Det förskrivna materialets lov!

[Mogger]

Jag har spelat dramafokuserade sandlådor i säkert 10 år. Eller mer. Minns faktiskt inte, men jag minns det senaste förskrivna kampanjen jag var SL för; Undergångens arvtagare till Mutant. Jag ska inte snacka mer om det utan ville bara ge lite historiskt perspektiv.

Sedan några månader tillbaka spelleder jag den kommande kampanjen Sirenens klagan (till Kopparhavets hjältar) för min grupp. Jag ska inte prata om den heller (spoilers!) men det har slagit mig hur skönt jag tycker det är när någon annan gör mina förberedelser. Det är ju inte riktigt sant för jag måste ändå läsa, fundera, rita nån karta och sånt, men någon annan har satt ramarna. Någon annan har värderat farorna, utmaningarna och fiendens agenda. Jag behöver bara tolka skeenden och utfall. Det gör mitt jobb som SL mycket roligare.

I vanliga fall spellededer jag väldigt likt så som det beskrivs i Noir. Där är RP i centrum. De är verkligen inte oviktiga annars, men jag upplever att det sker något ännu mer intressant när mitt prepp, RPs handlingar och det förskrivna materialet möts. Jag har lite svårt att sätta fingret på det. Därav denna tråd.

Med förskrivet menar jag av annan person författat, men det kan handla om tabeller, text, scenarion, monstervärden etc.

 

[Fiktionslek]

För mig är det grundläggande att det blir mer spännande och intressant när spelgruppen förhåller sig till ett stoff som kommer utifrån och som någon annan lagt mycket tid på. Annars fastnar man lätt i egna och gruppens invanda gängor. Sen kan det här stoffet komma in som praktiskt-att-ha-vid-bordet-material, eller som det-här-är-bra-för-din-förberedelse-process-material, eller en blandning.

Bland det värsta jag vet är när man ska spela och så öppnar spelledaren med att säga "jag behöver inget äventyr, för jag är jättebra på att improvisera". Det är som att hamna jämte snubben med gitarren på en fest .

Hälsar

Christian

 

[Christoffer]

Helt klart! Det är ju klockrent när saker tvingar en att tänka i andra banor. Tvingar en att tolka saker och få dessa tolkningar att vara vettiga. Eller helt enkelt bara acceptera att vi har tydligen ankor i ännu ett rollspel. wtf?!

Hur stor del skulle du säga är att något är skrivet i förväg och hur stor del är det att du tvingas möte en annan persons/personers kreativa vision av något och måste som anpassa dig till det? Jag har funderat lite kring det själv, hur skulle det se ut exempelvis om jag startade igång en kampanj med säg Burning Wheel, vi peppar karaktärer och har en liten basic situation som behöver utvecklas, men istället för att utveckla den själv, lämnar jag över det till någon annan exempelvis och ser vad som kommer tillbaka. Jag inbillar mig att jag skulle hantera någon annans SLPs med betydligt mer respekt och integritet än vad jag kan göra med mina egna, som om jag inte anstränger mig kan vara lite luddiga i hörnen tills jag får nog och tvingar ner dem på papper i lite mer detalj. Men även då, det egna skrivna framför någon annans skrivna?

 

[Bifur]

Välkommen in på rälsen .

Skämt å sido, förskrivet material har så klart flera uppenbara fördelar. De viktigaste för mig när jag väljer sådana är:

• Det är ganska krävande att sätta ner foten om sådant som samhällsfaktorer, logiska sammanhang, personliga relationer, agendor eller vad som nu är viktigt i scenariot. Självklart blir SL hjälpt av att servas med detta.
• Det erbjuder SL möjligheten till att presentera byggstenar för en genomtänkt dramatisk kurva. Att välja ut dem så att de på ett trovärdigt vis leder fram till något slags final är inte heller det lättaste, särskilt inte när man samtidigt ska ta höjd för spelarnas agens.

 

[Bifur]

Men även då, det egna skrivna framför någon annans skrivna?

Nu var ju frågan till @Måns men... jag tycker inte skillnaden är så stor. Inte om jag gör det på riktigt och faktiskt sätter det på pränt i förväg.

