FriendlyGiant
Veteran
- Joined
- 15 Mar 2016
- Messages
- 10
Jahåpp. Då känner jag att det kliar i fingrarna så jag bara måste reflektera lite. Jag registrerade för övrigt detta kontot endast för att svara på den här tråden. Så jävla bökit, men ok... Jag lägger en tl;dr i slutet för den som tycker att bokstäver är jobbiga.
Om diskussion:
Diskussion behövs alltid kring problematiska aspekter. Diskussion leder till reflektion, reflektion leder till opinion och opinion leder till förändring.
Om nördhobbyn:
Disclaimer: Jag kommer säga saker som kommer svida i ögonen på folk i detta stycket. Det är tunga grejer, så om ni envisas med att läsa det så försök ta en paus emellanåt, gå ut på balkongen och ta lite friskluft eller motsvarande.
Rollspelshobbyn, liksom andra nördhobbies, växte fram i en tid då världen inte hade särskilt hög tolerans mot avvikelser bland folk. Detta inkluderade allt ifrån bristande social kompetens och hela vägen över till vad som idag är diagnoser. I ett samhälle som inte hade en förståelse för att vissa barn och ungdomar inte kunde hjälpa att dom hade svårt att koncentrera sig, sa klumpiga saker och så vidare, växte en subkultur fram där dessa människor kunde samlas kring gemensamma intressen och accepteras oavsett hur avvikande dom var. Avvikande blev det nya normativa (jag har inte fullständig koll på varför det är så vitt i rollspelshobbyn, men en gissning är att de ungdomar som var av annan etnisk härkomst då som nu av strukturella skäl levde fattigare och mer otrygga vilket resulterade i att fler istället fokuserade på streetsmarts för överlevnad än att sitta hos en polare och rulla tärning. Oavsett så kvarstår faktum att det är rätt skevt även på den fronten). Men som i alla sociala sammanhang skapas interna maktstrukturer där det i slutändan ändå blir en hierarki där ens värde bedöms utifrån en mall. Hela hobbyn färgades av detta, normerna, diskursen, allt. Och detta lever i mångt och mycket kvar ännu idag. En hobby vars normer och hierarkier är uppbyggda av vita ungdomar av manligt kön med i många fall obehandlade diagnoser.
Någon sa att rollspelshobbyn speglar Sverige hyfsat bra tidigare i tråden. Detta kan vara något av det mest desillusionerade jag hört. Det är fortfarande otroligt skevt inom rollspelshobbyn. Det börjar röra sig i rätt riktning vad gäller könsfördelningen, men vad gäller olika etnisk härkomst är det fortfarande dåligt. Jag har själv träffat tusentals gamers genom åren då jag varit aktiv i konventsvärlden och arrangerat och spelat både här och där i flera år, och har flera års statistik över deltagarna på ett av landets största konvent.
Wyldstorm kommenterade "Nej, jag tycker inte att diskussionen behövs[...]Men kanske är inte behovet jättestort i nördkretsarna."
I nördkretsarna behövs den något ofantligt mycket baserat på historiken jag nyss tog upp.
Om förändring:
Förändringsarbete, något jag studerat på universitetsnivå, bär med sig en komplikation av psykologisk karaktär som i olika inkarnationer benämns "tröghet", "inertia" och lite liknande. Jag tänker bara redogöra för den korta versionen här. Människan har en naturlig aversion mot förändring. Förändring representerar något okänt. Det vi har kan vara hur dåligt som helst, men vi vet i alla fall vad vi har, vilket blir en trygghet.
