Nekromanti Den bespottade Fantasyn

[walium]

På genrer är så kritiserade som fantasyn. Det talas om "lapptäcken" och de pseudohistoriska kopplingarna är ofta väldigt tydliga. Fördomar, stereotyper och klyschor frodas. Man samtidigt så är det en av de mest spelade och lästa genrerna. Så låt oss nu slå våra kloka huvuden ihop och tillsammans säga vad vi tycker är bra med fantasyn.

Friheten
Det allra bästa med fantasyn är friheten. Saker som inte hade funkat i andra världar går alldeles utmärkt att stoppa in i fantasyn. Vill du skapa ett rike som styrs av onda flodhästhövdade magiker? Kör hårt! Vill du experimentera med ett matriarkalt amazonsamhälle? Stoppa in det bredvid flodhästmagikerna bara. Det mesta går att stoppa in i det vida fantasybegreppet och detta bidrar också till att genren kan förnya sig om och om igen på ett sätt som inte många andra klarar.

 

[Svarte Faraonen]

"Det mesta går att stoppa in i det vida fantasybegreppet och detta bidrar också till att genren kan förnya sig om och om igen på ett sätt som inte många andra klarar."

Problemet är ju att de flesta inte gör detta. I stället tycks de flesta skapa fantasy som påminner väldigt mycket om Europas historia (jag skyller här på Tolkien, som lät sin huvudperson komma från ett litet pseudo-England i stället för ett barbarrike, dekadent omänskligt imperium eller något annat häftigt). Jag har heller aldrig riktigt sett någon kritik mot fantasyn på grunderna att den skulle vara allt för exotisk eller främmande -- snarare motsatsen, att den är inavlad och konservativ. Det är detta som måste motverkas för att få intressant fantasy.

 

[walium]

Men Bobby då

"Problemet är ju att de flesta inte gör detta. I stället tycks de flesta skapa fantasy som påminner väldigt mycket om Europas historia (jag skyller här på Tolkien, som lät sin huvudperson komma från ett litet pseudo-England i stället för ett barbarrike, dekadent omänskligt imperium eller något annat häftigt). Jag har heller aldrig riktigt sett någon kritik mot fantasyn på grunderna att den skulle vara allt för exotisk eller främmande -- snarare motsatsen, att den är inavlad och konservativ. Det är detta som måste motverkas för att få intressant fantasy."

Sa jag inte att tråden skulle handla om sådant som var bra med fantasyn? De många svagheterna har redan diskuterats till leda. Det här är tänkt att vara en positiv tråd som förklarar varför så många trotsallt älskar och spelar fantasy.

 

[GrottrolletNaug]

"medeltids"-romantiken

Vurmandet för en tid som har varit. Fantasyns teknologi- och samhällsnivå har en tendens att ligga någonstans mellan tidig medeltid till tidig renässans. Med bristen på elektriska ljus, brinnande facklor, mysiga eldstäder, stora slott, oförstörd natur, riktig heder och ära i krig, hästar, osv så tror jag att folk upplever mysfaktorn som väldigt hög. Samtidigt som det är exotiskt (man upplever det knappast själv var dag) så är det fortfarande hyffsat bekant. Det finns ett mått av igenkännande, vilket kommer av att man inte är helt historiskt illiterat. Detta är nog en av anledningarna till att folk gillar fantasy.

Sen finns alltid den friheten som Walium talar om i trådstarten. Den leder även den till Exotism. Fantastiska världar har fantastiska ting att beskåda, som med rätt framställan från SL verkligen kan bli exotiska på riktigt.


/Naug

 

[Johan K]

Alltså, jag är inne på Naugs linje här..
Tänk att få sppela debn där hjälten i den den skinande rustningen, sittandes på den vita hästen.. finns inte mycket som slår det, får jag ju lov att säga..
Sedan så gilar jag sagor & sådant. Så då passar ju fantasy ganska bra in ju.

