Det här är en för briljant smart tråd för att jag bara ska kunna slurfa förbi den utan att svara.
Och jag behövde grunna ett tag också, för jag behövde reflektera över vad jag spelar och varför. Och attt det för mig inte är samma sak vad som är bäst för mig att spela och vad som är bäst för mig att spelleda. Så här är det för mig.
Som spelledare så älskar jag att gå med flödet, improvisera och ha mycket levande spelledarpersoner. Det gör att jag kör systemlight eller friform, fast aldrig helt utan slump, för den triggar min fantasi. Det formella regelmässiga spelarinflytandet passar inte mig, men jag ser min styrka i att lyssna på vad som roar spelarna och ge dem det. Det här kan ha med min bakgrund i teater och mitt gamla improintresse, men jag har reflekterat över hur dessa egenskaper har utvecklats hos mig av mitt rollspel och hur de hjälper mig i mitt yrkesliv (i roller skiftande från säljare, till coach och föreläsare). Miljön är ofta nysstid, den var nutid, men jag tycker att historien är enklare att hantera utan internet och mobiltelefoner
Som spelare i kampanjer så gräver jag gärna ned mig i karaktärena och deras utveckling. Har gärna stort utrymme för att låta det blomma ut och gärna lite rörelsefrihet i det. System är inget måste, men finns de så vill jag använda det, så tunga system är olämpliga då jag reglenördar ner mig och har svårt att inte opta. Jag vill få ha både mycket inlevelse och utlevelse, det första för att jag vill att det här ska vara en flykt från vardagen och det andra för att det är vad jag alltid har.
Så det summerar i att jag helst skulle spela mer av det jag själv skriver, spelledarlös friform (typ Tangonätter på GothCon ifjol och Voodoonätter i år). Historier med mycket in och utlevelse, lite påverkan och korta fixar. Inget för långa spelsessioner eller kampanjer, men det har jag å andra sidan inte tid med. Jag saknar de långa kampanjerna, men så länge jag får en liten fix av det så klarar jag mig, därför kämpar jag för att hålla vår Pendragonkampanj i liv, trots att de flesta av oss är mitt i småbarnsåren.
Summa summarum till sist var tack och lov att jag i huvudsak spelar rätt saker...
-Gunnar (som inte fattar att jag och Arvid inte lyckades fortsätta spela ihop efter PTA)
Och jag behövde grunna ett tag också, för jag behövde reflektera över vad jag spelar och varför. Och attt det för mig inte är samma sak vad som är bäst för mig att spela och vad som är bäst för mig att spelleda. Så här är det för mig.
Som spelledare så älskar jag att gå med flödet, improvisera och ha mycket levande spelledarpersoner. Det gör att jag kör systemlight eller friform, fast aldrig helt utan slump, för den triggar min fantasi. Det formella regelmässiga spelarinflytandet passar inte mig, men jag ser min styrka i att lyssna på vad som roar spelarna och ge dem det. Det här kan ha med min bakgrund i teater och mitt gamla improintresse, men jag har reflekterat över hur dessa egenskaper har utvecklats hos mig av mitt rollspel och hur de hjälper mig i mitt yrkesliv (i roller skiftande från säljare, till coach och föreläsare). Miljön är ofta nysstid, den var nutid, men jag tycker att historien är enklare att hantera utan internet och mobiltelefoner
Som spelare i kampanjer så gräver jag gärna ned mig i karaktärena och deras utveckling. Har gärna stort utrymme för att låta det blomma ut och gärna lite rörelsefrihet i det. System är inget måste, men finns de så vill jag använda det, så tunga system är olämpliga då jag reglenördar ner mig och har svårt att inte opta. Jag vill få ha både mycket inlevelse och utlevelse, det första för att jag vill att det här ska vara en flykt från vardagen och det andra för att det är vad jag alltid har.
Så det summerar i att jag helst skulle spela mer av det jag själv skriver, spelledarlös friform (typ Tangonätter på GothCon ifjol och Voodoonätter i år). Historier med mycket in och utlevelse, lite påverkan och korta fixar. Inget för långa spelsessioner eller kampanjer, men det har jag å andra sidan inte tid med. Jag saknar de långa kampanjerna, men så länge jag får en liten fix av det så klarar jag mig, därför kämpar jag för att hålla vår Pendragonkampanj i liv, trots att de flesta av oss är mitt i småbarnsåren.
Summa summarum till sist var tack och lov att jag i huvudsak spelar rätt saker...
-Gunnar (som inte fattar att jag och Arvid inte lyckades fortsätta spela ihop efter PTA)