Nekromanti Den Gudomliga Komedin

[DAKRilla]

Ja, visst är den gudomlig.

Jag har sett det i mig själv. Jag sett det i min egen spelgrupp. Jag har även sett det hos andra. Följande samband verkar vara en vedertagen sanning: komiska rollpersoner = intressanta rollpersoner. Komiken verkar oftast vara ett ofrånkomligt element i rollspelandet.

Varför är det så? Beror det på att komik är en mer lättillgänglig känsla som man inte generas över att dela med andra, och som faktiskt accepteras och uppskattas av de flesta? Är det kanske bara ett tidigt stadie i ens spelande som besegras ju mer erfaren spelare/spelledare man blir, eller handlar det om hur väl man känner personerna man spelar med? Både och?

Jag vet inte, men jag börjar tycka att äventyren blir lite väl lik äventyrsmatiné gjord specifikt för TV, i stil med Herkules eller Buffy, ju mer jag analyserar dem ur denna synvinkel. Och eftersom jag inte gillar dessa TV-serier så blir jag mer och mer rädd att jag kommer att ledsna på mitt rollspelande. Eller - om sanningen ska fram - jag har redan börjat känna av en svag leda, en längtan om att få uppleva något nytt.

Jag kan inte se detta som något annat än en kraftig begränsning som låser in hobbyn i ett väldigt begränsat område. Utanför kan jag tänka mig att det finns en hel oändlighet att utforska, liksom. Är det så?

 

[Ackerfors]

Den Komiska gudomligheten

Jag tror inte det är något annat än att spelaren/spelarna är så förbittrat humoristiska i verkligheten att de inte kan stoppa undan det under spelmötet. För mig är det likadant oavsett vem jag spelar med oavsett hur bra jag känner dem. Jag måste vara lite rolig. Det kommer automatiskt. (Det kan vara en effekt av mycket Coca Cola och lite sömn, men det struntar jag i... )

Det är klart det kan gå till överdrift, eller att humorn börjar ta slut och ersättas av torra äventyrs-serier-på-femman-innan-klockan-fjorton-skämt och det är egentligen bara pinsamt.

Det kan även bero på vilket spel man spelar och hur man vill spela. Går gruppen in för att vara oseriösa (Vilket jag kan erkänna att jag gör ibland) så kommer det inte bli något vettigt (Men antagligen ruskigt roligt) men vill gruppen ha ett seriöst spelmöte så kommer det att bli det. Förutsatt att alla samarbetar för att det ska bli så...

 

[DAKRilla]

Re: Den Komiska gudomligheten

"Går gruppen in för att vara oseriösa (Vilket jag kan erkänna att jag gör ibland) så kommer det inte bli något vettigt (Men antagligen ruskigt roligt) men vill gruppen ha ett seriöst spelmöte så kommer det att bli det."

Jag kan inte påstå att någon går in för att vara oseriös. Det är snarare så att händelserna automatiskt, utan att någon tänker efter, tolkas som komiska: Tömmer någon ett magasin bly mot en någon på tio meters avstånd, så skrattar folk istället för att spela allvaret i händelsen när dammet sedan lägger sig och personen står kvar, vettskrämd men oskadd.

"Det kan även bero på vilket spel man spelar och hur man vill spela."

Ok, så här: Vi spelade Vampire för någon vecka sedan. Jag tänkte: Nu ska jag dränka komiken i ångest och göra ett manodepressivt kolik till vampyr som inte förmår sig att döda en fluga ens. Och visst spelade jag honom så. Men när han beklagade sig inför övriga vampyrer att han tack vare denna förbannelse separerats från sitt livs största glädje, vinet, och när han talade om hur han trånade efter att bara få känna smaken av så lite som en droppe av ett mousserat vitt vin från Piemonte i nordvästra Italien blev det mest bara komiskt, när det borde ha varit tragiskt, egentligen. Det är som att hur man än vrider på det så faller man tillbaka till samma gamla klyscha - komiken.

 

[Ackerfors]

Re: Den Komiska gudomligheten

Jag kan inte påstå att någon går in för att vara oseriös.

Jag spelade en bard en gång... Honom gick jag verkligen in för att göra oseriös just för att det passade honom (och mig) så bra.

Ok, så här: Vi spelade Vampire för någon vecka sedan. Jag tänkte: Nu ska jag dränka komiken i ångest och göra ett manodepressivt kolik till vampyr som inte förmår sig att döda en fluga ens. Och visst spelade jag honom så. Men när han beklagade sig inför övriga vampyrer att han tack vare denna förbannelse separerats från sitt livs största glädje, vinet, och när han talade om hur han trånade efter att bara få känna smaken av så lite som en droppe av ett mousserat vitt vin från Piemonte i nordvästra Italien blev det mest bara komiskt, när det borde ha varit tragiskt, egentligen. Det är som att hur man än vrider på det så faller man tillbaka till samma gamla klyscha - komiken.

Det är tråkigt. När man verkligen försöker att få det tragiskt, hemskt eller så och det blir humoristiskt istället, då tappar man suget att försöka igen, antar jag.

