Ymir said:
Kulturens uppgift är inte att vara samhällsrelevant, och kulturs värde avgörs inte av dess samhällsrelevans. Möjligen kan man argumentera för att kulturens syfte är att utforska mänskligheten och dess villkor, men det kan fantasy och scifi göra lika bra som någon annan genre (och äger härvidlag rentav en alldeles unik relevans, i det att fantasy är knuten till det äldrehistoriska kulturarvet medan scifi är visioner om vår framtid).
Jag ser att du försöker göra ett likhetstecken mellan nördkultur och annan "eskapistisk" kultur, och jag håller inte med dig. Det ligger något i vad Eksem uttryckte i småpraten härom veckan, att just nu är vi den målgrupp populärkulturen försöker anpassa sig till ("vi" = 80-talist, nörd, man, medelklass). Det görs via ett tilltal som inkluderar nördreferenser, pseudoakademiskt flum och protagonister som kunde ha varit våran pojkrumspolare eller syftar till att vara våran förebild.
Min poäng är att nördkulturen förtjänas att ses separat från vad som kommit tidigare. A Clockwork Orange, Solaris och Metropolis är inte barn av nördkulturen.
Ingen ville se filmer som "synliggjorde arbetsklassen" på 50-talet, och ingen vill det nu - sådant är och förbli prettofilmens domän,och det är fan inte många malmöiter som nånsin sätter sin fot på Panora. Kulturen har alltid varit eskapistisk, och nördkulturen snor knappast utrymme från diskbänksrealism och socialrelevanta samtidsskildringar, utan snarare från svärd- och sandal-filmer, överklassromanser, krigsepos, och storvulna tragedier, den sortens stuff som hela film- och romankulturen bestått av de senaste...err...4000 åren? (Lägg till den muntliga kulturen, för vad är den enormt rika sagotradition som ALLA människor i ALLA fucking historiska kulturer varit del av, om inte nördig eskapism?).
Visst håller jag i stort med dig om din mainstream-analys, men det är felaktigt att säga att det alltid sett ut likadant. Solens rike, Schindlers list, Trainspotting eller varför inte The Full Monty har också tillhört mainstream-fåran (vilket vittnar om ett helt annat tilltal 85-95), och inom litteraturen så har också Det går väl an, Strindberg, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Selma Lagerlöf tillhört mainstream-fåran trots sin "samhällsrelevans". Även nu sticker Slumdog Millionaire och Katarina Wennstams böcker idag ut bland mainstream-utbudet, men vad de har gemensamt är att de inte har ett nördigt tilltal.
Viljan att fly verkligheten en stund är inte nördens privilegium [...]
Nej, men så undviker du också att gå in på vad i detta som faktiskt är nördens privilegium.
så jag tänker sälla mig till kören och ropa "saftmongo" angående den där debattartikeln.
Jag står mig både på val av tillmäte och att du känner att du behöver ställa dig över din meningsmotståndare på det där sättet.
