en av 5 misstänkta för ett mord. Det gick ut på att försöka att inte bli tagen av krimminalaren. Väldigt bra stämmning, kändes verkligen som man vart förhörd på riktigt.


// Grimnir Il Khan

 

[Krille]

"Det du säger stämmer faktiskt. Men det finns ju vissa bra friforms scenarion."

Visst, det gör det säkert. Men fungerar de som introduktion till rollspelshobbyn?

 

[Grimnir Il Khan]

Ja, det stämmer nog att dom inte duger som introduktion, det jag spela var bra men skulle vara rätt svårt om man aldrig spelat innan.

 

[Rising]

"Visst, det gör det säkert. Men fungerar de som introduktion till rollspelshobbyn?"

Jag tror det. När jag var liten spelade vi friformsrollspel när vi gick hem ifrån skolan (även om vi kallade det "solospel" av någon outgrundlig anledning) och det var mycket lätt att förklara principen för kompisar som inte visste någonting om rollspel tidigare.

Samma sak idag; om jag ska spela med några som inte vet någonting om rollspel så föreslår jag alltid att vi skall spela ett rent friformsäventyr så att rollgestaltandet hamnar i fokus direkt från start. Det funkar alldeles utmärkt.

Självklart behövs det bra nybörjarfriformsäventyr om man ska värva rollspelare genom friform, precis som det krävs bra nybörjartunnelbofferäventyr om man vill värva spelare med den metoden. Däremot ser jag ingen anledning till att den ena metoden skulle vara sämre eller bättre än den andra generellt sett.

/Rising

 

[Rising]

Såsom Friformorderns ädle riddare och försvarare måste jag möta dessa plumpa påhopp (/images/icons/wink.gif) med all kraft och arsenal jag förmår!

Vi börjar från början:

"Föreställ dig att du läst om rollspel och vill prova. Ett konvent slås upp i din närhet och du går dit."

Går det verkligen till så? Jag känner nog inte någon som lärt sig spela rollspel på ett konvent. Nej, det är väl betydligt vanligare att man introduceras till hobbyn genom en kompis, släkting eller partner? I såna lägen är det ju väldigt enkelt; man frågar vad som menas med rollspel och får en förklaring. Om man tycker att det låter kul så väljer man att prova på. Om man nu inte förstår poängen med kompisarnas spelform så låter man bli. Väldigt enkelt. Jag tror inte riktigt att det är konventens fel att det är svårt att rekrytera nya spelare.

"Det var vid förra årets SydCon det slog mig. Vad är rollspel? Jag känner människor inom fri teater och alternativ teater som sysslar med exakt samma sak som det som kommit att kalla för friform."

Mmm, det kan nog stämma. Jag känner dator- och brädspelsspelare som ägnar sig åt samma aktivitet som tunnelkobolderna. Ändå har jag en massa gemensamt med dessa dungeonbashare och gläder mig åt att en massa människor introduceras till rollspelsvärlden genom dessa spel. Allting som gynnar rollspelshobbyn gör mig glad, oavsett om det handlar om en rollspelsfilosofi som jag personligen tycker om eller ett spelsätt som i mitt tycke är nästintill ospelbart.

"Den officiella definition på rollspel är inte detta."

Såvitt jag vet är den officiella defenitionen på rollspel just att det är en interaktiv berättelseform där publiken "spelar" en aktiv "roll" i själva historien. Jag tror inte jag har läst något (seriöst) rollspel som inte klart och tydligt sagt att "i rollspel finns det inga vinnare" vilket klart och tydligt visar att rollspelen har mer gemensamt med det muntliga berättandet än med traditionella brädspel.

Nå, som jag ser det så är inte "utmaning" en nödvändig ingrediens för att ett rollspel ska få kalla sig "rollspel". Det går alldeles utmärkt att bara sitta med sin rollperson på ett värdshus och kallprata/flörta med personalen för att det ska vara ett "rollspel", däremot så kan man INTE strunta i att agera genom sin rollperson. Så fort rollpersonen bara blir en samling siffror på ett papper och spelaren lägger allt sitt krut på att klara spelledarens utmaningar ballar det ut till rent "brädspel". (Därmed inte sagt att det skulle vara "sämre" än "rollspel", förvisso.)

