Nekromanti Den inre språkpolisen...

[Möller]

• Användande av stor bokstav där det inte Ska vara stor (skyller det gärna på nån influenser från engelskan, för inte är det väl äldre svenskan som spökar?).

För mig är det Tyskan som spökar, för där använder man Versaler på första Bokstaven i varje Substantiv.

 

[Vimes]

Jag tycker dock det finns en poäng i att värna om sådant som gör språket fattigare på ord. Mitt favoritexempel är ordet "spirituell". På svenska avser det en konversation eller person som är vitsig, intelligent, kvick och slagfärdig, i besittning av esprit (engelskans "witty"). Nu används det dock allt som oftast, troligen under inflytande från engelskan, som en synonym till "andlig" eller "religiös". Vad är då skadan i det? Jo, vi har inget annat ord som riktigt sammanfattar vad "spirituell" brukade stå för, men däremot har vi redan det helt tjänliga ordet "andlig". På så vis görs språket fattigare.

Används "spirituell" verkligen så? Förutom av "psychic mediums"? Jocke Berg håller inte med:

Jag ville vara spirituell
En gnistrande personlighet
men det kräver att man har
gener & anlag
och det har inte Jag

Och om något är en bra fingervisning på the state of svenska språket out in the svenska stugor är det väl ändå Kent-texter?

---

F.ö. värjer jag mig mot "andlig" som synonym med "religiös".

 

[GnomviD]

Om jag minns rätt handlar det om en distinktion ackusativ/dativ som har fallit ur bruk i den svenska som talas söderöver.

Ja, jag har också hört talas om det där och om jag minns rätt lever distinktionen ackusativ/dativ kvar i bondskan här uppe. I den utjämnade dialekten är den borta däremot, och han/hon används genomgående.

"Osökt" kommer jag att tänkta på den västgötska som talades i det lilla samhälle där jag växte upp på 1960-talet. Där fans det fortfarande rester av femininum: "klocka", "sol" och "bok" var "hon". Det var därför i sin ordning att använda bestämda former som "molnen skymmer sola idag" och "boka ligger på bordet". Vackert i mina öron idag, men jag gick över till rikssvenska former på 1970-talet eftersom "det är så man talar".

Ja, jättevackert. I norskan, eller i alla fall i saltdalsmålet jag talar, finns de inslagen kvar, och det är en av mina favvogrejer med språket.

 

[Möller]

Barncancerfonden har kört en grej om att man ska bli »Månadsgivare«. Va i helvete, jag vill behålla mina månader! »Månatlig givare« heter det.

Anglicismer är, för mig, ofta svåra att upptäcka. Men ibland går det över styr. En TT-notis i DN här om dagen skrev om en förmodad sexförbrytare som gripits vid en »sandbox«. Datorspelen har förstör svenskarnas förmåga att använda ordet »låda« ...

Och så hade jag en kursbok där ett kapitel handlade om narrativanalys. Där användes konsekvent »en narrativ«, »flera narrativer« och »de narrativerna«, dvs feminin form, -er i puraländelse och -erna i bestämd plural. Jag är upplärd med att det heter »ett narrativ«, »flera narrativ« (ingen pluralböjning) samt »de narrativen«. Texten gick ju knappt att läsa.

Förövrigt är »kaviar« och »kaviar« olika ord med olika betydelser.

 

[Svarte Faraonen]

F.ö. värjer jag mig mot "andlig" som synonym med "religiös".

Därav att jag skrev att det användes som "andlig" eller "religiös". Och jag tror nog att Jocke Berg har ett språkligt intresse som ligger över genomsnittet.

 

[Troberg]

Just skyltar ser jag mest som humor =)

Jag menar, "kassa skåp säljes", och sådant. När jag var på väg och skulle se på musikel i helgen såg jag "Melodifestivalen finalen".

Ja, ibland är det ju helt underbara grejer som blir till, inte minst i annonser. ”Halv akustisk gitarr” är en favorit på diverse musikforum.

Eller "halv angorakatt". Den ramlar nog omkull ofta...

 

[krank]

Vad är då skadan i det?

Fast om vi då tydligen inte uppfattar något behov av den äldre betydelsen av ordet, vad spelar det för roll?

Alltså, jag kan vurma över gamla ord jag också, etymologi är ballt, men jag ser å andra sidan också gärna att språket inte bara växer med nya ord, utan även att gamla ord som ingen behöver längre antingen byter betydelse eller faller bort. Att hålla liv i ord för att hålla liv i ord tycker jag känns skumt.