/ Johan K, som är en fantasyfantast !

 

[chrull]

Hjärndödheten/enkelheten

Fantasyn har två klara fördelar. Och de kanske är de enda fördelar den har, i övrigt tycker jag det är rätt tråkigt med fantasy... Men i vilket fall:

Friheten/Öppenheten:
Vad som helst går. Det har någon redan nämnt så jag lämnar det så.

Enkelheten/Hjärndödheten:
Du behöver inte anstränga dig för att göra något när det gäller fantasy. Att slänga ihop ett roligt D&D, DoD, Eon, osv etc-äventyr klarar vem som helst i stort sett. Det är bara att ta en skog, ett träsk, ett farligt monster och ge rollpersonerna en anledning att befinna sig där.
Formel 1A.
Och den funkar. för märker man att spelarna börjar tycka det är trist och enformigt så slänger man bara in en konstig art av ödlemänniskor eller gamla ruiner så tror helt plötsligt alla att man lagt ner timmar på att göra en ny kultur eller något. När man i själva verket sitter och improviserar och inte alls vet vad man ska göra av det. Sen gör man allt lite mystiskt så förstår spelarna snabbt att det är något mystiskt. Då döljer man det faktum att man själv inte har koll snabbt och smidigt. Dessutom har man helt klart trådar att spinnga vidare på till nästa gång.

chrull

 

[Lycan]

Fantasy handlar för mig om frisläppt fantiserande (det lät ju bra ). Det är bara skönt att för en stund kunna släppa lös all sin fantasi och svänga ihop något härligt verklighetsförvridande. Jag ser inspirationskällor i Borges, Vian, Dahlström, Calvino, Marquez m fl och hur man kan leka med varandet och logiken. Fantasy blir ett slags möte mellan surrealism och fantasi - handling och logik. En blandning som av förklarliga skäl fungerar mycket bra i rollspelssammanhang.

- Lycan

 

[Krille]

Det finns en stor skillnad på fantasy och fantasy. Det som jag bespottar är det som borde benämnas "standardfantasy", och där är problemet: man kan inte stoppa in vad som helst där. Gå runt på lite olika forum och se hur mycket folk som hatar Chronopia för att det är en stor stad, eller för att det finns zeppelinare, eller hur många som anser att krut inte hör hemma i fantasy, eller hur många som har krävt alver i sina fantasyspel.

Fantasy som övergripande genre är oerhört brett och oerhört fritt. Kruxet är att det finns en rätt stor kluns som vägrar att kliva utanför Jordan-Eddings-Tolkien-triangeln, och därför blir åtminstone den delen väldigt, väldigt ofri.

Standardfantasyn känns väldigt mycket om en hamburgare på MacDonalds. Men fantasyn som helhet... tja, att hitta fördelar med den är knepigare. Det är som att hitta fördelar med mat i allmänhet. Utöver det rent nödvändigaste så finns det väldigt få generella fördelar med mat, och dito med fantasy.

Men åkej, en fördel kan jag väl komma på: om man kliver ut från MacDonalds så finns det så oerhört mycket annat kulinariskt att prova på. Men det krävs mer för att förnya fantasyn än att ta en currysås till stripsen. Man bör åtminstone leta upp en indisk restaurang innan man skryter om att man har provat curry.

Och dito flodhästmagiker och amazonsamhällen. Det är inte bara att stoppa in dem om man vill bli nyskapande. Om man inte lämnar MacDonalds så är man nästan dömd att få en currysås och en barbecue-sås till stripsen och kalla det för nyskapande.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Men Bobby då

Okej då. Jag uppskattar fantasy då den fungrar underbart för att skapa olika fenomen utan att man behöver begränsas av "realismen". Chronopia är ett fint exempel. Att ha en sådan urban och industriell miljö med en allmän teknologinivå som framför allt är preindustriell vore svårt i alternativ historia, SF eller liknande, men accepteras i fantasyn eftersom man lätt kan införa nya ämnen (svart gas), exotiska källor till arbete (elementarvarelser) och underliga applikationer av teknologin (tidsklockor).

