Nekromanti Det här med att visualisera

[Genesis]

Måste sova strax, så jag får skriva mer imorgon. Men tack för många intressanta kommentarer! Fortsätt så Jag tycker att detta är jättespännande.

Insåg också att jag inte skrev vad jag fick på testet. 16/40. Kanske lite mindre, för jag kan inte för mitt liv föreställa mig hur någon jag känner väl går, men jag kan ju frammana något som liknar en bild av någon som går och typ "mena" att det är personen som jag känner.

 

[God45]

Eftersom det talades lite om känslor och visualisering här i tråden kom jag att tänka på hur min empati fungerar med visualisering. För när jag känner empati är det alltid starkt koplat till visualisering. Om jag tänker mig in i hur någon känner eller känner med dem får jag dem i huvudet visuelt, och har jag inte träffat dem inbillar jag mig ett ansikte som är kvar tills jag kan ersätta drt med ett riktigt ansikt. Och jag ser det som drabbat dem framför mig eller hur jag föreställer mig det i alla fall.

 

[Jocke]

18/40.
Jag har å ena sidan vetat att jag har svårt att visualisera länge. Jag har också svårt att känna igen folk (alltså både som i att jag har svårt att förstå vem någon är på utseendet, men också så att ibland kommer inte den minnesmässiga reflexen av en vän med allt vad det innebär även om jag logiskt förstår vem personen är). Det här händer oftast när folk dyker upp i fel sammanhang och om jag träffat personen färre än tio gånger. Dock har jag lättare att känna igen folks gångstilar, maner och röster än utseende. Jag vet inte om jag kan visualisera deras gångstilar men jag kan helt klart skilja på hur alla mina vänner typ går.

Men de gånger jag får upp bilder i huvudet är väldigt starka upplevelser.
Jag blir också väldigt stimulerad av bilder, läser mer serier än böcker och tycker att ett rollspels framsida är den kanske viktigaste möjligheten att visa spelets ide.
Kan tänka mig att många av de som "hör röster" helt enkelt inte är vana med att tänka i ord som jag i första hand gör (eller det är ganska mycket rena känslor inne i mitt huvud också, svårt att veta vad det är mest av).

 

[Nässe]

Jag är för trött för att göra testet ikväll men min upplevelse är exakt samma som din, Genesis. Jag ”ser” ingenting, varken när jag spelar rollspel eller läser, och absolut inte när jag skriver. Jag kan, precis som du, anstränga mig fram till en suddig och ointressant bild. Jag upplever saker i berättelser eller sammanhang. Har också betydligt lättare att minnas sammanhang än fakta, som aldrig intresserar mig i någon större omfattning. Jag minns relationer, och känslor, hur folk positionernar sig till varandra. Upplever att jag har en väldigt bra koncentrationsförmåga när jag jämför med andra. Blir också fullständigt uppslukad av böcker, i den grad att jag inte hör när folk pratar med mig. Men det är inte för att jag ser bilder, utan för att jag befinner mig inne i berättelsen.

När det i text kommer grejer om hur tex kläder ser ut eller hus och sånt är det som utfyllnad, eller som att man valt att genom symboler säga något om personen. Det skulle vara ansträngande att ta den informationen och försöka ”trycka fram” faktiska bilder.

Jag har sjukt svårt för att känna igen andra. Brukar gå på hur de rör sig.

Intressant tråd!

 

[Rymdhamster]

Ja, bilder. Som filmscener som spelas upp ungefär. Med miljöer och hela konkarongen.

En egenhet äe dock att jag väldigt ofta visulaiserar mig de faktiska spelarna i sina karaktärers roller.

Vilket betyder att jag vid en del tillfällen fått föreställa mig Anarchclown i snygg balklänning (med skägg och allt). Det gör att det är lätt för mig att hålla reda på vem som är vem, men ibland rör jag ihop genus när det diffar mellan rollpperson och spelare. Det är vad jag övar på just nu.

Och det är sällan fråga om djupimmersion, utan lite lagom-immersion. Scenerna spelas upp där i bakhuvudet rullande hela tiden. Ibland fokuserar man lite extra när det händer något synnerligen spännande.

