Nekromanti Det är så svårt att vara god...

[Björn Wärmedal]

I tisdags kväll spelade jag en one-shot som blev mycket mer intressant än jag trodde.

Bakgrunden
Rollpersonerna var tre elitsoldater (fantasymotsvarigheten, iaf). De tillhörde generalens livgarde i den kungliga arméen. Naturligtvis ruskigt lojala. Generalen kommer från en adlig familj och en yngre släkting hade nyss klantat sig; han hade blivit dödad av sin slavinna. Nu hör det till saken att slaveri är olagligt, men det är också olagligt att döda en adelsman...

Så, kvinnan är fånge hos någon lokal baron som ska hålla tornerspel inom några dagar. Tornerspelen kommer att inledas med en rättegång mot kvinnan där hon ska dömas till spöstraff (hon skulle fått dödsstraff, men det var förmildrande att hon hållts som slav). Generalen vill naturligtvis inte att rättegången ska äga rum, eftersom han hellre ser att allt glöms bort och det aldrig kommer fram att hans släkting hade en slav.

Händelsen
Ordern var alltså att kvinnan skulle försvinna.

Vi infiltrerade borgen där hon hölls fången, tog oss ner till cellen, fast beslutna att ta henne levande därifrån. Väl där nere tampades vi med två vakter. En råkade vi döda, och det var då det spårade.

Vi hade ju tänkt ta oss in helt obemärkta, ta tjejen från cellen och hjälpa henne fly. Nu hade vi ju dock blivit upptäckta. Eftersom ett vittne redan avlidit så var det smidigast att döda den andra också. Nu saknas alltså två vakter från den ordinarie ronden och vi visste att deras chef väntade sig en rapport snart.

Då stod vi inför läget att vi kanske skulle behöva fly med en hyffsat försvarslös människa i släptåg. Helt plötsligt var risken dessutom större att en eftersökning skulle ske efter henne, så det kändes riskabelt att släppa henne själv någonstans.

Så vi singlade slant om hennes liv. Hon förlorade.

Alla kropparna är gömda och det finns inga övriga spår efter oss. Det hela kommer att te sig som att tre personer mystiskt försvunnit från fängelsehålorna.

Hade vi kunnat göra det bättre? Alltså, varit snällare människor och ändå klarat uppdraget lika riskfritt? Det kändes bara så mycket säkrare att döda alla när vi ändå blivit upptäckta...

 

[God45]

Hmmm... Mina tankar om det här är ganska mångfacetterade så du får det här svaret i punktform. Jag kommer nog säga emot mig själv ett par gånger

1. Om ni levde i en kultur så som feodala Japan eller klansamhället på den senare delen av vikinga tiden så gjorde ni helt rätt. Ni var lojala och ifrågasatte inte er mästare när han gav er en order. Detta är hemskt från en modern synvinkel men i vissa kulturer är lojaliteten viktigare än att göra egna moraliska val. Ni var generalens verktyg och ni tjänade era syften med heder.

2. Ni var redan skurkar är ni bröt er in för att hindra att rättvisa skippades. Ville ni vara de "goda" killarna så borde ni ju vägrat lyda den ordern. Men då hade ni ju varit illojala och utan heder så.... Ni hade kanske kunnat begå självmord för att behålla er heder och ändå låta rättvisa skippas?

3. Er plan var ju en bra kompromiss till att börja med, ni tänkte inte döda någon och hjälpa kvinnan få ett bättre liv. Sedan sket sig sen planen vid kontakt med verkligheten vilket ju är vad som brukar hända. Ni kanske skulle undvikit att använda dödligt våld på vakten, flytt eller till och med gett er. Men då hade ni svikit er arbetsgivare så...

4. Det är massivt svårt att vara god rollspel. Enda sättet jag får det att funka är med religösa karaktärer så som clerics och då är det pga att jag kan gå "Jag tjänar min gud och tänker inte bryta det förtroendet under NÅGRA omständigheter alls". Det är dock ett bra sätt att bli avskydd som en kill joy av resten av gruppen.

