Säkerligen ältat förr, men tjuven återvänder alltid till brottsplatsen.
Hur är det egentligen med den i era spelgrupper? Sitter spelarna och ljudligt snackar om tjejer, mopeder och dagens lunch på Max medan du försöker beskriva hur monstret i CoC ser ut och skall ha ihjäl dem. Eller sitter de där som tända ljus, fladdrandes och rädda när du nämner att det kommer dova, ekande steg nerför korridoren mot dem?
Är ni hårda på att "det spelaren säger, det säger/gör RP med"?
Jag är nu SL i det flesta fall, men jag minns i mitt rollspelandes gröna dagar då jag med några vänner spelade DoD-91. Vi var i en strid mot några mindre vänliga motståndare och våran SL hade under början av spelmötet nämnt att det jag säger, det säger/gör min RP. Jag var lite småseg i skallen och skämtsam som vanligt, smidig som jag är kläcker jag ur mig "Jag parerar med pannbenet". SL ber mig slå på detta, och eftersom jag känner henne vet jag att det inte är någon idé att säga "jag skämtade bara". Jag lyckas parera, men jag slipar då givetvis eggen på motståndarens tvåhandsyxa med innandömet på min Vargmans huvud.
Jag själv är av skolan att "det är ok att snacka lite på sidan om när det är dödläge i spelet, men fan att det skall snackas bio och dataspel när RP närmar sig den stängda dörren i grottan"...
Jag tycker om tanken att ens RP "gör/säger vad jag säger", men ofta är den lite för hård på spelarna. Det är ju trots allt ett socialt sätt att umgås.
Giv mig eran syn på saken, diskutera och motivera varför det dena sättet är bättre än det andra i era synvinklar. Eller snarare varför det ena sättet passar just DIN spelgrupp.
Hur är det egentligen med den i era spelgrupper? Sitter spelarna och ljudligt snackar om tjejer, mopeder och dagens lunch på Max medan du försöker beskriva hur monstret i CoC ser ut och skall ha ihjäl dem. Eller sitter de där som tända ljus, fladdrandes och rädda när du nämner att det kommer dova, ekande steg nerför korridoren mot dem?
Är ni hårda på att "det spelaren säger, det säger/gör RP med"?
Jag är nu SL i det flesta fall, men jag minns i mitt rollspelandes gröna dagar då jag med några vänner spelade DoD-91. Vi var i en strid mot några mindre vänliga motståndare och våran SL hade under början av spelmötet nämnt att det jag säger, det säger/gör min RP. Jag var lite småseg i skallen och skämtsam som vanligt, smidig som jag är kläcker jag ur mig "Jag parerar med pannbenet". SL ber mig slå på detta, och eftersom jag känner henne vet jag att det inte är någon idé att säga "jag skämtade bara". Jag lyckas parera, men jag slipar då givetvis eggen på motståndarens tvåhandsyxa med innandömet på min Vargmans huvud.
Jag själv är av skolan att "det är ok att snacka lite på sidan om när det är dödläge i spelet, men fan att det skall snackas bio och dataspel när RP närmar sig den stängda dörren i grottan"...
Jag tycker om tanken att ens RP "gör/säger vad jag säger", men ofta är den lite för hård på spelarna. Det är ju trots allt ett socialt sätt att umgås.
Giv mig eran syn på saken, diskutera och motivera varför det dena sättet är bättre än det andra i era synvinklar. Eller snarare varför det ena sättet passar just DIN spelgrupp.
Vi har även en spelare som om hans rollperson svimmar eller nåt börjar lira spel på mobiltelefonen. Nu har lägenheten vi lirar i 2 datorer med fast internet så det är bara att skicka iväg folk som för tillfället inte är med i spelet. Detta sänker ju stämningen en aning, men Linköpingsgänget har kanske inte rollspelandet som främsta grej utan mer "vuxna män gör saker gemensamt". 
)..
. 
