Detta har antagerligen dyckt upp i fler diskutioner, men jag undrar bara lite nyfiket inför kommande egna rollspel när man sitter där med spelarna..
Så undrar jag om ni har några tips hur man skapar egna demoner?
Hur starka man bör göra dom?
Vad man borde ge dom för förmågor? (förutom röntgensyn ,alstra daimotropi, tankeläsar och schamanisk/andlig förmågor, som gör dom i princip oövervinliga)
Ser man demoner rankmässigt?
Det är ett otroligt ballt ämne, som jag själv intresserat mig mycket för. Det är nästan extra tacksamt att det knappt finns någon kanon alls: Vi kan fritt fabulera över vad som passar oss bäst, och har nästan ingenting ifråga om publicerat material att förhålla oss till. Därför är det mesta av den "fakta" du kan läsa nedan ofta mina egna fantasier - förslag, skulle man kunna kalla dem.
När du tar dig an just din demon så föreslår jag att du funderar över vad du tycker den ska fylla för funktion. Din demon kan vara en fruktansvärd, majestätisk eller istället degraderad motståndare, kanske en lismande och beräknande tillfälligt allierad, möjligtvis är den inte fysisk, utan invaderar rollpersonernas känsloliv eller drömmar, en annan möjlighet är att det rör sig om en ynklig och svag spillra, långt ifrån sitt forna jag. Vilken roll vill du att demonen ska spela? Den behöver kanske inte alls vara oövervinnerlig - istället ger du den en annan egenskap som gör den obehaglig eller skrämmande.
Demoner i Mundana kan manifestera sig i rollpersonernas verklighet, men de hör inte hemma där - snarare är de parasiter, som förtär de själar som lämnar vårt plan för att färdas mot den sista vilan (andeplanet, således). Jag ser deras värld som präglad av deras brist på empati; utanför demonens ego finns få saker de finner det värt att värna om. De följer en strikt hierarki, där den starkes lag får råda ohotat. När de närmar sig levande människor, eller hör de dödas berättelser, så slås de av hur annorlunda människor kan leva sina liv - njutning som är gemensam, samvaro, till och med samarbete; detta är främmande för dem. Kanske lockas de av detta; ett incitament för dem att korsa över till vårat plan. Kanske är det inte lockelse, utan vämjelse och förakt som förmår dem att ta klivet - de vill ta från oss vår orättfärdiga gemensamhet, lära oss om livets egentliga livsbetingelser, som de ser det. Frågan är om inte båda skälen kan vara lika skadliga för dem som kommer i deras väg.
Jag känner att jag börjar svamla lite, och, som du verkar ana, så finns det redan en del riktigt bra diskussioner att ta del av. Jag kommer att tänka på följande:
"Mina ögon lyser i mörkret" - en av mina egna trådar; jag ser fortfarande trådstarten som någonting av det bästa jag presterat på det här forumet. Dess fokus är främst halvdemoner. Ymir skriver även jättejättemycket fluff kring demoner och varelser i allmänhet - kan vara värt att inspireras av? Lidandets lustgård - Ymir utvecklar berättelsen om en av sina SLPer, vilken handlar om demoner, kärleken till en dödlig, människospillror - the works. Demonen Tryggve - återigen en tråd startad av mig, och där intresset tog sin början för min del. Dess lite mer praktiskt approach kan kanske vara till nytta.
Demoner är ett otroligt intressant koncept och har närmast oändlig potential. Just demonernas oberäknelighet är deras styrka - och det borde också speglas i sättet de manifesterar sig.
Den klassiska judeo-kristna "Diablo"-demonen med röd hy, horn och klövar är går iaf fetbort, den börjar bli så förutsägbar och stereotyp att den går rätt emot just ovanstående styrka hos demonerna.
Egentligen tycker jag inte det skall vara ens nödvändigt att ge demoner fullständiga listor över deras förmågor; varför skulle en varelse som inte ens lyder under naturlagarna ha stastiska egenskaper, eller ens några egenskaper alls? Kanske de inte i sin ursprungliga form ens går att mäta med siffror, varken svag eller stark utan bara fullständigt främmande. Det är först när demonerna söker sig ner i de dödligas värld som de ens på något sätt kan bli påtagliga, och kan då i viss mån tilldelas egenskaper - som antagligen reflekterar syftet till sin manifestation (Precis som Bearnie säger). Jag är själv extremt förtjust i demoner som antar halvfysiska eller eteriska former; demoner som bosätter sig i folks skuggor och stjäl dem för att användas som marionetter, demoner som antar formen av en dimma som drar in över en by och gör befolkningen galna, eller kanske rentav en demon som besätter ett helt landskap och förvrider det till oigenkännighet (demonen "bygger bo")?