 

[Pilzefrau]

Jag skulle inte säga att det är "massivt svårt att vara god i rollspel" sådär kategoriskt - men det är svårt att vara god om man spelar äventyrare, legoknektar till korrupta adelsmän, eller på andra sätt tar vilka uppdrag som helst och planerar att lyckas med dem

 

[God45]

Jag skulle inte säga att det är "massivt svårt att vara god i rollspel" sådär kategoriskt - men det är svårt att vara god om man spelar äventyrare, legoknektar till korrupta adelsmän, eller på andra sätt tar vilka uppdrag som helst och planerar att lyckas med dem

Jag skulle nog hävda att förutom i spel som handlar om extremt fredliga saker så är det massivt svårt att vara god. Så nästan alla trad och indie spel Varför? Tre anledningar:

1. Det är kul att vara ett svin och inte ha några verkliga konsekvenser att hantera.

2. Grupptryck, är resten av gruppen mördare och tjuvar är du en aktiv buzz kill om du inte hänger med och ännu mer om du försöker stoppa dem.

3. Det är mycket, mycket lättare. Så många problem kan lösas med våld och man kan göra det mycket lättare än resten av lösningarna. Fuck den här killens side-quest! Hugg ner honom och ta belöningen! Tortera fångarna för att få info! Vi suger på att utreda saker.

 

[Rymdhamster]

Det är svårt att vara god i vanliga rollspel, det är svårt att vara ond i datarollspel.

Anledning som jag har upplevt den?

I vanligt rollspel tenderar man att helt enkelt stolpa upp de problem man har och titta efter den enklaste lösningen. Har man tillräckligt mycket inlevelse i rollen och världen så börjar man kanska ta hänsyn till moraliska värderingar, men saknas inlevelsen så blir lätt mord en enkel lösning på många problem. Och varför ska man göra det svårt för sig?

I datarollspel bestraffas man ofta om man gör "onda" saker. Ta Baldurs Gate som jag spelar nu, när man dödar oskyldiga eller gör andra elaka saker så sänks ens rykte, så prylar blir dyrare och folk tycker inte lika mycket om en. Alltså är inte mord längre den lättaste lösningen lika ofta.

Till MuMa leker jag med tanken på att stoppa in något slags grej som påverkas av våld i alla situationer utom direkt självförsvar. Vissa har utryckt sig väldigt negativa (lustigt nog huvudsakligen de som gillar att mörda folk till höger och vänster) medan andra kännt sig mer likgiltiga. Jag gillar dock tanken med att göra mord till ett svårare val även om man inte har så mycket inlevelse, utan att för den delens skull straffa någon som vill spela en riktig skurk. Svår balansgång där =)

 

[RasmusL]

Snyggt att lägga ut valet på slumpen, väldigt klassiskt rättfärdigande av "ondska", I like!

 

[Jim Magnusson]

Det är ju upp till spelledaren att kunna premiera "godheten" OM han vill ha den. Konsekvenser och liknande är ju en anledning varför man undviker onda handlingar och är konsekvensen påtaglig så undvikar man den vägen.

"möjlighet, medel och tillfälle" är ju inom kriminologin orsaken till varför man begår brott. Har man svärdet, ingen chans att åka dit och tillfället ges så begår den normala mäniskan brottet med troligen moralen som sköld.

Regelsystemet kan vara bidragande till varför det hände. Spelledaren satte för stor svårighet på smygaslaget?

One-shot äventyr där långsiktigt tänk på konsekvenser för framtiden uteblir?

 

[Bunny]

Moral och godhet är, som redan nämnts, någonting relativt (vilket inte stämmer alls i vissa rollspel, som DnD, där "godhet"/alignment är någonting absolut). Vilka moraliska ramar finns i ert spel, och hur har ni brutit/upprätthållit dem?

Min mest bisarra erfarenhet av detta var i Tékumel, där moralen är så vriden och "individuell" (den är inte alls individuell egentligen, utan kollektiv) att rollpersonerna gjorde de mest märkliga handlingarna - som jag misstänker skulle klassas som chaotic evil/chaotic neutral i DnD - men spelarna fortfarande kan hävda att de hedrar sin gudom och dennes regler.

