Nekromanti Det ouppnåliga stadiet.

[FraggelIngo]

Detta innlägg skall handla om första kontakten med rollspel och hur den figurerat genom mitt liv. Inte många kommer att vara intresserade av detta, men jag vill att fler skall ge sin historia. Så att vi kan ta del av människors historia med tyngdpunkt mot rollspel.


...första gången jag mins rollspel är när min bror började spela rollspel någon gång runt slutet av 80talet. Drakar och demoner var då absolut största mode, och jag tycke om att sitta brevid och lyssna. I alla fall varje gång de tillät mig. Efter att jag fattat konceptet med SL så undrade jag om jag kunde vara SL. Mitt argument var något i stil med: "Om jag var SL skulle ni hitta MASSOR med rika skatter". De bara skattade åt mig och förklarade att det bara skulle bli tråkigt då. Det tog mig faktiskt ca 2-3 år innan jag förstod den tanken.

Nå, jag ville snart spela rollspel själv. Problemet var att ingen av mina vänner ville vara med. I alla fall fram tills årskurs 8, då en kamrat frågade mig ifall jag ville vara med på rollspel. Självklart ville jag det. Vi bestämde oss för att köpa ett rollspel, oturligt nog blev det Cronopia. Vi frågade efter ett enkelt, medeltida spel. Och vi fick Cronopia. Vi glömmde tydligen lägga till bra!

Nå det gick åt "#¤%&/( eftersom kombinationen nybörjare, ansvarsplacering: jag fick läsa hela boken, lära mig allt, lära dem, bli SL, och nästan göra deras RP också. Och ett dåligt spel gav ett kraftigt misslyckande. Så fort de tyckte att jag inte var bra gav de mig konstruktiv kritik som lät ungefär: "shit du, antingen suger rollspel, eller så suger du."

Jaha, efter det tog det ett tag innan jag ens ville hålla i ett spel som ens tog upp ordet "roll" Ibland skall det medges att jag tittade i gammla wastelands böcker (de är tyverr sålda nu. tacka min bror.) men längre än så gick jag aldrig.

I början av förra sommaren reste jag med 2 kompisar till Cypern. Där träffade vi några Stockholmare, några månader senare skulle jag och en av mina kompisar upp till stockholm. Vi var där och festade, när en kille från Cypern plötsligt sade att han spelade rollspel. Han undrade om jag skulle vilja prova... GAAAAA, äntligen skulle jag få testa rollspel!!! Och det fick jag. efter 3 timmars spel ville jag spela rollspel mer än någonsin. Tyverr hade inte mina kompisar ändrat uppfattning. Ok de hade ändrat uppfattning, anledningen var att dessa vänner var nya vänner. Och de hade spelat Dungeons and Dragons tidigare, så de var lite, men bara lite intresserad. Efter ett år av tjatande gick de till flamans spel och tittade igenom grundboken. De sade till mig att om vi kunde skaffa billiga böcker (bok) så var saken biff. De har inte mer pengar än vad jag har.

Då startade jag att leta efter Eonböcker först som pdf format på internet (ok det är en piratkopia, men jag kunde ha köpt dem senare... ok det lät lamt.) och senare som hyr bok på något bibliotek. tyverr fann jag inget. Men idag har jag fått ett meddelande från www.hobbyspel.com Där de sade att de skulle skicka en Eon regelbok plus moduler GRATIS.

Ibland blir man rent religös. De kallade det för " ...varuprover, eller liknande."


Nå det var min livs historia med rollspel. Nu väntar jag på er...

Om du är hungrig, gör då som Indianerna... ät

 

[Ignatius]

För långt

Ingen orkar läsa din historia... (För övrigt är den inte särskillt intressant heller)

 

[FraggelIngo]

Nej jag vet. Jag hade tråkigt. (NT)

No TEXT

 

[Ignatius]

Sluta då ta upp plats med din tråkighet(NT)

NT = No Text (Ingen text)

 

[Krille]

Tråden flyttas

Tråden hör inte hemma här, utan på rollspelsforumet. Det är ett så generellt ämne att den inte ska behandlas på Eon-forumet. Därför flyttar jag den.

