Det här med rollpersonsinlevelse

[Genesis]

Modern designfilosofi

Det här fick mig att fundera lite: Ett Elric-rollspel utfört med modern designfilosofi kunde bli hur bra som helst! För vad är egentligen "modern designfilosofi", i rollspel - tycker du? Och vad är i så fall omodern designfilosofi?

www.rollspel.nu

I tråden ovan dök termen ”rollpersonsinlevelse” upp, och det är ju ett koncept som ofta diskuterats här på forumet på ett eller annat sätt (fast ofta under namnet ”immersion”). För mig som aldrig upplevt detta låter det som något magiskt. Att man på något sätt glömmer bort att man sitter och pratar med varandra och liksom tror att man är sin rollperson, eller något sådant. Detta är något som ofta dyker upp i diskussioner och jag får känslan av att alla utom jag fattar precis vad som avses, men för mig är det rena rappakaljan. Det är precis som tråden om hur folk ser bilder i huvudet medan de spelar. Jag har ingen aning om vad ni snackar om. Inlevelse har jag såklart upplevt, att man glömmer bort tiden, är helt fokuserad på spelet och fullständigt engagerad i vad som händer i fiktionen. Men det här med inlevelse i rollpersonen verkar vara något annat, för jag har aldrig upplevt att inlevelsen i spelet är på något sätt kopplat till huruvida jag har en rollperson eller inte.

I den här tråden är jag inte ett dugg intresserad av att diskutera mekaniker som främjar kontra motverkar det här fenomenet. Istället vill jag diskutera fenomenet i sig.

1. Är det någon annan än jag som aldrig har upplevt detta?
2. Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?
3. Är alla som upplevt det av åsikten att det är en eftersträvansvärd sak? Eller finns det folk som upplevt detta men som inte bryr sig nämnvärt om det inträffar eller inte? Eller till och med aktivt ogillar det?

 

[entomophobiac]

Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?

Som jag upplevt immersion skulle jag säga att det är en sorts Flow-state, som du är inne på, att tiden försvinner etc. Men framförallt handlar det om att det blir jobbigt att fatta vissa beslut. Helvete det är skitfarligt att gå ned i den här källaren, jag vill inte! När saker som självbevarelsedrift kickar in, trots att vi bara sitter och leker alver runt ett bord. Eller när jag känner lättnad över att vi klarade det - inte för att vi hade tålamod nog till två timmars tärningsrull utan för att vi klarade något som hade en hög insats och stor betydelse för mitt rollspelsjag.

Känslor som inte egentligen är mina, utan som bara uppstår ur fantasin och fiktionen.

Är alla som upplevt det av åsikten att det är en eftersträvansvärd sak? Eller finns det folk som upplevt detta men som inte bryr sig nämnvärt om det inträffar eller inte? Eller till och med aktivt ogillar det?

Ser det helt klart som eftersträvansvärt, men inte nödvändigtvis som ett praktiskt designmål. Det är nog oftare ett resultat av stämning, personkemi i gruppen, och liksom dagsform än för att spelet i sig gjorde något på ett visst sätt. I alla fall för mig.

 

[krank]

Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?

Jag tänker att det här är relaterat till det här med att se bilder i huvudet, och det har vi ju pratat om några gånger. Den där 3D-bion en del av oss har i huvudet? För mig är det en sån grej. Det kan vara en stark eller en svag upplevelse. Oftast en svag, fläckvis. Den är svår att upprätthålla. Men när det funkar så är det väldigt coolt. Det är som att ha ett extra par ögon som finns i spelvärlden. När det varit som starkast har det för mig varit som att verkligen vara personen jag spelar – tänka dess tankar (ingen tanke alls på mitt verkliga jag och mina jordliga bekymmer), känna dess känslor (istället för mina egna), ha närvarokänsla i det rum den befinner sig i (istället för rummet min fysiska kropp är i), och så vidare.

Men det är sällan riktigt så starkt; det där har jag bara upplevt en handfull gånger kanske. Oftast är det bara en lätt form av upplösande-av-jaget där jag inte tänker så mycket på mig själv alls eller på dramatiska strukturer eller på speciellt mycket annat än vad rollpersonen tänker just det ögonblicket i spelet.

För mig är det en eftersträvansvärd sak, även om det också finns nackdelar – jag tycker inte om att känna starka känslor IRL och gör vad jag kan för att undvika dem. Men det händer såklart att spelledare tycker att det är roligt med känslor och därmed försätter min rollperson i situationer där hen känner typ stark skam eller så, och då blir det ju jobbigt får då känner jag också den skammen.