 

[Troberg]

• Användande av stor bokstav där det inte Ska vara stor (skyller det gärna på nån influenser från engelskan, för inte är det väl äldre svenskan som spökar?).

För mig är det Tyskan som spökar, för där använder man Versaler på första Bokstaven i varje Substantiv.

Jo, fast engelskan har ju också möjligheten till stor bokstav av alla icketriviala ord i titlar och liknande, tex "Once Upon a Time in the West".

 

[God45]

 

[Sapient]

Min polare säger alltid "dem", även när man ska säga "de". Jag har inte hjärta att säga till honom.

Det enda humana är att ta med honom långt ut i skogen och låtsas att ni ska leka kurragömma. Sen, medan han räknar till 640, så lämnar du honom där.

Jag vet att det kan låta grymt och så, men i det stora hela är det faktiskt risk att fler skadas om du låter honom leva i civilisationen.

 

[Sapient]

Innan jag pluggade lingvistik skrev jag aldrig fel på det här. För mig var det två olika bokstäver med olika plats i munnen (olika ton, tror jag nu i efterhand, snarare än annan artikulering).

Jag har liknande "skador" från lingvistiken/språkpluggandet. Tydligast är att jag har en tendens att hyperkorrigera* in starka preteritumböjningar på svaga verb (inviga -> inveg; ringa -> rang)

* eller vad verbformen nu blir.

Det är överhuvudtaget icke ett problem. Starka verb(-böjningar) är att föredra i nittionio fall av tio.

Det bästa som kan hända, är att folk tar efter så att vi med tiden får flera starka verb, allom till gagn och belåtelse. Betänk motsatsen, "jag springade" osv. Nej fy!

 

[Sapient]

Om jag minns rätt handlar det om en distinktion ackusativ/dativ som har fallit ur bruk i den svenska som talas söderöver.

Ja, jag har också hört talas om det där och om jag minns rätt lever distinktionen ackusativ/dativ kvar i bondskan här uppe. I den utjämnade dialekten är den borta däremot, och han/hon används genomgående.

Njaoa... Alltså, "han" (och den försvunna formen "hana") var en gång den korrekta ackusativformen. "Honom" respektive "henne" var enbart dativ. Man skilde alltså på "jag såg han" och "jag gav (ngt) åt honom" ("jag såg hana", "jag gav (ngt) åt henne")

Med tiden började kasus försvinna mer och mer ur språket, då började formerna sammanfalla - vilket ledde fram till att "honom" och "henne" också tog över rollen som ackusativobjekt. "Jag såg honom".

En talare som brukar "han", kan alltså bara ägas ha kvar en ackusativ/dativ-distinktion om bruket är kongruent och "honom"/"henne" används när så borde vara fallet.

Annars är det sannolikt fråga om att en helt annan förändring skett, som bara delvis sammanfaller med det äldre bruket. (Rätt mycket äldre, eftersom det tydligen vad jag kan se hänförs till fornsvenskan.)

Som en intressant passus, har vissa av vad vi idag förmodligen uppfattar som arkaiska former - t.ex. "i ljusan låga", där "-an" markerar ackusativformen. I det ännu äldre språkbruket så hade det däremot varit en dativform, alltså "i ljusom låga", "i godom ro" osv.

Där har den fasta formen "stelnat" mitt i transformationen.

Och medan vi ändå tjatar kasus och dativformer, förtjänar det alltid att upprepas att "lagom" är dativ plural av "lag" (eller då "lagan"). I betydelsen "det här är som det ska vara" ("som lagom vore").

Och alla som svamlar om vikingar som drack mjöd ur samma horn, "laget om", borde få en klädnypa på tungan, androm till varnagel!

 

[Mekanurg]

Om jag minns rätt handlar det om en distinktion ackusativ/dativ som har fallit ur bruk i den svenska som talas söderöver.

Ja, jag har också hört talas om det där och om jag minns rätt lever distinktionen ackusativ/dativ kvar i bondskan här uppe. I den utjämnade dialekten är den borta däremot, och han/hon används genomgående.