Tärningsslag syör inte denna filmuppspelnimg nämnvärt (antagligen tack vare övning), men välnandra saker som att dra dumma skämt, prata om annat, eller (av någon anledning jag inte fattar) om man hänvisar till saker som "scener" som format för vad som händer.

Det här är oavsett om jag spelar eller spelleder och samma sak gäller om jag läser böcker eller lyssnar på ljudband.

 

[Rangertheman]

Med åren har jag fått svårare att koncentrera mig. Kanske är jag internetskadad, kanske är det en stresskada. Jag har svårare för att sjunka in i fiktion, i böcker och filmer och rollspel, och fokusera på de inre bilderna. Det betyder inte att jag blivit bättre på att minnas saker eller att jag blivit mer närvarande IRL, utan bara att jag hattar mer mellan aktiviteter och inte gör någon av dem bra.

Samma här. Senast jag var riktigt koncentrerad på ett projekt var nog NaNoWriMo 2014. Då var jag verkligen inne i "zonen" när jag skrev och visualiseringen var på topp. Det var inte jag som hittade på berättelsen, utan karaktärerna berättade för mig vad jag skulle skriva. Nu hattar jag också mellan femtioelva olika aktiviteter och oftast slutar det med att jag sitter och tittar på YouTube om hur man bygger ett hus av glasspinnar till sin hamster...

Jag vill gärna leva mig in i rollspel, men även om jag mycket väl kan gå in i en roll, så är det tyvärr fortfarande ett spel.

 

[Nässe]

Jag fick 15/40, men det kändes som ett rätt skakigt test. Jag får tex upp en bild av en typ låtsasregnbåge, en ritad av papper, men jag kan inte se en riktig. Är det då vagt eller precist? Kan också se min sons kläder väl, eftersom han vägrar ta på sig något annat än just exakt de kläderna som han påstår att Elsa i Frost har, och har haft på sig samma kläder (vi tvättar dem!) i typ fyra månader. Är det visualiseringsfusk?

 

[Ram]

Jag fick bara 33/40 på testet men jag är väldigt bra på att visualisera saker. Jag vet att jag både när jag jobbar och på fritiden tänker väldigt mycket i bilder och att jag när jag gör det även arbetar väldigt mycket med att låta saker påverka bilder och att låta saker färdas genom bilder och omgivningar. Jag har fått höra vid många tillfällen (och det stämmer) att jag gestikulerar mycket med händerna när jag pratar och att jag med det tecknar hur händelser går igenom de bilder jag har inne i huvudet.

Jag känner igen mig i det som några andra skriver, att jag med åren och främst i mitt fall tror jag beroende på att min overhead av aktiviteter att hålla koll på (jag har generellt sett ganska dåligt minne, jag har obefintligt namn- och förkortningsminne) har fått svårare att koncentrera mig och att minnas de bilder och ideer som jag visualiserar. Jag läser till exempel mycket mindre i dag än jag gjorde tidigare och jag har inget tålamod med ointressanta saker. Jag lämnar mycket oftare saker oavslutade i dag än jag gjort tidigare.

 

[Mogger]

Jag fick förresten 37 på testet. Det här gör hela världen mer begriplig för mig. Det kommer att underlätta mitt jobb något oerhört, och jag behöver inte bli frustrerad för att folk inte förstår vad jag säger. Jag kommer helt enkelt att göra på ett annat sätt i fortsättningen. Det är väldigt bra kunskap för mig. Tack! (jag är formgivare)

Jag tror att det här förklarar en hel del. Jag kan exempelvis uppskatta att sitta i 3 timmar och göra en RP, för medan jag gör det så har jag en massa bilder i huvudet. När jag sedan tittar på formuläret så ser jag en riktig person. För mig förklarar det här en del av varför jag uppskattar mer realistiska spel med komplexa och begripliga världar. Det är helt enkelt för att jag "ser" spelet på ett så levande och intressant sätt. Ibland räcker det med att vi reser i spel. Om jag kan föreställa mig omgivningen så blir det som en skön landsskapsscen i vilken film som helst. Jag kan också förstå varför det här blir helt menlöst för andra. Det ger ju inget mervärde alls om man inte ser det framför sig.