 

[Basenanji]

Jag älskar ju "förskrivet material" och tycker att det är liksom hela poängen med rollspel: klara äventyret! Andra blir röda om kinderna bara de hör det där och skulle hellre lägga vikten vid impro, narrativt fokus, spelledarlöst, historisk korrekthet, culture gejming mm.

Men för mig är rollspel just ett särskilt roligt sätt att lösa [för mig överraskande] problem. Och då krävs det att någon annan än jag själv tänker ut problem och förbereder dem. Helst med någon listig tanke kring hur problemen bäst blir lösta, för om alla lösningar vore lika bra blir det ju faktiskt ingen utmaning.

En av nackdelarna med min syn på det här är att det kräver mycket tid och ansträngning av den som förbereder och skriver äventyret. Den som skriver äventyret måste ha tänkt mycket på:

Vilka problem är intressanta för mina spelare?
Hur kan problemen presenteras så de väcker en vilja att lösa dem?
Hur bör progressionen se ut genom äventyret?
Vilka aktiviteter kan rollpersonerna ägna sig åt för att lösa problemen?
Vilka resurser har rollpersonerna och hur kan/ska de bäst användas i äventyret?
Hur belönar jag mina spelare på ett balanserat sätt?
Hur leder jag vidare till nya problem?

Men för mig är det där stimulerande frågor som jag älskar att grubbla över!

 

[Mogger]

Det är som att hamna jämte snubben med gitarren på en fest .

Haha, det är dock lite heaven and hell där. Det värsta är ju att jag spelar trummor så om omdömet försvinner helst så sitter jag där med grytlock och tror att jag hjälper till. Men osäker på om liknelsen fortfarande håller...

 

[Mogger]

Helt klart! Det är ju klockrent när saker tvingar en att tänka i andra banor. Tvingar en att tolka saker och få dessa tolkningar att vara vettiga. Eller helt enkelt bara acceptera att vi har tydligen ankor i ännu ett rollspel. wtf?!

Ser snart ett nytt definitionskrig "nej, det är inget riktigt ankspel!"

Hur stor del skulle du säga är att något är skrivet i förväg och hur stor del är det att du tvingas möte en annan persons/personers kreativa vision av något och måste som anpassa dig till det? Jag har funderat lite kring det själv, hur skulle det se ut exempelvis om jag startade igång en kampanj med säg Burning Wheel, vi peppar karaktärer och har en liten basic situation som behöver utvecklas, men istället för att utveckla den själv, lämnar jag över det till någon annan exempelvis och ser vad som kommer tillbaka. Jag inbillar mig att jag skulle hantera någon annans SLPs med betydligt mer respekt och integritet än vad jag kan göra med mina egna, som om jag inte anstränger mig kan vara lite luddiga i hörnen tills jag får nog och tvingar ner dem på papper i lite mer detalj. Men även då, det egna skrivna framför någon annans skrivna?

Väldigt bra fråga! Jag tror att det är både och. Först när jag sitter och läser materialet och tänker "fan va najs det krokar in med att RP X är syster till kejsaren!" och sånt, men naturligtvis även rena ögonöppnare och nya angreppsvinklar. Sedan när det möter spelarna i spel och jag inte alls är beredd på hur de ser på materialet jag presenterar. En för mig given fiende försöker de alliera sig med etc. De vändningarna är obetalbara.

För jag har väldigt svårt att koppla bort den pågående kampanjen. Jag kan preppa/skriva innan kampanjen är igång men efter det så svarar jag bara på sånt som händer. Vilket kanske inte är fusk men det är ju mer att formalisera idéer än att dra något åt ett nytt håll.

Mycket tankar nu... Ska försöka samla ihop dem framöver.

 

[krank]

Jag älskar förskrivet material.

Varför? Well, det har tagit mig fyra år att skriva tre hyfsat okej äventyr till Rotsystem. Jag har oerhört svårt att konstruera äventyr jag blir nöjd med, trots att jag nu spenderat ett decennium med att aktivt söka upp tekniker och strategier för att bli bättre på det.

Det är MYCKET, mycket enklare att ta ett någorlunda fungerande äventyr som någon annan skrivit, och bygga om det tills det funkar. Det är lite därför jag spellett Tatters of the King och väldigt lite annat i flera år nu. Någon annan har kommit på en grundintrig och börjat utarbeta en struktur. Allt jag behöver göra är att bygga på det som redan finns.

Sedan är ju jag inte superintresserad av oväntade överraskningar som SL. Tvärtom njuter jag som mest när jag lyckats förutse vad spelarna skulle ta sig för och har kunnat förbereda något riktigt intressant för dem… Så just mötet mellan spelarnas handlingar och det förskrivna är inte riktigt min grej.

 

[Lemur]

Men även då, det egna skrivna framför någon annans skrivna?

Jag skriver äventyr ibland men njuter mycket mer av att spelleda andras grejer. Det blir mer intressant och utmanande på något sätt.

 

[Ymir]

Oj, nu måste jag lägga er också till listan på misstänkta ödlemän från Epsilon Eridani.

Hela poängen med att spelleda är ju för tusan bullar att få hitta på sina egna grejer! Att berätta precis de historier man vill berätta, i precis de miljöer man vill skildra, med precis de karaktärer och situationer man känt sig inspirerad att skapa. Att på det sättet få utlopp för min kreativitet, och se hur den tas emot av andra (i det här fallet spelarna), det är källan till mitt nöje som spelledare.

Till saken hör möjligen också att jag har ett ego som måhända är något större än normalt, lite som att amerikaner och kineser kör orimligt stora bilar. Varför vara jante när man kan kryssa runt bland innerstadens gränder i en asstor SUV? Det finns en måhända illa underbyggd men icke desto mindre konstant bekräftad känsla i mitt inre av att kampanjerna jag skapar själv helt enkelt är bättre än de andra hade skrivit. Jag har hittils inte sett en enda färdigskriven kampanj som varit bra nog för att jag ska ifrågasätta denna känsla, så genom åren har den bara förstärkts. (Notera att jag inte räknar enskilda äventyr, för one-shots intresserar mig egentligen inte).

 

[Rangertheman]

Med förskrivet menar jag av annan person författat, men det kan handla om tabeller, text, scenarion, monstervärden etc.

Jag stämmer gärna in i lovsången. Jag upplever att ett väl genomtänkt, förskrivet material avlastar min hjärna och gör att jag kan ägna mer tid åt gestaltningen. Visst kan det vara kul ibland att improvisera fram äventyret och kanske även settingen, men jag blir galet trött efter ett sådant pass. Och precis som @Fiktionslek är inne på är det lätt att fastna i de egna och gruppens gängor.

Jag har inget emot att det tar många timmar att preppa och att det ibland blir en smula rälsigt - tvärtom. Jag spelleder mest Symbaroum och där är även prepptimmarna underhållande eftersom Mattias Johnsson Haake skriver så bra. Äventyren som @Bifur skrivit till samma spel är också superbra! Ser verkligen fram emot att preppa och spelleda Call of Cthulhu Sverige. Eftersom författaren redan gjort en stor del av tänkandet och vanligtvis skrapat bort det mesta som varit ologiskt eller motsägelsefullt, får jag en bas att stå på och kan improvisera det som inte täcks av äventyret utan att kvadda hjärnan. I mångt och mycket går det att dra analogier utifrån det skrivna till hjälp för att hantera det oskrivna.

 

[Mogger]

Det finns en måhända illa underbyggd men icke desto mindre konstant bekräftad känsla i mitt inre av att kampanjerna jag skapar själv helt enkelt är bättre än de andra hade skrivit. Jag har hittils inte sett en enda färdigskriven kampanj som varit bra nog för att jag ska ifrågasätta denna känsla, så genom åren har den bara förstärkts.

Well, skriv och ge ut en då! På riktigt! Vad väntar du på?

 

[Ymir]

Well, skriv och ge ut en då! På riktigt! Vad väntar du på?

