Nekromanti Dialekter och rollgestaltande

[solvebring]

För att inte köra den här tråden helt åt skogen, med tanke på att dess ämne inte har något med pågående diskussion att göra så tänkte jag gå vidare i en separat tråd istället.
Jag fann nämligen det hela tämligen intressant.

Nå, ni kan ta en titt där i den tråden först alltså.
Sedan följer mina frågor:
Brukar ni använda dialekter när ni rollgestaltar?
I så fall vilka dialekter, och till just vilka karaktärer?
... Och varför, om ni nu själva kan förklara det?

 

[Arfert]

nja, inte egentligen.. bara nån allmänt bonnig dialekt ibland... som är nån slags blandning av lite allt möjligt.

 

[Storuggla]

Ja. Mina bönder låter som Magnus Seter och Herr Nils. Oftast. Inte när sagda herrar är i närheten naturligtvis.


Storuggla, det blir bara så

 

[DeBracy]

Det var ju en bra fråga... jag tror nästan att det är mer sannolikt att jag försöker mig på en brytning än någon specifik dialekt. Största problemet är väl att jag glömmer vad jag använda mellan gångerna, även om det råkar vara ganska nära mellan tillfällena.

 

[Storuggla]

"Det var ju en bra fråga... jag tror nästan att det är mer sannolikt att jag försöker mig på en brytning än någon specifik dialekt."

Det här. Jag spelledde Victoriana och en slp var irländare. Hur fan låter en irländsk bryting på svenska?Vänta, vad gör irländare? De super och slåss. En kort funderare senare: Irländare bryter på finska.


Storuggla, iaf just då

 

[DesertRain]

En i våran grupp har gjort en rollperson som pratar en blandning av dalmål och lantisspråk. Fast spelaren är därifrån så han bara överdriver sin egen dialekt lite och lägger till lite lantissprik till det hela. Karaktären ifråga är en socialt missanpassad jägare. Anledningen är väl för att det passar karaktären och för att spelaren tycker att det är kul.

 

[Rickard]

Brukar ni använda dialekter när ni rollgestaltar?

Inte när jag är spelare. Det är för ansträngande.

I så fall vilka dialekter, och till just vilka karaktärer?

× När det är en hårdför vildmarksman brukar det bli norrländska.
× När det är en senil gubbe blir det någon sorts gammeldialekt, typ som Robert Gustafsson brukar använda.
× När det är korkade typer blir det bonniga eller släpiga dialekter, typ som de snackar i Söder i Stockholm.

I övrigt tycker jag dialekter har för lätt att bli slapstick så jag försöker undvika dem.

/Han som lustigt nog inte kan komma på sig att ha dialekter på kvinnor

 

[Petter42]

Brukar nästan alltid ha en dialekt, eller i alla fall en speciell röst för varje karaktär. Åtminstone som spelare, som spelledare blir det mest jobbigt tycker jag.
Men som nämnts så blir det väldigt lätt slapstick, men när det inte blir det tycker jag det kan lägga dit en himla massa känsla.

 

[GnomviD]

Jag brukar använda mig av dialekter/tonlägen när jag spelleder, och oftast då hos biroller.
För mig handlar det nog huvudsakligen om att spela på ingrodda stereotyper, så att folk lätt fattar hur rollen är och vilken funktion den ska fylla. Alla jag spelar med vet att någon som talar tjockt Kalix-mål är seg och eftertänksam och att folk som snackar välartikulerat Södermål är dryga och överlägsna, som ex. Det betyder att jag oftast slipper att ge rollerna någon djupare personlighet, och istället kan fokusera på viktigare roller/story.

 

[Big Marco]

När jag hade en alv med "talfel" som nackdel pratade jag skånska hela tiden. Det blev... lustigt. Lite ofrivillig humor.

 

[solvebring]

Största problemet är väl att jag glömmer vad jag använda mellan gångerna, även om det råkar vara ganska nära mellan tillfällena.

Ja, det kan vara lite marigt ibland. Mina spelare brukar dock vara snabba med att påpeka det och påminna mig om hur karaktären lät osv.
Man borde kanske anteckna lite sådant från gång till gång, dialekt, gester etc.

 

[solvebring]

Inte när jag är spelare. Det är för ansträngande.

Det är ju då det är riktigt lajbans!
Spelade en skåning i en kampnj en gång, vilket innebär flera timmars skånska några kvällar varje vecka för min del.

× När det är en hårdför vildmarksman brukar det bli norrländska.
× När det är en senil gubbe blir det någon sorts gammeldialekt, typ som Robert Gustafsson brukar använda.
× När det är korkade typer blir det bonniga eller släpiga dialekter, typ som de snackar i Söder i Stockholm.

Det låter som vi är ganska lika där, förutom att släpig stockholmska för min del är släpig värmländska. Passar jättebra till göttigt sega och slappa karaktärer. Bonnigt är det om inte annat.

I övrigt tycker jag dialekter har för lätt att bli slapstick så jag försöker undvika dem.

