Nekromanti Det här med att visualisera

[Genesis]

Idag har jag lärt mig att jag har en visualiseringsförmåga under genomsnittet. Jag tror inte att jag rakt av har afantasi (artikeln i länken är på engelska), men det är nog inte långt därifrån. Tror jag. Det är lite svårt att riktigt veta, för det är väldigt svårt att beskriva och tala om subjektiva upplevelser. Men jag tycker att detta förklarar en hel del, som att jag har svårt att minnas upplevelser men lätt att minnas fakta. Och att jag aldrig har förstått hur det här med "immersion" är tänkt att fungera.

Så för att få lite mer klarhet och för att det är ett ämne som ändå är ganska relevant för rollspel och rollspelare: hur funkar det för er när ni spelar rollspel? Får ni liksom upp bilder i skallen? Hur skulle ni beskriva dessa bilder i jämförelse med hur ni ser när ni … öh, ser? Är det en viktig del av vad rollspel är för er? Att föreställa sig scener i huvudet? Och borde ni inte typ blunda när ni spelar isåfall? Är detta något som händer när ni läser böcker också?

Personligen kan jag nog få någon typ av bild i huvudet om jag blundar och föreställer mig någonting, men det är något som sker med ansträngning, aldrig spontant, och jag måste medvetet fokusera på en detalj för att kunna föreställa mig den. Och jag har nog aldrig gjort det när jag spelar rollspel (eller när jag läst en bok). Men jag vet inte om "bild" är det rätta ordet. Liksom, det är ju svart när man stänger ögonen, eller?

Jag är fortfarande osäker på var jag ligger på visualiseringsskalan, men det känns fortfarande som att alla andra har någon sorts superkraft där de kan ha en VR-studio i skallen och ingen har berättat detta för mig. Eller har jag missuppfattat detta? Kan någon klargöra för mig hur detta funkar?

Det finns ett litet (och rätt kasst) test i den här artikeln (också på engelska, är jag rädd): https://www.bbc.com/news/health-34039054 Gör gärna testet och säg vad ni fick! Mitt resultat var att runt 9% av befolkningen ligger i samma område, men jag tyckte att det var svårt att göra testet, och det känns som att man bara sätter samma svar på alla frågor, typ.

 

[ceruleanfive]

Hmm, intressant frågeställning!

Har själv reflekterat att jag har hyfsat kass visualiseringsförmåga, men samtidigt upplever jag att immersion är det viktigaste för mig när jag spelar rollspel. Jag fick 30/40 på testet, men jag håller med – det lämnar mycket att önska i sin utformning.

Personligen skulle jag nog vilja likna visualiseringen med att föra en konversation med sig själv, eller att nynna på en låt i huvudet. Man hör ju inte rösten eller låten, men man kan ändå identifiera en uppsjö detaljer i det. Det är hyfsat tydligt när man fokuserar på det, men det är fortfarande en enorm skillnad jämfört med att uppleva något i verkligheten.

Jag kan uppleva att det hjälper att blunda. Ofta räcker det dock med att stirra fokuslöst i fjärran, för mig.

Det är som sagt en spännande fråga – jag är nyfiken på hur andra har det!

 

[Caligo]

Intressant! Jg har en väl utvecklad visualiseringsförmåga. Har säkert att göra med att jag tidigt ritade och målade mycket. Sedan började jag med rollspel vid 10 års ålder och sedan jobbat med bilder och grafisk form hela livet.
Jag lever mig lätt in i och kan visualisera när jag rollspelar. När jag spelleder och är oftast bra på att just beskriva miljöer. Kanske sämre på att beskriva känslor och handling???

 

[Genesis]

Personligen skulle jag nog vilja likna visualiseringen med att föra en konversation med sig själv, eller att nynna på en låt i huvudet. Man hör ju inte rösten eller låten, men man kan ändå identifiera en uppsjö detaljer i det. Det är hyfsat tydligt när man fokuserar på det, men det är fortfarande en enorm skillnad jämfört med att uppleva något i verkligheten.

