Till mitt rymdrollspelsprojekt (formerly known as Ett Steg Framåt) har jag funderat kring det här med hur människan behöver vara funtad i framtiden.
Nu kommer jag vara lite lat och fokusera på rymdutforskarna/budbärarna (och jämförelsevis högteknologiska) rollpersonerna. De är (i regel) få, måste kunna hantera många olika situationer, vara härdiga och ha en viss flexibilitet vad gäller situationstänk. Lite tankegods har jag från Noll-A och Dune, men jag vill inte vara för bunden av dessa.
Jag har kommit så långt att de måste vara beredda att acceptera främmande intelligensers existens men balansera det mot en hälsosam försiktighet vad gäller kontakt med främmande varelser och självbevarelsedrift. De bör också ha en balans mellan mänskligheten, gruppen och individens bästa, där det första bör vara viktigare än de två senare. Långsiktiga konsekvenser bör vara i åtanke, men inte så tillvida att det leder till handlingsförlamning...
Jag har en viss känsla att jag faller in lite i stereotypisk astronaut som bild.
Sedan faller kanske det hela på hur spelare gestaltar rollpersonerna, men jag vill bara uppmuntra något slags ny tankebild för dem, att spela människor med brister är ju en del av idén.
Har jag snöat in totalt på astronauten-som-renässansmänniska här?
Nu kommer jag vara lite lat och fokusera på rymdutforskarna/budbärarna (och jämförelsevis högteknologiska) rollpersonerna. De är (i regel) få, måste kunna hantera många olika situationer, vara härdiga och ha en viss flexibilitet vad gäller situationstänk. Lite tankegods har jag från Noll-A och Dune, men jag vill inte vara för bunden av dessa.
Jag har kommit så långt att de måste vara beredda att acceptera främmande intelligensers existens men balansera det mot en hälsosam försiktighet vad gäller kontakt med främmande varelser och självbevarelsedrift. De bör också ha en balans mellan mänskligheten, gruppen och individens bästa, där det första bör vara viktigare än de två senare. Långsiktiga konsekvenser bör vara i åtanke, men inte så tillvida att det leder till handlingsförlamning...
Jag har en viss känsla att jag faller in lite i stereotypisk astronaut som bild.
Sedan faller kanske det hela på hur spelare gestaltar rollpersonerna, men jag vill bara uppmuntra något slags ny tankebild för dem, att spela människor med brister är ju en del av idén.
Har jag snöat in totalt på astronauten-som-renässansmänniska här?