Re: Tack...
Först; från och med nu kan ingen kalla mig för en ordbajsare längre. Skönt att få det klargjort en gång för alla.
"Varför ser våran indelning av spel ut som den gör?"
Det borde vara två delar av den frågan: Dels; varför envisas påhittare att påhitta sådant som liknar det de sett någon annan göra? och dels; hur ser vi likheter och när uppstår ett behov att skilja en genre från en annan?
Att se till indelningen av just spel är rätt ointressant, eftersom vi spelare i mångt och mycket har fått genreindelningarna på köpet från literaturen.
Jag gissar att det finns tre sorters genrer rollspelen; emotionella genrer, strukturella genrer samt symbolgenrer.
De emotionella genrerna slår an något allmänmänskligt inom oss; vi blir glada, ledsna eller rädda av tämligen enkla medel. Där har vi alltså en skräck-, en tragedi- och en humorgenre. Dessa genrer är nog i sig helt omöjliga att ändra på. Vad som däremot kan hända är att man blandar ihop dem med symbol- eller strukturgenrerna och således gör dem till något helt annat än vad de egentligen är. Det är ju precis vad som skett med skräckgenren i rollspelen. Några menar exempelvis att vampire inte är ett skräckspel för att det inte uppfyller vissa strukturella krav (såsom att rollpersonerna inte är lika hjälplösa som spelarna) och andra menar att ett skräckrollspel aldrig skulle kunna utspelas på vikingatiden för att det då inte skulle uppfylla vissa symboliska krav (såsom att "skräck" kräver en handling i nutid och ett inslag av onaturligheter). Sådana mutationer kan man säkert tänka sig i andra sammanhang också.
De strukturella genrerna rör regler och tematiska upplägg. Kan man skilja på "äventyrs"-rollspel och rollspel där otäcka saker söker upp rollpersonerna? Kan man skilja på spelledarstyrda rollspel och spelledarlösa sådana? Kan man skilja på storytellerrollspel och D20-rollspel och säga att de tillhör två olika genrer? Än så länge finns det ett litet behov för flera av den här typen uppdelningar, men jag tror att det kan komma ett särskilt namn för Munchaussen-rollspel någon gång i framtiden. (och alla vet ju att "dockskåpsrollspel" kommer att slå stort en vacker dag)
Anledningen till att ovanstående stilgrepp kopieras och blir till genrer är inte svårt att förstå; de fyller ju rent praktiska funktioner. Det är svårare att förklara den tredje och sista kategorin:
De symboliska genrerna, de rör ytliga ting: Fantasy, Science Fiction, Vilda Western osv, har alla olika uppsättningar symboler som används om och om igen med (inledningsvis) mer eller mindre oförändrad betydelse. Min gissning är att alla dessa symboler som verkligen växer och blir kompletta genrer, de måste engagera oss på ett personligt plan och kommentera vår vardagliga värld. Ofta kommenterar de dessutom vår samtid. På så vis blir dessa symboler inte bara ytliga kulisser, utan en del av våra tankebegrepp. Man kan tänka sig en tråkig kompis som en android, en gammal satkärring som en trollpacka, kommunister som insektoider och arbetarklassen som dvärgar, eller liknande. När man först invigs i en symbolisk genre så ser man bara ytan; drakarna och revovlermännen, alltså, men med tiden lär man sig se själva symbolinnebörden tydligare, och då brukar genren mutera in åt det strukturella hållet. Mycket riktigt så pratar också riktiga S/F-fantaster mer om genrens känsla än om laserpistoler och robotar. Intressantast är det kanske att se en så stor och gammal genre som Fantasy hur det finns både emotionella, strukturella och symboliska nyanser inom en och samma övergripande genre.
Jag vet inte. Nu har jag försökt tänka själv om ditt ämne, i vart fall.
