God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,681
Ni har säkert sett sådana här trådar förr på andra forum. Trådskaparen, här jag, läser igenom en rollspelsbok och reflekterar över vad jag finner i den i en form av långforms recension medan andra kommenterar både innehållet i boken och vad jag svamlar om. Så, i andan av att ge någonting som jag har format mig en genuint negativ åsikt om en andra chans... Det här är tråden där jag läser EON 2ed!
Och här tänker jag läsa motherfucking EON! Det här kommer bli en tråd där jag djup dyker i de mörkaste delarna av det svenska rollspelspsyket och sedan försöker klättra ut med något liknande insikt att dela med er. Jag kan inte avgöra vilken metafor jag bör använda. Är det mer som att gå in i mentalsjukhuset i Silence of the lambs eller som att vara Dante som vandrar genom helvetet? Men nog med 100% rättvisa jämförelser...
(Inte exakt samma bok jag har men samma bild)
Så framsidan av boken har en Star Wars "inspirerad" bild av en kille på någon sorts rid ödla i ett snölandskap. Det här är inte en dålig bild och om spelet visar sig handla om att vara någon sorts fantasy mongol som har high fantasy magiska äventyr med sin rid ödla då kommer jag bli mycket glad (spoilers, det är inte vad spelet handlar om).
Första sidan av boken har en superstämningsfull bild av ingången till en dungeon i en förbannad skog. Den här bilden är riktigt, riktigt bra! Sättet som saker är vridna på antyder illsinta ansikten lite överallt i bilden. Den här bilden är så bra att ni inte ens får ett skämt.
Efter detta kommer ett förord som på många sätt är exakt vad du väntar dig från ett förord till andra upplagan av ett rollspel från 90-talet. Det är vidrigt 90-tal helt enkelt. Och utgivet på tidigt 2000-tal. Och en hel del av orden här är fällor som låter bra men som döljer gropar fyllda med spjut. "utveckling till att verkligen bli det totala rollspelskonceptet, med information om det mesta man kan önska sig av ett fantasyrollspel" är illa men det är "Som tidigare har vi låtit våra honnörsord "realism" och "spelbarhet" fått styra" som får mig att gå och hämta en drink.
Det finns en sida där de listar alla som var skyldi.... Jag menar ansvari... Jag menar delaktiga i skapandet av det här rollspelet. Och de gör den där grejen White Wolf brukade göra där de lägger in hela meningar mellan folks namn som om det var smeknamn fast de både är alldeles för långa för att vara smeknamn och saker som ingen någonsin skulle bli kallade. Fast ni vet hur White Wolf gjorde det här med typ 5 personer per bok? Här är det en hel sida full med namn. 96 stycken. Också, det finns 96 personer inblandade i den här boken. Om ni tycker att det här låter som väldigt många kockar och något som kommer hemsöka boken längre fram så har ni helt rätt.
Efter detta kommer vad boken snällt nog berättar för oss är "En berättelse" på fyra sidor. Nu är det så här att ja, det här är en historia om hur äventyrar gruppen samlas på en taverna och ja den innehåller en grupp mary sue kliché karaktärer som det är direkt smärtsamt att läsa om och ja, den ytligaste och klumpigaste dvärgarna hatar alverna och vice versa introduktionen jag någonsin sett... Men den här berättelsen innehåller också den bästa grejen i boken Maxander den Magnifike. Maxander är en självgod, sarkastisk, självisk och småsint magiker som får skit för sitt namn i den här berättelsen. Han är det bästa i boken. Han är genuint sympatisk i sin misantropi, kanske delvis för att alla runt honom är en hög självgoda fantasy stereotyper, men också för att han bara är en skön lirare. Det är nästan som om en annan författare skrev honom. Men jag tror ärligt talat att författaren menade att göra Max osympatisk och bara misslyckades kapitalt. Vilket bara göra det hela bättre.
Inte Europat där det här spelet äger rum. Vem kallar sin fantasy värld för något med ordet "Mundan" i namnet?
Vi är nu framme vid innehållsförteckningen och nästa gång kommer vi påbörja kapitel 1, introduktion. Det kapitlet kommer inte bli helt galet, och vi når inte peak EON förrän magi kapitlet som... Nej, inga spoilers. Men tro mig, det kommer bli något särskilt. Men hoppas ni är med nästa gång, när EONs första kapitel berättar för oss vad ett rollspel är.
