Nekromanti Det här härliga avslappnade ologiska, hittar jag det bara med dem jag känner?

[RasmusL]

Tänkte egentligen en post i lådan men skit samma, lets make a thread out of it!

Satt precis och downade lite finöl med en lirare från förrförra rollspelsgänget, från tiden då vi spelade CoC, DoD 4.0 och dylikt. De lirar fortfarande vidare och jag får sjuka nostalgitrippar när vi pratar om osannolika rolls i möten med Hastur, kirurger som utan anledning är närmast mästerliga i sitt svingande av bredsvärd och obalanserade encounters med orm-armade magiker.

Det är ologiskt, det är internt i sin humor, det behöver inte något rättfärdigande och jag undrar om det är något som bara sker med människor man verkligen känner eller om man hittar den här riktigt härliga "let it pass"-logiken i andra sammanhang? Vad är era erfarenheter?

 

[God45]

Man kan hitta det med en spelgrupp som sätts ihop slumpvis och som sedan spelar ihop länge. Men det går nog bara med folk man känner. Sedan spelar det nog ingen roll om man känner dem genom rollspel eller annat.

 

[Recca]

Tyvärr funkar det nog bara med de man känt länge, jag ogillar t.ex. inspectres av precis den här anledningen. Å andra sidan så är Drakar och bananer lite mer roligt, men fan, inte så jätte det heller. Det är liksom ingen utmaning när ALLT fungerar.

Spoiler: kommentarer

Tärningsslag är aldrig en utmaning. De tjänar endast som spänningsmoment. Se bild.

Utmaningen i InSpectres och Drakar och bananer är att beskriva; en kreativ utmaning.

Näe Rickard. När ALLA beskrivningar ALLTID fungerar så är det ingen utmaning att spela spel som bygger på beskrivningar. Det blir liksom som att jag kan ha en gaffel och en höna och hur jag än använder dem i min beskrivning så får jag godkänt, hur roligt är det? Är det på något sätt öht svårt att komma på? Nae, inte särskilt. Eftersom ALLT gills. Spelade ett kortspel på Dancon som byggde på den här principen förresten, det var halvroligt, hette något i stil med chocoalte and cats. I alla fall, för mig pajjar det när det går från seriöst till flamsigt på grund av att jag som deltagare inte delar vad som är en okay beskrivning med dig som deltagare. Du kanske tycker att det går att rida på hönan och hugga ner troll med gaffeln medan jag bara känner att där gick nog min gräns liksom, och jag vill inte godkänna det där men hälften skrattar så de håller på o rasa i backen medan jag mest bara vill dö. Så skulle jag beskriva hur jag trär hönan på gaffeln och matar trollen med den vilket ju känns nånstans mer rimligt enligt mig, men det är en enkel lösning så medan den förvisso godkännes av mina något svala medspelare så genererar den inga galna flams-skratt, vilket den inte ska eftersom jag inte hittade på en immersions-pajande förklaring. Har svårt för såna spel.

Det håller jag med om åtminstone gällande Cat and Chocolate. Eftersom man blir godkänd vid en "draw", alltså om man får en röst för och en emot, så blev nästan alla förslag godkända såvida de inte var störtlöjliga. Det finns såklart fortfarande någon typ av faktiskt ganska underhållande utmaning i det hela, men det var en ganska liten sådan som blev gammal väldigt snabbt.

Recca: så går det i sådana spel när man lägger ribban lågt. Om du tycker det är roligt eller inte är dock en annan sak. Själv så tycker jag att sådana spel är i sin linda och behövs utforskas mer för att få de att funka vettigt, så jag kan ha förståelse för din kritik om att beskrivande utmaningar är för enkla.

Personligen känner jag att de rena humorspelen är lätta att spela med vem som helst men de mer mossiga och nostalgipräglade liren är svårare.

 

[RasmusL]

It's the CA mismatch!

 

[Ram]

Vad är era erfarenheter?

Jag upplever att det uppstår i de fall man har en passande personkemi och där man delar erfarenheter. När jag pratar NHL-hockey med andra folk som gillar det så klickar det väldigt ofta till exempel. Sedan är det såklart ganska naturligt att det klickar med dem som man spelat med innan. Jag menar, man har ju trots allt valt att spela vidare med dem under en ansenlig tid så man klickar oftast på någon nivå i alla fall.

 

[Reddokk Fheg]

När man spelat med några personeer ett tag så man känner dem så blir det ju mer avslappnat och som Ram påpekade så är det ju då personer som man funfgerar med eftersom man fortsatt spela tillsammans. man börjar få lite interna skämt. man vet de andras styrkor och svagheter och man kan oftast ha roligt på ett mer avslappnat sätt.
Man behöver into ora sig att man ska göra någon upprörd eftersom man känner dem och börjar veta vad folk tycker är ok och inte. Folk vågar säga vad de tycker och så vidare.

Detta har du oftast inte på samma sätt i en grupp där man inte känner varandra. Båda situationerna har väl för och nackdelar och ger i slutändan att spelstilen blir lite annorlunda beroende beroende på om man känner de andra eller inte

Så är det då för mig. men inte helt omöjligt andra upplever det på ett annat sätt

 

[Johan K]

Mina erfarenheter är att dessa ögonblick inträffar mer & ofta med de man lirat med länge. Det sker ofta med min grupp jag har nu & jag blir fortfarande nostalgisk med de minnen jag har ifrån 90-talet med den grupp man hade i 15 år+

Sen att det kan bli komiska, roliga situationer & riktigt bra rollspelslir när man varit på konvent händer juh. Har vissa RIKTIGT bra minnen ifrån vissa scenarion ifrån HalmiCon & GothCon