Dina nyckelögonblick

[Nion]

Igår presenterade jag mig i presentationsforumet och berättade om mina erfarenheter av rollspelande. Jag tänkte då att det finns vissa nyckelögonblick i ens rollspelskarriär och att det vore kul att läsa vilka sådana ögonblick ni andra har haft. Det mest klassiska ögonblicket borde väl vara första kontakten med rollspelande, men därefter blir nyckelögonblicken mer personliga; Första gången det var kul, första träffen med spelgruppen en lirat med i 20 år, när ens tankar om rollspel helt förändrades, det första spelet du skrev själv osv.

Min rollspelshistorik är hyfsat kort men jag tror jag har identifierat tre nyckelögonblick:

Första kontakten
Jag minns inte i detalj hur det gick till och jag har ingen tydlig scen i huvudet av detta, men det var genom min 10 år äldre bror. Han tog med mig på rollspelsträffar med hans kompisar. Jag var nog i 13-års åldern.

Rollspel: återkomsten
Under större delen av mitt vuxna liv har jag inte spelat eller tänkt så mycket på rollspel, tills en dag när några kollegor ville prova att spela och jag råkade nämna att jag spelat en del när jag var yngre. Det har i dagsläget inte lett till en fungerande spelgrupp men det fick mig intresserad av rollspel igen, och det blev en katalysator för något som jag väljer att lyfta ut som mitt tredje nyckelögonblick:

Rollspelsteori
Genom Fummelpodden (saknar den) och WRNU insåg jag att det går att teoretisera kring rollspel, och att det kan vara ett verktyg för en bättre spelupplevelse. Genom ett gemensamt språk och förståelse för vad som är möjligt går det, tror jag, snabbare att hitta det roliga med rollspel. Iaf snabbare att stämma av och synka preferenser med andra. Om inte annat så är det kul att teoretisera kring rollspel bara för sakens skull.

Vilka är dina nyckelögonblick?

 

[Mogger]

Min första kampanj
Med @afUttermark m.fl. Hade aldrig spelat så tidigare. Mest one shots som mest spelats utan störrebehållning. Fram till detta ögonblick var tanken om rollspel betydligt större än själva rollspelandet. Men det ändrades.

Det egna skapandet
Började såklart i all anspråkslöshet, men hobbyn väckte en skaparglädje och jag började skriva, rita och utforska. Det här är knappast ett ögonblick utan en pågående process. Som fortfarande pågår.

Rollspelsteori
Under en rätt lång tid var jag trött på rollspel. De gav mig inte så mycket längre. Men så dök det upp nya spel som byggde på nya tankar. Spel som Primetime Adventures, Dust Devils och Dogs in the Vineyard. The Forge och wrnu.

Återupptäckandet
Även teorifasen mynnade ut i att jag tröttnade på spel. Men sedan började jag och @Leon av en slump skriva på Kopparhavets hjältar. Även om vi är rätt seriösa har jag en betydligt mer avslappnad inställning till hobbyn. Alla delar av den. Vilket gör att jag har mycket enklare att ta till mig den, med dess skavanker och knepigheter Och här är jag nu!

 

[entomophobiac]

När grannen spelade rollspel
När jag var liten lyssnade jag på när min granne spelade rollspel med bland annat min kusin. För mig var det nästan helt magiskt. Gick det att göra så?! Har ingen aning om vad de spelade eller så, men jag snappade upp att där användes tärningar, så på mellanstadiet dagarna efter slängde jag ihop något som jag trodde var rollspel och kannibaliserade T6:or från något sällskapsspel i det där skåpet som bara öppnas för att trakassera släktingar på julafton. Sen spelade jag vad jag trodde var rollspel med mina kompisar. Spelet hette Det magiska svärdet III. Var trean kommer ifrån har jag idag ingen aning om. Kanske ville jag bara ge mitt verk någon sorts renommé så det inte lät som jag bara hittade på. Även om det var exakt vad jag gjorde.

Mutant '84
Julen därefter fick jag den lila lådan i julklapp av min kusin. Ödet är nu beseglat. Vi spelar helt plötsligt ett riktigt rollspel på rasterna på mellanstadiet. Fortsätter spela rollspel, framförallt såna som skapats av Äventyrsspel, men halkar mer och mer in på utländska rollspel. Inte bara de stora, som MERP och AD&D, utan även mer obskyra. Khaotic!, The Whispering Vault, Human Occupied Landfill, etc. Efter ett tag växer idén fram att en inte borde spela samma sak hela tiden utan försöka experimentera på olika sätt när vi väl sätter oss och spelar.

Friform
Massor med experiment. Ibland med någon setting. Ibland med några enkla regler ("skriv tre saker du är bra på och tre saker du är dålig på"). Vi spelar allt mellan himmel och jord och har så galet jefla roligt. Undrar ibland hur stor del av det som är det faktiska spelandet och hur stor del av det som är att flytta hemifrån och reda sig själv, men vi låter det vara osagt. Mina två största takeaways härifrån är att flytta konflikten till gruppen och att driva saker med rollpersoner istället för plot. Har inte skrivit ett färdigt slut sedan dess. (C:a 2002-2003?)

Återkomsten
På grund av jobb och vuxenliv och sånt så är jag borta från rollspel i c:a 10 år, förutom en kort stint som regelförfattare till en aldrig utgiven version av Mutant Chronicles. Det är när Corioils kommer i sin andra utgåva som jag halkar tillbaka på banan igen. Sen är tiden idag, där jag försöker testa alla möjliga sätt att spela, inte bara sånt jag vet jag gillar. Mycket för att se vad rollspel blivit, men egentligen mest för att jag är nyfiken på vad som finns och hur det påverkar upplevelsen.