Mm, jag kan höra en låt i huvudet. Tror att jag har bättre förmåga att föreställa mig saker när det gäller ljud än bild. I en artikel av en kille med afantasi sade han att han inte kunde höra en låt i huvudet eller föreställa sig hur en text skulle låta om Morgan Freeman läste den. Det kan jag göra hyfsat, tycker jag. Men att föreställa mig att jag befinner mig på en strand är väldigt svårt. Jag kan föreställa mig vågbruset och ljudet från fåglarna, men bara få en vag bild av lite gul sand och något blått.

 

[Genesis]

Intressant! Jg har en väl utvecklad visualiseringsförmåga. Har säkert att göra med att jag tidigt ritade och målade mycket. Sedan började jag med rollspel vid 10 års ålder och sedan jobbat med bilder och grafisk form hela livet.

Jag ritade och målade väldigt mycket när jag var liten. Var alltid killen som "var bra på att teckna" och funderade på att gå estetisk linje på gymnasiet (min mamma övertalade mig att låta bli). Jag läste till "designingenjör" på högskolan och har mer eller mindre slumpmässigt hamnat på ingenjörsbanan. Trodde alltid att jag skulle bli någon som sysslade med design eller konst. Men vem vet, kanske hade jag varit helt afantasisk om jag inte sysslat med detta?

 

[krank]

Hm.

Såhär nånting funkar det för mig: Jag har oftare bilder i huvudet än jag inte har det. Oavsett om jag blundar eller inte. Inte sällan upplever jag bilderna i huvudet som väldigt mycket mer intressanta än det jag faktiskt får in genom ögonen; ibland känns det rentav som att verkligheten mest är i vägen. Det är nog delvis därför jag alltid fascinerats av scifi och liknande som behandlar olika "verklighetslager" även om jag inte direkt tror att verkligheten funkar så på riktigt.

När jag läser böcker så blir det här ännu starkare. När jag läser är det bara i undantagsfall som jag överhuvudtaget är aktivt medvetet medveten om världen omkring mig. Mina "inre bilder" ligger i huvudfokus och bara något slags miniminivå av sensorisk input från kroppen kommer igenom. Jag kan ryckas ut ur det om omgivningen blir för obekväm eller om någon input ges tillräckligt hög prioritet av... jag vet inte, något slags undermedvetet eller så? Jag kan till exempel gå och läsa samtidigt, och upplever det då som att jag mest... läser, och sen är jag framme. Helt utan att ha varit medveten om något som hände "utanför mitt huvud" på vägen mellan A och B. Jag har sedan unga år ett ganska väl utvecklat "undermedvetet radarsinne" - jag brukar beskriva det som att någon halvmedveten process i mitt huvud reducerar omgivningen till enklast möjliga former och låter mig undvika hinder, inte bli påkörd av bilar, etc. Jag uppfattar verkligen inte ansikten, färg på bilar eller liknande. Bara något slags abstrakt "bil, inte gå där" eller "människa, vik åt vänster".

Ibland behöver jag inte ens läsa; det räcker att jag har ett tillräckligt intressant och klurigt problem att klura på. Då ser jag det istället, med samma resultat i övrigt.

Jag fick 30/40 på testet, men upplever att det mycket hade att göra med att det var så tråkiga bilder jag förväntades visualisera - inget att liksom greppa tag i.

För mig är det aldrig svart när jag stänger ögonen. Jag har förstått att andra ser faktisk svarthet ibland, som i ett mörkt rum eller när man blundar ordentligt eller så. Det var dock först ganska nyligen jag insåg att alla andras synfält inte konstant är uppfyllt av färggrant brus. "Visuellt brus" kallas tydligen det jag har och, vad jag kan minnas, alltid haft. Jag har aldrig upplevt "riktigt svart", tror jag.


