Nekromanti Den fria viljan (Rollpersonen)

[Jonqen]

Funderat på det här ett bra tag : /
Må så låta som en riktig nybörjare när jag ställer denna fråga men tycker själv att den är smått oklar:

Hur stor inverkan har egentligen spelledaren på spelarnas rollpersoner?
T.ex så är det väl spelledaren som bestämmer över rpnas känslor och dylikt?
Eller om man vänder på det hela:
Hur stor frihet har man egentligen som rollperson?
Vilka delar av rollpersonen ligger i spelarens händer?

 

[krank]

Nu kommer ett skitjobbigt svar:

Det beror på.

Vår hobby är minst sagt... disparat. Vi tycket hemskt många olika saker, i den här och andra frågor. Själv varierar jag dessutom från kampanj till kampanj och person till person. Vissa vill att spelledaren ska säga "du känner dig rädd", andra tycker att det känns asjobbigt.

Sålunda vill jag nog helt enkelt rekommendera att du och din spelgrupp diskuterar igenom hur ni vill ha det, att ni kommer överens innan ni börjar spela.

 

[Robert Jonsson]

Vår hobby är minst sagt... disparat.

Säker på att du inte menar "desperat"?

I alla fall, det finns olika ksolor som krank själv säger. Jag tillhör den som tycker det är jättejobbigt om spelledaren säger "du är jätterädd" - det känns då som spelledaren inte riktigt klarat att etablera det, utan tar en nödlösning. Man likna det vid skrivrådet "show, not tell". Alltså, spelledaren ska visa och få oss uppleva det, inte berätta hur det är.

 

[Rymdhamster]

Som jag ser det så är det upp till spelaren hur dennes rollperson beter sig, men sammtidigt är det spelarens ansvar att agera efter den roll han eller hon var valt.

Om en spelare hela tiden går tvärt emot sin rollspersoner ser jag det som spelledarens ansvar att se till att spelaren rättar sig. Men det är klart, om det händer stup i kvarten så är det kanske läge för spelaren att helt enkelt byta rollperson.

När det gäller saker som "du är rädd". Så brukar jag dels försöka åstadkomma det bara genom stämmningen, men också genom regelbegränsningar (de grupper jag kör i håller hyffsat hårt på reglerna) så som att: om du vill göra något annat än ligga och skälva behöver du klara ett viljslag. Eller, dina händer skakar så mycket att du får minus XXX på att träffa monstret.

Kanske inte världens mest stämmningsbyggande sätt att lösa det på. Men det funkar för oss.

 

[krank]

Säker på att du inte menar "desperat"?

Japp.

http://sv.wiktionary.org/wiki/disparat

"Disparat" är ett riktigt ord, och betyder det jag tror att det betyder =)

 

[Robert Jonsson]

Just messing with you. (NT)

NT = No Text (Ingen text)

 

[Man Mountainman]

Må så låta som en riktig nybörjare när jag ställer denna fråga

Ja.

Det är nämligen ingen fråga som har något definitivt svar. Istället måste varje spelgrupp besvara den för sig — nå en egen överenskommelse om hur stor makt spelarna ska ha.

/Kalle, duh

 

[Rickard]

Normalt brukar vara det låta "Spelledaren får inte röra rollpersonen om spelaren inte rör det som är spelledarområden, vanligtvis spelledarpersoner, miljö och story". Sedan finns det personer som har experimenterat med att gå åt antingen mer spelledarmakt eller mer spelledarinflytande och till och med gjort det till rena spelstilar.

Smaken är som baken vilken man föredrar. Vill man ha mer spelledarmakt så beror det på att spelledaren kan leverera bra historier som kan upplevas av spelarna, med nackdelen att det stjäl mycket tid från spelledaren.

Vill man ha mer spelarinflytande (såpass att det ibland kan ta bort spelledaren helt) så får man mer dynamiska scenarion, men oftast blir inget draget till sin spets eftersom man måste kompromissa med andra hela tiden.

Förslag på rollspel
Stor spelledarmakt: The Esoterrorists
Normal spelledarmakt: Trudvang och Neotech.
Normal spelledarmakt, stort spelarinflytande: Feng Shui och Supergänget.
Ingen spelledare: Polaris och Oskrivna blad

/Han som aldrig kommer ihåg vad det första spelet heter, så det tog ett bra jäkla tag att leta reda på namnet (efter 10 minuter kom han på att han kunde söka på Robin Laws på Wikipedia)

 

[Johan K]

Hur stor inverkan har egentligen spelledaren på spelarnas rollpersoner?

Om jag får välja, inte mycket alls.
När jag skapar min karaktär så vill jag göra honom på mina idéer. Sedan att jag gjärna för en disskution med min SL är en helt anant sak, för det gör jag gjärna. Så att bägge är med på tåget vad jag vill med min karaktär.

T.ex så är det väl spelledaren som bestämmer över rpnas känslor och dylikt?

Hur menar du ?
Även här så har man väll full kontroll på avad sin rp känner & sådant. Eller hur.

 

[Vavva]

Väääääldigt olika

Jag brukar (vid de få tillfällen jag ändå spellett) mest poängtera om jag tycker att det är något som spelaren nästan missat. Om en oerfaren skomakarlärling råkar bevittna ett kallblodigt mord och spelaren valsar på som vanligt så kan jag slänga in något i stil med "Du känner hur din kropp revolterar mot det du nyss sett, och du märker att du darrar, på gränsen till skakar innan du nästan inte kan hålla kräkningen tillbaka". Dock brukar de flesta spelare hitta på sådana reaktioner själva, så det behövs oftast inte.

