Överraskning är bland det bästa som finns i berättelser, varför inte i rollspel?
För mig personligen? För att i rollspel är jag en författare, medan i en roman eller en film är jag en konsument. Om vi ska skriva en roman tillsammans och du håller på en viktig del av vad romanen går ut på, då känner jag mig inte som en medförfattare utan som en deltagare i ditt experiment. Samma sak i rollspel. Om du har en massa hemligheter för mig och jag ska agera utan att känna till premisserna, då känner jag att jag inte är en medförfattare, utan reduceras till en spelare som spelar sin rollperson, och det tycker jag inte är (lika) kul. Det är samma sak som om det finns ett mysterium som du känner till lösningen på och jag förväntas lista ut det. Det gör att hela aktiviteten blir något annat, som inte är vad jag vanligtvis gör när jag spelar rollspel. Och den aktiviteten är helt enkelt inte lika rolig. Jag känner mig som någon som
utsätts för saker, snarare än någon som
skapar saker. Allt medan spelledaren tittar på för att se hur jag reagerar och fnissar lite för sig själv medan jag famlar i blindo.
Tycker jag. Däremot får andra såklart göra som de vill, och risken att detta skulle hända mig är ganska låg, då jag inte skulle spela den sortens spel där sådana saker kan inträffa, med den sortens spelledare (för det här är 100% en sak som sker i spelledarstyrda rollspel) som skulle göra det.
EDIT: Dessutom är inte överraskning särskilt viktigt för mig i berättelser, och jag tycker att berättelsen inte sällan blir bättre om man har läst en sammanfattning först och har koll på vad hela poängen är, istället för att man ska bli överraskad. Det är oftast lite "jaha" över det, och så har man missat en massa saker som man inte uppmärksammade eftersom man inte fattade att de var viktiga. Jag kan inte komma på en enda film med en intrigvändning som jag skulle klassa bland mina favoritfilmer, även om det inte är något jag aktivt tycker illa om på samma sätt som i rollspel.