Det absolut viktigaste hos en demon, i mitt tycke, är dock att den bör baseras på de "mörka" aspekterna av de mänskliga psyket, som att det är våra tankar som skapar demonerna. Nu behöver det rent tekniskt inte vara så, men det är ändå det undermedvetnas dolda djup som på något sätt är demonernas hemvist. Rädsla, girighet, svartsjuka, hat, vansinne och liknande. De är alltså mänskliga på ett sätt, men samtidigt inte, så människornas och demonernas öde knyts ihop på ett problematiskt sätt.
(Ursäkta virrigheten i inlägget förresten; jag skyller på klockan.)
Den enskilt viktigaste aspekten för mig, som jag dessvärre anar att en framtida demonmodul kommer fucka, är att demonerna är varelser från -andeplanet-; de är icke-fysiska till sin natur, astrala, andliga, icke-kroppsliga väsen. Inför man fysiska eller skenbart fysiska kroppar och världar som de bebor reducerar man Eons demoner till sedvanliga fantasyklichéer; fysiska slentrianmonster som som bäst är lite mer överdesignade än brukligt, som sämst en balrog-ripp. Bara det att de inte bor i den vanliga världen utan i helvetet, Kaos, Dimension X, Baator, Inferno, och whatnot. Det vore en väldigt, väldigt fattig utveckling för Eons demoner, indeed.
I övrigt länkar Börni nedan till tusen jättemaffiga och intressanta inlägg om demoner i Mundana, alla dina frågor torde besvaras där.
Ett första tips är såklart att söka lite här på forumet - förutom de som Bearnie länkade till finns det minst ett dussin halvdemontrådar och två-tre generella demontrådar av hyfsat storlek till. De tas också upp i en del trådar om schamaner och om andeplanet.
Mitt tips är såklart att fundera på vad du vill ha demonen till; har du dåligt med inspiration kan du kolla Demoner och Demonologi på releaseplanen och söka på de demoner som nämns där i Encyclopedia Mundana. Vandöda och Nekromanti tar också upp fyra exempel på vandöda med demoner bundna i sig, vilka ger en ganska bra antydningar både utseende-, stats- och beteendemässigt för fyra olika demontyper. Vill du ha något annat än en "slutboss" eller en magikers redskap kan du mycket väl bara låta demonen besätta eller ta skepnaden av en människa, alv eller dvärg så slipper du bekymra dig om utseendet. Gör dem så starka som det behövs; styrkan mäts i deras rang, där rang 3 betyder att deras styrka ligger i samma område som en vanlig själ gör, rang 8 på en draksjäls nivå. Sedan kan jag ju påpeka att demoner enligt min mening inte nödvändigtvis kan alstra daimotropi per deafault mer än männskor kan göra det med biotropi; daimotropin ger dem deras underliga förmågor, men bara mäktigare och självmedvetna demoner kan faktiskt alstra den och använda den för magi.
Förmågor bör också ges efter behov; min senaste demon var en sanguinar som jag tog ur releaseplanen, och beskrivs i stort som "en demon som kan förvandla sig till blod". Den användes av en demonolog för att genomföra ett antal mord och stölder, och var ganska kraftig. Den kunde, som sagt, förvandla sig till blod (om det nu är rätt benämning) och ta sig igenom fönster, dörrspringor och liknande hinder utan problem. I sin humanoida form var den mer koagulerad vätska en varelse, och saknade alla sorters svaga punkter - skadorna smälte helt enkelt igen och den dog endast pga. att dess magiska fält i fysisk form slets sönder såpass av diverse magiska vapen som fanns i de ovetande RP:s ägo att den inte kunde reformera skadorna och fick överge blodet den besatt och bege sig in på andeplanet. Därifrån hade den nog givit sig på alla närvarande ändå och börjat förtära deras själar i sin icke-fysiska form (jag skulle sagt att den var ca rang 5, så även om den var sargad av att ha förlorat sin fysiska form hade den kunnat förtära ett par människosjäar) om inte gruppens schaman med lite övernaturlig hjälp hade lyckats besegra den och fängsla den i en amulett.
Framför allt vill jag dock påpeka att jag håller med de andra som skrivit; demoner är varelser från andeplanet som har möjlighet till fysisk existens, men egentligen inte klarar det på normalt sätt. De är fullständigt främmande den fysiska världen, åt båda hållen, och har en helt annan natur. Medan människor och andra varelser är andeplanets växtätare, vars biotropiska fält försörjer deras själar, är demonerna rovdjur som lever på att äta andra varelser på andeplanet, och de här två faktorerna tillsammans gör dem fullständigt främmande för mänskliga tankesätt; de varken föds, lever, dör, äter, uppfattar eller kanske ens existerar på samma sätt som mer genuint fysiska existenser, och fungerar alltså på helt andra sätt både mentalt och "fysiologiskt".