Det är dock intressant att du skriver om att minnas upplevelser. Jag minns i princip ingenting jag varit med om. Inte visuellt i varje fall. Som du beskriver minns jag fakta - i mitt fall ofta hur saker hänger ihop, strukturer, idéer. Men jag har förstått att det t.ex. finns folk som minns sin barndom. Eller sin ungdom. Eller, you know, saker som hände för mer än en vecka sedan. Och liksom riktigt minns dem. För mig sker det bara i extrema undantag, supersmå glimtar. Större delen av mitt liv är bara tomrum, vaga aningar, enstaka fragment. Det är anledningen till att jag brukar föredrar presenter som är saker snarare än upplevelser - det är rätt värdelöst med upplevelsepresenter när man inte minns upplevelserna i efterhand. Att minnas ATT man gjort en grej och vilka man gjorde det med är ju rätt blodlöst, kan man väl säga, när man knappt har några visuella minnen, hörselminnen, luktminnen eller något annat sinnligt...

För mig har nog det här i allmänhet hört ihop med att mina inre bilder generellt haft högre prioritet för mig än mina yttre. Idéerna och problemen jag vrider och vänder på är ofta mycket mer givande för mig än solnedgången eller träden eller främlingarna omkring mig. Men jag tror inte att det bara är det.


Så... Givetvis blir det här en grej för mig i rollspel också. Immersion, inlevelse i rollpersonen, i situationen. Jag gillar när mina inre bilder domineras av vår gemensamma låtsasvärld, när jag helt kan glömma att vi är ett gäng nördar i en soffa. Jag ser visserligen fortfarande mina medspelare men det som händer i mitt huvud är viktigare, mer intressant. Och som när jag läser böcker kan saker såklart slita ur mig ur upplevelsen. Som tärningsslag; sånt kräver direkt och aktivt deltagande av mina högre kognitiva funktioner - som därmed inte kan hålla på och fokusera på de inre bilderna i fiktionen.


Med åren har jag fått svårare att koncentrera mig. Kanske är jag internetskadad, kanske är det en stresskada. Jag har svårare för att sjunka in i fiktion, i böcker och filmer och rollspel, och fokusera på de inre bilderna. Det betyder inte att jag blivit bättre på att minnas saker eller att jag blivit mer närvarande IRL, utan bara att jag hattar mer mellan aktiviteter och inte gör någon av dem bra.

 

[Mogger]

Det här är väldigt intressant! Jag har en väldigt god visualiseringsförmåga. Men precis som krank har jag idag svårt att koncentrera mig, vilket, om jag ska vara ärlig, gör att rollspel inte är fullt så spännande för mig längre. För mig är nämligen just den biten själva huvudsaken när jag spelar, att jag får visualisera fantastiska skeenden. Jag har alltid utgått ifrån att alla har lika god visualiseringsförmåga, men inser nu att det helt enkelt beror på att jag aldrig har reflekterat över det.

Jag undrar vidare om det här inte är ganska viktigt när det gäller ens rollspelspreferenser. Jag vet att jag själv kan störas väldigt mycket av mekaniker som går emot min visualisering, men det problemet lär inte infinna sig hos någon med afantasi.

Min bild av rollspel ändrades just.

 

[ceruleanfive]

Det är dock intressant att du skriver om att minnas upplevelser. Jag minns i princip ingenting jag varit med om. Inte visuellt i varje fall. Som du beskriver minns jag fakta - i mitt fall ofta hur saker hänger ihop, strukturer, idéer. Men jag har förstått att det t.ex. finns folk som minns sin barndom. Eller sin ungdom. Eller, you know, saker som hände för mer än en vecka sedan. Och liksom riktigt minns dem. För mig sker det bara i extrema undantag, supersmå glimtar. Större delen av mitt liv är bara tomrum, vaga aningar, enstaka fragment. Det är anledningen till att jag brukar föredrar presenter som är saker snarare än upplevelser - det är rätt värdelöst med upplevelsepresenter när man inte minns upplevelserna i efterhand. Att minnas ATT man gjort en grej och vilka man gjorde det med är ju rätt blodlöst, kan man väl säga, när man knappt har några visuella minnen, hörselminnen, luktminnen eller något annat sinnligt...