Jag var inne på det innan, men för mig blir det därmed så tydligt när något skaver mot min bild. Det händer ganska ofta att jag måste stanna upp och fråga "men, hur är det möjligt?", för min inre bild går sönder.

Jag vet inte än hur detta förändrar mitt spelande, eller hur jag skriver spel, konstruerar äventyr m.m. men jag kommer att tänka på det.

Jag undrar om världsbyggande hänger ihop med detta? Ju mer jag vet om spelets setting, desto mer levande blir min visualisering. Det innebär att jag gärna vet vilken typ av kläder som är vanlig, vilken hårfärg som dominerar och liknande.

Väldigt bra tråd det här!

 

[Ram]

Jag var inne på det innan, men för mig blir det därmed så tydligt när något skaver mot min bild. Det händer ganska ofta att jag måste stanna upp och fråga "men, hur är det möjligt?", för min inre bild går sönder.
---
Väldigt bra tråd det här!

Håller med om båda dess extremt mycket!

Den första beskrivningen sätter på ett strålande sätt ord på känslor som jag brottades extremt mycket med i min tidiga rollspelskarriär, får slängar av även i dag och som är min absolut största mild dislike när jag spelar och läser om/tittar på playthroughs på brädspel.

Jag håller också med väldigt mycket om att det här är en bra tråd! Jag har börjat fundera över en massa fall där jag upplevt att folk jag spelat med har varit "knepiga" och inte fattat läget/situationen.

Awesome tråd! Vill gärna veta mer hur "den andra sidan" upplever saker när de rollspelar. Jag lider lite med er därför att jag har svårt att se hur jag skulle kunna ha lika roligt utan den inre bilden.

 

[Genesis]

Jag tror att jag har lite svårt att föreställa mig hur det skulle funka att inte liksom vara i det här visuella/mentala kaleidoskopet hela tiden. Jag har försökt en del meditation och mindfullnessövningar och så, men det har mest lett till att jag blivit mindre närvarande i nuet. Med färre distraktioner blir ju behovet av stimulans från annat håll större, och då uppfinner min hjärna tusen nya roliga saker att tänka på och vips så är hela världen överfylld av visualisering. Jag har ibland tänkt att jag borde försöka bli bättre på att "bara vara i nuet" men skulle nog egentligen hellre bara bli bättre på att fokusera på en sak i taget istället. Jag ser inte nyttan riktigt i att vara "närvarande i nuet" eftersom IRL:et i princip aldrig är speciellt stimulerande eller intressant...

För vad det är värt så är jag också tokdålig på att meditera, trots min nära nog kompletta avsaknad av visualiseringar. Inga bilder dyker upp i min meditation, men gott om tankar.

Det finns för övrigt meditationstyper som utgår ifrån visualisering. Jag har försökt mig på det också, men inser nog nu att det inte är min typ. Med det sagt så är det intressant att till exempel meditera på visualiseringen av en blå cirkel. Det krävs mycket ansträngning för att upprätthålla den bilden och visualiseringen försvinner snabbt och jag tänker på annat, icke-visuellt. Och sådana där tekniker där man ska visualisera en ros eller (hujedamej) en mandala är helt omöjliga för mig. Jag trodde tidigare att det var likadant för andra, men har nu insett att så inte är fallet.

 

[Genesis]

Men nu till det intressantaste. Jag förstår inte hur du menar att det här hör ihop, upplevelser är väl inte visuella? Jag tänker mig att upplevelser framförallt är känslomässiga och har också ganska lätt att komma ihåg dem. Inte hur allt såg ut, men det är väl inte heller det viktiga.

Nä, så är det kanske. Jag har sett en intervju med någon som hade afantasi och en text skriven av någon med det och bägge två påpekade att de har svårt att minnas upplevelser men lätt att minnas fakta. Och eftersom jag är likadan gjorde jag kopplingen. Rätt anekdotiskt, dock.