Mitt rollspelande har präglats sedan starten av att jag skrivit egna spel. Regler, världar, eller vad som nu råkat vara min inspiration i stunden. Så är det fortfarande, men jag lägger mer tid och energi på att sätta mig in i kommersiella rollspel idag. Och på att missförstå och bli missförstådd av @Måns .

 

[Nion]

När grannen spelade rollspel
När jag var liten lyssnade jag på när min granne spelade rollspel med bland annat min kusin. För mig var det nästan helt magiskt. Gick det att göra så?! Har ingen aning om vad de spelade eller så, men jag snappade upp att där användes tärningar, så på mellanstadiet dagarna efter slängde jag ihop något som jag trodde var rollspel och kannibaliserade T6:or från något sällskapsspel i det där skåpet som bara öppnas för att trakassera släktingar på julafton. Sen spelade jag vad jag trodde var rollspel med mina kompisar. Spelet hette Det magiska svärdet III. Var trean kommer ifrån har jag idag ingen aning om. Kanske ville jag bara ge mitt verk någon sorts renommé så det inte lät som jag bara hittade på. Även om det var exakt vad jag gjorde.
@Måns .

Det här sättet att upptäcka rollspel låter ju helt fantastiskt! Det mystiska med rollspel var nog också det som lockade mig i början. Att vara med de äldre som spelade var spännande, och bläddra i de stämningsfulla Trudvang-böckerna.

 

[Genesis]

Som många andra, upptäckten av rollspel, i mitt fall med min bror och mina kusiner. Minns inte mycket av det. I många år spelade jag ganska traditionella rollspel. Vi gjorde kanske två-tre rollpersoner till varje speltillfälle, spelade med en av dem, slängde de andra och gjorde nya till nästa speltillfälle. Ibland hade vi samma rollpersoner i två olika speltillfällen, vilket vi kallade "kampanj", men det var ovanligt. Det dröjde många år innan jag spelade mastodontkampanjer där man kunde ha samma rollperson i typ fem speltillfällen. Det var kul, men vi tyckte att det var synd att i ett spel som hette "Drakar och demoner" var det totalt omöjligt att ens tänka på att besegra en drake. Eller en demon, för den delen.

Forge, bla bla bla, men det första riktigt revolutionnerande ögonblicket för mig vad när jag läste att det finns spelledarlösa rollspel. Det var en helt enorm insikt för mig som totalt slog undan benen på allt vad jag trodde mig veta om rollspel. Jag byggde mitt eget spelledarlösa rollspel Oskrivna blad utan att ha läst eller spelat något annat spelledarlöst spel, och det var ju såklart inte heller så bra. Men jag har spelat primärt spelledarlöst sedan dess.

Ett annat ögonblick som jag burit med mig var när jag playstormade Det sjätte inseglet. I en konflikt som min rollperson förlorade beskrev min kompis Kim hur fienderna skonade honom för att hedra honom som en otrolig krigare. Så som jag spelat rollpersonen hade han aldrig gått med på detta utan hellre dött i striden, och jag var på väg att säga till Kim att han fick hitta på ett annat sätt, men sedan tog jag det till mig och beslöt mig att fundera på vad det skulle innebära för min rollperson att själv inse att han inte ville dö. Det gjorde en enormt mäktig upllevelse i rollpersonens egna resa, och jag lärde mig att regler som styr vad din rollperson gör och tänker är asballt.

När jag spelade Prosopopée för första gången och upptäckte regler som styr hur man pratar under spelet var det också ett otroligt stort ögonblick för mig. En polett trillade ned om att rollspel är ett verbalt medium och hur man pratar har en enorm vikt i upplevelsen. Första eller tredje person, nutid eller dåtid, vilka ord och uttryck man använder. Mitt spel Nerver av stål föddes ur dessa funderingar.

Ett spelpass på DanCon när jag för första gången spelade Psychodrame med borthackat konfliktsystem. Ren och skär spelledarlös friform. Det var otroligt ballt och jag har älskat spelformen sedan dess, och också skrivit en bok om den.

Till sist, starten av Hantverksklubben där vi experimenterar med olika sätt att spela improviserad spelledarlös friform har återigen helt revolutionnerat hur jag tänker på rollspel. Berättelser som jag tidigare aldrig tänkt kunde rollspelas växte fram i våra spelpass. Jag trodde att vissa typer av berättelser lämpade sig för rollspel medan andra typer är mindre lämpade, men jag hade fel. Det finns inga typer av berättelser som inte funkar att spela som rollspel. Efter allt detta känner jag mig fri på ett sätt jag inte känt förut. Och jag ser verkligen fram emot mitt nästa viktiga ögonblick.

 

[Rangertheman]

Första kontakten: Jag fick syn på Drakar och demoner, den svarta boxen, i leksakskatalogen hösten 1984. Den åkte direkt upp på förstaplats på önskelistan. Tanken på att kunna spela fantasyäventyr och inte bara läsa om dem, var kittlande. Tomten hade med sig ett paket med Drakar och demoner Natten mellan julafton och juldagen sov jag och min bror som vanligt över hos våra kusiner och under tiden som vi spelade Risk, förberedde min morbror Sarkath Hans gravvalv. Vi spelade det efter jullunchen hos mormor och morfar. Det var till och med bättre än jag kunnat föreställa mig.