Själv tycker jagatt det kan vara roligt om SL lägger sig i på ett snyggt sätt. Det ger mig något mer att spela på, och den spelledare som låter min karaktär få påtalat hjärtsnurr, social nervositet eller skräck-kräkningar får nog räkna med att jag spelar på det ett bra tag efteråt.

Ofta räcker dock enklare styrmedel får att få spelarna att spela ut karaktärens känslor. Senaste exemplet var vid min lilla solospelsession för någon vecka sedan när (den väldigt sexuellt oerfarna) karaktären var stenhög på opium och hamnade i en tydligt sexuell situation med en ung kvinna han hade ett gott öga till. Jag behövde knappast påpeka att han blev kåt, bara komma med någon beskrivning av lukten från hennes nacke och känslan av hennes tyngd över honom... Samma stämningsbeskrivningar funkar liksom till de flesta känslor.

Vad gäller kontroll över när rollspersonen skapas så tycker jag att spelledaren får sätta upp de regler hen vill. Att ge spelarna full frihet kan förståss vara intressant, men man riskerar också att hamna med en spelgrupp som inte alls går ihop och knappt ens går att bända in i en eventuell metaplot. Jag tycker nog att mina mest älskade rollpersoner skapats i sammanhang där spelledaren hargett vissa ramar, men i övrigt full frihet. Ett exempel är en SL som sade att hon ville ha en överklasskvinna, en underklasskvinna, en manlig polis och en manlig akademiker och att den sistnämnda skulle känna båda kvinnorna. Vi fick dela upp koncepten som vi ville och sedan göra vad vi ville med dem. Resultatet var en av de bäst fungerande spelgrupper jag någonsin spelat i.

 

[PAX]

Hur stor frihet har man egentligen som rollperson?

Ingen alls skulle jag vilja påstå - lite småjävligt. Och hade rollpersonen en egen fri vilja så skulle du som spelare vara entledigad. Med största sannolikhet.

Men med nyktra ord skulle jag vilja säga följande.

Indirekt så har ju SL en väldigt stor inverkan på din rollperson då han i princip styr världen runt omkring rollpersonen. Sen tycker jag inte det är så jäkla bra egentligen. Drar vi det vidare så tycker jag att SL inte skall beröra de aspekter du lägger i din rollperson. För är SL där och petar med No No fingret så kan han spela sitt rollspel själv. Och hur kul är det?

Sålunda tycker jag att alla delar kring rollpersonen ligger i spelarens händer.

 

[EnGladBjörn]

Jag är alltid SL (har jäkligt slöa spelare...) numera och detta är något jag har en klar idé om hur jag vill göra det men alltid snubblar innan jag når målet. Jag skulle vilja (i alla fall få testa) köra spelar/sl reaktionerna som medvetna/omedvetna tankar och reaktioner är för folk (grovet sätt). Spelaren kontrollerar alltså allt medvetet, sl allt omedvetet. Tyvärr hamnar jag alltså inte där utan i ett mindre bra godtycke där jag ibland trycker på att en rp köänner något visst, ibland helt missar det och resultatet blir förutsägbart irriterande.

Är det någon som kör med medvetna tankar=spelaren och omedvetna reaktioner=sl uppdelningen fullt ut?

 

[Pom]

Världen bestämmer

Ibland förväntar kampanjen och/eller reglerna att karaktären uppvisar en känsla som spelaren inte vet är aktuell. Då tycker jag det är helt OK för SL att instruera spelaren om vad som förväntas.

Exempel:

- Karaktären råkar ut för någon effekt (magisk, högteknologisk) som ger en viss känsla. Skräckmagi eller kåtparfym, t ex. Inte kan spelaren på förhand veta att gubbens viftande med en död råtta gör karaktären panikslagen.

- När spelaren glömt eller av misstag inte fått veta någon detalj i kampanjen som är relevant för känslor och agerande. Att stöta på ett folk som karaktärens egen stam tycker sällsynt illa om, t ex. Eller att en viss symbol alltid associeras med trygghetsguden.
I sådana fall kan SL åtminstone påminna/upplysa om normalreaktionen för folk av karaktärens sort, även om en det kanske inte skall vara tvingande.

En annan sak är ju också att påminna om personlighetsdrag som spelaren själv valt för sin karaktär och som har spelteknisk betydelse. Om en viss förmåga bara kan användas av folk med viss etik bör SL påminna om detta om karaktären börjar spelas med annan etik.

 

[Mogger]

Omedveten reaktion?

Vad är det för något i det här sammanhanget?

 

[EnGladBjörn]

Re: Omedveten reaktion?

Det är min tydligen mindre begripliga term för alla mentala reaktioner du har som inte är medvetet tänkta av dig, dvs rädsla är normalt inte något du funderar dig fram till, det är en känsla som visserligen kan vara beroende av medvetna tankar men som i sig inte är en medveten tänkt tanke.

Jäklar vad jag krånglar till det...uppdelningen kan väl göras som Tankar / Känslor på ett ungefär.

 

[Mogger]

Re: Omedveten reaktion?

Aha du menar så. Nej, jag tycker inte att SL ska bestämma över de reaktionerna. Möjligtvis kan du ha ett regelverk som hjälper till, men SLs godtycke har jag inte mycket för. Det är inte SLs spel. Han är en av flera deltagare.

 

[EnGladBjörn]

Re: Omedveten reaktion?

Det är en konsekvens av idén "SLs jobb är att beskriva världen för spelarna" i och med att det inte är något man har (direkt) kontroll över till skillnad från tankeverksamheten. Jag har absolut inget emot regler för detta, de avlastar bara SL.

Jag har av någon anledning en förkärlek till en smula "stiliserat" spelande vilket också kan innebära att spelarna och SL delar världsbeskrivandet enligt någon i förväg klargjord princip, tyvärr så blir det sällan så strukturerat i spelandet.