Jo, håller med. Man får inte släppa på för mycket. Brukar mest vara de absoluta stereotypena som får dialekt för min del. Dessutom skulle det bara bli en dålig fars om alla SLP's snackade bred dialekt. Det skulle vara störande om inte annat.

/Han som lustigt nog inte kan komma på sig att ha dialekter på kvinnor

Där sa du något. Jag kanske har haft det på någon riktigt lynnig häxa eller så någon gång när man lirat någon lättsam fantasysession, men aldrig annars. Mina kvinnor har fan aldrig dialekt. Det måste jag ju försöka ändra på någon gång.

 

[solvebring]

Åtminstone som spelare, som spelledare blir det mest jobbigt tycker jag.

Jo, samma här. Brukar försöka ha en speciell röst på karaktären, även om den nu inte har någon dialekt. Fast just som spelare som sagt. Som SL kan det hända att några SLP's har en speciell röst. Skulle man försöka med annat måste man ju ha typ minst tjugo-femtio olika röster att ta till. Och dessutom komma ihåg vem som hade vilken röst för flera av dem, och sedan fixa det vid varje nytt speltillfälle om det är SLP's som följer med kampanjen. Lite av det dilemmat Debbie nämnde ovan.

 

[solvebring]

Jag brukar använda mig av dialekter/tonlägen när jag spelleder, och oftast då hos biroller.
För mig handlar det nog huvudsakligen om att spela på ingrodda stereotyper, så att folk lätt fattar hur rollen är och vilken funktion den ska fylla. Alla jag spelar med vet att någon som talar tjockt Kalix-mål är seg och eftertänksam och att folk som snackar välartikulerat Södermål är dryga och överlägsna, som ex. Det betyder att jag oftast slipper att ge rollerna någon djupare personlighet, och istället kan fokusera på viktigare roller/story.

Hm, låter vettigt. Och jag tror att det är just så flera av oss tänker kring SLP's och deras röster, fast vi kanske inte tänkt på det förut. Jag kan direkt förstå vad du menar. Låter lite som min stil. Även om jag nu alltid försöker beskriva en karaktär något sånär om den inte bara trillar in på grund av slumpen och inte riskerar att återkomma.

 

[solvebring]

När jag hade en alv med "talfel" som nackdel pratade jag skånska hela tiden. Det blev... lustigt. Lite ofrivillig humor.

Hahaha!
Well, skånska kan lätt bli humor. Ta just det att det ofta skämtas om just skånska och talfel, eller det att svenska och skånska är två skilda språk. I alla fall vad det gäller den klassiska skånskan som just så ofta imiteras. Fast egentligen finns det ju så jävla många olika varianter av skånska. Ta bara skillnaden mellan Lund och Malmö. Bred malmödialekt kan verkligen låta riktigt hiskelig och hemsk för en annan (oss svenskar).


... Kom just att tänka på någon serie eller nåt TV-program - ja, vad det nu var - då man textat alla skåningar som deltog. Det var lite sjukt.

 

[Surukai]

Jag använder i viss mån dialekter när jag rollgestaltar, det är inte alltid och kommer ofta till korta på grund av bristande kunskap i sagda dialekter.

Jag vet några lyckade SLPer som haft dialekt eller annat sätt att tala på och jag försöker i den mån det går för att minska förvirringen och att behöva tillägga "säger Khan" eller "Raja säger:" hela tiden.

För många år sedan fick jag dock litet bakslag när en spelare lite irriterat utbrister: "Finns det nån i den här världen som inte har någon slags talfel?" och därefter blev jag mycket mer försiktig med att gestalta SLPer med olika dialekt

 

[Svarte Faraonen]

Egentligen klarar man sig med bara skånska. En trelleborgarbonde ger en helt annan känsla än en lundaakademiker, och en spelare till mig lyckades göra en schysst variant på blattemalmöitiska à la Zlatan till en av sina rollpersoner.

 

[Mekanurg]

Jag har konstaterat att SLP med finsk brytning brukar låta hårda och uppkäftiga: "Jo, tyck du dee."

Sedan brukar jag få allmogepersoner att låta som göteborgska arbetare gjorde när jag var ung. En sociolekt, snarare än en dialekt. "Dô grabben, tâ de lite lugnt nu, va."

 

[solvebring]

Awesome. Ja, de olika varianterna har verkligen sin egen charm och stil. Det roliga är också det där med att man alltid förstår precis vad folk menar då de säger t.ex. lundadialekt och "blattemalmöitiska" som du kallar det. Det blir direkt igenkänning och man får upp en massa olika personer och röster i huvudet, som tillexempel Zlatan i det fallet.

Ska kolla youtubelänken hemma sen. Orkar inte lyssna i hörlurar just nu.

 

[solvebring]

att låta som göteborgska arbetare gjorde när jag var ung

Hahahaha!
Det är verkligen fantastiskt att så fort man just hör den varianten göteborgska så tänker på man socialister. Det gör i alla fall jag. "Den göteborgska arbetaren på skeppsvarvet"... Liksom lite av en kliché på nåt sätt.