Fantastiskt kul att ni singlade slant om hennes liv. Det känns som den minst hedervärda handlingen under hela spelmötet, att överlämna det beslutet åt fru Fortuna och sedan agera på detta. Snacka om att avsäga sig ansvaret för sina handlingar. Hur kände ni efteråt när det var gjort? Diskuterade ni med varandra?

 

[Arfert]

Alltså, ni är ruttna, he he.

Hade ni spelat genuint goda karaktärer så hade ni tagit konsekvenserna och försökt rädda henne till varje pris. Or die trying.

Bara att inse, ni är svin. MOHAHAHAHAHA... Welcome ro the dark side.

Fast ni var nog rätt bra in character... kvinnan skull ju försvinna, ni var legosoldater. Häpp!

 

[mr_si]

Jag kan väl komma ut i denna tråden med att jag i rollspel gjort väldigt många riktigt onda saker, med olika karaktärer och i olika regelsystem. Inte heller för att jag haft för avsikt att spela ond utan mest för att det "har blivit så".

Så jag hade antagligen gjort som ni.

 

[God45]

Jag kan väl komma ut i denna tråden med att jag i rollspel gjort väldigt många riktigt onda saker, med olika karaktärer och i olika regelsystem. Inte heller för att jag haft för avsikt att spela ond utan mest för att det "har blivit så".

Så jag hade antagligen gjort som ni.

Jag råkade en gång bli en nekromantisk seriemördare i Svavelvinter... Jag åt ett barn i Dark sun (alla andra var beväpnade och farliga och jag var för svag från hunger för att kunna ha ihjäl dem.) Jag mördade en präst i Anchormans skype spel över en politisk fråga och sedan utrede jag mordet eftersom jag var en av stadens poliser... Oh, och en gång i D&D försökte jag folkmörda alla alver och orcher som ett offer till mina infernaliska mästare så att vi skulle få kraften att mörda gudarna och förinta alla själar i efterlivet. I Savage worlds spelar jag just nu en trollkarl med kraften att prata med och kontrollera djur, han använder den kraften till att få djur att komma över till honom så han kan skära av halsen på dem för det är lättare än att jaga.

Nu har jag delat med mig över hur sjuk i huvudet jag är. Vad är det värsta du gjort?

 

[Jim Magnusson]

som spelledare i en kampanj sålde en av mina spelare sin själ för "ett vapen som kunde dräpa domedagsdemonen" men när han förvriden och dömd till evig förbannelse så hade domedagsdemonen visat sig vara en snäll halvdemon som allierat sig med gruppen.

I denna kampanj belönades ständigt "onda" handlingar via mörka gudar (med dolda prislappar dock) och de "goda" gudarna höll sig undan (som de brukar).

Spelarna hade jäkligt svårt att hålla sig på den goda vägen. Deras själar hamnade på en god plats dock de få som lyckades.

Själv är jag i regel faktiskt inte "sjuk i huvud själv" när jag spelar... på sin höjd mörkgrå men aldrig en svart själ

 

[Björn Wärmedal]

Jag har reflekterat lite över alla svar nu, såväl som fått lite distans till händelsen. Vissa verkade undra över det moraliska läget i spelvärlden.

Landet det utspelar sig i har alltid varit en feodal stat utan skriven lag (skriven lag är ju överhuvudtaget ovanligt i en medeltida värld). Det är i praktiken så att man samlar ett ting, alternativt så utdömer den lokala länsherren straff. Däremot är det olagligt att döda ädlingar (av gammal hävd) och olagligt att ha slavar (av kungligt påbud). Både ädlingen som dödades och slavinnan var på genomresa, så lokalbefolkningen har inget intresse i händelsen.

Vår mening var alltid att ta ut henne utan våld, helst till och med utan upptäckt. Det sket sig lite eftersom vi var tvungna att ta nyckeln av vakterna. Det första dödande slaget var inte heller meningen, men en av rollpersonerna var lite väl full under incidenten och glömde bort att vara försiktig och snäll.

Att vi singlade slant om hennes liv behöver inte ses som ont i sig; det är trots allt en vanlig rättslig process att på olika sätt låta gudarna avgöra vad som ska hända.