Nå, det är nog inte många som bara använder sina rollpersoner som personlighetslösa spelpjäser i jakten på XP och rikedomar, de allra flesta ägnar sig ju åt rollgestaltning i någon mån. Att vissa tycker friform är roligast medan andra föredrar äventyr med tonvikten lagd på utmaningar och äventyr, det tycker jag är helt naturligt. Varför skulle alla vilja spela på ett och samma sätt för? Allra bäst är det förstås om alla kan få sitt behov tillfredsställt på konventen.

Så, jag håller med dig om att vanliga tärningsäventyr kan behövas på konventen, men att kalla friform för "falsk marknadsföring" du, med sånt snack blir du inte kompis med mig, inte. >:^(

Nä, då tycker jag Krilles metod är smartare. Han utlyser istället en tävling för bästa konventsäventyr skrivet för tärningsrollspel enligt regelboken. Det är en konstruktiv lösning som jag tycker är rimligare. Det är ju inte friformflummarnas fel att det inte skrivs tillräckligt många äventyr för regelfetischisterna. Det är ju som att klaga på Lukas Moodyson för att det inte kommer några kannibalfilmer nu för tiden.

Nå, om jag förstått dig rätt gillar du ändå friform, det är bara det att du tycker många scenarion idag är för pretentiösa och högtravande. Well, kanske. Men ändå är det så många vill spela. Jag tror att folk har lätt för att gestalta olika roller, och idag är rollspelshobbyn så bred att många har lättare för att leva sig in i "svåra" roller än med enkelspåriga pojkdrömmar. Själv tycker jag att det är mycket svårare att gestalta "kallhamrad privatdetektiv" än "utbränd vårdbiträde med dåliga nerver och ensam mamma till två tonårssöner" eller något annat som kanske verkar svårsmält vid en första anblick.

Jag tycker det är BRA att det finns rollspelare som vill vidareutveckla och utforska vad man egentligen kan göra med rollspelsmediet. Det är inte alla nymodigheter och experiment som faller mig personligen i smaken, men jag älskar att folk iaf försöker. Det kan säkert behövas "vanliga" rollspel då och då, men jag vill ogärna säga att det skulle vara "riktigare" rollspel än de friformsexperiment du refererar till.

/Rising
som plötsligt blev jättetrött och inte orkar korrläsa. Sorry.

 

[Rickard]

"Föreställ dig att du läst om rollspel och vill prova. Ett konvent slås upp i din närhet och du går dit. Du lever i en föreställning att få uppleva något spännande och nytt. Istället får du spela en tolvårig, utvecklingsstörd pojke vars enda uppgift i scenariot Den Fallna Familjen får sitta och drägla i ett hörn."
Haha! Jo, men hur många är det som drar på ett rollspelskonvent som aldrig lirat rollspel förut? Figur-, bords-, kort- och datorspel kan jag tänka mig drar nybörjare, liksom kanske även lajv, men bordsrollspel? Näe, då tror jag hellre att man frågar en bekant om man får vara med, köper en egen bok och börjar lira med kompisarna eller kanske frågar runt efter en rollspelsförening.. Men spendera pengar och (utsatt) tid på ett konvent bara för att testa? Njaäee..

/[color:448800]Han</font color=448800> som trodde tråden skulle handla om något helt annat när han läste titeln

 

[Widde]

Friform suger Big Time

<big>Ibland</big>
Om man skall initroducera en (eller kanske två) personer i vad rollspel innebär så kan ett litet friformsscenario vara det bästa sättet.
På konvent suger det i 19 fall av 20
I en fungerande spelgrupp som delar en vision om spelet kan det verkligen rocka apfett.
Byt sen spelledare med en annan friformsspelledare (helst från en annand del av landet) och din fina kampanj suger golfbollar genom en tradgårdsslang.

-Widde <--- generaliserar grovt -- och trivs med det /images/icons/grin.gif

 

[usan]

Jag tror inte att man ska stirra sig blind på ordet friform. För min del betyder friform att man tillåts göra saker på ett mera normalt sätt utan att man måste slå några slag från en tabell. Det roliga med en rejäl friformare är när själva äventyret blir en sekundär sak och själva rolltolkandet tar över. Jag har aldrig uppnått sammamagi i ett tärningsäventyr. Problemet kan dock vara att hela spelgruppen måste vara lika taggade. Jag har bara varit på konvent iUmeå och Övik och där funkar det utmärkt med friformsbaserade äventyr.