 

[Rymdhamster]

För min del handlar det om att hamna i samklang med min rollperson där jag instinktivt vet hur rollpersonen skulle känna och agera i olika situationer, och till viss del upplever de känslor rollpersonen skulle uppleva. För mig är det i allmänhet ganska subtilt, det handlar definitivt inte om att jag skulle "tro att jag är rollpersonen". Det är en känsla av förståelse och samhörighet, snarare.

Men, jag har heller aldrig gått "all in" för att bygga upp den upplevelsen. För mig är rollspel ett lättsamt nöje, närmast att likna vid att titta på en actionkomedi. Jag är rätt ointresserad av saker som drama och ångest när jag sitter vid spelbordet.

Jag tycker det är bra när man får till det, för det ger en bättre rytm i spelet tycker jag. Och beroende på rollperson kan det också vara rätt lätt att få till (bygger på att man förstår lite av ens rollpersons motivation, drifter och syn på sin omgivning), men jag skulle inte kalla det "eftersträvansvärt". Jag har typ lika kul utan det, i den typ av rollspel som tilltalar mig.

 

[ceruleanfive]

Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?

Svår fråga, men intressant!

Det känns lite som att ratta på radion och plötsligt blir ljudet superkrispigt, eller kanske som att utföra en rörelse som har utförts så många gånger att allt bara går helt av sig självt.

Det som händer för mig är att jag slutar tänka “Vad tänker min rollperson om det här?” och “Vad är en lämplig sak för min rollperson att säga?” – det kommer bara automatiskt. Jag förstår dock fortfarande att jag inte är den fiktiva personen, vi är bara i harmoni (där jag har anpassat min frekvens efter rollpersonens).

Intensiteten av upplevelsen varierar enormt. När jag var yngre, spelade längre pass, och lirade mycket gammeltradd var den generellt starkare; numera är den över lag svagare.

För mig är det inte alls samma sak som inlevelse i spelet. När jag försöker att klara en Super Mario-bana kan jag ha djup inlevelse i själva spelet, men jag får inte alls känslan av att jag är Mario eller upplever världen från hans perspektiv.

Det är en slags gestaltningsflow, skulle jag nog kalla det.

Är alla som upplevt det av åsikten att det är en eftersträvansvärd sak? Eller finns det folk som upplevt detta men som inte bryr sig nämnvärt om det inträffar eller inte? Eller till och med aktivt ogillar det?

Det beror på spel – karaktärsinlevelse motverkar ju vissa andra typer av spelupplevelser. Om spelet “vill” att jag inte ska bry mig så mycket om karaktärsinlevelse och fokusera på något annat istället, då känns ansatser till karaktärsinlevelse bara som att jag kämpar mot spelet. Bättre då att ställa om, och försöka få upplevelsen som spelet premierar istället.

 

[Sömniga Isaac]

1. Är det någon annan än jag som aldrig har upplevt detta?

Jag sållar mig till lägret som inte upplever detta och inte heller ser det som ett mål i sig själv. För mig är berättelsen det intressanta vid spelbordet och rollpersonen ett verktyg, bland flera, för att utforska en berättelse. Kanske handlar det om vad vi vill utforska i rollspel.

Jag kan däremot bli uppslukad av rollspelandet då jag ställs inför dilemman och olika former av val som påverkar situationen vi befinner oss i. För mig är det att hamna i ett läge där jag utmanas som får mig att tycka en spelomgång är givande. Att leva sig in i rollperson, bli sin rollperson eller tala som sin rollperson ger mig bara stress, för det är inte mitt syfte med rollspel. Att däremot funder över valen rollpersonen skulle göra utifrån sina värderingar och livsåskådningar är något som ger mig väldigt mycket energi. Jag gillar så att säga den som sa att rollspel handlar inte om att spela ut sin rollperson utan fundera över valen din rollperson gör och sedan låta detta driva berättelsen vidare.

