Ett riktigt otäckt spelmöte (långt)
Sitter här på jobbet utan att göra någon nytta, så varför inte skriva lite (mycket) på forumet?
"Vad är det läskigaste ni varit med om i ett rollspel?"
Det är svårt att gradera läskigheter, men något som jag direkt kommer att tänka på är ett spelmöte i Vampire där jag spelade min underbara, älskade rollperson Tracy. Våra rollpersoner hade tagit på oss uppgiften att spionera på barnprostitutionsverksamheten i staden eftersom det misstänktes att sabbath hade ett finger med i spelet. Allt gick fint till en början, flera barn befriades, några inblandade människor fick vad de tålde o.s.v. Dessutom fick vi upp ett spår till ett lager i hamnen dit vi misstänkte att det transporterades barn från Asien som sedan skulle tvingas in i verksamheten. Vi hittar lagret i hamnen och diskuterar hur vi skulle ta oss in där. Allt har hittills gått smärtfritt så vi tänker att det blir en baggis att kolla igenom lagret lite efter eventuella fynd och sedan berätta (skryta) om våra spaningsresultat för prinsens underhuggare. Några attacker skulle vi inte göra, utan uppgiften var enbart att rapportera och sedan låta prinsen sköta resten.
Då plötsligt ser vi hur tre vampyrer kommer gående mot lagret. Sabbaths i antågande med andra ord! De andra i sällskapet föreslår, fyllda av självförtroende, att vi ska angripa dem och sålunda göra en riktigt storkap: ”Vi är ju fyra mot tre, vi slår till först o.s.v.”. Jag inser att det här sannolikt kan bli en övermäktig uppgift och påpekar att jag är värdelös i strid, att vi är rätt gröna i sammanhanget, att vi endast slagits mot en annan vampyr vid ett tillfälle och då var fem mot en. Dessutom ingår det inte i våra uppgifter att attackera någon och vi har inte en aning om hur skickliga de är. Jag föreslår att vi ska skynda oss därifrån och berätta om vårt fynd, men de andra vill inte lyssna på det örat utan tar fram vapnen och gör sig redo. Jag ställer mig en bit längre bort än de övriga.
Sabbaths kommer fram till lagerdörren och då slår vi till med full kraft. Till vår fasa är våra angrepp smått verkningslösa och striden tar en mycket otrevlig utveckling. Sabbathkillarna visar sig ha förmågor som vi aldrig hört talas om och tycks tåla nästan vad som helst. Jag flyr från platsen snabbare än jag någonsin gjort. Får höra en skur av förebråelser från de andra spelarna som inte verkar ha insett att vi när som helst kommer vara stendöda hela bunten. Jag hör hur striden verkar gå illa och springer för livet, med mäktiga sabbaths någonstans bakom mig.
(Får här gå ut ur rummet ett tag medan SL spelar med de andra spelarna)
Får tag på en taxi och skriker åt chauffören att köra mig till en bekant (stadens bamsigaste brujah) snabbt som fan! Kommer fram till brujahn utan att bli upphunnen och berättar att ett gäng riktigt farliga sabbaths dödat eller tillfångatagit mina vänner. Jag gör vad jag kan för att få honom att hjälpa mig att samla ihop alla kindreds som finns att tillgå i staden eftersom motståndarna verkar fruktansvärt skickliga. Brujahn är dock självsäker och vägrar inse hur farliga motståndare det rör sig om. Trots mina protester sätter han igång en vansinnesfärd med riktning mot lagret och tar mig med sig. Ett riktigt pisslag från spelledaren gör att vi är nära att hamna i diket, men hur som helst är vi snart framme vid lagret. Vi traskar in och jag väntar på att det när som helst ska dyka upp sabbaths och slita oss i stycken. Hittar inget, men precis när vi ska gå därifrån så kommer en av de andra rollpersonerna in i lagret. Jag frågar honom vad som hänt. Spelaren svarar: ”Jag tar upp min AK47 och skjuter dig.”. Bland de absolut värsta chocker jag fått i rollspelssammanhang! På något sätt lyckas jag klara det med livhanken i behåll och brujahn kastar sig över den anländande rollpersonen och håller fast honom. Det dröjer dock inte länge förrän näste RP kommer till lagret och skjuter mot oss. Brujahn slänger den förre RP:n på honom och snart befinner vi oss i ett läge där brujahn får kämpa hårt för att hålla fast de andra i gänget, då de verkar vara styrda av någon. Brujahn ber mig ringa till en mäktig tremer, som han tydligen känner, som ska kunna få våra vänner att bli som vanligt igen. Jag gör så och väntar oroligt; dyker sabbathkillarna upp så ligger vi risigt till, även om brujahn antagligen är synnerligen kompetent.
Vi hör ljud utanför lagret, men som tur är visar det sig vara tremeren som kommer. Utan att ens bevärdiga oss med en blick ser han till att bryta det tillstånd som de andra rollpersonerna befinner sig i, förklarar att han förväntar sig en gentjänst i någon form och ger sig av. Jag tackar brujahn, han försöker verka cool och frågar om det är något med han behöver hjälpa oss med. Vi skäms något över vårt misslyckande och säger att vi nog ska klara oss själva. Han försvinner medan vi står kvar i lagret, som för övrigt är fyllt med oljetunnor.
Vi diskuterar hur vi ska kunna snygga till historien innan vi går till prinsens underhuggare. Efter en stund berättar SL hur att vi hör något utanför lagret. Det är som om en kall hand griper tag i hjärtat på mig, och antagligen på de andra spelarna också. Vi står i ett oljelager (brinner nog fint...), det finns övermäktiga sabbaths utanför, och både brujahn och tremeren har försvunnit. Smått förlamade tittar vi på varandra och tar oss för pannan. Snacka om att gå från askan in i elden – klantigt, klantigt, klantigt... Det är kört, det finns inte en chans att vi kan klara det här! Någon föreslår att vi ska störta ut, ta oss till vattnet och dyka ner, kanske får de åtminstone inte tag på alla fyra. Vi lämnar lagret och har alla känslan av att vara på väg till vår egen begravning. Otroligt nog så blir vi inte attackerade, kanske gav sig sabbaths av när de såg brujahn och tremeren som båda tillhör de i staden som åtnjuter mest respekt. Vi känner oss dock iakttagna, men vi kan ta oss till vår bil och bege oss in till centrum.
Resten av spelmötet gjorde jag en mycket svag insats, det var som att paniksituationerna innan hade förlamat delar av skallen. Men Tracy lever och frodas! /images/icons/smile.gif