Fantasyn är i sina bästa stunder kaotisk, vildvuxen och dunkel. Detta öppnar stora möjligheter för rollspelaren, som då tillåts frihet i valet av rollpersoner. Bristen på förankring i verkligheten leder till att en annan attityd till trovärdigheten -- det känns på något vis vettigare att en magiker, en krigare och en tjuv härjar runt i en borg i Ereb än att en akademiker, en soldat och en brottsling härjar runt i en militärbas på jorden anno 2059. Man kan lätt motivera underliga sedvänjor, naturfenomen och politiska system på ett sätt som inte riktigt fungerar i mer jordnära kampanjer. Behovet av detaljbeskrivningar finns inte, utan man kan låta sitt sinne för det främmande, det konstiga och det tankeväckande spela fritt.

Det vill säga, om man inte vill spela medeltiden-med-alver. Men det har jag ju redan förklarat.

 

[Lindenius]

Utsattheten och det isolerade

En av de saker jag uppskattar mest med fanatysmen är:

Utsattheten och det isolerade
Alltså, rollpersoner känns mer utelämnade åt naturens naturens vilja på ett annat sätt. Att försöka få upp eld och klara sig undan kälden och vintersnön kan bli ett spelmöte i sig.
Karaktärerna är isolerade på ett mycket speciellt sätt också. Inga mobiltelefoner, inga lättframkomliga skogsvägar och ingen gps.

//erik. braudveggilhuffnirbauta

 

[Basenanji]

Tema med (o-)ändliga variationer?

O, jag gillar standardfantasyn!

Det är en genre som är oberäknelig och förutsägbar på samma gång. Att träd kan gå och tala känns helt riktigt samtidigt som det känns lika riktigt att Sauron inte kan nita Frodo bara för att Frodo är så renhjärtad!

Kanske är fantasyns styrka sitt klassiska arv som ändå tillåter oändliga variationer på samma tema.

Om man säger "episk kampanj" så kommer ni få massor av associationer och ändå kommer ingen av era kampanjer likna varandra. Det är detta som gör fantasymiljön till en så fantastisk uppfinning för oss rollspelare.
På film, i böcker och som teater tycker jag inte alls att det håller, men som rollspel! Ja sjutusan vilken smäll!

Sedan tål den att utvecklas, men hur och varför får var och en svara på. Själv tycker jag att det räcker alldeles lagom med den standardfantasy som levereras i tex Dragonlance-miljön.

/Basenanji

 

[Pom]

Till det som har sagts, särskilt om oändliga möjligheter, vill jag tillägga den arkaiska känslan. Den har inte så mycket med historia som vetenskap att göra som med känslan av historia.

Det här var saker som kanske hände. Någonstans. Eller som borde ha hänt. Eller som knyter an till någon djupt känd längtan efter samband, ursprunglighet, ödesmättad renhet.

Man kan stämma verkligheten till exakt rätt balans mellan realism och mystik.

Prettomotorn går, som ni hör. Men det kan jag låta den göra eftersom det är fantasy!

 

[Gurgeh]

Så låt oss nu slå våra kloka huvuden ihop och tillsammans säga vad vi tycker är bra med fantasyn.

Det bästa med fantasyn som litteraturgenre är att den kan vara fantasifull och nyskapande. Det är den tyvärr sällan.

Det bästa med fantasyn som rollspelsgenre är att den är så välbekant och standardiserad. Få undantag finnes.

Ja, just det!
Rollspelsfantasyn skiljer sig från litteraturfantasyn genom att sitta stenhårt fast i den mall som Dungeons & Dragons lånade av Tolkien. Det kan räcka med en avsaknad av dvärgar för att fantasyfansen ska bli upprörda och inte vilja ta i spelet med tång. Riktigt så illa är det inte inom den litterära fantasyn.