Dessutom är daimotropin i min metafysik den aspekt som förändrar saker (till skillnad från teotropin, som skapar saker), vilket ytterligare förändrar deras synsätt.
Demoner nämns knappt alls i Gamla testamentet. I Gamla testamentets apokryfer (skrivna senare och av lägre rang som heliga skrifter betraktade) börjar de dyka upp, t ex i Tobits bok.
Djävulen finns med i Gamla testamentet på ett par ställen (ormen i 1 Mosebok och anklagaren i Jobs bok, t ex), men aldrig hans "hantlangare", om man ser demonerna som sådana.
I Nya testamentet vimlar det av demoner - åtminstone i evangelierna (skrifterna som handlar om Jesu liv). Nästan överallt där Jesus går fram visar sig demoner som har tagit fäste i människor och plågar dem på olika sätt. Demonerna har ofta bättre koll på vem Jesus faktiskt är än vad människorna har, men Jesus har alltid suverän makt över dem. De är hela tiden tvungna att lyda honom.
När det gäller demonernas utseende ges aldrig någon beskrivning alls. När demonerna talar talar de alltid genom människorna som de har besatt. Inte heller djävulens utseende beskrivs.
I Bibeln är det inte relevant. Där är det mycket viktigare att tala om vad djävulen och demonerna gör.
I Sverige idag är det inte så många kristna som tror på demoner - ännu färre som talar om dem, och ännu färre som faktiskt har sett någon demonisk aktivitet.
I många afrikanska kyrkor är det tvärtom - där är utdrivandet av demoner en vanlig aktivitet i församlingslivet. Vissa kyrkor har som en av mätarna i hur effektiv en församling är hur lätt demonerna ger sig till känna vid deras gudstjänster (för att sedan bli utdrivna).
Katolska kyrkan har några präster som har exorcism som en viktig del i sin tjänst. De arbetar lite grann som läkare eller psykologer - de börjar med att samtala med "patienten" om problemet för att försöka ringa in det, sedan undersöker de det närmare, och till sist behandlar de. Om de under samtalen finner att "patienten" inte lider av en demon utan av en psykisk åkomma skickar de denne till psykolog istället. Ibland tar de emot personer som blivit "remitterade" till exorcisten av psykolog.
Det här kanske var mer uttömmande svar än du ville ha, men så blev det.
Vad gäller demoner i gamla testamentet så finns det inte särskillt mycket att gå på. På några ställen pratar böckerna om "bockdemoner" eller "gastar" som "hoppar omkring" (3 Mos 17:7 och Jes 13:21). Det här var förmodligen någon slags satyrliknande ökenmonster som vissa israeler offrade till.
Det närmaste man kommer demoner i gamla testamentet är nefilim (betyder ungefär "de fallna" men översätts oftast som "jättar" eller "tyranner" på svenska), varelser avlade av "gudaväsendena" och mänskliga kvinnor (1 Mos 6:1-4):
När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. Då sade Herren: "Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid - hon är dock av kött. Hennes livstid skall vara 120 år. På den tiden - och även senare - när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.
Historien om Nephilim utvecklas i Henoks bok, som ses som apokryfisk av de flesta kristna, men som ingår i bibeln i den etiopisk-ortodoxa kyrkan. Här stiger en samling änglar ned till jorden och börjar lära människorna en diverse färdigheter samtidigt som de gifter sig med människokvinnor, med katastrofalt resultat (Henoks bok, kap. 7):
And all the others together with them took unto themselves wives, and each chose for himself one, and they began to go in unto them and to defile themselves with them, and they taught them charms and enchantments, and the cutting of roots, and made them acquainted with plants. And they became pregnant, and they bare great giants, whose height was three thousand ells [the Ethiopian text gives 300 cubits (135 m), which is probably a corruption of 30 cubits (13.5 m)]: Who consumed all the acquisitions of men. And when men could no longer sustain them, the giants turned against them and devoured mankind. And they began to sin against birds, and beasts, and reptiles, and fish, and to devour one another's flesh, and drink the blood.
En demon är som typ alla säger i mångt och mycket lik en ande men också så radikalt annorlunda, jag ska gå igenom lite vad som jag tror grundar Daimotropiska varelsers tänkande, till stor del genom att magiteoretiskt koppla dem till sina offers tänkande.