Ganska snart hade vi även lockat in våra bästa vänner i rollspelandet och sedan spelades det intensivt nästan varje helg. En kompis köpte Mutant och spelledde det, en annan köpte Chock. Spelgruppen utvidgades med fler kompisar, även om de inte spelade lika mycket som vi andra. Vi testade bland annat Paranoia, Call of Cthulhu, Twilight 2000, James Bond, Toon, SRR, och säkert en hel del andra som jag glömt bort.

Nedgång och fall: Efter några år flyttade halva kärnan av spelgruppen 8 mil bort, vilket gjorde att vi spelade mer och mer sällan. Enda fördelen var att man hade lite mer tid att tänka ut äventyr mellan gångerna. Studierna tog också mer tid. Det blev några SydCon mellan ca 1991-1995, men där spelade vi mest Diplomacy och Junta. Lite rollspel blev det förstås och det var då jag blev introducerad till friform utan numeriska värden.

Ett nytt uppvaknande: På sensommaren/hösten 2015 fick jag hem mina rollspelsprylar. De hade stått i pappas garage en tid efter en flytt. Min sambo ville prova, och tanken var att hon och hennes son skulle skapa varsin Expert-rollperson. Men jag hade glömt bort det mesta plus att det ÄR väldigt många tabeller och beräkningar. Efter två timmar gav vi upp. Jag började leta efter något annat och eftersom jag kom från DoD blev det naturligt att jag tittade på Trudvang. Men just då fanns det bara i Riotminds minst sagt bristfälliga onlinetjänst. Jag ville ha något i fysisk form. Symbaroum blev räddningen och det har jag spelat och älskat sedan dess.

Aktiv hobby: Jag har svårt att bara vara mottagare av rollspelssaker, jag vill vara mer inblandad än så. Det har blivit rätt många hundra timmars korrekturläsning, mest åt Fria ligan och Daniel Lehto. Jag försöker också vara en ambassadör för hobbyn och har fått många att testa, och en hyfsad andel av dem att fortsätta spela/spelleda. Sambon och dottern är även de aktiva i hobbyn.

 

[EvilSpook]

Första kontakten
Beskrevs i en annan tråd.

Därefter
Inga utmärkande händelser. Spelat sen dess. Går igång på ungefär samma saker som då men har fler spel.

//EvilSpook

 

[Franz]

Första gången
Jag var 11 år. Anton, en dåvarande bekant till mig, frågade om jag ville spela rollspel hos honom. Wow, mina kusiner hade ju berättat om detta! Jag förstod inte vad det var, men det lät så häftigt. Jag frågade om spelet hette Kult, för mina kusiner hade berättat att om man spelade Kult blev man galen på riktigt och det vågade inte jag. Men det var ett spel som tydligen Mutant. Jag gjorde en mutant med fyra ben. Jag ville egentligen ha fyra armar, men min kompis bestämde att jag skulle ha fyra ben, för det var bättre (sparkar gjorde mer skada än slag). Sedan hade jag även telekinesi. Scenariot vi spelade var egentligen inte mer än en strid, vi var på en bar och sedan började en strid, men den första saken jag gjorde var att med min mutants telekinesi rycka åt mig en fiendes vapen. Det var typ det häftigaste jag varit med om! Det var ju sånt man såg på film, men nu var JAG hjälten som gjorde det!

Spel med handling
Jag började efter hand tycka det var lite trist att spela med Anton och hans kompisar. De ville bara stimulera slagsmål. Jag ville ju att det skulle vara mer som en film, med handling och karaktärer med personlighet. Så jag joinade en annan grupp och lirade SRR. Spelledaren i den gruppen hade innan vi började spela faktiskt pluggat in äventyr, något som jag tyckte var häpnadsväckande avancerat på den tiden. Och det var så häftigt att vi inte gjorde nya gubbar varje gång vi sägs utan att vi spelade samma karaktär och kunde se hur denne utvecklades.

Internet och författande
Min rollspelskarriär inleddes och fortsatte under den så kallade rollspelsdöden. Äventyrsspel hade lagts ner och man fick ha rätt tur för att hitta exemplar av de gamla äventyren och modulerna till SRR, DoD och Mutant. Eon och Neotech hade vi och gjorde karaktärer till, men reglerna kändes lite för avancerade för att vi skulle kunna komma igång på allvar. Därför spelade vi mycket äventyr som vi hittade på nätet och de äventyr som fanns på exempelvis Sveroks Scenariobank fick lika stor legitimitet som Äventyrsspels officiella äventyr. Jag börjar lockas av att skriva egna äventyr och skriver en handfull äventyr till DoD6 via Medusa Games. Börjar även hänga på diverse rollspelsforum, främst Riotminds och Sveroks forum. Och så är det i flera år, ända tills jag i mitten av 20årsåldern tar en paus från rollspelandet, dels för att spelgruppen splittras och dels för att jag blir arg på Riotminds onlinetjänst.

