Designfrustrationer

[Lemur]

Många har ju skitsvårt för AW istället, på grund av hur det är skrivet.

Jag har inte läst AW men en del andra PbtA och det är främst hur de är skrivna som gör att det aldrig riktigt klickar för mig. Reglerna är så enkla att de skulle få plats på 10-ish sidor. Men istället är det 200 sidor med ändlöst pladder och detaljerade hänvisningar till exakt hur SL ska tänka och göra i varje given situation. Det känns som att en SL har skrivit en tjock manual för hur man ska spelleda exakt på samma sätt som hen. Är AW skrivet i samma stil?

 

[Zire]

I PbtA ger tärningarna spelledaren makt att hitta på något nytt som finns i spelvärlden och som försvårar för rollpersonerna.

Så är det, men det finns inte någon grundsvårighet som ökar. Man får inte införa komplikationer hur som helst om inte tärningarna säger det (och lite annat som inte har med SLs godtycke att göra).

Men jag uppfattar framför allt att den stora skillnaden är att i OSR så skulle det vara mer skadligt att ha en SL som arbetar emot spelarna. Men i PbtA så är uppgiften att göra livet intressant för rollpersonerna och tillsammans med spelarna utforska deras öde så känslan är verkligen inte att man motarbetar varandra.

 

[entomophobiac]

Är AW skrivet i samma stil?

Verkligen inte! AW uppmanar dig efter typ 20 sidor att spela, och efter det är boken framförallt hur du kan tolka reglerna om det uppstår frågetecken och förbereda inför spel som spelledare. Har recenserat första utgåvan.

Det folk brukar ha svårt för är snarare attityden i texten än innehållet, tror jag.

 

[luddwig]

Så är det, men det finns inte någon grundsvårighet som ökar. Man får inte införa komplikationer hur som helst om inte tärningarna säger det (och lite annat som inte har med SLs godtycke att göra).

Men jag uppfattar framför allt att den stora skillnaden är att i OSR så skulle det vara mer skadligt att ha en SL som arbetar emot spelarna. Men i PbtA så är uppgiften att göra livet intressant för rollpersonerna och tillsammans med spelarna utforska deras öde så känslan är verkligen inte att man motarbetar varandra.

Vi upplever uppenbarligen PbtA olika. Min känsla när jag spelar PbtA är att spelledaren delvis agerar som en motspelare. Det är såklart enligt spelets regler, och jag fattar att syftet är att spelet ska bli spännande, men känslan kvarstår ändå för mig. Jag kan ha roligt med PbtA trots reglerna, inte tack vare dem. Och med tanke på trådens ämne, jag menar då inte att PbtA är dåligt designat utan att den upplevelse regelsystemet ger inte direkt är min kopp te.

 

[Rangertheman]

Så är det, men det finns inte någon grundsvårighet som ökar. Man får inte införa komplikationer hur som helst om inte tärningarna säger det (och lite annat som inte har med SLs godtycke att göra).

Men jag uppfattar framför allt att den stora skillnaden är att i OSR så skulle det vara mer skadligt att ha en SL som arbetar emot spelarna. Men i PbtA så är uppgiften att göra livet intressant för rollpersonerna och tillsammans med spelarna utforska deras öde så känslan är verkligen inte att man motarbetar varandra.

Precis! I mitt exempel så är övervakningskameran i sig varken farlig eller skadlig. Rollpersonerna kanske använder den för att skicka ett budskap till den som filmar dem. Eller så beger de sig längre in i huset för att försöka hitta säkerhetscentralen och förstöra/manipulera filmen.

 

[Rickard]

Min känsla när jag spelar PbtA är att spelledaren delvis agerar som en motspelare. Det är såklart enligt spelets regler, och jag fattar att syftet är att spelet ska bli spännande, men känslan kvarstår ändå för mig.

Så vad hade hänt om en annan spelare istället hittat på konsekvensen?

 

[Genesis]

Jag har inte läst AW men en del andra PbtA och det är främst hur de är skrivna som gör att det aldrig riktigt klickar för mig. Reglerna är så enkla att de skulle få plats på 10-ish sidor. Men istället är det 200 sidor med ändlöst pladder och detaljerade hänvisningar till exakt hur SL ska tänka och göra i varje given situation. Det känns som att en SL har skrivit en tjock manual för hur man ska spelleda exakt på samma sätt som hen. Är AW skrivet i samma stil?

Det var länge sedan jag läste det, men jag uppfattade det likadant. Det gjorde verkligen spelledandet till något komplicerat och krångligt.