 

[Krille]

"Nå, som jag ser det så är inte "utmaning" en nödvändig ingrediens för att ett rollspel ska få kalla sig "rollspel"."

Det gör jag. Rollspel för mig är en del roll och en del spel. Ta bort utmaningen (och därmed spelmomentet) så har du bara roll kvar.

Så (surprise), när du säger:

"Det går alldeles utmärkt att bara sitta med sin rollperson på ett värdshus och kallprata/flörta med personalen för att det ska vara ett "rollspel", däremot så kan man INTE strunta i att agera genom sin rollperson."

...så håller jag inte med. Om det enda man gör är att kallprata och flörta på värdshus så har spelmomentet försvunnit. Då är det bara roll kvar, och inte spel.

Visst. Rollmomentet är livsviktigt för rollspel. Men det är bara ena kängan i baret.

"(Därmed inte sagt att det skulle vara "sämre" än "rollspel", förvisso.)"

Känner jag dig rätt... jo, det var precis vad du sa. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

"Men ändå är det så många vill spela."

Problemet är att det dessutom är så många inte vill spela. Bland annat jag - därav Konventsutmaningen. När det gäller just konventsäventyr så är det ofta leverantörernas marknad, inte konsumenternas. Konventsbesökarna spelar vad som finns, och vad som finns är vad scenarieförfattarna levererar.

 

[Innocentius]

Hejsan och god förmiddag

Jag är glad över att folk brytt sig om att tala om det här ämnet. Jag skrev det första inlägget, kanske något provocerande, för att få olika åsikter presenterade. Antar att jag tittar för mycket på val-TV.

Poängen från min sida var att försöka hitta de där defintionerna som jag och mina vänner käftat om en hel del under det senaste året... var kan det vara bättre att vända sig?

Jag vill första visa var jag placerar mitt skåp. Om jag uttalat mig plumt om något eller hoppat på någon så ber jag om ursäkt för det... Jag har aldrig velat ösa skit över nåt.

Jag har haft lika kul vad jag än deltagit i så länge saker och ting fungerat. Det jag intresserar mig för är inte vad som är roligast att spela, även om den diskussionen också är kul.

Vad som är intressant är att många, speciellt yngre spelare, börjar få svårt att skilja på de två begreppen och att de som föredrar den ena formen automatiskt måste hoppa på den andra.
Det är sällan så att trad.spelare och friformaren kan lära sig av varandra utan skall ösa skit på varandra. Jag blev indirekt kallad för en underutvecklad, regelfascist bara för att jag hade med ett trad.scenario på ett konvent trots att jag skrivit minst lika många friformäventyr. Tyvärr finns det så mycket rigiditet.

Men låt mig omformulera min grundfråga: Vad är de största skillnaderna och var kan dessa former aldrig mötas? Handlar det bara om regelstatistik? Kan aldrig regler hjälpa i ett friform scenario - som vägvisare ex? Kan regelrollspel inte innehålla långa partier av det som kommit att kallas för friform utan att hoppa ur sitt traditionella skal?

Angående rekryteringen på konvent av yngre spelare. Jag är inte lika övertygad som andra om att nya spelare inte börjar på konvent. Det finns många typer av personer på konvent som aldrig spelat och vill prova. Det är samma princip som när ett tivoli kommer till stan och ställer upp en klättervägg.
Många som aldrig klättrat, ser då sin chans att prova... för att de är där.

/Innocentius

 

[Eksem]

Det finns ju ett problem med den svenska översättningen av RolePlaying Game. Det borde ju egentligen vara rollspelspel, eller spelarollspel. Det blir liksom svårare att skija på rollspel/roleplaying och rollspel/roleplaying game.

Alltså, om man tar bort spelmomentet från rollspel, så finns fortfarande rollspel kvar, eftersom man spelar en roll, även om man inte spelar ett spel.

Så, om man talar om rollspelspel så krävs det som sagt regler för att det ska vara ett rollspelspel. Men inte för att det skall vara ett rollspel. Typ.