Återuppvaknandet
Det började med att vi i rollspelsgruppen bestämde oss för att börja spela igen, någon gång ibland. Det blir riktigt lyckat och jag skriver ihop en kampanj till SRR som vi spelar. Återupptäcker då att det är riktigt kul att skiva! Det är så kul att jag skriver kampanjen som om den är tänkt att läsas av andra (delvis i alla fall). Samtidigt skriver jag en kampanj till Mutant 2089 som jag kallar för En knytnäve av stål. Jag är inte särskilt intresserad av nya rollspel, tycker att gamla goda Mutant, Srr och DoD funkat så bra att det känns onödigt att köpa nytt. Men är ändå nyfiken på vad dagens rollspelare pratar om. Så jag lurkar runt på wrnu och upptäcker till min häpnad att någon som tydligen kallar sig @God45 recenserat mina gamla äventyr till DoD6!!! Tycker det är så otroligt kul att någon tagit sig tid att skriva om dem att jag känner att jag måste regga mig och tacka, vilket jag också gör. Tänker att när jag nu ändå är här så kan jag ju färdigställa En knytnäve av stål och lägga upp den på scenariobiblioteket, och responsen är jättebra! Jag blir efter att ha följt en massa diskussioner sugen på att kolla in alla dessa nya rollspel som folk talar om och köper en handfull av dem. Och wow, jag säger bara wow!!! Jag fattar verkligen inte var folk som påstår att det var bättre förr talar om, Kopparhavets Hjältar, Neotech Edge, Barkhäxan, Mörk Borg m.fl. är verkligen otroliga upplevelser!!! Numera skriver jag hellre än spelar, även fast jag önskar att det även fanns möjlighet att spela (gruppen har splittrats igen) och har nog aldrig tidigare haft ett sådant kreativt flow i mitt skrivande som jag har haft de senaste två åren!

 

[Franz]

För övrigt KRÄVER jag att @entomophobiac ger ut ett spel som heter Det magiska svärdet IV!!!

 

[Henke]

Ok, det här blev mer än just ögonblick, men det är ändå milstolpar som jag anser varit extra viktiga i mitt rollspelande.

Hur det hela började
Min inkörsport till rollspel är ett par olika händelser någonstans 1985-86. Dels visade dagmammans son hur man spelade utifrån ett rutat kollegieblock, dels spelade vi Drakar och Demoner-äventyret Döda Skogen med grannarna under sommarlovet och dels fick jag Soloäventyret Ensamma Vargen Flykt undan Mörkret i julklapp. Efter dessa tre händelser så fick jag mitt eget första rollspel Drakar och Demoner i födelsedagspresent (versionen med Spindelkonungens Pyramid och Skelettbyns Hemlighet).

Svavelvinter
Mycket började kretsa kring den här smutsgula lådan som jag sprang på inne på Lek & Hobby på Frölunda Torg och som jag först trodde var ett nytt rollspel. Berättelsemässigt överlägset allt jag läst tidigare. Ondskan var mer kompakt och utstuderad hos antagonisterna i shagulitsekten (även om de själva ansåg sitt värv oproblematiskt), draken i Kvicksilvergruvan var ärrad och med ett tycke för schackspel som fusk vilket var något helt annat än andra drakar man tidigare stött på. Inte ens de odöda i sina gravar var vanliga monster utan ett folk med en historia och med en agenda som i slutändan påverkade både äventyrets slut men också den påföljande kampanjen.

Kartor och kampanjspel
Utifrån att vi spelade Döda Skogen så fick jag ju redan från start inblick i hur äventyr kan vara öppna och där företeelser inte ligger på räls utan i den ordning man väljer att bemöta dem. Ändå så var det först när Äventyrsspel presenterade det reviderade Ereb Altor (i Sinkadus 14) som man insåg att spelvärlden kunde vara mer än en karta med några platser att besöka. Plötsligt fanns det folkslag, politik, historia, kultur och religioner. Sen dröjde det enda till Sinkadus 23 (1990) innan jag såg möjligheten att bygga ihop hela högen med äventyr till en enda jättekampanj (men någon sådan kampanj blev det givetvis aldrig).

Svavelvinterromanen
Efter att ha lämnat mycket av rollspelandet bakom mig i mitten på 90-talet (sista inköpet blev Femte Konfluxen-äventyret 1994) så tog livet en annan vändning. Man träffade flickvän, började jobba och flyttade hemifrån. Rollspelen följde mer i flyttarna men låg mest och samlade damm. Det dröjde mer eller mindre exakt 10 år till 2004 då jag av en händelse sprang på reklam för Svavelvinter i SF-Bokhandeln. Även denna gång tänkte jag först att det skulle vara ett spel, men det visade sig vara en roman. Fascinerad sträckläste jag den och började längta tillbaka till rollspelen.

Svavelvinter RPG
Efter att ha dragit igång ytterligare en omgång av Svavelvinter våren 2008 så började jag blogga från spelmötena vilket gjorde att jag kom i kontakt med Erik Granström som tipsade om att Järnringen via Tomas H skruvade på ett rollspel som skulle bygga på Svavelvinter-romanen (som då hade Trakorien som arbetsnamn). Det här regelsystemet var en fullständig ögonöppnare för mig som bara spelat traditionella rollspelssystem tidigare. Grundegenskaperna var få och snäva, systemet använde tärningspölar med och du fick göra omslag om du kunde motivera det utifrån skrivna erfarenheter du haft. Dessutom drevs spelet inte nödvändigtvis av ett äventyr utan av rollpersonens öde, förbannelse och mål.

GothCon
Gjorde ett första besök 1994 som bisittare på ett spelpass. Det flög aldrig riktigt för mig att spela med andra än sitt eget trygga kompisgäng och det dröjde fram till 2016 innan jag gjorde nästa besök och insåg då hur fantastiskt konvent var med både professionella förlagsprodukter och hemmasnickrade småspel. 2017 blev det första besöket i Indierummet med ett pass i Sjätte Inseglet. Här insåg jag slutligen vilket fantastiskt utbyte man har av att spela med dem man inte känner.

WRNU
Jag började nog som många andra som observatör och läste i trådarna, men började posta lite lätt när jag jag bloggade från vår Konfluxkampanj. Snart bad jag om råd i trådarna när jag körde fast med mina äventyrsidéer och någonstans längs vägen så blev jag en ganska aktiv forumit.

Poddar
Med podd-vågen började jag lyssna på både AP och diskussionspoddar som också blev startskottet för den egna poddtillverkningen där vi sända vår Genlab Alfta-kampanj, Tsarens röst och Mörkret mellan stjärnorna. Att lyssna på och själva sända rollspel var väldigt lärorikt samt insikten att klippning var alldeles för tidskrävande för att orka driva det vidare

Alexandria.dk
Mitt senaste nyckelögonblick var när jag hoppade på Alexandria-projektet. Inte så mycket för att det förändrat något hos mig som rollspelare, men för att det gett mig ett enormt nätverk och en kunskapsbank med fantastiska konventsarrangörer från olika tidsepoker som med sitt medgivande gjort det möjligt att tillgängliggöra konventsfoldrar och scenarion för alla som är intresserade. Urhäftigt även om det tar på krafterna.

 

[Rymdhamster]

Tidig upptäckarålder
Min äldre bror spelade rollspel. Det var på den tiden när sånt var väldigt töntigt, och det var ett himla "hysh-hysh" kring det. Han och hans kompisar låste in sig i vardagsrummet och spelade hela dagar, men endast några få avbrott för mat och annat. Jag fick under inga omständigheter störa dem medan de spelade, men under matpauserna lyssnade jag storögt på deras äventyr i Luna City och Altdorf.

Det som verkligen fick upp mina ögon för rollspel var dock när brorsan glömt sin Mutant Chronicles-regelbok i vårt gemensamma datorrum efter att ha skrivit något äventyr. jag lusläste den boken! Och än i dag har jag ett ömt hjärta för illustrerade vapentabeller. Och det har även definierat hur jag än i dag tycker att en värld ska beskrivas på bästa sätt, och vad som bör beskrivas!

"Det låter rimligt!" och "Vem är det?"
En av mina första riktigt inspirerande upplevelser som nästan ögonblicken gjorde mig till en mycket bättre spelledare var när tidigare (?) forumanvändaren Eksem spellede OSR för mig första gången. Hans approach var att om en spelare frågade "kan jag hitta en låda eller något att stå på" istället för att kolla sina anteckningar för att se om det fanns några lådor i rummet bara sa "det låter rimligt, ni är ju i en gränd så det måste finnas lite tomlådor här och där" (eller något i den stilen, jag kommer inte ihåg den bokstavliga situationen).

Istället för att helt låsa mig vid vad det stod i äventyret lärde han mig att istället bedöma om det låter vettigt, och överlag att vara på spelarnas sida i sånt där. Att inte säga nej om det inte förelog särskilt goda anledningar till att säga nej, utan att som regel säga ja. Möjligen med ett "men..." efteråt. Men oftast inte ens det.

Oddsen är redan emot spelarna, spelledaren behöver inte vara det också.

Det andra var på ett Dancon när (om jag minns rätt) Stövelkatten spellede Apocalypse world för mig (med assitans av RasmusL?), och istället för att som SL hitta på alla SLP:er frågade oss spelare istället. "Du vill alltså gå till handlaren? Okej, vem är det och vad har ni för relation?". Att ta med spelarna i världsbygget på det sättet, det var helt nytt för mig och väldigt inspirerande!

Jag spelar varken OSR eller Powered by the Apocalypse under normala fall, men det är två spelstilar som haft otroligt mycket inverkan på hur jag ser på rollspel!

Hur jag lärde mig att sluta ängslas och älska spelledande
Jag har alltid sett mig själv som en spelare i första hand, Men jag blev nästan alltid tvungen att vara SL i början, för allternativet var att inte spela rollspel alls och jag insåg tidigt att rollspel var min främsta hobby. Så jag spellede och led, och tog varje sällsynt chans jag kunde till att vara spelare istället. Till slut började jag acceptera det ödet och försökte hitta trick som gjorde spelledandet mindre plågsamt.

Men vändpunkten kom när jag började följa Matt Colvilles "Running the game"-serie på youtube. Han fokuserar förvisso på DnD, vilket var ett spel jag direkt ogillade vid tillfället, men de flesta av hans tipps verkade allmängiltiga och vettiga. Och han hade en rätt positiv, uppmuntrande attityd till både spelledare och spelare.

Med tiden fick hans kanal mig inte bara att se på DnD, med nya ögon, det gjorde mig till en betydligt bättre spelledare (på vissa sätt i alla fall) och framför allt fick det mig att sluta ha ångest inför varje gång jag skulle spelleda och övergick istället till att genuint tycka det var roligt att spelleda. Något jag till och med ser fram emot.

Pandemi-schmandemi
Så, jag hade alltid varit en smula skeptisk till det där med onlinerollspel. Verkade bökigt och märkligt (jag är något av en luddit när det kommer till "ny" teknik). Men pandemin kom, och "vanligt" spelande var inte längre möjligt. Men som sagt är rollspel min främsta hobby, och att avstå var inte på tapeten.

Så discord införskaffades! Såsmåning om även Roll20. Och efter lite trevande steg kändes det snart som ett helt naturligt sätt att spela på. Och plötsligt fanns det ingen brist på grupper att hoppa, så plötsligt spelade jag mer rollspel än jag någonsin gjort! I snitt 2-3 spelmöten per vecka, ibland så många som 5-6 spelmöten.

Och även om det är något särskilt att träffas på riktigt, sitta runt ett bord och rulla fysiska tärnignar och skicka papper fram och tillbaka, så kommer onlinerollspelande nu alltid vara en del av mitt liv. För jäklar vad praktiskt det är! Ingen restid, geografi är ingen restriktion, småbarnsföräldrar kan till och med springa ifrån och titta till sina ungar om nödvändigt mitt under spel. Och har de trådlöst headset missar de inte ens något när de gör det!

Onlinerollspel är amazing! Jag har aldrig spelat och spellet så mycket rollspel som jag gjort de här senaste åren, och det har aldrig varit SÅ KUL!

 

[Anthrox]

Upptäckten:
Tidigt dravel ingen är intresserad av med ett copy-pasteat narrativ involverat äldre bröder. Pågick till slutet på gymnasiet ungefär, följt av en flerårig period då rollspel hela tiden hägrade i periferin men aldrig riktigt kom upp till ytan.

Återupptäckten:
Jag hade precis stängt dörrarna för mitt första arrangerade konvent, Wexio Spelkonvent. Under reflektionsmötet konstaterade staben att vi hade för få rollspelsarr och vi bestämde oss för att fokusera på att få in fler. Sagt och gjort hade vi betydligt fler till året efteråt och som gammal rollspelare bestämde jag mig för att ta ledigt från ansvaret som general och delta i ett pass. Det var så roligt att jag direkt efter började skriva ett eget konvents one shot med eget system, Trial and Terror, som kom att bli en rollspels-staple under kommande konvent. Började spela rollspel igen på fritiden, om än bara ett otal olika grupper som försökte traggla sig igenom den femte konfluxen (återigen). Fick genom WSK fatt i ett exemplar av Skuggornas Mästare och insåg att det fanns fler spelvärldar än Trakorien. Köpte också mitt första rollspel sen Drakar och Demoner; End of the World. Slutade spela magic och började intressera mig ännu mer för rollspel istället.

Nytändningen:
Startade eget företag med någon lösriktad idé om att göra egna spel och sånt. Fick kontakt med en strid ström av härliga människor genom det. Tjänade in min första rollspelsmiljon 2019. Fick utlopp för min kreativitet. Började hänga alldeles för mycket i vrållådan. Startade rollspelspodd.

Nästa steg:
Bli världskänd rock n' rollspelare.

 

[IcarusDream]

Första försöket
Jag hade hållit på med figurspel i typ 10 år, jag var 18 år gammal. En kille jag spelade figurspel med fick en kasse full med gamla rollspelsböcker. Han vill att vi ska spela, jag var också intresserad. Han har fått för sig att BARA spelledaren fick läsa och ens röra böckerna. Så han försöker guida i att göra en karaktär, men lyckas inte göra det då "det står fel i boken" och vi ger upp efter nån timme.

Den riktiga starten
Två år senare, jag är universitetsstudent i en helt ny stad och 20 år gammal. På ett LAN så spelar några rollspel på övervåningen, jag frågar om jag får vara med. Jag får sitta med ett spelpass och titta. Det är som en helt ny värld öppnas för mig, jag är helt begistrad. Efteråt frågar de om jag vill vara med och spela, jag sa jag.

Stämningsspelet börjar
Efter att ha spelat nåt år med första gruppen spelar jag med en annan SL. Han släcker ner alla lampor, vi har bara tända ljus på bordet. Han startar en bränd CD med olika låtar som han sätter på repeat. Låtarna innehåller förutom musik också vind, snö, fåglar och andra ljud. Det är verkligen rollspel 2.0. Sedan dess kör jag med musik, nedsläckt och mycket stämning i mina spel.


Och snart så firar jag 20 år som rollspelare.

 

[luddwig]

Ca 1986 - Min granne Tobias får Mutant-boxen i present och vi spelar alla lediga stunder. Under de efterföljande åren växlar spelen och medspelarna men jag fortsätter att spela, vissa perioder mer, andra mindre.

2008 - Jag skiljer mig, byter jobb och renoverar hus. Det finns inte längre tid eller energi för rollspel.

2012 - Jag spontanköper Fantasy! OSG på SF-bokhandeln i Göteborg och intresset för rollspel väcks på nytt. Jag lockas till WRNU eftersom Saga Games har sitt officiella forum här. Snart är jag inblandad i diskussioner om definitioner av allt från OSR till vad hippt egentligen betyder. Lite senare samlar jag även ihop en spelgrupp och vi spelar allt sedan dess kontinuerligt.

2014 - Jag besöker mitt första konvent, SävCon, vilket leder till att jag börjar åka på Grottröj och senare även GothCon.

2021 - Jag känner mig så pass nöjd med något jag skrivit att jag vill ge ut det. De fördömda (tidigare Blod & bly) stöter dock på patrull så först ut blir Expendable Assets.

 

[Rangertheman]

Onlinerollspel är amazing! Jag har aldrig spelat och spellet så mycket rollspel som jag gjort de här senaste åren, och det har aldrig varit SÅ KUL!

100% medhåll!! Onlinerollspelandet, först på Roll20 och numera på Foundry VTT, har varit helt fantastiskt och en viktig milstolpe för mig också. Vi har avverkat äventyren till CoC Starter Set, lite D&D5e, Tjurmannen från Kungsskär (CoCS), diverse Symbaroum-pass och spelar nu Sju porträtt av Elvira Wallin (Svenska kulter). Till och med fler pass per tidsenhet än vi spelade som tonåringar!

 

[Nion]

Alltså, vilken mysig läsning i tråden Tack för att ni delar med er!

Så, jag hade alltid varit en smula skeptisk till det där med onlinerollspel. Verkade bökigt och märkligt (jag är något av en luddit när det kommer till "ny" teknik). Men pandemin kom, och "vanligt" spelande var inte längre möjligt. Men som sagt är rollspel min främsta hobby, och att avstå var inte på tapeten.

Så discord införskaffades! Såsmåning om även Roll20. Och efter lite trevande steg kändes det snart som ett helt naturligt sätt att spela på. Och plötsligt fanns det ingen brist på grupper att hoppa, så plötsligt spelade jag mer rollspel än jag någonsin gjort! I snitt 2-3 spelmöten per vecka, ibland så många som 5-6 spelmöten.

Och även om det är något särskilt att träffas på riktigt, sitta runt ett bord och rulla fysiska tärnignar och skicka papper fram och tillbaka, så kommer onlinerollspelande nu alltid vara en del av mitt liv. För jäklar vad praktiskt det är! Ingen restid, geografi är ingen restriktion, småbarnsföräldrar kan till och med springa ifrån och titta till sina ungar om nödvändigt mitt under spel. Och har de trådlöst headset missar de inte ens något när de gör det!

Onlinerollspel är amazing! Jag har aldrig spelat och spellet så mycket rollspel som jag gjort de här senaste åren, och det har aldrig varit SÅ KUL!

100% medhåll!! Onlinerollspelandet, först på Roll20 och numera på Foundry VTT, har varit helt fantastiskt och en viktig milstolpe för mig också. Vi har avverkat äventyren till CoC Starter Set, lite D&D5e, Tjurmannen från Kungsskär (CoCS), diverse Symbaroum-pass och spelar nu Sju porträtt av Elvira Wallin (Svenska kulter). Till och med fler pass per tidsenhet än vi spelade som tonåringar!

Nu blev jag sjukt sugen på att låta spel via Discord bli min primära rollspels-fix!

 

[Jocke]

Första gången jag såg det orangea formuläret
Av någon anledning följde jag med min pappa hem till hans jobbarkopmis vars barn visade mig DoD och något uppslag ur Grymkäfts Fällor. Min reaktion var ganska lik den Orvar brukar beskriva – det här är något exakt för mig. Det var enda gången jag var där, jag minns inte vad de andra barnen hette men mitt öde förseglades den kvällen.

De Odödas Förening
Jag fick DoD 91 samma jul men det blev av olika anledningar liggande till 1993, när jag och mina mellanstadiekompisar gav oss på spelet. Vi blev fångade hela gänget och de kommande åren spelade vi varje fredag DoD, Svarta Mutant, Viking, Neotech, Sagan om Ringen rollspelet, Space 1889 och annat – mest från äventyrsspel. Vi kom också in på Magic, Warhammer och andra spel. Vi samlade pengar på mötena för att kunna köpa nya spel. Framåt slutet av högstadiet kom vi också in på Call of Cthulhu och Delta Green.

Bedlam och Konvents åren
I Nionde klass började jag spela med min nuvarande spelgrupp Bedlam. Vi började åka på konvent 98 eller 99 och gjorde sen GothCon LinCon och BSK i många år. Här lärde vi oss friforma, spela med rollbyten, identifikation med rollpersonen och annat som ingår i Svensk Friform. Vi lärde känna tex Krille, Kurragömmaklubben Kamouflage, Rollspelsbaren-Gunnar sist men inte minst och ett radarpar som hette Fredde och Geza vars spelledar stil var något helt eget. Andra stora ögonblick var när vi spelade Masks Of Nyarlathotep hemmavid och Mörkret Mellan Stjärnorna. Målet på konventen var alltid maximalt rollspelande, så vi träffade inte så himla många som inte skrev äventyr eller var spelledare.

Boningen
Mäster Johans Boning fans med i bilden redan när jag började spela med Bedlam, men den hade inte så mycket med mig att göra. Det var en Eon sida som fått liv av mIRC häng och hade bra rykte. Men intresset för Eon svalnade och vi började skriva helt andra grejer, ofta ganska elaka mot folk vi inte gillade. Vi gjorde en del konvents äventyr som Boningen och sen blev vi en blogg. Vi skrev tre-sju poster i veckan i nästan fem år, delade ut priset Guldgnomen och gav ut två egna spel innan det var dags att ta en liten paus med att synas. Det här är utan tvekan det jag är mest stolt över som rollspelare. Efter som vi hade en blogg blev omvärldsbevakning intressant och jag kom iväg på forum-öl, DanCon och faktiskt lärde känna några av alla de andra som håller på i hobbyn.

OSR
Efter ett par års skepsis la min aversion mot OSR av, jag hade inte förstått vad det var eller gick ut på utan tänkte mest att ”Om man vill undersöka en farlig miljö och bekämpa monster i den så finns ju UFO: Enemy Unkown så den genren är ju klar”. Men det var den kreativa öppning jag behövde. Att spelledaren blir någon slags ”opartisk” mellanhand passade mig perfekt och till slut var jag med och skrev till det idiotiskt snygga fanzinet Night Yeast.

Online
För ungefär ett år sen började jag spela med en online-grupp. Pandemin hade lett till att Bedlam inte träffades på ganska länge och jag fick en fråga om jag ville spela Blades in the Dark. Det här var en miljö där vi spelade för att spela, och inte för att vi var vänner som ville umgås (det blev såklart det också efter ett tag). Vi har kört lite olika spel och aningen kortare sessioner än det blir när man spelar med folk hemma och det har gett möjligheter att köra sånt jag vet att min vanliga grupp inte är intresserade av. När umgänget inte blev lika viktigt kunde spelen ta mer plats.

 

[Magnus Seter]

First contact

Drakar och Demoner 1982. Min vän Thomas fick det i julklapp och jag drog över till honom på juldagen för att spela. Visste inte vad det var och blev golvad. Sarkath Hans gravvalv var det första äventyret vi spelade.

Tre amigos

Jag drar igång en rollspelsförening i Borlänge nån gång 1985 och första mötet invaderas av Dante och Herr Nils från en annan förening i Falun. Det blev starten på en livslång fiendeskap ... vänskap ... vänskap menar jag.

rollspel.nu

2000 eller kanske sista skälvande sekunderna av 1999 reggade jag mig på rollspel.nu. Det höll mitt rollspelande vid liv och har betytt enormt mycket för mig, inte bara som rollspelare utan som hundägare ... nä ... som person ändå.

Sen finns det ju massor med annat, men de tre ovanstående är superviktiga för mig!

 

[Sömniga Isaac]

Första kontakten med rollspel.

Vi körde något hemmabygge, måste varit när jag var 13-14 år gammal. En vän hade hört om rollspel, under hans vaga instruktioner att det ingick tärningar och svårighetsgrader att övervinna skapade vi ett enkelt system för att kunna spela rollspel. Väldigt mycket improvisation. Jag körde en minotaur med tunika som fastnade med hornen i en vägg när han skulle försöka avvärja en strid. Det blev väldigt mycket skratt och tokigheter i det där hemmabygget.

Drakar och demoner.

Vi började spela drakar och demoner, det var trudvang. Det var inte systemet vi fastnade för, det var världen och det sagolika. Vi var nog inte trogna världen utan tog inspiration från det mystiska, det sagolika och det mytomspunna med djupa skogar med mossbeklädda träd. Mycket kom att handla om religionens påverkan och rollpersoner som var alldagliga människor som hamnade i svårigheter situationer. En i gruppen envisades alltid med att spela troll med låg intelligens som vid gåtor tog på sig akademiker hatten och blev ett geni. En av spelarna i gruppen störde sig något enormt på detta då han minsann tyckte att rollpersonens karaktär skulle speglas av dess grundegenskaper. Om vi hade varit mer mogna på den tiden hade vi kanske insett att vi gick in med olika föreställningar och förväntningar om vad saker på karaktärsbladet innebar.

En vända utan spelledare.

Jag började spela utan spelledare ett tag i en grupp med genesis. Det var i Örebro. Jag lärde mig mycket från den tiden, speciellt om hur svårt det är att möta nya sätt att spela och sätta sig in i dessa. Samtidigt kom jag till insikten att jag är där för berättelsen inte gestaltandet av en rollperson och från dess har jag tagit fasta på det för att tydligt berätta det för varje ny spelgrupp jag möter. Det är sällan jag får vara spelare dock då jag blivit den ständiga spelledaren, men får jag chansen kör jag spelledarlöst och söker att skapa en berättelse som jag kan delta i.

Tomb of annihilation

Jag gillar inte bara att skapa berättelser, jag gillar även att utforska saker. Så när jag fick bli spelare i tomb of annihilation så upplevde jag en glädje som aldrig förr. Jag fick dels spela ett scenario som bygger på att utforska och upptäcka platser, vilket jag älskar, samtidigt som jag fick spela en rollperson som var av ödlefolket. Jag älskar udda folkslag och min rollperson blev en matriark som hade begett sig från sin stam i sökandet efter en helig relik för att bevisa sin kraft att leda stammen. Kethender hette hon och hon blev slutligen spelgruppens undergång. Hennes ovilja att låta andra sätta sig på henne resulterade i att hon provocerade några vildfåglar som gick till angrepp. Hennes tanke var att skaffa riddjur, ett olyckligt slag resulterade dock i ett ödesdigert slag och hon gick tillsammans med sin kompanjon, en människa som försökte hjälpa henne med diplomatin i mötet med andra, i mötet med dessa blivande vilddjur.

Jag lärde mig från detta möte hur mycket jag älskar att spela karaktärer med tydliga målsättningar, hur mycket jag älskar att utforska och hur mycket jag älskar att upptäcka berättelsen som skapas vid spelbordet. För mig har alla dessa tillfällen format vem jag är som rollspelare idag och min syn på vad jag vill ha ut av rollspel. Det är även detta som gjort att jag nu kommer ta mig ann Eon IV, för att återgå till det svenska, det jordnära och fokusera på utforskandet av en väletablerad värld.

EDIT: Mötet med DnD 5:e har även fått mig att inse hur mycket jag avskyr det fantastiska när det får vara i överkant. Jag har svårt för det supermäktiga, de extrema hjältarna och spel där du får extrema krafter och förmågor. Det är inte vad som tilltalar mig. Något jag även nämnt till min vän nu när vi spelar Vampier 5:e och han talar om hur han ska spendera sina EXP. Jag tittar stumt på honom och säger "jag hade helt glömt att vi hade fått EXP, måste vi verkligen använda dem...". Samma när vi skapade våra rollpersoner och skulle välja discipliner, jag tittade då på min vän och frågade "måste jag välja discipliner, jag fattar verkligen inte grejen med krafter och förmågor".