Andar som grundar de flesta varelser i mundana grundade på psykotropi (med ett biotropiskt nät), och jag skulle numera (jag har nog sagt andra saker tidigare) säga att summan av en psykotropisk ande är vad den har upplevt, oavsett om det är via meditaion magi eller äventyrande så är anden starkare ju mer den har upplevt (vilket också skulle innebära att en på ett eller annat sett nyfiken ande är en livskraftig och fräsh ande) den upplever också vad som är riktigt genom sina egna ögon.
Sedan skulle jag gissa på en oneirotropisk varelse som drakar tillexempel, upplever mycket till allt genom drömmar (eller hur världen kan/kunde vara), och detta agerar det på ur en psykotropisk varelses synsett med en outgrundlig visdom även om de inte alltid vet vad som händer för tillfället.
Nu hoppar jag över teotropiska varelser för att gå direkt till demoner (för att sedan gå till gudar och tillbaka till demoner), demoner eller daimotropiska varelser, en slags rovjur, livnär sig på andra varelsers magiflöden, demonen livnärsig därmed på redan bearbetade upplevelser, där psykotropen upplever världen genom egna ögon och oneirotropen drömmer sig till den, lyssnar om än på ett för de andra oftast skadligt sätt daimotropen som en elev som snappar upp varenda ord av läraren men skiter helst i labbarna.
Teotroperna får sin levnad av önskan och nödrop av de tre tidigare, och kan som sagt skapa saker ur intet, en psykologi som totalt är upp till speledaren, men den bär med sig en nyckel till de andras existens då den vet fullt ut vad de andra varelserna åtrår, detta är en del i dieten hos stora demoner...
De demonerna som är stora nog att förtära försvagade gudar tar del av vad de själva och deras bytesdjur är ungefär som en buddha bland raptorer lär den vara målmedveten och ha ett kall som styr dess levnad samtidigt som den är ett blodtörstigt rovdjur med en djup insyn i bytets psyke.
Allt detta ser jag dock mer som en undermedveten process än en medveten sådan, och jag ser också att alla dessa troper skulle kunna agera utanför sitt territorie för att få icke undermedveten kunskap, något som nog alla är ute efter, de har bara en grund som säger olika.
Över till en roll som jag tror kan hända men aldrig sett en bokstav om, en demontotem för djur av olika typer, som en totem ser jag att de styr från andeplanet snarare än inifrån djuret (särskilt som det har hintats i drakar eller monster och varelser (minns ej vilken) demonens kraft kanske påverkar flocken så den blir starkare och mer unik från det generella men aldrig utanför ramarna av vad som är möjligt, däremot så börjar de bli aggressiva mot mäniskor eller liknande andehavande varelser, om det är köttätande djur så äts personen men de kanske bara ger sig på jägare då de "innehåller" mer kött, på detta sett gissar jag även att lindormars totem ofta är demoner, men även fruktätande eller andra samlande växtätare kan ge sig på människor för att få tag i maten de har med sig (och verkar troligen bara ha ihjäl personen i förbifarten), alla dessa kommer på något sätt döda besjälade varelser, och ut på andeplanet kommer ett vilset och lätt byte.
Sedan kan man ju tänka att demoner frivilligt kan besätta andra kroppar än djur och människor, jag själv leker gärna med golems besatta av demoner, men vad säger att andra elementarer stellarer och icke-belial-vandöda skulle vara skonade, under en demon skulle nog korsningar vara möjliga, eller tillochmed för folk som demonen "vill väl"
(själv leker jag med tanken av att en demon räddar livet på gruppen (utan att de vet att det är en demon) priset betalas när de upptäcker är något mellanting mellan levande och vandöda)
.
Sedan finns det ju möjlighet att de kan dra energi från sin alstring av sinnestropi till närande av kroppen.
A En drake drömmer i hundratals år utan intag av något, den är ju ganska självklar.
B En filosof eller vetenskapsman upplever världen och trotts sitt låga energiintag behåller eller ökar kroppsvolymen (jag ser ju gärna att de som uppnått gudastatus i Allvetandets brödraskap, kanske sådär glömmer bort att äta i månader i sträck medans de ägnar sig åt något viktigare.
C En demon håller ett universitet gisslan för att de ska föreläsa allt han tycker är viktigt dygnet runt, trots att hans kropp egentligen behöver underhåll går överskottet av energin han alstrar över till kroppen.
Nu e jag väl lite för trött för ett sånt här inlägg men det är kanske några kul grodor som ploppat fram, eller att någon faktiskt förstår vad man ville säga men inte fick sagt, isåfall får ni gärna påpeka detta.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