 

[Anthrox]

Det handlar väl mindre om att en tror att den fiktiva världen är på riktigt och att en plötsligt är halvalven Hårfager med ett svärd på ryggen, utan snarare att känslorna som upplevs är äkta. Eller det är vad immersion är för mig i alla fall. Spelar jag ett skräckspel vill jag känna mig genuint rädd exv, då är det bra immersion. Också samklang, tagits upp ovan. För den som lyssnat på Rollspelsdags så vet de ju vad min karaktär Fluffy gjorde i stridens hetta, mot slutet av kampanjen. Det var en scen som jag var helt inne i narrativet med och alla beslut jag tog då var helt och hållet från min karaktär, i stunden. Personligen så hade jag väl en idé om vad spelledaren ville med scenen, men Fluffy ville något helt annat. Tror egentligen inte att det är konstigare än när författare skriver skönlitteratur och pratar med sina karaktärer och sånt.

 

[Rickard]

Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?

Det jag tycker är den stora skillnaden mot andra typer av inlevelse är bleed - när rollpersonens känslor blöder in och blir mina känslor. Jag kan bli emotionellt engagerad av en historia för att jag känner för personen eller så kan jag bli emotionellt engagerad för att jag känner som personen. Egentligen handlar båda dessa om empati, men kanske om sympati kontra "att bli" personen. Det är svårare att äta en get som vi har namngett, för att vi känner för djuret. När Norge blev attackerad av terroristen Breivik kände jag med norrmännen som om det skulle hänt svenskar jag kände. Nicole Kidman gjorde ett lysande jobb i The Others, då hennes minspel gjorde att jag speglade hennes känslor (term: mirroring). Den skräck hon kände, kände jag. Vet inte om jag har upplevt det i någon annan film; kanske när temat är något jag har själv upplevt.

Sedan är jag av åsikten att rollpersonsinlevelse inte direkt handlar om rollpersonen, utan om mötet mellan rollperson och situation, vilket gör att termen i sig är missvisande.

Är alla som upplevt det av åsikten att det är en eftersträvansvärd sak? Eller finns det folk som upplevt detta men som inte bryr sig nämnvärt om det inträffar eller inte? Eller till och med aktivt ogillar det?

För mig är det oftast en jobbig inlevelse, varför jag inte gör detta längre. Det är mentalt krävande på ett sätt jag inte gillar (samberättande kan också sluka energi, om man gör "fel", så jag undviker dem upplevelserna också), men ofta brukar rollpersonsinlevelsen handla, för min del, om negativa känslor. Det är befriande när det är över, ungefär som att gråta, men intensivt medan det pågår. Sedan tycker jag numera det är roligare att spela för umgänge och samskapande. Rollpersonsinlevelse händer mestadels inom mig, vilket gör att jag anser att den är en rätt egoistisk spelstil.

 

[luddwig]

2. Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?

För mig handlar det främst om att uppleva spelvärlden genom rollpersonen. Det är kul när det funkar. Jag kan förnimma rädslan när min rollperson hamnar i en farlig situation eller ilskan när rollpersonen inser att hen har blivit lurad. Ofta slår negativa känslor igenom bättre. För mig är inlevelsen också ganska tunn eller i varje fall aldrig 100 %-ig. Det finns också saker som lätt rubbar min inlevelse, till exempel om en annan spelare pratar om sin rollperson i tredjeperson. Det är en brutal påminnelse om att vi spelar ett spel.

3. Är alla som upplevt det av åsikten att det är en eftersträvansvärd sak? Eller finns det folk som upplevt detta men som inte bryr sig nämnvärt om det inträffar eller inte? Eller till och med aktivt ogillar det?

Jag uppskattar rollpersonsinlevelsen när jag når den, tycker absolut att den tillför något, men jag tycker samtidigt inte att rollspel är slöseri med tid om inlevelsen uteblir. Det finns andra aspekter av spelandet som jag gillar. Utforska spelvärlden. Lösa problem. Uppleva hur andra gestaltar sina rollpersoner. Slå tärningar. Umgås med trevligt folk. Äta godis.

 

[Franz]

Jag håller med @entomophobiac i att för mig handlar det mest när det blir riktigt spännande. När man blir på riktigt engagerad ifall man borde dricka den märkliga drycken, dra i spaken eller öppna med förebådande porten. När diskussionerna kring vad man bör göra blir riktigt intensiva och alla tycker att det liksom är spännande på riktigt. Som i en riktigt intensiv och spännande scen i en film eller tv-serie. När man liksom bara på ren känsla ropar ut "NEEEJ!" i biografen nä något hemskt/sorgligt/oväntat händer. Men för min del har jag liksom aldrig helt glömt bort att allt är hittepå för den sakens skull.