Jag antar att jag inte ser problemet på samma sätt eftersom jag gillar när det är lite komedi över det hela...

 

[Rising]

Jag kände nog lite som du ett tag: Att äventyren mest blev humoristiska matinéäventyr utan någon egentlig poäng eller något beständigt intryck. Några valde att utveckla spelet genom att exempelvis göra det historiskt korrekt, eller genom att fylla det med all den bogusfakta som hör dockskåpsvärldarna till, men de tyckte jag snarast började spela på oerhört tråkiga och enfaldigt fjärmande sätt.

Jag vill inte ta bort humorn, för det är ett väldigt ärligt uttryck. Däremot kände jag kanske att äventyrsmatinén inte riktigt var ett lämpligt forum för den humorn som jag hade börjat gilla. Det blir lite för mycket blajhumor, liksom.

Så jag började spela partyäventyr och förde in urban, svart humor i mina skräckäventyr. I dessa fall så kan skrattet fastna lite i halsgropen, eller vara mer elegant lågmäld än vad matinéformen tillåter, så det passade mig. Humorn blev lite vuxnare och mänskligare på det viset, så därför kunde rollpersonernas öden engagera spelarna mer.

Nu tycker jag att matinéformen låter charmig igen. Därför pular jag på Flux. Allt går i cykler.

"Utanför kan jag tänka mig att det finns en hel oändlighet att utforska, liksom. Är det så?"

Det är klart att man ska utforska mediets möjligheter när man börjar bli rastlös. Det är vi skyldiga rollspelshobbyn. Hoppas att du hittar vad du söker.

/Rising

 

[Johan K]

Varför ska komiken vara nått negativt ?
Jag tycker att det är en kul grej som gör karatktären skoj. Det är en del det hela ju, hade man inte haft komik & sådant så tror jag att det hade blivit trist. Sen så ska det ju inte ta överhanden, då kan det ju flippa hur ganska rejält & det är mindre skoj.
Tror att det kommer med tiden när det gäller karaktärsskapande & sådant..

 

[Dartagnan]

Varför vill du komma undan komiken. Inte bara i rollpsel utan även i vardagen är komiken något högst påtagligt. Titta bara på vem som är intressant på festen. Nog är det den person som kan säga nått roligt eller vara lite mer komisk än de andra.

Om du däremot tycker att äventyren börjar likna någon b-serie för TV så finns det andra aspekter att titta på än komiken. För även i den mest seriösa bok så finns det komiska inslag.

Låt äventyren mer representera gråskalor än det typiska svarta vita som är en filmisk framställning för att publiken snabbt ska fatta galoppen. Eller om du spelar high fantasy, låt det bli low. Låt äventyren spegla bondens vedermödor och grannfejd snarare än adelsmännens intrigerande.

eller ta en paus... då kanske du ser det med nya ögon sen. Det kanske inte riktigt är som du just nu känner när du får lite distans till det.

Ta en kall öl och en pizza. Lägg böckerna på hyllan och träffa nya människor(nya uppslag)

/Pierre

 

[DAKRilla]

"Varför vill du komma undan komiken."

Du missförstår mig. Jag tycker att "lagom är bäst". Att komiken är överrepresenterad anser jag alltså inte som något positivt i och med att jag ledsnar på den. "Variation förnöjer" är väl ett annat visdomsord som förklarar vad det är jag försöker få sagt.

"Titta bara på vem som är intressant på festen. Nog är det den person som kan säga nått roligt eller vara lite mer komisk än de andra."

Då är jag annorlunda. På festen utnyttjar jag de fördelar de främmande kemiska substanserna i kroppen ger och diskuterar saker jag kanske inte skulle diskutera annars, kanske för att de är för känsliga eller kanske för att de är för uppenbara för att man ska se dem när man är nykter, o.s.v. Sådant består och ger ett intryck. Ett partytrix eller skämt som någon drar framkallar ett automatiskt skratt, sedan är det över.

"Låt äventyren mer representera gråskalor än det typiska svarta vita som är en filmisk framställning för att publiken snabbt ska fatta galoppen. Eller om du spelar high fantasy, låt det bli low. Låt äventyren spegla bondens vedermödor och grannfejd snarare än adelsmännens intrigerande."

Det är bland annat på dessa variationer jag har levt på tills nu.

 

[walium]

Som den gode Rising påpekar så är humor så mycket mer än bara ett gapflabb på fel ställe. Människan har en förmåga att finna någonting att skämta om även i de mest mörka situationer. Bara för att man skämtar om något så är det inte säkert att man inte har förstått det bakomliggande allvaret. Låt oss inte heller glömma bort att riktig depressiv ångest är svår att förhålla sig till för de flesta normala människor som inte upplevt den i praktiken.

Visst är humorn och skämtandet ett vanligt förekommande inslag även när vi spelar. Ibland kan man som spelledare tycka att de bara har skämtat bort ett helt spelmöte. Men sedan får man höra hur de beskriver vad som hänt för icke-närvarande spelare eller diskuterat spelmötet internt, och då märker man mycket tydligare att de ofta har förstått betydligt mer än vad man först trodde.