Och här tänker jag läsa motherfucking EON! Det här kommer bli en tråd där jag djup dyker i de mörkaste delarna av det svenska rollspelspsyket och sedan försöker klättra ut med något liknande insikt att dela med er. Jag kan inte avgöra vilken metafor jag bör använda. Är det mer som att gå in i mentalsjukhuset i Silence of the lambs eller som att vara Dante som vandrar genom helvetet? Men nog med 100% rättvisa jämförelser...
(Inte exakt samma bok jag har men samma bild)
Så framsidan av boken har en Star Wars "inspirerad" bild av en kille på någon sorts rid ödla i ett snölandskap. Det här är inte en dålig bild och om spelet visar sig handla om att vara någon sorts fantasy mongol som har high fantasy magiska äventyr med sin rid ödla då kommer jag bli mycket glad (spoilers, det är inte vad spelet handlar om).
Första sidan av boken har en superstämningsfull bild av ingången till en dungeon i en förbannad skog. Den här bilden är riktigt, riktigt bra! Sättet som saker är vridna på antyder illsinta ansikten lite överallt i bilden. Den här bilden är så bra att ni inte ens får ett skämt.
Efter detta kommer ett förord som på många sätt är exakt vad du väntar dig från ett förord till andra upplagan av ett rollspel från 90-talet. Det är vidrigt 90-tal helt enkelt. Och utgivet på tidigt 2000-tal. Och en hel del av orden här är fällor som låter bra men som döljer gropar fyllda med spjut. "utveckling till att verkligen bli det totala rollspelskonceptet, med information om det mesta man kan önska sig av ett fantasyrollspel" är illa men det är "Som tidigare har vi låtit våra honnörsord "realism" och "spelbarhet" fått styra" som får mig att gå och hämta en drink.
Det finns en sida där de listar alla som var skyldi.... Jag menar ansvari... Jag menar delaktiga i skapandet av det här rollspelet. Och de gör den där grejen White Wolf brukade göra där de lägger in hela meningar mellan folks namn som om det var smeknamn fast de både är alldeles för långa för att vara smeknamn och saker som ingen någonsin skulle bli kallade. Fast ni vet hur White Wolf gjorde det här med typ 5 personer per bok? Här är det en hel sida full med namn. 96 stycken. Också, det finns 96 personer inblandade i den här boken. Om ni tycker att det här låter som väldigt många kockar och något som kommer hemsöka boken längre fram så har ni helt rätt.
Efter detta kommer vad boken snällt nog berättar för oss är "En berättelse" på fyra sidor. Nu är det så här att ja, det här är en historia om hur äventyrar gruppen samlas på en taverna och ja den innehåller en grupp mary sue kliché karaktärer som det är direkt smärtsamt att läsa om och ja, den ytligaste och klumpigaste dvärgarna hatar alverna och vice versa introduktionen jag någonsin sett... Men den här berättelsen innehåller också den bästa grejen i boken Maxander den Magnifike. Maxander är en självgod, sarkastisk, självisk och småsint magiker som får skit för sitt namn i den här berättelsen. Han är det bästa i boken. Han är genuint sympatisk i sin misantropi, kanske delvis för att alla runt honom är en hög självgoda fantasy stereotyper, men också för att han bara är en skön lirare. Det är nästan som om en annan författare skrev honom. Men jag tror ärligt talat att författaren menade att göra Max osympatisk och bara misslyckades kapitalt. Vilket bara göra det hela bättre.
Inte Europat där det här spelet äger rum. Vem kallar sin fantasy värld för något med ordet "Mundan" i namnet?
Vi är nu framme vid innehållsförteckningen och nästa gång kommer vi påbörja kapitel 1, introduktion. Det kapitlet kommer inte bli helt galet, och vi når inte peak EON förrän magi kapitlet som... Nej, inga spoilers. Men tro mig, det kommer bli något särskilt. Men hoppas ni är med nästa gång, när EONs första kapitel berättar för oss vad ett rollspel är.
Det gör ont i min själ att läsa om henne. Jag blir bara ledsen av det.