Väldigt spännande! Jag insåg precis att ett ännu bättre sätt att beskriva min visualiseringsupplevelse är som minnen i realtid – sen kom jag tillbaka och läste det här.

Jag har inte heller några särskilt starka minnen, med undantag för enskilda scener. Och oftast känns det inte riktigt som att det är jag som har upplevt dem – jag observerar mest. När jag tänker efter har jag nog ungefär lika detaljerade visualiseringar av mina egna minnen och upplevelser som av mina rollpersoners minnen och upplevelser...

 

[God45]

Jag maxar testet i artikeln och jag känner det lite chockande att andra inte också kan föreställa sig hur saker ser ut och "se" dem. Jag ser... Well, allt som beskrivs när jag spelar rollspel. Beskriver någon en fjäril "ser" jag en fjäril och beskriver någon en biljakt ser jag den. Precis som när jag läser en bok eller minns något faktiskt.

 

[Genesis]

Jag har alltid utgått ifrån att alla har lika god visualiseringsförmåga, men inser nu att det helt enkelt beror på att jag aldrig har reflekterat över det.

Jag känner detsamma. Jag har liksom alltid utgått ifrån att när folk säger "visualisera" eller "jag kan se det framför mig" så är det mest, typ, metaforer. Det är helt sjukt att ni kan göra det här. Alltså, typ, göra bilder. I huvudet. Whaaaat. Jag kan vagt föreställa mig bilder, men det är typ som att kisa genom ett litet hål på en skärm som visar en bild som är ur fokus. Det är inte särskilt intressant eller engagerande och jag gör det sällan. Och det är aldrig något som händer spontant. Men ni kan typ, göra bilder. I huvudet.

Det är helt sjukt och ni vet inte ens om det.

Jag undrar vidare om det här inte är ganska viktigt när det gäller ens rollspelspreferenser. Jag vet att jag själv kan störas väldigt mycket av mekaniker som går emot min visualisering, men det problemet lär inte infinna sig hos någon med afantasi.

Min bild av rollspel ändrades just.

Jag tror att det kan påverka hur det verbala är så viktigt för mig när jag spelar rollspel. Varför jag älskar spel som påverkar hur man pratar. För mig handlar rollspel om ord och meningar och språk. Fantasi och visualisering händer liksom inte. Det gör mer för min upplevelse att du beskriver en tråkig plats på ett intressant sätt än att du beskriver en intressant plats på ett tråkigt sätt.

Och, som sagt, jag har sedan länge insett att det folk menar när de pratar om "immersion" är något jag inte är kapabel till. Men jag trodde att det var en liten grej. Men det har nog att göra med det här med att visualisera, som är typ en jättegrej!

 

[Genesis]

Precis som när jag läser en bok eller minns något faktiskt.

Jag "ser" ju inget när jag läser en bok eller minns något, som sagt.

 

[Bifur]

Vet inte om jag har bra visualiseringsförmåga, fick 25/40 på testet.

Generellt är jag nog ganska litterär så till vida att jag har lättare att visualisera omständigheter som beskrivs för mig - av författaren, av SL, av andra spelare etc. Det behövs lite detaljer som jag kan fylla i runt och på så vis får en klar bild.

(Vilket jag tyckte gjorde testet svårt, att tänka på en verklig person hindrade mig att fylla i själv och att tänka på en föränderlig himmel stördes av att den första bilden på soluppgången blev för dominerande).