Och när det gäller immersionen så vill jag jättegärna höra hur du tänker dig att din immersion skulle fungera på ett lajv. Inte då jeepform/blackbox-lajv där det väl går att tänka sig att visualiseringen är viktig (även om jag väl inte tror det men det är en annan diskussion), utan ett "360-lajv" där du till exempel klär ut dig i en 30-tals militäruniform, spelar med andra med kläder som ser ut som det ska för perioden, lagar mat på och bor i tidsenliga tält, det vill säga "what you see is what you get", tror du att du skulle ha väldigt lätt för immersion i en sådan roll?

Av det vi har pratat om tidigare så tror ju jag att du inte tror att du skulle ha det men i så fall vad har immersionen med visualiseringsförmågan/afantasi att göra för på ett sånt lajv finns det ju inget behov av att föreställa sig något (visuellt) som inte finns där.

Intressant påpekande! Du har rätt, jag tror inte att jag skulle känna så mycket immersion där heller, men jag vet inte. Jag tror definitivt att chansen är större. Den här teorin går inte ut på att visualisering är en central del av immersion, utan snarare att visualisering och immersion använder en del av samma processer och nervbanor och därmed skulle vara besläktade.

@Nässe, om du läser detta, hur är det med dig? Du är ju också kass på att visualisera. Hur är det med immersion för dig?

 

[Genesis]

Eftersom det talades lite om känslor och visualisering här i tråden kom jag att tänka på hur min empati fungerar med visualisering. För när jag känner empati är det alltid starkt koplat till visualisering. Om jag tänker mig in i hur någon känner eller känner med dem får jag dem i huvudet visuelt, och har jag inte träffat dem inbillar jag mig ett ansikte som är kvar tills jag kan ersätta drt med ett riktigt ansikt. Och jag ser det som drabbat dem framför mig eller hur jag föreställer mig det i alla fall.

Jag kan absolut tänka mig att empati är kopplat till immersion. Jag är inte särskilt empatisk av mig. Om immersion är kopplat till visualisering är ju som sagt lite mer tveksamt.

 

[Genesis]

Jag var inne på det innan, men för mig blir det därmed så tydligt när något skaver mot min bild. Det händer ganska ofta att jag måste stanna upp och fråga "men, hur är det möjligt?", för min inre bild går sönder.

Jag har aldrig fattat grejen när folk ser en film och de har läst boken och de säger att huvudpersonen inte stämmer överens med bilden i personens huvud. Nu fattar jag! Jag har ju aldrig en bild i huvudet, så det finns liksom inget för mig att störa mig på där.

 

[Genesis]

Awesome tråd! Vill gärna veta mer hur "den andra sidan" upplever saker när de rollspelar. Jag lider lite med er därför att jag har svårt att se hur jag skulle kunna ha lika roligt utan den inre bilden.

Alltså … Vi berättar en historia tillsammans. En historia, för mig, består av ord. Och vi pratar om folk och om vad de gör och vad som händer. Det är intressant och kul! Jag kan absolut tänka mig att en inre bild skulle göra saker ännu roligare (bio i skallen, liksom! Det låter skitfräckt.), men eftersom det är något jag aldrig haft så är det ju inget jag saknar, liksom. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, för jag har inget att jämföra med.

 

[gustaf s]

Vill gärna veta mer hur "den andra sidan" upplever saker när de rollspelar. Jag lider lite med er därför att jag har svårt att se hur jag skulle kunna ha lika roligt utan den inre bilden.

Mja. Jag är väl på andra sidan... Jag lider inte alls. Jag skulle inte ha någonting emot bättre/tydligare/whatever visualisering. (Lägenheten Björn pratar om ovan har jag vaga bilder av, jag har idéer om RP:nas respektive rum, men det finns inte en chans i helvetet att en lägenhet skulle ha kunnat ha en sådan planlösning och jag visste det redan under spelet. Genesis RP bodde i vardagsrummet. Där ser jag bara en stökig soffgrupp och runt den försvinner allt i ett difust töcken. Jag kan inte sätta ansiktena på en enda RP, men vet att Björns var jävligt het i bar överkropp och skinnbrallor.) Men jag saknar inte det visuella. Jag är ju som sagt intresserad främst av människornas insida och det yttre egentligen endast som en kommentar till det inre. Det visuella kanske kunde pusha upplevelsen en promille uppåt, men knappast mer.