I förändringsarbete måste vi målstyra. Detta betyder att vi måste hela tiden följa upp och se så att vi fortsätter röra oss mot målet. Vi kan inte bara sätta det i rullning och hoppas att det kommer fram, tyvärr. Ett sätt att följa upp och se till att det håller sig på rätt kurs är att ständigt påminna oss om vad vi siktar på. Och när vi vill ändra något till att inkludera en grupp, vilka vänder vi oss till då? Jo gruppen som ska inkluderas såklart. Och hur hämtar vi information om vilka åtgärder som krävs? Jo genom att sitta ner, hålla käften och lyssna. Och skriv ner allt. En sanning med modifikation för komisk effekt, men i stort är det så det går till i förändringsarbete. Vi hämtar in alla åsikter, sammanställer dom, försöker jämka så att så många olika kommer med som möjligt, och därefter skrider vi till verket. Vi lägger inte in våra egna åsikter i någon diskussion. Dessa finns redan representerade. Och det är i jämkningen som dessa först blir relevanta. Men den delen är ett gemensamt arbete så det löser sig av sig självt genom att låta gruppen som ska inkluderas vara delaktig även där.
Om att avstå från att delta:
Ett förslag jag ofta hör när folk pratar om att dom vill ha in mer kvinnor i spelhobbyn är "Öh, vi kanske ska fråga en tjej". Att fråga en kvinnlig rollspelare varför dom tror att så få tjejer vill ge sig in i hobbyn ger bara halva storyn av en helhet. Den andra halvan som folk ständigt glömmer av att ta hänsyn till är att fråga kvinnor utanför hobbyn varför dom inte vill ge sig in i den. Nu menar jag inte att fråga en eller två tjejer, utan mer eller mindre att genomföra en seriös undersökning, hur än småskalig den blir på grund av ens bristande tid eller whatnot. Men svaren jag har fått genom åren är rätt intressanta. Förutom det fördomsfulla "Det är ju bara en massa finniga män med dålig hygien i en källare" som dom flesta väntar sig, så har jag fått en rad andra svar. En hel del "Jorå, jag spelar, men bara hemma eller hos kompisar jag litar på", men också framträdande är det som bekräftar de kvinnogenererade bidragen i den här diskussionstråden "Det är en sån fruktansvärt rutten miljö/diskurs/kvinnosyn".
TL;DR Rollspelshobbyn är rutten. Den är född sån. Men som på vilket skepp som helst går det att slipa till och lacka om plankor och byta dom trasiga. Men det kräver att vi fokuserar på målet - att kunna sjösätta och segla framåt. Och det kräver att vi lyssnar på skeppsbyggaren som förstår vilka plankor som behöver åtgärdas.
Det blev en mindre roman, och jag har säkert gjort folk irriterade med mitt plumpa levererande. Jag känner mig gammal och trött av att läsa alla dessa skeva verklighetsbilder. Detta förutsättande att ens egen umwelt är representativ för hela verkligheten.
Som nån indian sa nån gång nånstans "örnen har bättre syn än oss för den kan se alla sidor av ett berg samtidigt när den flyger över det".
God natt.
Om diskussion:
Diskussion behövs alltid kring problematiska aspekter. Diskussion leder till reflektion, reflektion leder till opinion och opinion leder till förändring.
Om nördhobbyn:
Disclaimer: Jag kommer säga saker som kommer svida i ögonen på folk i detta stycket. Det är tunga grejer, så om ni envisas med att läsa det så försök ta en paus emellanåt, gå ut på balkongen och ta lite friskluft eller motsvarande.
Rollspelshobbyn, liksom andra nördhobbies, växte fram i en tid då världen inte hade särskilt hög tolerans mot avvikelser bland folk. Detta inkluderade allt ifrån bristande social kompetens och hela vägen över till vad som idag är diagnoser. I ett samhälle som inte hade en förståelse för att vissa barn och ungdomar inte kunde hjälpa att dom hade svårt att koncentrera sig, sa klumpiga saker och så vidare, växte en subkultur fram där dessa människor kunde samlas kring gemensamma intressen och accepteras oavsett hur avvikande dom var. Avvikande blev det nya normativa (jag har inte fullständig koll på varför det är så vitt i rollspelshobbyn, men en gissning är att de ungdomar som var av annan etnisk härkomst då som nu av strukturella skäl levde fattigare och mer otrygga vilket resulterade i att fler istället fokuserade på streetsmarts för överlevnad än att sitta hos en polare och rulla tärning. Oavsett så kvarstår faktum att det är rätt skevt även på den fronten). Men som i alla sociala sammanhang skapas interna maktstrukturer där det i slutändan ändå blir en hierarki där ens värde bedöms utifrån en mall. Hela hobbyn färgades av detta, normerna, diskursen, allt. Och detta lever i mångt och mycket kvar ännu idag. En hobby vars normer och hierarkier är uppbyggda av vita ungdomar av manligt kön med i många fall obehandlade diagnoser.