 

[Krille]

"Vad är de största skillnaderna och var kan dessa former aldrig mötas? Handlar det bara om regelstatistik? Kan aldrig regler hjälpa i ett friform scenario - som vägvisare ex? Kan regelrollspel inte innehålla långa partier av det som kommit att kallas för friform utan att hoppa ur sitt traditionella skal?"

"Friform" och "regelspel" är egentligen en flytande skala mellan två absoluta punkter. Extremt regelspel har en tabell eller regel för allt, inklusive sex och toabesök. Extrem friform har inte regler för något.

I verkligheten ligger spelandet någonstans däremellan. Många friformare tar hjälp av en tärning och slår den för att få en uppfattning om hur en handling gick (högt slag = det gick bra, lågt slag = det gick dåligt, eller någon liknande princip). Vampire-spelare påstår ofta att Vampire är tänkt att användas på det sättet. Måhända har de rätt, men rollspelet Everway (ett av historiens snyggaste ospelbara spel, IMHO) är ett ännu bättre exempel, och är verkligen friform i strukturerad form. De tre reglerna är:

1) Passar det ståryn så funkar det.
2) Titta på rollpersonens värde. Är det högt nog så funkar det.
3) Dra ett kort från en tarokliknande liten korthög. Ser kortet bra ut (i betydelsen "får spelledaren positiva vibbar av kortet") så funkar det.

På samma sätt så kan många regelspelare få för sig att "friforma" en kasse olika situationer. Typexempel på denna variant är väl Cthulhu - det finns regler för än det ena och än det andra (enkla regler dock, i de flesta fall "slå en procenttärning under nåt värde"), men när det gäller att bara samtala med folk så slås inga tärningsslag. Ibland (läs: rätt ofta) struntar man i tärningsslagen till och med i deckararbetet, utan plötsligt sitter man där med en handout i näven och undrar lite smått om det berodde på att man har Search 58% eller om äventyret kräver att man ska ha det.

Så jag ser egentligen ingen motsättning mellan friform och regelspel, annat än att jag vill ha möjligheten att falla tillbaka på regelspel i de fall då "orättvisor" (läs: min rollperson råkar illa ut för att spelledaren tycker det, inte för att jag gör något dumt eller för att jag har otur) riskerar att uppstå, och att jag helst vill undvika de styrda stårysar som friform lätt kan ge upphov till. Slutligen är jag hårt allergisk mot de ångestscenarier som vissa friformsförfattare har en tendens att balla ut i.

 

[Oldtimer]

För mig har "rollspel" alltid betytt (utan att jag tänkt explicit på det) "ett spel med roller i". Jag har noterat (speciellt på konvent) att det finns många som snarare tolkar det som "roller som man spelar" och därmed helt utesluter begreppet "spel" (=game).

För mig verkar det tydligt att vi sysslar med helt olika saker. Vi definierar hobbyns namn på två helt olika sätt.

Jag håller med om att originalets "Game" inte är lika tydligt i "rollspel" och det är väldigt synd. För mig är det den viktigaste delen av namnet.

/Mikael - spelare

 

[usan]

Jag tycker att dom möts hela tiden utan att man tänker på det. Även om jag skriver ett friforms scenario så kan det mycket väl utspela sig i någon befintlig värld där man har tillgång till vissa regler men jag väljer ett format där man kan få det att flyta på bättre utan att man blir styrd av dessa regler. Istället för att slå om man ska kunna lyckas med något så blir det resonemang mellan spelledaren och spelarna som gör att det känns mer levande. Jag kan hålla med om att det kan vara svårt för en som inte provat på rollspel att komma in i det hela men då är det nog en fördel att man provar på ett konvent där spelledaren kan vara den guide som visar och förklarar hur det går till.

Det enda ställe där dom två olika spelsätten inte kan mötas är nog i stridssituationer där tärningsslag är det bästa sättet för att hålla en viss ordning.

 

[DanielSchenström]

kanske dags med ett nytt namn och förkortning då? Rollageringsspel kanske? RAS?

 

[Sabelkatten]

"Rollgestaltningsspel" [NT]

NT = No Text (Ingen text)