Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Vi har redan diskuterat Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta som potentiella dödshallucinationer – i det senare fallet även bekräftat av författaren. Jag tänker dock att dessa läsningar på något vis går in i ett större tema hos Astrid Lindgren, det om avförtrollningen och förlusten av det fantastiska. När man får en egen liten hund så kommer ens allrakäraste syster att dö och hennes sagoland bli onåbart, och i slutet av berättelsen måste draken med de röda ögonen flyga bort och aldrig återses. Det fantastiska och världsfrämmande måste förbli efemärt, möjligt att avfärda som en dröm eller en fantasi, som en del av att växa upp.
Eller? För det finns ett undantag. Ett ganska rejält – vi kan till och med kalla det lagom tjockt. För det är så klart Karlsson på Taket som bryter mot denna norm, som han i allmänhet gör mot alla former av god sed och moral*. Redan i början av den första boken kan man ana att han har en mer reell existens än till exempel Nangijala, när tidningarna skriver om honom och felaktigt tar honom för ett spionflyg från främmande makt ("Flygande tunna, eller vad?"). Efter att regelbundet ha våldgästat Lillebror och försatt honom i otaliga bekymmer visar sig Karlsson också till sist för resten av familjen, som tvingas acceptera att denna absurda varelse faktiskt finns till. Rimligtvis stämmer också det mesta andra Karlsson kan berätta om sin tillvaro – någonstans där ute i femtiotalets Stockholm finns det en verkstad dit han då och då åker på rundsmörjning, hur nu denna procedur går till för en dylik tidig cyborg. Skorpan må vara död, och Bo Vilhelm Olsson kanske bara sitter och fryser ihjäl på en parkbänk, men Lillebror och hans familj får från och med nu acceptera att Karlsson är en högst konkret del av verkligheten.
Så tyvärr. Hjältesagor, älvalika lekkamrater och undersköna landskap i andra världar är blott önskedrömmar, men en lagom tjock man i sina bästa år flyger verkligen runt med en propeller på ryggen och trakasserar gossar. Karlsson är Astrid Lindgrens verkligaste fantasiväsen, en odiskutabelt existerande klippa bland drömska gungflyn. Göm din ångmaskin.
*Vissa avskyr ju honom därför, men jag fann redan som barn stort nöje i komiska skildringar av moraliskt fördärvliga karaktärer. Det går en röd tråd från Karlsson till valfri av Henrik Möllers vidriga existenser.
Eller? För det finns ett undantag. Ett ganska rejält – vi kan till och med kalla det lagom tjockt. För det är så klart Karlsson på Taket som bryter mot denna norm, som han i allmänhet gör mot alla former av god sed och moral*. Redan i början av den första boken kan man ana att han har en mer reell existens än till exempel Nangijala, när tidningarna skriver om honom och felaktigt tar honom för ett spionflyg från främmande makt ("Flygande tunna, eller vad?"). Efter att regelbundet ha våldgästat Lillebror och försatt honom i otaliga bekymmer visar sig Karlsson också till sist för resten av familjen, som tvingas acceptera att denna absurda varelse faktiskt finns till. Rimligtvis stämmer också det mesta andra Karlsson kan berätta om sin tillvaro – någonstans där ute i femtiotalets Stockholm finns det en verkstad dit han då och då åker på rundsmörjning, hur nu denna procedur går till för en dylik tidig cyborg. Skorpan må vara död, och Bo Vilhelm Olsson kanske bara sitter och fryser ihjäl på en parkbänk, men Lillebror och hans familj får från och med nu acceptera att Karlsson är en högst konkret del av verkligheten.
Så tyvärr. Hjältesagor, älvalika lekkamrater och undersköna landskap i andra världar är blott önskedrömmar, men en lagom tjock man i sina bästa år flyger verkligen runt med en propeller på ryggen och trakasserar gossar. Karlsson är Astrid Lindgrens verkligaste fantasiväsen, en odiskutabelt existerande klippa bland drömska gungflyn. Göm din ångmaskin.
*Vissa avskyr ju honom därför, men jag fann redan som barn stort nöje i komiska skildringar av moraliskt fördärvliga karaktärer. Det går en röd tråd från Karlsson till valfri av Henrik Möllers vidriga existenser.