 

[Mogger]

Jag har aldrig fattat grejen när folk ser en film och de har läst boken och de säger att huvudpersonen inte stämmer överens med bilden i personens huvud. Nu fattar jag! Jag har ju aldrig en bild i huvudet, så det finns liksom inget för mig att störa mig på där.

Hela den här grejen är en sådan insikt som jag desillusionerat trodde att jag aldrig mer skulle få, typ "va, är det Pappa som är Tomten????"

Om vi går vidare lite, skulle du säga att "bildstöd" gör något för din spelupplevelse? Alltså, säg att jag håller upp en snygg bild på den elaka jätten som era RP spelar kort med, skulle det på något sätt vara en användbar pryl? Hur är det med världskartor? Jag kan ju verkligen gå igång på världskartor, speciellt om de tillåter mig att "zooma in", så att jag känner att "shit, vi borde åka dit hörrni, det verkar ascoolt". Men i själva verket är det kanske bara några stiliserade träd eller nått Jag inser ju nu att det kan låta helt galet!

Men, det jag fiskar efter är om grafiska aspekter kan hjälpa visualisering på något sätt?

 

[Genesis]

Om vi går vidare lite, skulle du säga att "bildstöd" gör något för din spelupplevelse?

Jag har ju länge här på forumet pratat om hur illustrationer i rollspel inte gör ett dyft för mig och hur kartor bara är till besvär. Jag illustrerar ofta mina egna rollspel, men det är för att jag gillar att försöka göra en snygg bok, och för att det är kul. Som hjälp till rollspelandet är det noll för mig. Så nej, bildstöd adderar inget till min spelupplevelse.

 

[Mogger]

Jag har ju länge här på forumet pratat om hur illustrationer i rollspel inte gör ett dyft för mig och hur kartor bara är till besvär. Jag illustrerar ofta mina egna rollspel, men det är för att jag gillar att försöka göra en snygg bok, och för att det är kul. Som hjälp till rollspelandet är det noll för mig. Så nej, bildstöd adderar inget till min spelupplevelse.

Jag har också åtskilliga gånger nämnt att illustrationer i rollspel i gör mer skada än nytta, men för mig är det för att de ändå så sällan är tillräckligt bra, utan blir mest en generisk fantasibild som inte adderar något för min upplevelse.

 

[Kaigon]

Fick 30-någonting på testet.

Skulle säga att det rimmar väl med att visualisering är en väldigt central grej för mig, särskilt i rollspel. Jag målar upp varje scen som utspelas och det skulle inte vara något problem att fixa en planritning för ett hus som återkommit i flera scener, även från flera år gamla kampanjer. Varje minnesvärd scen sitter kvar som ett klipp från en film och en hel kampanj blir istället den kompletta filmen.

Film-referensen fungerar även för min rollperson som jag väldigt ofta ser utifrån och som sedan kan flänga runt i de olika visuella scenerna som jag byggt upp. Jag är dock så kass på att komma på utseenden på folk att jag nästan alltid behöver en referensbild (vilket jag i princip alltid skaffar för min rollperson, annars blir jag bara någon anonym kropp och har svårare att engageras). Om jag inte har det blir utseendet väldigt otydligt och skiftar lätt mellan olika spelmöten vilket stör mig rejält. Det spelar nästan ingen roll hur bra beskrivning någon ger av sin rollperson – enda sättet att få mig att minnas är en bild. Beskrivningar av platser och saker fungerar dock bra och är ofta enkelt att foga in i den mentala bild som jag byggt upp.

Mellan spelmöten fantiserar jag ofta om olika coola scener som min rollperson ska hamna i (eller rollpersonerna om jag är spelledare). Dessa visualiseringar är ofta extra starka och tydliga eftersom jag har så gott om tid att fylla ut dem, men i gengäld är det väldigt svårt att leverera dem under spel sen för att förutsättningar ändrats eller för att det bara är så otroligt svårt att förmedla visualiseringen som man har.

Väldigt intressant tråd för övrigt!