Nekromanti Din favvo/mest misslyckade karaktär?

[LeJonklev]

Tja nu spelade jag ju inte de här karaktärerna men jag spellede (*missförstår medvetet frågan*).

Sann kärlek till en rollspelsföreteelse upplevde jag inte förens jag skapade ön Malca och dess invånare.
Det hela var tänkt som en avstickare i den pågående eon-kampanjen med tilldelade, på förhand konstruerade rollfigurer. Tanken var egentligen att det hela skulle vara väldigt tragiskt och att folk skulle dö men detta lilla ö-paradis jag hade skapat var helt enkelt för underbart. Jag blev tårögd bara jag tänkte på det tragiska ödet som skulle drabba dem. Så jag gkorde om det så att de klarade sig istället.
Än suckar jag lyckligt när jag tänker på Malca ochd ess kung som själv gjorde sina hushållsinköp hos befolkningen.

/Johan

 

[Black Dwarf]

Dvärgar lyckade?

Vad säger Black Dwarf om det?

[viktig föreläsningsmin] Dvärgar - ett ypperligt släkte att utveckla inom rollspel. Dock ett väldigt svårt släkte att spela om man vill åstadkomma en fin personlighet. Det går, men dock är det inte lätt att få en nyanserad dvärg genom att låta dvärgens personlighet vila på den stereotypa bilden av en dvärg.
I min historia som spelare har det dykt upp ett antal intressanta dvärgar. Den som är mest ihågkommen, är dock inte mitt eget verk, utan en boffrig väns. Hans dvärg, som hette "Bonk", hade väldigt låg intelligens, och var inte befaren i skrivandets ädla konst. Alltid när han var tvungen att skriva under något, tog han till det sedvanliga krysset. Det betyder att han efterlämnade en hel del kontrakt med kryss (dvärgen var dessutom förtjust i kontrakt, trots att de aldrig band honom till något, eftersom han inte skrev under med sitt rätta namn).
Så en dag fick äventyrargruppen tag på en skattkarta, där den stora skatten var märkt med ett stort, rött X, varvid dvärgen, glatt pekandes på kartan, utbrister. "Men! Det står ju mitt namn där!"
Dock dog denna dvärg i en drunkningsolycka, orsakad av min egen dvärg, men det är en helt annan historia.
Vidare går att konstatera att dvärgarnas stereotypa egenskaper är mycket lättspelade, och därför är dvärgarna en mycket passande ras för nybörjarrollspelare, vilket väldigt långt kan bero på alla misslyckade rollspelsminnen. De som inte väljer en alv och greppar en båge, väljer en dvärg och greppar en yxa. Detta sker nästan undantagslöst.

Personligen anser jag dvärgen vara en mycket intressant ras, och bara därför har jag fått lida timmar av faktadelgivning angående detta. [/viktig föreläsningsmin]

/Black Dwarf, tittar på den sista kommentaren och ser plötsligt hemlighetsfull ut.

 

[walium]

Eftersom jag oftast har varit spelledare så har jag inte haft chansen att spela särskilt många rollpersoner. Min nuvarande favorit är min unge, stilige Daak-präst Mercurion som just nu befinner sig i en liten bondhåla långt ute på den sabriska landsbygden. Efter bara några månaders närvaro, har han både lyckats starta en skola och en kyrkokör. Kampanjen är ganska jordnära och på en låg nivå. Han är min favorit för att han på många sätt liknar mig själv.

Min sämsta karaktär är sannolikt min misslyckade unge viking Eskil Ole som blev både puckelryggig och trög. Dock var han en jävel på skaldekonst och besegrade en uppkäftig träl med ett punggrepp efter en lång strid där han fick stryk i varenda runda.

Min mest kortlivade karaktär var en Magir-magiker till äventyret "Kristalltjuren" ett äventyr som rent allmänt var förödande för mina karaktärer som dog diverse hemska dödar. Magikern hade varit med i ungefär fem minuter när hans desperata kamrater ville att han skulle klättra in i några märkliga tunnlar fulla av stora skalbaggar. Han kröp in men allt som kom ut var en tunn blodslinga....

 

[Balderk]

Re: Dvärgar lyckade?

