Rising
Vila i frid
Det pratas mycket om sofistikerade skräckmetoder på det här forumet. Om psykologiska bakgrunder, teman som inkluderar förbjudna eller tabubelagda ämnen, komplicerade förhållanden till både det hotande och till tryggheten, osv. Det är nästan alltid mycket intressant, men jag kom att tänka på en sak när jag stod i tvättstugan för ett tag sedan.
Jag passar ofta på att tvätta efter stängningstid för att jag är så usel på att hålla tider och boka en massa skit i förväg. När ljuset släcks så tänker jag alltid "fy fan vad classic det vore om en galen 80-tals-slashermördare hade smugit sig ner hit under kvällen och hela tiden stått gömd någonstans utan att jag hade sett honom." Det fick mig att börja tänka på när jag var liten, då fick jag nämligen sådana där idéer hela tiden, och jag skrämde alltid upp mig själv helt galet.
Poängen är att när ens fantasi får hitta på sådana där saker för att skrämma sig själv, så är det alltid väldigt korkade saker man kommer på. Vem föreställer sig egentligen att något hemskt ska hända som faktiskt låter trovärdigt? Inte jag, iaf, och inte många jag känner, heller. Däremot känner jag många som inte vill låta garderobsdörrar stå på glänt för att det känns obehagligt om det skulle stå en lönnmördare där inne (liksom, kan han inte öppna dörren om den är stängd?), och vilken unge har egentligen föreställt sig att något trovärdigt hot skulle ligga och gömma sig under dennes säng? Jag var rädd för krabbor i lakanet när jag var liten, och jag tänker alltid att någon svart tentakel ska krypa upp ur papperskorgar med lock när jag slänger ned någonting i dem, så jag håller längst ut i flaskor och tidningar och liksom trycker ned dem i papperskorgen utan att stå alltför nära papperskorgen (jag vill ju inte att tentakeln ska få tag i mig).
---
De flesta av dessa löjliga skräckfantasier kan man vifta åt sidan med att vi bara plojar med oss själva. Jag är ju inte rädd för papperskorgstentakler på riktigt. Men jag tror ändå att det är mer med det än så: Är det inte just irrationaliteten som gör dessa fantasier så läbbiga? Jag menar, en läskig människa med motiv och anledning att skrämma mig (=en sofistikerad skräckvarelse), henne kan jag ju faktiskt förstå. Kanske kan jag också sympatisera med henne, eller till och med resonera med. Men krabbor i sängen, galningar i garderoben och tentakler i papperskorgarna, deras handlingar går det inte att förutse på något vis.
Att stänga garderobsdörren och peta in flaskor under papperskorgslocket är märkliga sätt att värja sig från dessa monster. Det följer en logik som egentligen inte låter vettig överhuvudtaget: "Varför öppnar inte bara lönnmördaren garderobsdörren?" Det verkar som att till och med de medel vi har för att värja oss mot monsterna är ologiska. Spelreglerna är alltså inte en del av vår begripliga logik, utan hör istället till fantasivarelsernas märkliga, magiska tänkande.
---
Det är inte ett långt steg därifrån till varulvarna och deras allergi mot silverkulor. Det är läskigt, just för att det inte hör till den värld som vi kan förstå oss på. Det hör till den där ofrånkomliga skräcken; den som kommer från vår fantasi när vi plötsligt börjar föreställa oss galningar som vill döda oss i tvättstugan.
---
Så... Jag ville slå ett slag för den där enkla, märkliga, mystiska, obeskrivliga och förnuftsöverskridande skräcken. Vi pratar mycket skit om den på det här forumet, men det är nog för att vi helt enkelt inte begriper oss på den.
Förutom varulven, finns det några andra monster som ni tycker är perfekta för den här enkla formen av skräck? Och har ni några egna historier om konstiga monster som ni brukar/ har brukat vara rädda för? Hur skulle ni gå till väga för att skydda er mot dem?