Du missade biten där jag försökte förklara att jag tycker färdigskrivna kampanjer som koncept är en dålig idé *^_^*

 

[Mogger]

Du missade biten där jag försökte förklara att jag tycker färdigskrivna kampanjer som koncept är en dålig idé *^_^*

Ah, ok. Om inte du skriver dem. Noterat. Då fortsätter vi andra diskutera trådens ämne då

 

[Mogger]

Äventyren som @Bifur skrivit till samma spel är också superbra!

Vilka äventyr är detta?

 

[Bifur]

Vilka äventyr är detta?

De i Äventyrspaket 4. Kom med kickstartern i vintras men "lanserat" först nu. Det ena var i kortform också Gothconscenario för Symbaroum 2019.

 

[Henke]

I min ordinarie spelgrupp spelar vi nästan aldrig improviserat. Mestadels har det varit linjära äventyr/kampanjer (t.ex. Konfluxsviten, Mask of Nyarlathotep, Grå Döden, Genlab Alfa, Doors Beyond Time, Tsarens Röst, Upsala Sviten, Emissarien som försvann, Mos Mosel) och ibland mer öppna scenarion med förbestämda ramar (t.ex. Fiasco, Sweet Agatha och till viss del Döds Ände till Svavelvinter).

 

[Genesis]

Det var länge sedan jag spelledde något färdigt scenario skrivet av någon annan, och då var det nog med färdiga rollpersoner. Ett färdigskrivet scenario där man kan stoppa in sina rollpersoner var ännu längre sedan. Femton år, kanske. Kanske borde jag prova det igen? Men jag tror nog att de är fundamentalt inkompatibla med min föredragna spelstil. Jag har inget minne av att ha spelat eller spellett något färdigskrivet som kommit i närheten av att vara lika bra som det jag och gruppen improviserar fram i stunden. Inte för att vår improvisationsförmåga är bättre än författarens idéer, utan för att när vi improviserar så gör vi det utifrån det som är relevant just nu, med tanke på vad som hänt och vilka rollpersonerna är. Det kan äventyrsförfattaren omöjligt matcha.

Men, som sagt, det är med min föredragna spelstil. Vill man klara uppdraget, lösa mysterier eller leva sig in i en detaljerad och realistisk värld så är ju improvisation kasst. Men vill man ha en maffig och rörande berättelse, med snygga vändningar, dramaturgisk elegans och hjärtskärande drama, då tror jag att man börjar i en jäkla uppförsbacke om man ska skriva ihop det i förväg. Jag säger inte att det inte går, men jag skulle aldrig klara av det. Men runt spelbordet klarar jag och mina medspelare av det på löpande band.

Jag skulle kunna tänka mig att prova att spelleda förberett igen, någon gång. Det vore intressant att göra det med allt jag vet och kan nu. Jag är en mycket skickligare rollspelare än jag var när jag senast försökte mig på något sådant. Men mängden arbete det innebär att förbereda något sådant gör nog att det inte kommer att bli av. Att spela i ett färdigskrivet scenario har jag gjort ett par gånger det senaste decenniet, och med undantag för den typen som har färdiga rollpersoner (typ Den yttersta domen) så har det varit som bäst mediokert och som sämst svåruthärdligt.

EDIT: Dessutom känns det som att ett färdigskrivet scenario är lite som att betala någon annan för att ha kul i mitt ställe. Hitta på saker är ju det jag tycker är kul med rollspel!

 

[Bifur]

Vill man klara uppdraget, lösa mysterier eller leva sig in i en detaljerad och realistisk värld så är ju improvisation kasst. Men vill man ha en maffig och rörande berättelse, med snygga vändningar, dramaturgisk elegans och hjärtskärande drama, då tror jag att man börjar i en jäkla uppförsbacke om man ska skriva ihop det i förväg

För egen del skulle jag aldrig vilja göra bara det ena eller det andra.

Sedan skulle det också gå att säga att improviserat rollspel (story now eller vad man vill kalla det) också kräver träning och investering, precis som förskrivet, bara på andra områden. Det blir i min erfarenhet nödvändigtvis inte enklare att spela så bara för att man bestämmer sig.