 

[Genesis]

Tack för svaren! Det är intressant att läsa dem. Jag vet inte om jag har så mycket andra kommentarer, annat än att jag nog har rätt i att det är ett fenomen jag själv aldrig upplevt. Som sagt, bitarna om att det är väldigt spännande och intensivt, och om att känna för rollpersonen händer absolut. Men det händer inte mer med min egen rollperson än med andras. Alltså säg att vi har en mobbingscen, så kommer jag att känna mer eller mindre samma känslor oavsett om jag spelar mobbaren eller offret. Om jag inte spelar någon av dem kommer jag antagligen att känna samma grejer, men mindre intensivt, eftersom jag inte är delaktig i upplevelsen på samma sätt. Men om jag förstår er rätt så är det en väldigt stor skillnad för er om ni spelar mobbaren jämfört om ni spelar offret. Spelar ni mobbaren så känner ni förakt, och spelar ni offret så känner ni skräck?

 

[ceruleanfive]

Men om jag förstår er rätt så är det en väldigt stor skillnad för er om ni spelar mobbaren jämfört om ni spelar offret. Spelar ni mobbaren så känner ni förakt, och spelar ni offret så känner ni skräck?

Yup. Det är även en bidragande faktor till att jag föredrar att spela hyfsat snälla rollpersoner om det är karaktärsinlevelse jag är ute efter.

 

[Anthrox]

Ja, det var en annan scen i Hydrans Rättvisa där jag kände ett intensivt hat mot en npc, under ett förhör med sagda npc.

Spoiler

Det slutade med att jag sköt henne point blank i ansiktet

och mådde sen skitdåligt efteråt över hur min karaktär hade betett sig.

 

[Bifur]

2. Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?
Det är en skala, från ganska stark till svag. Men oftast är den nog rätt subtil. Som andra varit inne på aktiveras den huvudsakligen när jag känner som rollpersonen och det är negativa känslor oftare än positiva (dvs en slags bleed). En sak jag tycker är lite spännande är att den också kan aktiveras av spelets fokus, om än ofta ganska svagt. Är det ett moment enkelt i spelets fiktion men komplicerat i mekaniken kan det motverka inlevelse genom att stjäla fokus men också det omvända kan vara sant. Är något påfrestande och utdraget i fiktionen kan det vara hjälpsamt om också mekaniken tar plats. (Antar att det måste inte vara mekanik i sig utan lika gärna kan vara hur mycket tid som ägnas åt det. En resa som spelas igenom i flera scener ger mer inlevelse än en som avhandlas med tre meningar o.s.v.)

Det är inte samma sak som inlevelse generellt.

3. Är alla som upplevt det av åsikten att det är en eftersträvansvärd sak? Eller finns det folk som upplevt detta men som inte bryr sig nämnvärt om det inträffar eller inte? Eller till och med aktivt ogillar det?
Jo, det är nog eftersträvansvärt om än inte nödvändigt. Men det är nog för att det ändå händer rätt sällan och lätta bryts av. Om det var vanlgit skulle det kanske bli tröttssamt.

 

[krank]

Spelar ni mobbaren så känner ni förakt, och spelar ni offret så känner ni skräck?

Ja.

 

[God45]

Jag upplever det med bra spelarkaraktärer eller karaktärer som är distinkta nog som jag spelat länge. Jag skulle säga att det är som att hitta en social mask/roll med en medföljande tankeprocess som känns naturlig så att när man ställs inför en situation så känner man omedelbart vad karaktären känner och vet hur de skulle reagera.

 

[Rickard]

Jag skulle säga att det är som att hitta en social mask/roll med en medföljande tankeprocess som känns naturlig så att när man ställs inför en situation så känner man omedelbart vad karaktären känner och vet hur de skulle reagera.

Det finns ett avsnitt i Impro av Keith Johnstone där han talar om att använda fysiska masker och hur deltagarna ibland sade att maskerna "talade för dem", som om de hade ett eget liv.

Om jag kastar min tanke någon annanstans så funderar jag inte på om buktalare ibland får detta beteende när de improviserar svar med sin docka.

 

[EvilSpook]

2. För mig växer relationen med tiden. Det är inget jag känner för en nyskapad person, oavsett om den har en bra bakgrundshistoria.
Ju mer vi går igenom desto bättre förståelse får jag för min (och de andras) rollpersoner och till och med återkommande slper.

Inlevelsen är på det stora proportionerligt mot hur stark relationen hunnit växa. Ofta blir känslorna starkare vid dramatiska skeden men inte alltid.