Rent moraliskt så var nog varken vi spelare eller våra rollpersoner riktigt okej med slutresultatet. Vi muttrade lite om att order är order och ibland är det inte så roligt. Däremot skulle det nog ha varit mer riskabelt att ta henne med oss, med tanke på att vakterna hade dödats. Tror att folk letar lite mer då

När vi planerade och utrustade oss för uppdraget så var vi inte på det klara med huruvida vi ville ta ut henne levande eller bara döda henne. Resultatet blev någonslags kommentar om att "vi får se vad som blir bäst." Naturligtvis borde vi redan då tänkt på att ta henne därifrån, och sett till att ta med förklädnad och utrustning för hennes flykt.

Slutsatsen: att vara god kräver att man bestämmer sig för att vara det och ser till att förbereda sig väl så att man så långt som möjligt kan undvika att ställas inför nöden att agera ont.

 

[mr_si]

Bränt inne en hel by i en kyrka (de var visserligen medlemmar i en konstig kult/ kontrollerade av en häxmästare), hindrade min kompis som ville in och försöka rädda dem med orden "låt dem brinna" i en WoD mortals kampanj

Mördat en ung kvinna efterssom hon upptäckte mig och mina kompanioner under ett inbrott i en kampanj som utspelade sig i en värld som "på ytan är ungefär som vår - men..."

Haft min mänsklige far som första byte under när jag spelade Vampire med en kompis, pappan överlevde inte, sedan brände vi liket för att röja undan spåren.

Det var några exempel.

 

[Sodivra]

Jag har reflekterat lite över alla svar nu, såväl som fått lite distans till händelsen. Vissa verkade undra över det moraliska läget i spelvärlden.

Landet det utspelar sig i har alltid varit en feodal stat utan skriven lag (skriven lag är ju överhuvudtaget ovanligt i en medeltida värld). Det är i praktiken så att man samlar ett ting, alternativt så utdömer den lokala länsherren straff. Däremot är det olagligt att döda ädlingar (av gammal hävd) och olagligt att ha slavar (av kungligt påbud). Både ädlingen som dödades och slavinnan var på genomresa, så lokalbefolkningen har inget intresse i händelsen.

Vår mening var alltid att ta ut henne utan våld, helst till och med utan upptäckt. Det sket sig lite eftersom vi var tvungna att ta nyckeln av vakterna. Det första dödande slaget var inte heller meningen, men en av rollpersonerna var lite väl full under incidenten och glömde bort att vara försiktig och snäll.

Att vi singlade slant om hennes liv behöver inte ses som ont i sig; det är trots allt en vanlig rättslig process att på olika sätt låta gudarna avgöra vad som ska hända.

Rent moraliskt så var nog varken vi spelare eller våra rollpersoner riktigt okej med slutresultatet. Vi muttrade lite om att order är order och ibland är det inte så roligt. Däremot skulle det nog ha varit mer riskabelt att ta henne med oss, med tanke på att vakterna hade dödats. Tror att folk letar lite mer då

När vi planerade och utrustade oss för uppdraget så var vi inte på det klara med huruvida vi ville ta ut henne levande eller bara döda henne. Resultatet blev någonslags kommentar om att "vi får se vad som blir bäst." Naturligtvis borde vi redan då tänkt på att ta henne därifrån, och sett till att ta med förklädnad och utrustning för hennes flykt.

Slutsatsen: att vara god kräver att man bestämmer sig för att vara det och ser till att förbereda sig väl så att man så långt som möjligt kan undvika att ställas inför nöden att agera ont.

Den där feodala världen du beskriver är ju en ganska rå och jävlig plats att befinna sig på. Som soldat i en feodal värld kan man nog räkna med att man förväntas göra en hel del grymma/råa/onda handlingar.

Det andra, att saker "spårar ut" tycker jag är lite mer beklagligt och något man kan jobba för att undvika. Jag upplever att det lätt blir så för en som spelare att man kan göra sådant på slentrian om man till exempel tappar investeringen i världen som en riktig värld med riktiga människor och det blir ett problemlösaräventyr istället...

 

[Übereil]

Det är svårt att vara god i vanliga rollspel, det är svårt att vara ond i datarollspel.

