Upphittat
Hämtat från:
Litteraturhistoria -från epok till epok
Skrivet av: Linda Eriksson
Romantiken: 1800-1830
Ordet romantik kommer från det engelska ordet romantic som betyder romanaktig och fantasifull. Detta ord hade länge en tvivelaktig, negativ klang, men den avtog under upplysningen. Jag har valt att läsa ett antal dikter av diverse poeter från den här tiden som; Robert Burns (1759-1796), Joseph von Eichendorff (1788-1857), John Keats (1795-1821) och Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Romantiken var som en förlängning av den känslosamma vågen som svept Europa under 1700-talet. Denna epok utgår från sex olika punkter. Dessa punkter innefattade att man fann ett intresse i det ursprungliga och enkla. Man fokuserade därför på själen. Sedan ville man framhäva individen och dess känsloliv. Känslorna var nämligen, enligt romantikerna, det viktigaste i livet. Därför sägs det att en riktig romantiker aldrig argumenterar. Han behåller sina känslor och åsikter för sig själv. En annan viktig del av Romantiken var hur man värderade litteraturen. Diktkonsten var den högsta formen av verksamhet av det här slaget. Att dikta var ett sätt att komma närmre Gud, var vad man trodde. Under Romantiken sades orörd natur vara källan till det äkta och ursprungliga i livet. Naturen sågs som själens spegel. Detta kan vara anledningen till att poeter som Robert Burns (1759-96) använder symboler från naturen: ”Min älskling, du är som en ros…” En annan punkt var att naturen kan vara skrämmande, eftersom den har en mörk nattsida med många hemligheter. Tillsist kände man även en längtan till någonting utöver vardagslivet här på jorden. Därför trodde man på religionens åsikt om att det fanns ett liv efter detta. Denna åsikt delade man med Platon som levde i antikens Grekland.
Samhället hade länge vart i oroligheter, eftersom världen hade kolonialiserats av europeer, och revolutioner då börjat. Men dessa var nu överm och furstarna satt me makten i sina händer. Liberalismen kom till skott, och medelklassen insåg att de hade politiskt inflytande i samhället. Nu började även industrialiseringen i England, och en ny klass, arbetsklassen, framträdde.
Romantikens litteratur handlade ofta om undantagsmänniskor som hade varit med om något speciellt, eller som hade hamnat i en oförstående omgivning. Karaktärerna var ofta väldigt hemlighetsfulla och kunde ibland ha demoniska drag. Poeterna och författarna från den här tiden hade tre viljor när det kom till deras verk. De ville först att läsaren skulle kunna fly från vardagen, vilket kallas för eskapism. Sedan ville de att läsaren skulle kunna fly från samtiden; historicism och tillsist även kunna inspireras av andra kulturer, exotism. De vände sig främst till adeln och prästerna.
Språket de använde var väldigt lyriskt och vackert, med en fin klang. Man använde ett stämningsfullt språk och beskrev ofta naturen, själen, natten och nationen. Under denna epok försökte många poeter väva samman naturen med sina filosofiska tankar. Man skulle kunna tro att Romeo och Julia var en pjäs från Romantiken. Men snart kommer man underfund med att detta inte stämmer. Romeo och Julia är ju trots allt en kärlektragedi, där varken naturen, själen eller nationen lyfts fram. Att språket i den är väldigt romantiskt är ett faktum, men sättet William Shakespeare brukar det är väldigt olikt romantikens poeter. För att visa ett exempel använder jag objektet solen, som det skrivs om i båda dessa citat, den ena från Renässansens Romeo och Julia och den andra från Romantikens dikt Amanda:
Man märker tydligt hur mycket mer ödmjukt Stagnelius använder språket än Shakespeare, trots att de båda har väldigt fin klang. Dikten från Romantiken är mycket gladare och mer fröjdfull. Romantiken var en fridfull och harmonisk epok.
Läs hela artikeln på:
http://www.mimersbrunn.se/arbeten/336.asp
/Patrik