I rollspel fungerar det så att jag upplever miljöer och stämningar väldigt visuellt, medan interaktioner och spelmekaniska delar blir plattare. På så vis tycker jag att immersion är något annat än visualisering. Ett replikskifte kan ge mig en väldigt stark upplevelse av närvaro men är samtidigt inte särskilt visuellt, medan en bra miljö- eller stämningsbeskrivning kan ge mig väldigt tydliga inre bilder samtidigt som jag ser de mer utifrån, mer som spelare (åskådare) och mindre som RP.

 

[God45]

Men, de av er som inte ser något eller har svårt att se något, vad är ens poängen med skönliteratur om ni inte kan föreställa er det? Eller, typ, vad är poängen med beskrivningar eller genre i rollspel om ni inte kan förestäla er det?

 

[Genesis]

På så vis tycker jag att immersion är något annat än visualisering. Ett replikskifte kan ge mig en väldigt stark upplevelse av närvaro men är samtidigt inte särskilt visuellt, medan en bra miljö- eller stämningsbeskrivning kan ge mig väldigt tydliga inre bilder samtidigt som jag ser de mer utifrån, mer som spelare (åskådare) och mindre som RP.

Det här tycker jag är intressant. Skulle gärna höra mer om det från hypervisualiserare som krank och God45.

 

[Genesis]

Men, de av er som inte ser något eller har svårt att se något, vad är ens poängen med skönliteratur om ni inte kan föreställa er det?

Det är en intressant berättelse. Det händer intressanta saker. Människoöden, kärlek, svek, desperation, vändningar i berättelsen, begäret att få reda på hur det slutar. Inget av detta är beroende av några bilder i skallen. Vill jag ha bilder så kollar jag på film. :grin:

Eller, typ, vad är poängen med beskrivningar eller genre i rollspel om ni inte kan förestäla er det?

Beskrivningar gillar jag ju för den språkliga kvalitén, som sagt. Jag är förtjust i snygga metaforer och vacker språkdräkt. Språker och konversationen är väldigt viktig för mig i rollspel. När det gäller genre är jag desto mer agnostisk. Om vår tragiska kärlekshistoria utspelar sig på ett rymdskepp eller i en riddarborg spelar inte så stor roll för mig. Men så diggar jag ju också spel som inte har så mycket till spelvärld. Jag irriterar mig ju också mycket på saker som är till för att få världen att kännas "verklig", som att "folk gör saker även när inte rollpersonerna är där". Vet inte om det har med saken att göra.

 

[Björn den gode]

Det här var den mest spännande tråden på länge och vet inte riktigt var jag ska börja för att inte göra en textvägg. Men ok, visualisering, jag fick 29/40 och ligger således tydligen nära normalen men jag hade verkligen inte ungefär samma svar på frågorna vilket bekräftar något jag väl redan varit inne på en del.

Jag har absolut inga problem med visualiserade fantasier, men jag har väldigt dåligt visuellt minne och kanske till och med uppfattningsförmåga. För alltså jag kunde nog knappt tänka mig att folk noterar hur långa steg andra tar? Jag skulle inte heller kunna säga vad de övriga spelarna i min rollspelsgrupp har för hårfärg (fast jag träffat dom hyfsat ofta över ett antal år), jag är rätt säker på att ingen har något som står ut jättemycket som blått eller rosa hår men förutom det.. eh.. de har väl typ vanligt hår. Jag har förstått att andra människor noterar sånt. Och om jag verkligen har behov av att komma ihåg det så måste jag aktivt göra om det till ett text-minne, typ "Ok, jag behöver kunna känna igen/beskriva den där personen, "grön jacka, blont hår, lång lugg" " Då kan jag komma ihåg det och jag har inte heller några problem att utifrån den texten visualisera en person med grön jacka, blont hår, lång lugg, men det kommer ju inte vara bilden av personen jag minns utan den visualiserade texten.