Rollpersonen är dock skild från mitt eget jag. Ofta är känslan densamma som för personer i litteratur eller film. Star Wars sequelsarna var en besvikelse för mig eftersom jag vet att ”Luke skulle aldrig göra så” t.ex. Exakt samma känsla får man efter ett tag för gruppens alla rollpersoner. Man vet vad de gillar, önskar och strävar efter. Hur de mår, tänker och reagerar.

Händer det nåt bra kan man glädjas med sin rollperson och sker nåt tragiskt kan man (nästan) sörja för dens skull. Ganska mycket som en filmhjälte man känner väl.

3. Ja. Det är eftersträvansvärt. Och det är en av de viktigaste anledningarna till att jag älskar kampanjer.

//EvilSpook

 

[Genesis]

2. För mig växer relationen med tiden. Det är inget jag känner för en nyskapad person, oavsett om den har en bra bakgrundshistoria.
Ju mer vi går igenom desto bättre förståelse får jag för min (och de andras) rollpersoner och till och med återkommande slper.

Inlevelsen är på det stora proportionerligt mot hur stark relationen hunnit växa. Ofta blir känslorna starkare vid dramatiska skeden men inte alltid.

Rollpersonen är dock skild från mitt eget jag. Ofta är känslan densamma som för personer i litteratur eller film. Star Wars sequelsarna var en besvikelse för mig eftersom jag vet att ”Luke skulle aldrig göra så” t.ex. Exakt samma känsla får man efter ett tag för gruppens alla rollpersoner. Man vet vad de gillar, önskar och strävar efter. Hur de mår, tänker och reagerar.

Händer det nåt bra kan man glädjas med sin rollperson och sker nåt tragiskt kan man (nästan) sörja för dens skull. Ganska mycket som en filmhjälte man känner väl.

3. Ja. Det är eftersträvansvärt. Och det är en av de viktigaste anledningarna till att jag älskar kampanjer.

//EvilSpook

Det här låter ju dock som något mer likt vad jag kan uppleva. Att lära känna och ha medkänsla med rollpersonen, och någonting som appliceras på samtliga rollpersoner, och även på roller i litteratur och film. Det kan jag definitivt känna igen. Men vad många andra i tråden beskriver tycker jag verkar väsensskilt från detta. De pratar om något som är specifikt kopplat till den egna rollpersonen och en helt annan grej än det man kan känna för andras rollpersoner eller för personer i annan typ av fiktion.

Så samma fråga till dig: Om du spelar ut en scen med en mobbare och ett offer, känner du då helt olika saker beroende på om du spelar mobbaren eller offret? Förakt om du spelar mobbaren och rädsla om du spelar offret?

EDIT: För att hålla alla variabler så lika som möjligt utgår vi ifrån att både mobbaren och offret är rollpersoner.

 

[Sömniga Isaac]

Rollpersonen är dock skild från mitt eget jag. Ofta är känslan densamma som för personer i litteratur eller film. Star Wars sequelsarna var en besvikelse för mig eftersom jag vet att ”Luke skulle aldrig göra så” t.ex. Exakt samma känsla får man efter ett tag för gruppens alla rollpersoner. Man vet vad de gillar, önskar och strävar efter. Hur de mår, tänker och reagerar.

Det här perspektivet uppskattar jag. Här är en del av det jag kan eftersträva i spel, att förstå personerna i berättelsen inte personen. Lite samma som gör att jag fastnar i en film eller bok, jag känner för personerna jag möter och känner med deras situation. Jag har nog svårt för själva att fastna i en persons perspektiv och snöa in i just rollpersonen som om det var jag, det är inte önskvärt. Det jag söker är som nämns i citatet förståelsen för personerna i berättelsen, oavsett vem dessa är. Att ta del av deras öde och känna med dem, inte som dem.

Fastnar jag i min rollpersons öde och dennes känslor så känner jag att risken blir stor att jag förstör för helhetsperspektivet. För mig är helheten viktigare än delen som min rollperson står för. Det är mötet mellan öden, skildringen av olika perspektiv och vad som växer fram i mötet mellan perspektiven som intresserar mig. Att se valen som uppstår och formas av känslan för personerna i berättelsen, inte personen i berättelsen.

Tror jag tappade bort mig själv i mina tankar. Men enkelt uttryckt:

Det är gruppens och personernas öde som är viktigt för mig. Inte min rollpersons öde. Den är endast en del i en helhet som bidrar till att utforska personernas olika öden.