Stämning viktigare än genre
Skräck låter ju kul, men det kan skildras på tusen olika sätt, hur vill du att stämningen skall vara runt spelbordet? De bästa spelen är ju de som har haft totalt nya, egna sätt att spelas på.
I Kult är det texempel en konspirationsskräckstämning som överskuggar allt annat, medan själva stämningen ligger och guppar mellan rå, cynisk svartsynthet och hotfulla, fatastiska äckelvarelser. Spelstilen är väl snarast att beskriva som ett mellanting mellan rak, otäck action (om man nu gillar det) och friformsskräck, där spelledarna absolut inte skall beskriva rum som "3x4 meter..." eller sån där bullshit, som för all del fungerar ok i andra rollspel. Dessutom har Kult en egen och unik inställning till vilka som utgör bra rollpersoner.
Vilka egna tankar tänkte du föra fram? I gamla chock (chill) handlade det mycket om att man (åtminstone i mitt gäng) grävde upp gravar på kyrkogården och blev upptäckta av något onämnbart och flydde in till staden där man försökte övertala någon fet butiksägare om att ringa polisen, och han bara sa "nä nä nä, era knarkare, ut ur min butik" osv. I Kult är man närmast rädd för alla andra människor, eftersom de kan vara liktorer och annat läbbigt. Vad ska man ha för inställning till vanligt folk i ditt spel?
Ska tonvikten ligga på att bekämpa monster, eller att blott överleva möten med dem? Är rollpersonerna hjältar? Är de legendomsusade vampyrdödare, eller tycker folk i allmänhet att de är lika vidriga som monstrena de försöker skydda folket ifrån?
De där tankarna är de viktiga. Om man slåss mot varulvar eller reptilmonster, springer på kyrkogårdar eller högteknologiska laboratorier, hackar zombies eller nazistrobotar, det är inte fullt lika viktigt.
/Rising