 

[Feliath]

Re: För långt

Vet du vad? Ännu färre orkar med din omotiverade negativitet. Om du inte orkar läsa, det, låt bli.

/Feliath - orkade

 

[Baldyr]

beginnings...

Till skillnad från en viss tråkmåns här på forumen så tycker jag att den här tråden har ett ovanligt trevligt ämne. Därför, samt för att irritera nämnda tråkmåns (varför trakassera andra forumsdeltagare med elaka påhopp?), så tänkte jag dra en ännu längre berättelse om hur jag en gång i tiden kom i kontant med hobbyn. (Sug på den!)

Absolut första kontakten med rollspel måste ha varit i uppehållsrummet på min mellanstadieskola. Där råkade jag i förbifarten se någon rota i en gammal grundbox till Drakar och Demoner. Namnet DoD fastnade i minnet och jag insåg omedelbart att detta var någonting intressant. (Däremot iddes jag aldrig själv rota i nämnda låda på skolan.)

En äldre kompis nämnde vid en senare tidpunkt att han minsann visste vad rollspel var, liksom hur det spelades. Eftersom han hade lovat att visa mig hur man gör så önskade jag mig DoD i julklapp det året. Jag lär ha blivit smått besviken på det faktum att lådan ifråga ('85-års utgåva) mest innehöll en regelbok och ett par äventyrshäften (jag fick två, av någon anledning), och ganska få "leksaker" (utklippbara pappfigurer, golvplaner och tärningar i det här fallet).

Eftersom kompisen ifråga skulle lära oss hur man spelar så öppnade jag knappt regelboken (det var ändå mest text i den). Nu i efterhand förstår jag givetvis att han inte hade en aning om vad rollspel var eller vad det gick ut på, men han visste ändå hur man slog tärningarna och vad de olika tärningskombinationerna skulle utläsas. Hans försök att spelleda äventyr som Svart duell och Spindelkonungens pyramid gick uruselt eftersom han inte läst äventyren i förhand utan vi fick försöka spela äventyren sida för sida...

Det var alltså allt annat än en bra början för min del och det tog ganska länge innan jag plockade fram spelet igen. Genombrottet måste ha kommit när en kompis lånade en massa golvplaner (en hel låda, faktiskt) och tennfigurer av någon äldre person. Helt plötsligt hade vi någonting att rota i och snart spelledde jag mitt första "rollspelsäventyr". Inspirationen kom så gott som helt från en finsk utgåva av serienversionen av Sagan om ringen (andra delen). Jag hade fortfarande inte försökt lära mig några regler utan vi upprepade mest tidigare misstag. Men roligt var det - både jag och kompisarna fick blodad tand!

Nästa steg var att öppna regelhäftet och inse vad rollspel egentligen gick ut på (alltså att slumpa fram rollfigurer och sedan förbättra dessa genom äventyr). Det var en magisk tid och nostalgin är närmast total. (Det räcker med att titta i äventyr som Döda skogen för att återuppleva en del av denna magi.) Min första kampanj bestod i princip av en karta över ett fantasy-landskap med olika länder, gränser, städer och byar utsatta. (Namnen nallade jag glatt från det finska seriealbumet.) Det första äventyret var ett sanslöst tunnelkrälande och troligtvis min enda "dungeon" någonsin. (Det var trots allt så de "riktiga" äventyren såg ut.)

Rollfigurerna var alla riddare (bästa yrket, tyckte mina spelare) som var klädda i helrustningar och beväpnade med stora träklubbor (bästa vapnet med tanke på rollfigurernas styrka) och hade stulna namn som Ensamma Vargen, Silvertjärnan och andra pinsamheter... Som nybörjar-spelledare kände jag inte att jag kunde invända, även om jag givetvis insåg att saker och ting inte stod rätt till! (Mina spelare hade givetvis helt missuppfattat konceptet med rollspel, och jag själv hade endast börjat ana möjligheterna.)

Efter en rad egna äventyr så avslutade vi kampanjen (som det skulle visa sig) med en ombyggd variant av äventyret Döda skogen - Maktens portar var istället en dimensionsport (inte helt olik Skuggornas port från Silverstjärnan-böckerna) som ledde till min nya, mer genomtänkta spelvärld. (En ö med en massa spännande platser och monster.)

Här någonstans var det dags för jultomten att göra ett nytt besök och givetvis hade jag önskat mig Expert-reglerna. Nya rollfigurer började bli aktuellt, samtidigt som någonting avgörande inträffade. Jag hade nämligen förgäves försökt konstruera en stad till den kommande kampanjen (med hjälp av Stadsintermezzon) och bestämde mig för att köpa Kandra-modulen istället. Väl i butiken bestämde jag mig dock att köpa Trakorien-modulen istället, ett val som haft enormt stor betydelse för mitt framtida rollspel-intresse.

Expert-kampanjen fick alltså utspela sig i Trakorien istället och den planerade spelvärlden skrotades. Expert-reglerna tillförde nog en del intressanta aspekter till spelet, såsom rollfigurernas livsmål. Helt plötsligt hade alla spelarna rollfigurer med väldigt varierade yrken, där en av de mer minnesvärda troligen var en halvlängds-köp-kvinna. (För övrigt den rollfigur som överlevde allra längst av hela original-expert-uppsättningen.)

Trakorien-kampanjen spelades med Trakorien-krönikan (munkens Briors berättelse om sin resa genom öarna i nordhavet) som ledsagare. Alltså började den med att rollfigurerna anlände till Frimbole Olvi på Saphyna, vilket följdes av en lång rad äventyr runt om i Trakorien. Spelarna fick dock ännu inte ta del av krönikan utan jag lånade istället ibland uppslag därifrån.

Slutligen köpte jag Svavelvinter-boxen (den första delen i Svavelvinter-serien) och rollfigurerna styrde kosan mot Marjura. Efter detta följde ytterligare äventyrligheter i Trakorien, varefter kampanjen letade sig ned mot kontinenten. (Jag hade hunnit köpa både Markslandet- och Ivanhoe-boxarna.) Efter åratal av spelande hade slutligen samtliga original-rollfigurer från Svavelvinter dött - och då kom Oraklets fyra ögon ut, andra delen i Svavelvinter-serien...

Oraklets fyra ögon spelades således med nya rollfigurer och en av spelarna fick spela Shagul (motståndaren). Tyvärr var Shagul-spelaren alltför nitisk och lyckades också likvidera hela spelgruppen, med undantag av en gammal och invalidiserad rollfigur som befann sig i säkerhet...

Därmed var jag dömd till att gång på gång försöka spela igenom Svavelvinter-serien med olika uppsättningar spelare och rollfigurer. Vid det här laget har jag tappat räkningen, men dessa försök avlöstes dock av andra Ereb-kampanjer.

När ytterligare en kampanj hade avslutats snöpligt utkom sedan den femte utgåvan av Drakar och Demoner (Chronopia). Det var en stor besvikelse och jag lyckades aldrig överhuvudtaget lista ut hur man skulle använda spelmiljön. Det var nog i stort sett slutet på DoD för min del, även om jag fortsatte mina försök att spelleda Svavelvinter-serien.

Nu började jag se mig om efter ett annat rollspel och Eon fångade snabbt mitt intresse. Efter en viss tids väntan utkom då spelet och det visade sig vara en positiv överraskning (speciellt med tanke på besvikelsen med Chronopia). Återstod bara att vänta på Mundana-modulen, och Mystik & magi, Monster & varelser, och så vidare i all oändlighet. (Spelet blir nog aldrig riktigt komplett eller fullt spelbart, skulle jag gissa.)

Under tiden hade jag speltestat Eon i Trakorien-miljö och även påbörjat en Svavelvinter-kampanj med Eon-regler. Jag insåg dock snart att Eon fungerar bättre i teorin än i praktiken, men då lade jag märke till independent-rollspelet Västmark. Nu hade jag hunnit flytta till Göteborg (från Eskilstuna) och planerade en Svavelvinter-kampanj med Västmark-regler istället.

På grund av en massa förseningar så hann kampanjen aldrig komma igång innan jag fick ett nytt projekt på halsen. Nämligen det egna spelsystemet URSUS (Universal-Regel-System Utan Spelvärden), som i princip är det enda jag använder idag. (Under åren har jag också lyckats lista ut att rollspel i själva verket inte går ut på att förbättra rollfigurer utan att spela roller.) Senaste försöket att spelleda Svavelvinter-kampanjen utfördes alltså med eget regelsystem, men även den har hunnit rinna ut i sanden, av olika anledningar...

Just nu sitter jag och spånar på version 2 av URSUS och planerar givetvis fortfarande den ultimata Svavelvinter-kampanjen... (Jag har dessutom en Trakorien-epostlista för diskussioner kring kampanjen och närstående ämnen.)

Och det var givetvis den korta versionen.

/Baldyr

 

[Sodivra]

Nein!

Ååååh, jag FÖRSTÅR att du bara behöver en KRAM, Ignatus! Åååååh!

Förresten så behöver du inte ursäkta dig, Fraggelingo! Absolut inte! Berättelser är Upplevelser för lyssnaren. Upplevelser leder till Upplysning. Upplysningen leder till Vidsynthet. Vidsynthet leder till Harmoni. Once you start down on the flummpath, forever will it dominate your destiny!

<center>Arvidos, som ÄLSKAR att retas med Ignatus, efter ett anonymt tips.. Hehehe.
(Eller ja, anonymt var det ju inte, men jag säger inte vem!)</center>

 

[Rising]

The Rising Story

Kul tråd. Bra intiativ, Fraggellngo (hur uttalas det, btw?)

Själv inleddes min rollspelskarriär med ett solospel. Jag stog inne på Åhlens i Sthlm och min mamma skulle leta efter någon bok där. Jag vandrade runt och såg mig förstrött omkring, och där någonstans såg jag en häftig bok som det stod "Fasans Labyrint" på. Det var en tuff bild med ett äckligt monster på framsidan, men det coolaste var att det stod "bokspelet där DU är hjälten" eller något liknande på framsidan. Jag var helt spelgalen som liten (också) och jag kunde inte riktigt fatta vad boken menade. Så slog jag upp boken och såg en skithäftig illustration på två småtomtar i lustiga kläder som sprang i en grotta. Jag läste i boken att det var två PYSSLINGAR som sprang iväg in i tunneln och man fick välja mellan att följa efter dem eller att bara ignorera dem. Först förstod jag inte var man skulle fortsätta läsa om man ville följa efter pysslingarna. Jag trodde siffrorna vid alternativen menade på vilken sida man skulle fortsätta läsa, men när jag uppmärksammat hur solospelen fungerade så var det MAGI! Jag läste om hur pysslingarna väntade i slutet av tunneln som i ett bakhåll, och det var så HÄFTIGT att man kunde bestämma själv hur boken skulle fortsätta! Jag hann precis fatta principen med solospel innan morsan hade hittat boken hon var ute efter. Det skulle dröja innan jag köpte "Fasans Labyrint", men mötet med pysslingarna glömmer jag aldrig.

Så fort jag kom hem gjorde jag mitt eget solospel. Det var en ganska rörig historia där man kom tillbaka till första rummet nästan hela tiden. Jag tror det var på fjorton punkter. Självklart fanns det några pysslingar som försökte lura in spelaren i ett bakhåll.

Kort därefter träffade jag en bekant som var fyra år äldre än jag själv (jag hade nyss börjat tvåan) och han frågade om jag hade spelat rollspel. Han förklarade principen och jag förstod genast att det var som solospelet jag sett på Åhlens. Vi spelade det där äventyret som hette något i stil med "bla bla bla's gravvalv" och jag kommer inte ihåg något annat än att jag blåste i ett sorts horn och då drog det förbi en massa kärror med skelett. Jag har för mig att vi spelade Mutant samma dag. Jag var en tjejmutant och dödade en sovande vakt med en kniv. "Ska jag slå för skada?" frågade jag. "Nä, sade han. Det är en dödlig träff, eftersom han inte försvarar sig." Häftigt, det här var ett spel där man inte behövde följa reglerna blint!

Jag köpte DoD kort därefter, men jag hade problem att förstå spelet eftersom jag inte fått några tärningar till spelet. Vi skickade ett brev till Äventyrsspel och de kom lite senare. Under tiden spelade jag dock det roliga solospelet som fanns i regelboken och jag köpte också mitt första solospel; Skräckens Länder i Ensamma Vargen-serien.

Nu, innan jag fått mina tärningar, träffade jag klasskompisar som också älskade solospel och Drakborgen, precis som jag. Vi hade en lång väg till skolan; två kilometer närmare bestämt, men varje dag träffade jag Kristoffer först och spelade "solospel" med honom, som vi kallade det. Jag var spelledare och allt var förstås ren friform. Sedan gick vi upp till Jimmy och han fick höra storyn och skapa en rollperson som fick vara med i storyn. När vi kom till skogen tog vi stensötor och tuggade på, när vi kom till grusplanen så började vi rita upp saker i gruset (rollpersonerna kom nästan alltid till en borg just då, och jag fick alltid rita upp hur den såg ut) och sedan så var vi nästan framme, och då klarade i stort sett alltid spelarna äventyret. Vilken triumf! (Vi kunde dock komma en halvtimme försent eller så om vi hade spelat ett tillräckligt häftigt äventyr)

Allt i våra liv var rollspel och solospel. (på den tiden tyckte vi skillnaden var om man hade tärningar eller inte) När vi spelade drakborgen så hade alla roller och agerade som sina rollpersoner. Vi kunde bara inte låta bli.

När jag äntligen fick mina tärningar flyttade jag kort därefter till Strängnäs och började tredje klass. Nu var vi proffsigare och skulle spela riktigt rollspel med tärningar. Alla ville vara ankor eller alver. Alla ville vara munkar, tjuvar eller köpmän, för vi visste att det var viktigare att ha roligt än att spela bra. Det stod på det rosa papperet som kom till DoD-boxen som vi alla kunde utantill. Jag fattade inte riktigt alla regler så ingen fick några erfarenhetspoäng och ingen blev bättre. Därför åkte vi på stortorsk varje gång vi försökte oss på Döda Skogen. Jag skapade mitt första egna rollspel (som hette "robot") och det var oftast det vi körde, för det orkade jag iaf lära mig alla regler till. Varje gång vi skulle upp till Idrottsplatsen eller gick omkring på stan så fortsatte vi dock med "solospel" och jag gick i mitten och spelledde för mina kompisar.

Sedan köpte jag Mutant och det var omedelbar förälskelse. Det var både roligt och läskigt på en och samma gång! Jag började spelleda skräckäventyr.

Sedan köpte jag en del rollspel jag inte förstod mig på direkt (chock, sagan om ringen, m.m.) men när jag fick Expert och Gigant i en kombinationsbox i julklapp när jag gick i sexan(?) så tog mitt intresse ny fart och vi började köra hårt igen.

I högstadiet tappade jag en del glöd och jag inriktade mig mer på att göra AMOS-spel till min amiga. Vi spelade då och då, men det var inte som förr. När jag började gymnasiet gick jag dock med i Strängnäs' spelförening Strengnensis, och med Kult och Chronopia så fullkomligen exploderade mitt rollspelsintresse. Vi hade svinbra lokaler mitt i stan med skyltfönster som vi fick skylta i hur vi ville och medlemmarna strömmade till. Magic var stort, vår förening var het och snart skulle också rollspelshobbyn börja kritiseras i media. Vår förening var ute blixtsnabbt och höll öppet hus och svarade på frågor till oroade föräldrar. Samtidigt var vi rätt stolta över att rollspelshobbyn var så "farlig". Vi började bli rebelliska och rollspelshobbyn tog nya former:

Rollspel som "enkel brädspelsförnöjelse med lite prat" fnystes åt och föraktades. Målet var total eskapism och att använda rollspel för att leva sig in i andra människor. Kultrollspelandet blev vildare, mer otyglat och vi grävde och grävde i ångest, vansinne och melankoli. Chronopiaspelandet blev roligare och lättsammare och vi ägnade spelsessionerna åt kulturevenemang, förförelsekonst, kärleksaffärer, svartsjukedramer, religös fanatism och en hel del barhäng. Andra gillade töntigt koboldspel med en massa tärningar, vi grottade ner oss fullständigt i friform och rollgestaltning.

Det var en underbar tid. Strengnensismedlemmar fanns överallt och vårt egna konvent, FiKon (FinningeKonventet) blev en grym succé. Sommarloven ägnades hårt åt nonstop rollspel och vi var världens kungar.

Sedan, efter studenten, flyttade jag till Stockholm och strax därefter upplöstes Strengnensis. Numera håller Hatt-Oscar med vänner lokalen och där spelas idag mest tabletop. De få rollspelskompisar jag fortfarande träffar, de möter jag alldeles för sällan. Kampanjer är svåra att planera och man har allt mindre tid.

Spelklubbar i Sthlm växer inte direkt på träd, och det är med bitter smak i munnen jag konstaterar att cirkeln i stort är sluten. Det började med solospel och nu sitter jag åter här, oftast solo, och spelar för mig själv. Jag har lärt mig vägen genom Fasornas Labyrint utantill, och jag listade snabbt ut att man inte skall gå till den delen av labyrinten där pysslingarna väntar överhuvudtaget om man skall klara äventyret.

Ändå har jag svårt att låta bli att stanna upp och titta lite på den där bilden med pysslingarna när jag bläddrar fram och tillbaka i boken. De springer där, in i tunneln och hånar dig. Tänk att hela mitt rollspelsintresse skulle inledas med att de där fjantarna lyckades överrumpla mig i ett bakhåll...

/Rising

 

[walium]

Re: The Rising Story

Ack så vackert! Skulle inte förvåna mig om Codex skulle uppskatta en liten krönika om dina tidiga rollspelseskapader.
Jag tycker alltid att det är hemsk synd när en medrollspelare inte får utöva sin favorithobby. Tyvärr sitter jag i Skåne och kan inte erbjuda mycket annat än mina varmaste sympatier och lyckoönskningar. Hur långt är du beredd att åka för att få spela rollspel? Du har aldrig funderat på att spela över internet på något sätt? Antagligen smyger jag upp till Linköping för en längre tid nu i höst så det är väl inte omöjligt att vi kan träffas någon gång, om du vill förstås./images/icons/smile.gif Linköping är iallafall närmre Stockholm än Skåne är om jag minns min geografi rätt.

 

[Storuggla]

Re: The Rising Story

Spelklubbar i Sthlm växer inte direkt på träd, och det är med bitter smak i munnen jag konstaterar att cirkeln i stort är sluten. Det började med solospel och nu sitter jag åter här, oftast solo, och spelar för mig själv.

Välkommen till The Cursed Capital of 08, där det finns gott om butiker men ingen som man kan spela med ;_;
Men jag ska bannemig leta upp tillräckligt många för att kunna köra min misslekampanj, eller min fiskegubbekampanj! /images/icons/grin.gif


Storuggla, får Stockholm att bävra

 

[Pale Imp]

DoD är en ganska vanlig start ??eh??

Jag började spela DoD någon gång i 5an tror jag, genom en kompis som spelat länge och ägde alla regler (och de flesta andra böcker också). Problemet var bara att han inte läst dessa speciellt mycket, utan det var mest "house rules" som gällde. Denna (och då menar jag den enda riktiga regeln som fanns var) ; "Rollpersonerna är superhjältar och ska inte få råspö av en liten armé på fyra miljoner demoner... och en svartnisse beväpnad med stridsgaffel på väg hem över grynnerbergen"

Kommer ihåg att min första rollperson var en liten tomtig dvärg med yrket animist.. hehe... det enda som var dvärgiskt honom var att han var fasansfullt girig. Vi hade också vår egen lilla power gamer i gruppen som ganska snabbt fattade systemet (som inte på något sätt fanns skrivet någonstans) och skapade buff-gubbar utan gränser.

Det kanske låter som om vår spelgrupp inte var speciellt.. vad ska man säga... sannolik att fortsätta. Men det som höll lusten vid liv var SLs fantastiska förmåga att beskriva miljöer, gestalta karaktärer och göra det hela levande.
ja, sedan dess har jag fortsatt spela rollspel, och även om min gamla spelgrupp fortfarande spelar DoD (ganska oregelbundet och sällan) spelar jag nu mer kult, eon, mutant, WoD bland fler.

 

[Rising]

Re: The Rising Story

"Hur långt är du beredd att åka för att få spela rollspel?"

Hmm... pendeltåg el. tunnelbana helst. Längre sträckor än så blir jobbigt. (och dyrt) Det måste absolut vara närmre än Strängnäs (dit jag åker då och då och träffar gamla vänner)

"Du har aldrig funderat på att spela över internet på något sätt?"

Det blir ju inte riktigt samma sak... Mest av allt vill jag spelleda och inte spela, och på internet så hörs ju inte alla roliga dialekter som jag ger mina SLP... :^)

Jag satt iofs på Discworld-MUDen förut rätt mycket och köpte en massa fåniga chokladmöss, tårtor, romflaskor och cigarrer för alla mina pengar. Sedan satte jag mig i en kärra som åkte runt i spelvärlden och bjöd mina medresenärer på delikatesser, cigarrer och sprit. Där satt vi och pratade om vädret, ditten och datten och jag hade skitkul. Jag fick ju inga xp, utförde inga uppdrag eller så, men det var himlarns kul. Tyvärr är inga MUDar riktigt byggda för min sorts rollspel, utan det är ju mest kobolder och prestationsrollspelare som har kul.

Det är alldeles för lite kärlek, barhäng och svartsjukedramer! :^)

Play-by-forums är... lite trista. Jag har inte riktigt förstått dem. Ska ge det (och e-mailspel) en chans, men det kan ju inte vara ett substitut för riktigt rollspel?

Åka till Linköping.. hmmm... Jag har en kasse kompisar där... Vi får se, jag brukar vara rätt uppbokad under hösten.

/Rising

 

[walium]

Re: The Rising Story

Hittar du inget bättre alterantiv så får du väl göra som så många andra spelhungrande rollspelare: börja skriva artiklar, konstruera ett eget rollspel eller skapa en egen hemsida.

"Åka till Linköping.. hmmm... Jag har en kasse kompisar där... Vi får se, jag brukar vara rätt uppbokad under hösten."

Om allting klaffar så lär jag stanna där i minst fyra år så någon chans borde uppstå. Hade varit kul att få pröva på lite friform á la Rising.

 

[Rising]

OT om mig

"Hittar du inget bättre alterantiv så får du väl göra som så många andra spelhungrande rollspelare: börja skriva artiklar"

*host host* Med tanke på hur länge herr Hedengren har fått vänta på den skräckartikel som jag lovat skriva till hans rollspel Splatter så tror jag att jag kommer svartlistas från alla artikeljobb i framtiden... :^L

"konstruera ett eget rollspel"

*host harkel host* Eh, tja, det går lite knackigt där också. Den gode Dnalor är nog lite sur för att mina rasbeskrivningar aldrig blir klara till CCC. (Men min dator är fortfarande på lagning!!!) -Och varken Flux eller Mytomnesia har jag ju kommit någon värst lång bit med...

"eller skapa en egen hemsida."

Ja! Ett nytt projekt! *harkel harkel* Kommer någon ihåg den slumpsida jag lovat bygga som skulle kunna slumpa ut äventyr? Äh, det projektet ligger lite dåligt till, faktiskt...

Äh, jag ska skära ned på projekten och försöka få saker färdiggjorda istället.

"Hade varit kul att få pröva på lite friform á la Rising."

Aaah, det där värmer... "Friform á la Rising"... _Risform_ helt enkelt... :^)

Tja, joo, det vore ju kul. Vad ska du läsa i Linkeboda?

/Rising

 

[Baldyr]

rollspel på Internet (OT)

Nej, jag tror inte heller att Internet-rollspel någonsin kommer att kunna fungera som substitut åt "vanligt rollspel". Däremot tror jag att det kan fungera som ett komplement, speciellt för oss vuxna som inte längre har någon fast spelgrupp.

Jag saknar i och för sig helt erfarenhet av rollspel över Internet men jag skulle nog kunna tänka mig ge det en chans. I så fall lär IRC utgöra medium, inte MUD, e-post eller forum. (Fast en kombination kan givetvis fungera kompletterande, så att säga.)

Det gäller slutligen att inte bara stirra sig blind på begränsningarna (för de är uppenbara) utan också försöka se möjligheterna. Jag tycker mig åtminstone kunna se flera.

/Baldyr

 

[DanielSchenström]

The Neverending story.

1983-84 började Drakar och Demoner dyka upp i de leksakskatalogerna jag fick. Elric-bilden var enormt imponerande och lockande och det var önskejulklappet tills en av mina kompisar fick det julen 84. Han läste det och förstod inget. Jag läste det och förstod inget.

Men så 1986 kom Dungeons & Dragons ut i leksaksaffärerna och det fanns tillochmed ett provexemplar att bläddra i. Bilderna i det sopade Gullikson ut ur ens medvetande. Jag och min kompis tyckte det var väldigt lustigt med texterna "läs denna bok först" och "läs denna bok sist". Jag läste återigen genom min kompis DoD och nu förstod jag i princip hur det skulle fungera. Men hellre ett snyggt tecknat rollspel än ett som inte är det så jag köpte D&D. 149:-, Det får man inte många rollspel för idag

D&D hade två soloäventyr som inledning av spelarboken, det ena med få val och det andra med flera och allting förklarades och efter en genomläsning var allting glasklart. Min kompis och hans och min bror fick också pröva det. Vi fyra var de som höll vårt första spelmöte med mig som spelledare. Jag använde mig av äventyret från spelledarboken som var ett vanligt grottkräl där man fick den översta våningen färdig, andra våningen var en karta och man fick själv fylla den, samt göra den nedersta våningen. Skaparglädje redan från första början.

Det gick rätt knaggligt första spelmötet, när rollpersoinerna delade på sig satt jag som förstenad. Hur gjorde man då? Jag lossnade tillslut och sedan dess har det varit en mjuk seglats.

För en redovisning år för år, hemska bilder på mig och mina spelare och statistik från 1986-2001 så kan man hoppa in på http://www.griffindesign.org/, speciellt på 15-årsjubileumssidorna.

 

[Bargad]

Råd från en missbrukare! (OT).

Men idag har jag fått ett meddelande från www.hobbyspel.com Där de sade att de skulle skicka en Eon regelbok plus moduler GRATIS.

Passa dig! Första gången bjuder de alltid men sen när du är fast och måste köpa mer då kostar det minsann mycket pengar. Skriv in dig på rehab innan du är fast!

 

[Johan K]

Vilka minnen !

Oj vilka glada minnen din fråga väcker !!!!!!!!!!!!!

Det hela började åxå i slutet av -86 då jag precis hade läst Sagan om Ringen. I samband med det så köpte vi SRR-spelet. Ett lite dummt köp kanske, för det avr ganska krångligt. Sen så köpte vi mutant, SW & några andra spel som var lättare.
Efter det så blev man ducktigt fast i det hela....

 

[Eksem]

Vilka härliga historier! Och Risings och Baldyrs var allra roligast. Jag riktigt önskar att jag hade något liknande att bidra med, men min rollspelskarriär är tyvärr högst odramatisk.

Jag kanske ska berätta om när en vätte sparkade en rollperson i huvudet så att denne dog, vilket ledde till att alla mina spelares rollpersoner bar stora hjälmar i tre år framåt. Eller när en kille vägrade förstå poängen med rollspel och envisades med att säga saker som: "Men nu ser jag en stad, eller hur?", "Nähä, ah men nu ser jag en eld, eller hur?". Eller om vårt första egna rollspel som bestod av grundegenskaper och fem sidor vapen men inte så mycket annat.

Nej, vi låter det där vara nu. Själv tycker jag att det är eländigt synd att jag inte längre minns exakt när eller hur jag spelade rollspel första gången. Men det var nog en kort sak till Drakar och Demoner Samuraj.