Jag fattar vad du menar! Jag ska fan i mej spela en till dvärg någongång (hade en preiod då jag som sagt spelade massvis med Balderk dvärgar (alltså har jag också ett dvärga namn!) som var ganska så stereoptypa... förutom brottarn som blev mobbad, han var ju druid för fan! Och han var inte bara en fruid, han var en skogsdruid! Dvärgarnas druider brukar annars leva långt ner i bergstunnlarna eller möjligtvis på bergssluttningar, knappast i skogen!)... Någon gång ska jag alltså spela en dvärg, tänka på alla stereoptypr... Och göra precis tvärtom! Där det funkar iaf... Han kanske till och med slåss med svärd! Om han slåss över huvudtaget...

/Herr Balderk, som gillar sin ostreotypa Alv Farfar också (Thamior Galanodel )

 

[Sodivra]

SPJUT för fa..

Klart en dvärg ska slåss med spjut. Passar inte det i grottor, då eller?

 

[Pratkvarnen]

Jag har faktiskt svårt att ta ut min bästa/roligaste karaktär i rollspel. Jag har/haft många roliga karaktärer, jag kan ju iallfall ta ut någon av dessa.

Jag hade för ett tag sedan en kraktär i Vampire. Han var en ghoul till Gordon Maxwell, ja ni vet nog vilken det är (munchkin), och hette John Maridon. Jag hade han dock inte så länge innan han dock en oturlig död, ingame dödade Gordon honom, off så dödade SL honom. Han hann dock göra några roliga saker som när han tillexempel blev ledare över några vampyrer. Han gillade verkligen sina blommogram, om man ska ta sig in i en låst port tillexempel .

Dubbe Sallmos, en karaktär som är relativt ny men som är rolig att spela. Han är väldigt rolig fast han är något av de vanligaste yrkena i rollspel, Krigare/Smed. Han är ridderlig och sådant.

Den tråkigaste karaktären kan jag inte säga vem det är men det måste ha varit någon karkatär jag hade i början när det bara var att strida så mycket som möjligt.
___________________________________

 

[JoakimSkoogh]

Min favorit karaktär är den enbente och enarmade Zórian riddaren Derik Yssecsson som gick under falskt namn pågrund av hovintriger, lemmarna blev han av med under ett litet fälttåg mot ett antal Daakriddare.
Pågrund av att spelledaren inte fattar att man skämtar så slängde jag ut armen i skogen.
Han använder en helig strids yxa i en hand och avslutades ganska brått när vi upptäckte att vårt spel blev sämre och sämre.

 

[Balderk]

Re: SPJUT för fa..

Haha! Dvärgar med spjut är ju kungen! Att jag inte tänkte på det...

/Herr Balderk, borde kanske spela en sådan när han ska spela D&D nu...

 

[Fjoffe]

En av de roligaste, kanske den roligaste också, karaktärerna jag har spelat var ett stadstroll vid namn Blåklocka (spelet är alltså DoD 5 Chronopia). Blåklocka var ett verkligt dumsnällt troll, som dock kunde bli ganska ilsken av att någon betedde sig illa. Det yrke han hade (innan hans äventyrarkarriär började) var stenhuggare, dvs. han jobbade i ett stenbrott - både med att hugga sten och hålla konkurrenter borta från området. Blåklocka hade som hobby att måla tavlor, dock utan att egentligen vara särskillt bra på det - även om han själv tyckte att han var riktigt duktig. När äventyrarkarriären hade han hunnit byta yrke till att vara livvakt åt en munk, som anställt honom mer av välvilja än av ett verkligt behov av att bli skyddad. Spelgruppen bestod i övrigt av en ganska genomrutten samling karaktärer, bland annat en illasinnad stadspirat och två Kothalver.
I och med att Blåklocka var så genomsnäll och de andra var mindre snälla så uppstod det ibland ganska lustiga situationer när vissa saker skulle utföras. De andra rollpersonerna gjorde ibland saker som Blåklocka inte skulle gillat, vilket ledde till en hel del "smusslande" bakom Blåklockas rygg. Exempelvis försöktede ibland lura lura iväg honom till andra ställen eller försöka övertala honom att det egentligen var en mycket bra och snäll sak de gjorde. Och så vidare.

Någon riktigt tråkig eller misslyckad rp kan jag inte komma på just nu.