Njaoa... Alltså, "han" (och den försvunna formen "hana") var en gång den korrekta ackusativformen. "Honom" respektive "henne" var enbart dativ. Man skilde alltså på "jag såg han" och "jag gav (ngt) åt honom" ("jag såg hana", "jag gav (ngt) åt henne")

Med tiden började kasus försvinna mer och mer ur språket, då började formerna sammanfalla - vilket ledde fram till att "honom" och "henne" också tog över rollen som ackusativobjekt. "Jag såg honom".

En talare som brukar "han", kan alltså bara ägas ha kvar en ackusativ/dativ-distinktion om bruket är kongruent och "honom"/"henne" används när så borde vara fallet.

Annars är det sannolikt fråga om att en helt annan förändring skett, som bara delvis sammanfaller med det äldre bruket. (Rätt mycket äldre, eftersom det tydligen vad jag kan se hänförs till fornsvenskan.)

Som en intressant passus, har vissa av vad vi idag förmodligen uppfattar som arkaiska former - t.ex. "i ljusan låga", där "-an" markerar ackusativformen. I det ännu äldre språkbruket så hade det däremot varit en dativform, alltså "i ljusom låga", "i godom ro" osv.

Där har den fasta formen "stelnat" mitt i transformationen.

Och medan vi ändå tjatar kasus och dativformer, förtjänar det alltid att upprepas att "lagom" är dativ plural av "lag" (eller då "lagan"). I betydelsen "det här är som det ska vara" ("som lagom vore").

Och alla som svamlar om vikingar som drack mjöd ur samma horn, "laget om", borde få en klädnypa på tungan, androm till varnagel!

I den västgötska dialekt som jag talade som barn användes objektsformerna "en" ("honom") och "na" ("henne"). Det var gissningsvis rester av han/hana.

 

[Matolo]

I fight against it.

 

[Man Mountainman]

... gråter när du hör/läser?

Jag kan börja med Sett/Sätt-förvirringen.

-Jag har SETT en sak

-Man kan göra på olika SÄTT

Min inre språkpolis är otroligt känslig. Det är därför jag är en så bra korrekturläsare.

Nåt jag tycker är särskilt jobbigt är att/och-förvirring. "Jag gillar och fiska".

 

[Sapient]

Intressant att dessa varelser gärna säger »å« för att som infinitivmärke men aldrig när det är subjunktion. »Det är ditt fel å spisen har gått sönder« skulle dom inte säga.
Så »att« och »att« har en homografi- och polysem-relation på svenska men är två olika ord. Coolt va!

Men är inte det där också en rest av äldre språkbruk? Precis som norskan idag, använde svenskan vad jag förstår ursprungligen prepositionen at (uttalad ung som "åt", med betydelsen "till") som infintivmärke (innan det fick en egen funktion).

Vad jag vet anses "att" som konjunktion komma från samma ursprung som "det" (eng. "that"), där uttal och stavning över tiden sammanfallit med infinitivmärket.

Iaf. i början av nysvenskan 1500-1600 kan man "that", "thett" (och som vanligt 20 olika stavningsformer) som konjunktion.

Så att det är två i grunden olika ord (utan att det "syns" idag) är väl historiskt helt korrekt, menar jag.

 

[Man Mountainman]

Så att det är två i grunden olika ord (utan att det "syns" idag) är väl historiskt helt korrekt, menar jag.

Skillnaden i uttal hade varit smått obegriplig annars.

Jag har aldrig sett den historiska förklaringen dock, det var intressant. Tack!

Man kan ju erinra sig att norska och danska faktiskt skiljer på dessa ord även i stavningen: "Jeg tror at jeg liker å fiske".

 

[Dante]

 

[Genesis]

MEN: jag tolkade den här tråden bokstavligt. Alltså, att det är ens INRE språkpolis som åsyftas. I mitt fall rör det sig om ryggradsreaktioner snarare än om medvetna åsikter jag har någon lust att stå för. Reflexmässigt beteende som jag försöker träna bort.

Äh, du har rätt och jag sabbade litegrann. Dåså. Jag reagerar genast inombords när jag hör någon säga "ju mer ju bättre" eller "desto mer desto bättre". "Hur svårt ska det va', liksom?" tänker jag i mitt stilla inre.

 

[Recca]

Haha, vaddå "kvinnfolk". Usch vad jag inte gillar den termen. Brrrr. *Rysa.*

Man tror att manskap och kvinnfolk på nåt vis ska va motsatssynonyma eftersom det varken finns ett kvinnskap eller ett manfolk i svenska språket. Men det gör det inte. Det betyder inte samma sak men könsknutet. *Ogillar.*