---
PS. Krabborna trivs i sängen om det inte kan komma in något ljus eller luft under täcket, så man skyddar sig genom att sticka ut fötterna utanför täcket och se till att det finns något "luftintag" uppe vid överkroppen också. Om man inte aktar sig så kan de bita en i tårna.
Jag passar ofta på att tvätta efter stängningstid för att jag är så usel på att hålla tider och boka en massa skit i förväg. När ljuset släcks så tänker jag alltid "fy fan vad classic det vore om en galen 80-tals-slashermördare hade smugit sig ner hit under kvällen och hela tiden stått gömd någonstans utan att jag hade sett honom." Det fick mig att börja tänka på när jag var liten, då fick jag nämligen sådana där idéer hela tiden, och jag skrämde alltid upp mig själv helt galet.
Poängen är att när ens fantasi får hitta på sådana där saker för att skrämma sig själv, så är det alltid väldigt korkade saker man kommer på. Vem föreställer sig egentligen att något hemskt ska hända som faktiskt låter trovärdigt? Inte jag, iaf, och inte många jag känner, heller. Däremot känner jag många som inte vill låta garderobsdörrar stå på glänt för att det känns obehagligt om det skulle stå en lönnmördare där inne (liksom, kan han inte öppna dörren om den är stängd?), och vilken unge har egentligen föreställt sig att något trovärdigt hot skulle ligga och gömma sig under dennes säng? Jag var rädd för krabbor i lakanet när jag var liten, och jag tänker alltid att någon svart tentakel ska krypa upp ur papperskorgar med lock när jag slänger ned någonting i dem, så jag håller längst ut i flaskor och tidningar och liksom trycker ned dem i papperskorgen utan att stå alltför nära papperskorgen (jag vill ju inte att tentakeln ska få tag i mig).
---
De flesta av dessa löjliga skräckfantasier kan man vifta åt sidan med att vi bara plojar med oss själva. Jag är ju inte rädd för papperskorgstentakler på riktigt. Men jag tror ändå att det är mer med det än så: Är det inte just irrationaliteten som gör dessa fantasier så läbbiga? Jag menar, en läskig människa med motiv och anledning att skrämma mig (=en sofistikerad skräckvarelse), henne kan jag ju faktiskt förstå. Kanske kan jag också sympatisera med henne, eller till och med resonera med. Men krabbor i sängen, galningar i garderoben och tentakler i papperskorgarna, deras handlingar går det inte att förutse på något vis.
Att stänga garderobsdörren och peta in flaskor under papperskorgslocket är märkliga sätt att värja sig från dessa monster. Det följer en logik som egentligen inte låter vettig överhuvudtaget: "Varför öppnar inte bara lönnmördaren garderobsdörren?" Det verkar som att till och med de medel vi har för att värja oss mot monsterna är ologiska. Spelreglerna är alltså inte en del av vår begripliga logik, utan hör istället till fantasivarelsernas märkliga, magiska tänkande.
---
Det är inte ett långt steg därifrån till varulvarna och deras allergi mot silverkulor. Det är läskigt, just för att det inte hör till den värld som vi kan förstå oss på. Det hör till den där ofrånkomliga skräcken; den som kommer från vår fantasi när vi plötsligt börjar föreställa oss galningar som vill döda oss i tvättstugan.
---
Så... Jag ville slå ett slag för den där enkla, märkliga, mystiska, obeskrivliga och förnuftsöverskridande skräcken. Vi pratar mycket skit om den på det här forumet, men det är nog för att vi helt enkelt inte begriper oss på den.
Förutom varulven, finns det några andra monster som ni tycker är perfekta för den här enkla formen av skräck? Och har ni några egna historier om konstiga monster som ni brukar/ har brukat vara rädda för? Hur skulle ni gå till väga för att skydda er mot dem?
---
PS. Krabborna trivs i sängen om det inte kan komma in något ljus eller luft under täcket, så man skyddar sig genom att sticka ut fötterna utanför täcket och se till att det finns något "luftintag" uppe vid överkroppen också. Om man inte aktar sig så kan de bita en i tårna.