Re: Gnuttarna [ännu mer OT]
"Alltså, jag vet att du har stenkoll på alla saker som var poppis för barn på 80-talet, men nu har du faktiskt fel. Gnuttarna var en av mina favoritserier när jag var liten (ja,de fick en egen tidning också), och de var inte alls bara en smurfklon."
Okej, okej, inte
bara en smurfklon, men likheterna var rätt slående, eller hur? Jamenar; gammelgnutten, en evig tokrolig misslyckad antagonist, osv. Gnuttarna var väl tokiga i morötter förresten, på samma sätt som smurfarna diggade sarsaparill?
Bobo's tecknare var förresten ingen annan än Lars Mortimer, som idag tecknar Hälge. Hälge är enligt mig först och främst ett tecken på att det står bra till med Sverige's möjligheter att göra lyckade exporter till resten av europa. Det räcker ju uppenbarligen med en tråkig svensk för att lura stålar från dumma tyskar, vad ska då inte en
rolig svensk kunna klara av? Nåja, Bobo var en schysst serie.
Mortimer är en eklektiker. Han snor saker lite varstans och sätter ihop dem till något eget. Ibland blir det rena löjan (=Hälge) men i Bobo så var det faktiskt många pusselbitar som föll perfekt på plats.
Jag tyckte nog särskilt om Gnuttarnas egna tidning, inte minst för att
Gnuttätaren och dennes fru hamnade i blickfånget, och de framstår än idag som Mortimers mest träffsäkra skapelser. De bjöd på allehanda riktigt roliga slapsticknummer.
Och VOILA! Åter hamnar jag på ÄMNET!
-Visst är det roligt med en tokrolig antagonist? Sådana ser man minsann inte ofta i rollspel? Någon skurk som håller i sig och fortsätter dag ut och dag in att spåna fram misslyckade planer för att fånga in hjältarna?
Tror ni den sortens charmiga ondhet skulle fungera ett rollspel?
/Rising
har varit i närheten ett par gånger, men då har det handlat om Jokern-Batman-relationer, inte riktigt vad jag är ute efter här, alltså...