Anledning som jag har upplevt den?

I vanligt rollspel tenderar man att helt enkelt stolpa upp de problem man har och titta efter den enklaste lösningen. Har man tillräckligt mycket inlevelse i rollen och världen så börjar man kanska ta hänsyn till moraliska värderingar, men saknas inlevelsen så blir lätt mord en enkel lösning på många problem. Och varför ska man göra det svårt för sig?

I datarollspel bestraffas man ofta om man gör "onda" saker. Ta Baldurs Gate som jag spelar nu, när man dödar oskyldiga eller gör andra elaka saker så sänks ens rykte, så prylar blir dyrare och folk tycker inte lika mycket om en. Alltså är inte mord längre den lättaste lösningen lika ofta.

Jag tror snarare att i datorrollspel så är allting mycket mer uppstolpat än i bordsrollspel. Det finns den goda lösningen och den onda lösningen, och det är rätt lätt att räkna ut vilken den goda lösningen är. Och om man misslyckas så är det bara att ladda om och köra igen.

I bordsrollspel så är allting dels mycket mer öppet - därmed måste man komma på en plan själv. Och till skillnad från i datorrollspel så vet man inte om planen kan fungera eller inte. Dessutom så får man bara ett försök.

Ta Björns exempel: i ett datorrollspel så hade den planen fungerat - för spelskaparna hade designat spelet för att låta den fungera. Dessutom, hade den inte fungerat så hade man laddat om och försökt igen tills man lyckades smyga sig förbi vakterna.

Übereil

 

[Rymdhamster]

Jag tror snarare att i datorrollspel så är allting mycket mer uppstolpat än i bordsrollspel. Det finns den goda lösningen och den onda lösningen, och det är rätt lätt att räkna ut vilken den goda lösningen är. Och om man misslyckas så är det bara att ladda om och köra igen.

Det är i och för sig en god poäng, i dataspel är den nda lösningen oftast väldigt ond, så att det är väldigt uppenbart. Det finns väldigt sällan de där subtila nyanserna av "ondska".

 

[Übereil]

Det är i och för sig en god poäng, i dataspel är den nda lösningen oftast väldigt ond, så att det är väldigt uppenbart. Det finns väldigt sällan de där subtila nyanserna av "ondska".

Och i de fall där man kan "fuska" lite så är det mycket lättare att stå emot för man kan lita på att man kommer lyckas bra ändå. Det blir därför en helt annan osäkerhetsfaktor i bordsrollspel som jag tror också uppmuntrar till "onda" handlingar. Det är mycket svårare att göra det goda och låta slaven löpa när man inte vet hur mycket man själv kommer tvingas lida för det senare (i datorspel får man i princip aldrig kännbara straff om man gör det goda).

Det är en småintressant paradox med datorspel, för övrigt - till skillnad från alltid annars så är det det goda som lönar sig och det onda som straffar sig (ok, så är det inte alltid annars heller - det är t ex svårt att göra karriär om man beter sig som ett svin konstant, men det finns ändå skäl till att folk gör fel (som inte är att de är idioter)).

Übereil

 

[mr_si]

Det där håller jag helt med om... i dataspel har jag typ svårt att vara ond istället för oftast känns det bara korkat

 

[Rymdhamster]

Och i de fall där man kan "fuska" lite så är det mycket lättare att stå emot för man kan lita på att man kommer lyckas bra ändå. Det blir därför en helt annan osäkerhetsfaktor i bordsrollspel som jag tror också uppmuntrar till "onda" handlingar. Det är mycket svårare att göra det goda och låta slaven löpa när man inte vet hur mycket man själv kommer tvingas lida för det senare (i datorspel får man i princip aldrig kännbara straff om man gör det goda).

Det är en småintressant paradox med datorspel, för övrigt - till skillnad från alltid annars så är det det goda som lönar sig och det onda som straffar sig (ok, så är det inte alltid annars heller - det är t ex svårt att göra karriär om man beter sig som ett svin konstant, men det finns ändå skäl till att folk gör fel (som inte är att de är idioter)).

Übereil

Du har gett mig mycket att tänka över, du vise man.