Jag är så jäkla pepp, hörni! På rollspel, i allmänhet. Och anledningen till att jag är så pepp är att jag känner nu, mer än någonsin, hur otroligt lite av möjliga rollspel som faktiskt finns. Jag har spelat rollspel i över 25 år, och aldrig tidigare har jag kännt mig så spänd på allt nytt som kan skrivas.
Det här är till stor del en effekt av min personliga utveckling, snarare än rollspelens utveckling i allmänhet, även om det senare såklart spelar in. Jag spenderade första halvan av min rollspelskarriär med att spela "vanligt jävla rollspel" med spelledare, stridssystem, färdig spelvärld, förberedda äventyr och en rollperson per spelare. Där kände jag att jag visste vad rollspel var och hur det fungerar. Sedan kom jag i kontakt med The Forge, med andra sätt att se på spelet, och med spelledarlösa spel, och spel som kodar in sitt tema i konfliktsystemet. Det gav mig en ny modell att bygga spel från. Min syn på rollspel expanderade, även om det fortfarande till stor del var "vanligt jävla rollspel".
På senare år känner jag att min syn på vad rollspel är och kan vara har expanderat igen, och mångdubblats den här gången. Jag har spelat spel som Prosopopée som har regler för hur man pratar. Jag har spelat spel som Lovecraftesque med ensam rollperson. Jag har spelat spelledarlös friform och upptäckt otaliga tekniker som helt ändrar spelformen, där man turas om runt bordet att berätta, där någon spelar rollpersonens inre tankar, där man spelar upp två parallella scener samtidigt, eller spelar om samma scen flera gånger. Jag har spelat över nätet och använt verktyg som textchatten och kameran för att ändra hur saker spelats upp. Jag har sett en rollperson bryta fjärde väggen och samtala med spelarna. Jag har sett folk behöva bryta spelet och fråga "Vänta, vem är egentligen min rollperson?".
Och spelen som jag skriver på själv känner jag gör saker som aldrig gjorts förut. Se och göra i Aliatra använder den fysiska boken som en del av världsbygget, där varje bok över tid blir ett eget, unikt Aliatra, olikt andra böcker. Anatman/Samsara/Brahman bygger ihop en kampanj där varje berättelse är fristående, och där spelvärlden byts ut, men tematik återkommer och vävs ihop. Plommonkrönikan är ett sätt att lära sig om och spela ut vår egen världs historia på ett sätt jag inte sätt förut.
Jag vet inte om det finns jättemycket diskussion här, egentligen. Kanske är detta mest en personlig reflektion som är svår att relatera till eller diskutera kring. Kanske finns redan sedan länge alla de här grejerna som är nya för mig (ofta är det ju så). Eller finns det fler som känner såhär? Att vi bara skrapat på ytan av vad rollspelen kan göra, och att det finns otroliga nya saker att uppleva i rollspel som inte bara jag eller du inte upplevt förut, utan som ingen upplevt förut? Ibland läser jag postare som saknar tiden när de var nya till rollspel, eftersom allt var nytt och spännande. Jag känner tvärtom. När jag var ny på rollspel lärde jag mig fort vad rollspel är, och sedan var det bara variationer på detta. Men nu, nu känner jag att det finns massor av outforskad terräng som jag är jättespänd på att undersöka. Rollspelens bästa tid är fortfarande framför oss!
(Som en sidonotering: Jag vill inte klanka ned på "vanligt jävla rollspel". Det är inte min grej, men det finns massor av folk som gillar det (nästan alla rollspelare, faktiskt). Och det är fullt möjligt att det även inom ramen för VJR finns en massa spännande ouptäckt poential.)
Det här är till stor del en effekt av min personliga utveckling, snarare än rollspelens utveckling i allmänhet, även om det senare såklart spelar in. Jag spenderade första halvan av min rollspelskarriär med att spela "vanligt jävla rollspel" med spelledare, stridssystem, färdig spelvärld, förberedda äventyr och en rollperson per spelare. Där kände jag att jag visste vad rollspel var och hur det fungerar. Sedan kom jag i kontakt med The Forge, med andra sätt att se på spelet, och med spelledarlösa spel, och spel som kodar in sitt tema i konfliktsystemet. Det gav mig en ny modell att bygga spel från. Min syn på rollspel expanderade, även om det fortfarande till stor del var "vanligt jävla rollspel".
På senare år känner jag att min syn på vad rollspel är och kan vara har expanderat igen, och mångdubblats den här gången. Jag har spelat spel som Prosopopée som har regler för hur man pratar. Jag har spelat spel som Lovecraftesque med ensam rollperson. Jag har spelat spelledarlös friform och upptäckt otaliga tekniker som helt ändrar spelformen, där man turas om runt bordet att berätta, där någon spelar rollpersonens inre tankar, där man spelar upp två parallella scener samtidigt, eller spelar om samma scen flera gånger. Jag har spelat över nätet och använt verktyg som textchatten och kameran för att ändra hur saker spelats upp. Jag har sett en rollperson bryta fjärde väggen och samtala med spelarna. Jag har sett folk behöva bryta spelet och fråga "Vänta, vem är egentligen min rollperson?".
Och spelen som jag skriver på själv känner jag gör saker som aldrig gjorts förut. Se och göra i Aliatra använder den fysiska boken som en del av världsbygget, där varje bok över tid blir ett eget, unikt Aliatra, olikt andra böcker. Anatman/Samsara/Brahman bygger ihop en kampanj där varje berättelse är fristående, och där spelvärlden byts ut, men tematik återkommer och vävs ihop. Plommonkrönikan är ett sätt att lära sig om och spela ut vår egen världs historia på ett sätt jag inte sätt förut.
Jag vet inte om det finns jättemycket diskussion här, egentligen. Kanske är detta mest en personlig reflektion som är svår att relatera till eller diskutera kring. Kanske finns redan sedan länge alla de här grejerna som är nya för mig (ofta är det ju så). Eller finns det fler som känner såhär? Att vi bara skrapat på ytan av vad rollspelen kan göra, och att det finns otroliga nya saker att uppleva i rollspel som inte bara jag eller du inte upplevt förut, utan som ingen upplevt förut? Ibland läser jag postare som saknar tiden när de var nya till rollspel, eftersom allt var nytt och spännande. Jag känner tvärtom. När jag var ny på rollspel lärde jag mig fort vad rollspel är, och sedan var det bara variationer på detta. Men nu, nu känner jag att det finns massor av outforskad terräng som jag är jättespänd på att undersöka. Rollspelens bästa tid är fortfarande framför oss!
(Som en sidonotering: Jag vill inte klanka ned på "vanligt jävla rollspel". Det är inte min grej, men det finns massor av folk som gillar det (nästan alla rollspelare, faktiskt). Och det är fullt möjligt att det även inom ramen för VJR finns en massa spännande ouptäckt poential.)
Last edited:
