Jocke;n159802 said:
Men Country är ju typ den... fjärde eller femte bästa genren ju!
Är det både tåg-contruy som Johnny Cash, fin-country som Kacey Musgraves, ut-i-skogen-country som The Hansome Family och Douchebag-Country som Toby Kieth som är problemet?
Dansband däremot, det köper jag.
Just nu har jag lite svårt att kolla upp grejs och lyssna på dina förslag... pga att jag körde slut på mitt internet för en 12 dagar sedan och har levt på en gammal "legacy" usb internet abonemang grej där det faktiskt finns en "fortsätt surfa vidare på reducerad hastighet" grej på den... tyvärr så är den hastigheten 20kb/sekunden = omöjligt att kolla videos/lyssna på musik via den på ett användbart sätt (tog en 5 minuter för mig att försöka lyssna på en 10-20 sekunder i mitten av den videon som Staffan föreslog). Så jag får återkomma om just dina förslag om... *tittar på datorns kalender*... 3 dagar... när jag får tillbaka min fulla tillgång till de 160 gigen internet som jag har att använda per månad (kan låta som mycket... men för mitt användande är det inte det... körde slut på de första 100 gigen, från legacy abonnemanget, på 3 dagar denna månaden). XD
Så det bästa jag kan väl göra just nu är väl att försöka ge en ide om vad jag generelt vet inte funkar för mig med Country, och liknande. Mitt ogillande av den typen av musik kan handla om det röstmässiga eller det instrumentala, eventuellt båda två tillsammans för den delen så klart. Texterna kan väl ha betydelse också... men det är ovanligt igengligen, för jag lyssnar inte på musik för texternas skull (inte ens med mina favorit typer av musik), utan jag lyssnar på musik för hur de låters skull (kan väl påpeka att jag har aldrig varit bra på att komma ihåg texter till låtar, och i dagsläget så kan jag nog bara texterna någerlunda till två låtar, de två låtar som jag brukar tänka på när jag försöker jaga bort andra låtar som satt sig i skallen på mig).
I alla fall... I grunden så kan jag väl säga att där är en typ av... gnällighet (kan jag nog kalla det)... i denna typen av musik som jag starkt ogillar. Och som sagt så kan det gälla både röstmässigt och instrumentalt (kallar det för R/I hädanefter). Där är en typ av "svajande" i hur det R/I-mässiga låter också som jag inte gillar. Kan nog också säga att, åtminstone om det instrumentala, så är där en "twang" (utalad med kraftig sydstatar dialekt) i specielt gitarrspelandet som jag kan stör mig på rejält. Så helt enkelt, en typ av "gnällighet" som sagt, som stör mig oerhört mycket.
Jag är en person som, när det gäller musik, är oerhört petig med vad jag gillar. Det måste låta rätt för mina öron. Och inte bara en aspekt av det heller... utan både det röstmässiga, och det instrumentalla, måste "låta bra" för mina öron. Jag kan stå ut med vissa "fel" i musiken, så länge som resten av låten kraftigt väger upp det/de där felet/felen med låten. Detta betyder också att jag har en tendens till att föredra studio album framför live framträdanden, även med artister som jag gillar, för att ibland så låter deras live grejer "fel" för mig. Så, när det gäller just t.ex "Country", i generella termer, eller dansbands musik (som plockar många av sina grunder från just country och liknande typ av musik, men med en twist), så låter
allt mer eller mindre "fel" för mina öron. Där finns säkert någon låt här och där som jag gillar, där det faktiskt finns country element i dem, men i så fall är det extrema undantag, och så pass "dold" i allt annat som jag faktiskt gillar i musikväg, att jag inte ens hör "countryn" i det.
Jag är medveten om att en hel del av musiken som jag gillar möjligtvis vara delvis inspirerad av t.ex country, eller inspirerad av musik som var inspirerad av country... eller annan musik som jag inte är så förtjust i... att de kanske lånad från de stilarna med vissa grejer... men det effekterar bara mig om jag faktiskt hör det i musiken när jag lyssnar på det. Så även om jag kan indentifiera det i en låt,
"den där biten kommer från country", så stör det inte mig så länge det inte
"låter" som country. Vilket kan låta konstigt, att jag skulle kunna identifiera något som att det kommer ifrån country, men att det inte skulle låta som country för mig... inte ens jag kan förklara hur det skulle kunna hänga ihop där. XD Men det är en sån där grej... där det kvittar för mig vad inspirationerna var, att något i en låt faktiskt ÄR nästan ett för ett en kopia av något som jag inte gillar, etc... så länge det inte
"låter som" det jag inte gillar, så är där inga problem för mig. Allt beror på hur det låter, låter det "rätt" så är där inga problem. Där finns t.ex musik som jag nog skulle kunna namnge som "gnällig", men som jag gillar ändå... t.ex det Finska bandet "HIM"... sångarens röst kan ju vara lite gnällig där beroende på låt... men det är inte samma typ av "gnällighet" som den jag pratar om i Country t.ex. HIM har varit, sedan sent 90-tal eller tidigt 00-tal, en av mina favorit band. XD
Där är till och med inom mina "grenar" av musik, som jag mest hänger i (divärse metal musik vilket är min huvudgren, men även t.ex hård rock, etc), där rent på papperet så borde kanske en viss grupp vara för mig, men när jag väl hör dem så känner jag bara
"nope... not for me...", oavsätt hur liknande det än må vara med det som jag faktiskt gillar. Där är också en hel del musiker som jag gillar där jag har kollat upp den musik som de säger att de var inspirerad av, eller kollat upp musik som var inspirerad av de som jag gillade, där jag helt enkelt känt
"nope... not for me... at all...". Och då kvittar det också hur pass omtyckt, erkänt, etc, som dessa inspirerande eller inspirerade grupperna än må vara... de skulle kunna kallas för
"The quintessential band when it comes to [musik stil som jag gillar], this is the cream of the crop, the band that defines this type of music"... och jag skulle bara rycka på axlarna och säga "meh... inte min grej"... trots att det ligger inom mitt hjulspår.
Det är de där små skillnaderna i musiken som gör skillnad för mig. Ta t.ex gruppen Amon Amarth. De ligger någerlunda inom mitt hjulspår... där är mycket med deras musik som jag gillar... specielt tyngden och rytmen, och allt vad det nu än är. Jag har försökt ett flertal gånger unde de senaste 5+ något åren att verkligen bli ett fan av deras... där är visserligen ibland lite med deras instrumentala som jag inte gillar, specielt att de spelar för snabbt (tycker man blir av med topparna och dalarna i det instrumentala när man spelar för snabbt... Amon Amarth ligger och gungar nära "för mycket" gränsen för mig)... men jag kan stå ut med det hos Amon Amarth, för att de går inte över gränsen allt för ofta, och för att deras andra instrumentala delar är fortfarande riktigt bra. Det som jag däremot inte kan komma över, det som förstör deras låtar för mig, det som gör att Amon Amarth antagligen aldrig kommer vara för mig, oavsätt hur mycket jag försöker... är sångarens röst. Han har den där mullriga, vråliga, Death Metal-vanliga typen av stil... vilket tyvärr är en stil som jag har oerhört svårt med. Jag kan stå ut med mullrig och vrålig typ av röststil, till en viss gräns, men Amon Amarth har helt enkelt alldeles för mycket av det för mig (tror de kör med det till 100% av tiden... där 50% skulle nog ligga runt min absoluta max gräns för enstaka låtar (undantagen som bekräftar reglen), och för en grupp som helhet så måste de nog ligga som högst på en 10-20% av deras låtar som mest med den typen av röst stil).
Magnamund;n159814 said:
Jag är inget fan av dansbandsmusik heller. Som barn och tonåring tvingades jag genomlida dagar, kvällar och nätter av frekvent spelande av detta oljud, på hög volym och ofta i samband med ett stadigt supande, bråkande och polisbesök. Fantastiska minnen....
Heh... där har jag väl tur då, för så hade jag inte det. XD För mig var det mest ett... ogillande från första ögonkontakten... eller ja... öronkontakten. XD Lite släktingar, och farsan ibland, spelade det runt mig... men det var aldrig så ofta att det var något som jag känner skulle ha varit en konstant plåga under min uppväxt.
Det var helt enkelt bara så att så fort jag började bli lite mer medveten om musik och så, så ogillade jag det... och då talar vi back in the day när jag var en 5-6-7 år gammal eller så, och gillade "Diggiloo Diggiley", eller lite Carola låtar, och annat mög från den tiden... you know... the mid 80's (där är visserligen en hel del från 80-talet som jag faktiskt gillar så klart, så all is not lost där XD )... så glad att jag tog mig förbi den fasen rätt snabbt. XD
Hittade Queen runt ca 87-88 (tack vare filmen Highlander, vilket är en awesome film!
), och sen min riktiga start när jag hittade Metallica 1992 (ja... jag är en av de där som anser att Metallica var som bäst med det Svarta albumet)..., och sen tillslut runt ca 97, då jag hittade "min stil", när jag stötte på Marilyn Manson.
Staffan;n160115 said:
Alltså, det finns bra country. Inte mycket, men...
Får väl mest säga "agree to dissagree". XD
Det röstmässiga är väl... ok... det kan jag stå ut med... åtminstone baserat på de 10-20 sekunderna som jag lyckades klämma ur på 5 minuter (kraftig begränsat internet, som nämnts tidigare i meddelandet)... men jag hör definitivt det där gnälliga, twangiga, och svajiga i det instrumentalla, så det som jag inte gillar. Och det är som sagt tillräckligt för att förstöra en låt för mig. Om det varit tvärt om, ok instrumental, men röstmässigt så hade det varit country grejen, så hade det också varit tillräckligt för att jag inte skulle stå ut med det. Jag föredrar Whitney Hustons version, och kan stå ut med att lyssna på den... även om det inte är min stil av musik.
Jag är som sagt väldigt petig med min musik. Gröten får inte vara för varm... eller för kall... den måsta vara precis lagom och rätt... för annars vill jag helst inte äta den. Skulle väl dock inte spota ut det som var för varmt eller för kallt igentligen... ... förutom om den gröten råkade vara gjord av Dansband och/eller Country... då spottar jag gladeligen ut den. XD