När den litterära fantasyn är som bäst är den full av nyskapande varelser, miljöer och koncept, som ständigt överraskar läsaren. Det är det som är styrkan hos fantasylitteraturen. (Slumpvis vald författare som rekommenderas: China Miéville.) Rollspelsfantasyns styrka är det rakt motsatta. Genren och dess element och begränsningar är så inövad att den är väldigt lätt att spela i. Dessutom begränsas den inte av historiska fakta, utan spelledaren kan fortfarande hitta på bäst han vill om man skulle hamna i någon obekant situation.
Men lite fantasilöst kan det bli ibland, tyvärr.

/tobias

 

[Saxifrage]

Fantasy 1A

Det bästa med fantasyn som rollspelsgenre är att den är så välbekant och standardiserad. Få undantag finnes.

Word! De flesta rollspelare är tämligen bekanta med grundelementen i fjantasy, så det kräver inte särskilt mycket för att rocka igång en fantasy-kampanj: det räcker med att säga att världen är "standard-fantasy" så ställer spelarna in sig på värdshus, kusar, ölstånkor, stenmurar och svärdsfajt. Sen är det bara att börja äventyra och fokusera på storyn istället för att inleda med tre föreläsningar om sin alldeles unika och superintressanta värld (som ingen fattar och än mindre kan leva sig in i). Visst, det är asball med speciella världar, men ibland har man helt enkelt inte tid att introducera spelarna till alla kosmologiska finesser utan vill hellre komma igång och lira. Där har fantasy ett klart försprång.

Nu fnyser såklart alla snobbar och knorrar om anakronismer, missuppfattad medeltid, Europa-blind smalspårighet och mainstream-tendenser, men vem bryr sig? Det finns tillräckligt mycket spännande element i fantasy för att man ska kunna uppleva kul äventyr även om grunden är en totalkliché.

 

[Krille]

Happy Meal

"Det finns tillräckligt mycket spännande element i fantasy för att man ska kunna uppleva kul äventyr även om grunden är en totalkliché."

Det där är ju ett intressant uttalande från en person som har

"Imitation is suicide" -Emerson"

som signatur.

 

[Saxifrage]

Quarter Pounder with Orc

Äsch, vem har pratat om att imitera? Märk väl att vi pratar rollspel här, och i rollspelandet tycker jag att historien som man skapar tillsammans är tillräckligt intressant för att ursäkta en blek bakgrundsmiljö; det är ändå rollpersonernas handlingar och interaktionen med SLP och monster som gör storyn. Däremot läser jag sällan fantasyböcker, om jag inte på förhand har intresserat mig för en särskild bok. Fantasy i bokform är oftast för mainstream för att vara intressant, precis som det sagts ovan.

Dessutom: betänk att merparten av alla filmer, böcker och TV-serier faktiskt utspelar sig i vår egen värld i relativ nutid, knappast den mest originella av miljöer! Ändå produceras det bra drama i sådana trista miljöer, eftersom bakgrundsmiljön bara är en fond för vad som händer med huvudpersonerna. På samma sätt tycker jag att en fantasymiljö kan fungera: fantasyvärlden fyller s.a.s samma funktion som radhusområdet i "Svenska Hjärtan": en miljö som inbjuder till intriger och äventyr men i sig inte behöver vara så himskans originell.

Men visst, det är coolt med udda världar och det är trist om bokförlag och andra låser in sig på standardfantasy bara för att det har blivit industristandard. I rollspelssammanhang är jag dock beredd att förlåta viss brist på originalitet, eftersom man kan kompensera den med interaktivitet och bra äventyrsupplägg. Dessutom hävdar jag som sagt att man minimerar det "pedagogiska problemet" med blå öl och allt det där. Men den diskussionen har vi haft förut.