 

[Big Marco]

Jag har inte läst AW men en del andra PbtA och det är främst hur de är skrivna som gör att det aldrig riktigt klickar för mig. Reglerna är så enkla att de skulle få plats på 10-ish sidor. Men istället är det 200 sidor med ändlöst pladder och detaljerade hänvisningar till exakt hur SL ska tänka och göra i varje given situation. Det känns som att en SL har skrivit en tjock manual för hur man ska spelleda exakt på samma sätt som hen. Är AW skrivet i samma stil?

Njae. Snarare är GM Moves formaliserade ned i en punktlista, där punkterna typ är de verktyg spelledare ändå alltid använder. Oavsett spel. Skillnaden är att AW valde att koka ned, raffinera och presentera detta konkret. Rollspel i allmänhet före detta hade ofta SL-kapitel med liknande SL-tips, men ofta presenterat tämligen luddigt, ofokuserat och vagt. Och SL:s har ofta intuitivt snappat upp och integrerat det i våra "SL-hjärnor" genom trial and error över många äventyr.

Det tog mig två äventyr som SL i AW för att se kontexten inför mitt inre - just att listorna med GM Moves inte är någon "du som SL måste göra exakt så här i mitt jävla spel, annars SL:ar du fel!" utan är en kondenserad sammanfattning av SL:ande i stort och finns där mer som stödhjul eller påminnelse till hur man SL:ar i allmänhet.

 

[Zeedox]

Så vad hade hänt om en annan spelare istället hittat på konsekvensen?

Förmodligen samma, gissar jag. Om jag får lägga mun i orden på @luddwig är problemet mer att PbtA-spel ämnar att göra alla rullar "intressanta", dvs att framgång ofta kommer med en kostnad, eller att problem spontant dyker upp på missade rullar. I vissa andra spelstilar vet jag att folk föredrar resultatet "inget händer", tex. om det hade varit mer verklighetstroget.

 

[luddwig]

Så vad hade hänt om en annan spelare istället hittat på konsekvensen?

Inte testat men jag gissar att det skulle kännas på samma sätt.

 

[Big Marco]

Förmodligen samma, gissar jag. Om jag får lägga mun i orden på @luddwig är problemet mer att PbtA-spel ämnar att göra alla rullar "intressanta", dvs att framgång ofta kommer med en kostnad, eller att problem spontant dyker upp på missade rullar. I vissa andra spelstilar vet jag att folk föredrar resultatet "inget händer", tex. om det hade varit mer verklighetstroget.

Jepp. Här kommer fingertoppskänslan som SL in i spel. I PbtA så bör inte för många slag slås, eftersom varje slag kan generera komplikationer. Slås många slag "bara för att" (som man ofta gör i tex BRP) kan det bli en lavin av möjliga (obs - möjliga, en SL kan välja att inte göra ett Move om hen så önskar) komplikationer, vilket - fel använt - snarare skapar en clown car circus-stämning än drama. Slag i PbtA bör slås när det finns nerv, drama, konsekvenser eller ett pris att betala står på spel.

(Personligen tycker jag tex att det var oerhört befriande tidigt i min AW-karriär när upplevde att jag kunda skjuta och döda en fiende utan att enda slag slogs, då det var rimligt i fiktionen - det var en enorm ögonöppnare!)

 

[Arrikir]

En sak som jag har börjat störa mig på är när man verkar ha ett fritt val, men att det bara finns ett "rätt" alternativ och alla andra val blir "fel"

Detta håller jag helt med om.
Jag har spelat en del Pathfinder (1E) under gymnasietiden och i efterhand så syns alla "Trap Options" så tydligt. Jag avskyr verkligen hela att det finns massor av val, men endast ett handfull går att faktiskt att använda i spel rent praktiskt.

 

[Man Mountainman]

Varför skriver man regler som man inte själv vill använda?

För att man inte skriver för sin egen skull utan för en betalande publik, och hos den publiken finns vissa förväntningar på hur regler ska se ut som, ifall de inte infrias, kan leda till att de inte köper boken.

T.ex.

 

[Rangertheman]

Så vad hade hänt om en annan spelare istället hittat på konsekvensen?

Eller spelaren själv? Vissa PbtA har drag där spelaren beskriver vad rollpersonen är mest rädd ska hända om hen misslyckas med handlingen.

 

[luddwig]

Eller spelaren själv? Vissa PbtA har drag där spelaren beskriver vad rollpersonen är mest rädd ska hända om hen misslyckas med handlingen.

Tror inte jag testat den varianten men det låter schysst.