Eller ja sanningen att säga så kanske det framförallt gäller människor, eller detaljnivån, jag har nämligen inga problem alls med att minnas hur (min bild) av senaste kampanjens lägenhet är, trappan upp till den, hur studion såg ut eller taket från vilket vi kastade ner ett trumset, men jag har typ inget minne alls eller ens direkt skapade mig bilder av rollpersonerna, men jag kan komma ihåg vad de gjorde, och känslorna, och den dramatiska kurvan och så.. Tyvärr är jag också dålig på att minnas namn vilket ju inte alls är visuellt så tja jag vet inte, kanske bara har dåligt minne...

 

[krank]

Det här tycker jag är intressant. Skulle gärna höra mer om det från hypervisualiserare som krank och God45.

Hmmm...

För mig är nog visualiseringen väldigt knuten till immersionen och vice versa. Det är inte alltid bilderna i mitt huvud är saker rollpersonen ser ur förstapersonsperspektiv dock. Ibland ser jag miljön lite mer allmänt, ibland "ser" jag liksom strukturen som ett argument, ett koncept, ett mysterium etc har i huvudet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, för jag vet ingen tredimensionell bild jag sett som riktigt fångar det mischmasch jag ser där... Men t.ex. när min rollperson argumenterar med en SLP eller med en annan rollperson så skiftar jag ju mellan att "se" den fiktiva person "jag" pratar med, och att "se" de saker min rollperson tänker på när hen argumenterar. Så gör jag ju IRL också; när jag argumenterar så "ser" jag strukturen samtalet har, situationer som hör ihop med de olika argumenten, filmsnuttar jag sett av folk som fört liknande argumentation, scener ur skönlitteratur jag läst som gestaltat liknande argument eller diskussioner eller problem, och så vidare. Så att jag gör detsamma när jag argumenterar "in character" har jag nog knappt reflekterat över; det är ju helt enkelt så det är när "man" argumenterar...

Jag tror att jag har lite svårt att föreställa mig hur det skulle funka att inte liksom vara i det här visuella/mentala kaleidoskopet hela tiden. Jag har försökt en del meditation och mindfullnessövningar och så, men det har mest lett till att jag blivit mindre närvarande i nuet. Med färre distraktioner blir ju behovet av stimulans från annat håll större, och då uppfinner min hjärna tusen nya roliga saker att tänka på och vips så är hela världen överfylld av visualisering. Jag har ibland tänkt att jag borde försöka bli bättre på att "bara vara i nuet" men skulle nog egentligen hellre bara bli bättre på att fokusera på en sak i taget istället. Jag ser inte nyttan riktigt i att vara "närvarande i nuet" eftersom IRL:et i princip aldrig är speciellt stimulerande eller intressant...

Nåja, sorry. Jag pladdrar. Den här diskussionen rör ju ett par av mina favoritämnen; immersion, verkligheter, visualisering, och mig själv. =) Och likt många nördar har jag svårt att hejda mig när jag får tillfälle att prata om mina favoritämnen...

 

[Björn den gode]

Men jag tycker att detta förklarar en hel del, som att jag har svårt att minnas upplevelser men lätt att minnas fakta. Och att jag aldrig har förstått hur det här med "immersion" är tänkt att fungera.

Men nu till det intressantaste. Jag förstår inte hur du menar att det här hör ihop, upplevelser är väl inte visuella? Jag tänker mig att upplevelser framförallt är känslomässiga och har också ganska lätt att komma ihåg dem. Inte hur allt såg ut, men det är väl inte heller det viktiga.

Och när det gäller immersionen så vill jag jättegärna höra hur du tänker dig att din immersion skulle fungera på ett lajv. Inte då jeepform/blackbox-lajv där det väl går att tänka sig att visualiseringen är viktig (även om jag väl inte tror det men det är en annan diskussion), utan ett "360-lajv" där du till exempel klär ut dig i en 30-tals militäruniform, spelar med andra med kläder som ser ut som det ska för perioden, lagar mat på och bor i tidsenliga tält, det vill säga "what you see is what you get", tror du att du skulle ha väldigt lätt för immersion i en sådan roll?

Av det vi har pratat om tidigare så tror ju jag att du inte tror att du skulle ha det men i så fall vad har immersionen med visualiseringsförmågan/afantasi att göra för på ett sånt lajv finns det ju inget behov av att föreställa sig något (visuellt) som inte finns där.

 

[gustaf s]

Det här var spännande.

Jag fick 17/40. Jag är inte förvånad. Jag har väldigt svårt att se människor i min närhets ansikten.Jag träffade en kompis i förra veckan. Jag vet vad han har för hårfärg, ögonfärg, hudfärg... men jag har svårt att se honom framför mig. Däremot har jag inte lika svårt att se hans nervösa plockande med mobil, tändare osv. Lättare med gester. Men jag minns att han hade tunna eleganta glasögonbågar, snygg klocka och sneakers, skjorta och senare på kvällen en tunn jacka. Jag vet hur han brukar klä sig, hur hans rock brukar sitta, vilka jeans han brukar ha, vilka färger hans tröjor brukar vara i och hans skjortor. Jag vet vad han röker och hur. Jag har bara väldigt svårt att se hans ansikte... Jag får liksom försöka pussla ihop detaljer jag vet till något som liknar en bild. Det blir en väldigt medveten och nästan våldsam process. (Däremot minns jag ansikten väl när jag stöter på dem igen. Eller iaf människorna de sitter fast på.)

Jag är kass på att rita, men tycker jag förstår hur färger passar ihop eller inte. Jag visualiserar inte böcker eller rollspel alls egentligen, men jag blir tagen av landskap (åh, Skaraborg på sommaren), jag älskar flaggor och fotbollsställ. När jag tittat själv. Ögat till hjärnan. Så fort det kommer ord emellan (inklusive mina egna och mina minnen är i stort sett ord tror jag) är det inte lika ball.

Men det jag är intresserad av i i stort sett all kultur är det mellanmänskliga. Jag saknar inte bilderna när jag spelar rollspel eller läser böcker, jag är exklusivt intresserad av vad som händer med huvudpersonerna och mellan huvudpersonerna. Och om nån beskriver en fjäril... jag vet vad en fjäril är. Jag vet i någon mening hur den ser ut. Jag vet hur den rör sig. Men jag är mer intresserad av hur den relaterar till det som händer med rollpersonen/-na. (Och jag menar inte att vi behöver slå upp fjäril i något slags Jungistiskt lexikon, alla har mer eller mindre någon relation till fjäril i alla fall.)

(Musik däremot är en annan femma. Jag har det i huvudet och i kroppen hela tiden och jag känner igen en låt på första taktslaget.)

 

[krank]

Det är en intressant berättelse. Det händer intressanta saker. Människoöden, kärlek, svek, desperation, vändningar i berättelsen, begäret att få reda på hur det slutar. Inget av detta är beroende av några bilder i skallen.

En liten tanke, säkert inte nödvändigtvis relevant: Det som låter mig visualisera är ofta när jag behöver klura. Alltså, när hjärnan behöver brottas med något klurigt problem, försöka förutse saker framåt - konsekvenser etc. Det gör att jag upplever att rollspel där jag behöver tänka lättare aktiverar min immersion, min visualisering, hela flow-grejen för mig. Det är därför, tror jag, som jag generellt söker efter rollspelsupplevelser som låter mig tänka snarare än känna.

Kärlek, svek, desperation, människoöden upplever jag inte alls kräver samma sorts njutbar tankeverksamhet för mig, och jag upplever dessutom känslor som mestadels ganska jobbiga i mitt vardagliga liv (har en massa hangups, avskyr att göra bort mig, är på spänn 100% av tiden i alla sociala situationer etc)... I allmänhet har jag mycket lättare att bry mig om kluriga problem än människoöden...