Någon sa att rollspelshobbyn speglar Sverige hyfsat bra tidigare i tråden. Detta kan vara något av det mest desillusionerade jag hört. Det är fortfarande otroligt skevt inom rollspelshobbyn. Det börjar röra sig i rätt riktning vad gäller könsfördelningen, men vad gäller olika etnisk härkomst är det fortfarande dåligt. Jag har själv träffat tusentals gamers genom åren då jag varit aktiv i konventsvärlden och arrangerat och spelat både här och där i flera år, och har flera års statistik över deltagarna på ett av landets största konvent.
Wyldstorm kommenterade "Nej, jag tycker inte att diskussionen behövs[...]Men kanske är inte behovet jättestort i nördkretsarna."
I nördkretsarna behövs den något ofantligt mycket baserat på historiken jag nyss tog upp.
Om förändring:
Förändringsarbete, något jag studerat på universitetsnivå, bär med sig en komplikation av psykologisk karaktär som i olika inkarnationer benämns "tröghet", "inertia" och lite liknande. Jag tänker bara redogöra för den korta versionen här. Människan har en naturlig aversion mot förändring. Förändring representerar något okänt. Det vi har kan vara hur dåligt som helst, men vi vet i alla fall vad vi har, vilket blir en trygghet.
I förändringsarbete måste vi målstyra. Detta betyder att vi måste hela tiden följa upp och se så att vi fortsätter röra oss mot målet. Vi kan inte bara sätta det i rullning och hoppas att det kommer fram, tyvärr. Ett sätt att följa upp och se till att det håller sig på rätt kurs är att ständigt påminna oss om vad vi siktar på. Och när vi vill ändra något till att inkludera en grupp, vilka vänder vi oss till då? Jo gruppen som ska inkluderas såklart. Och hur hämtar vi information om vilka åtgärder som krävs? Jo genom att sitta ner, hålla käften och lyssna. Och skriv ner allt. En sanning med modifikation för komisk effekt, men i stort är det så det går till i förändringsarbete. Vi hämtar in alla åsikter, sammanställer dom, försöker jämka så att så många olika kommer med som möjligt, och därefter skrider vi till verket. Vi lägger inte in våra egna åsikter i någon diskussion. Dessa finns redan representerade. Och det är i jämkningen som dessa först blir relevanta. Men den delen är ett gemensamt arbete så det löser sig av sig självt genom att låta gruppen som ska inkluderas vara delaktig även där.
Om att avstå från att delta:
Ett förslag jag ofta hör när folk pratar om att dom vill ha in mer kvinnor i spelhobbyn är "Öh, vi kanske ska fråga en tjej". Att fråga en kvinnlig rollspelare varför dom tror att så få tjejer vill ge sig in i hobbyn ger bara halva storyn av en helhet. Den andra halvan som folk ständigt glömmer av att ta hänsyn till är att fråga kvinnor utanför hobbyn varför dom inte vill ge sig in i den. Nu menar jag inte att fråga en eller två tjejer, utan mer eller mindre att genomföra en seriös undersökning, hur än småskalig den blir på grund av ens bristande tid eller whatnot. Men svaren jag har fått genom åren är rätt intressanta. Förutom det fördomsfulla "Det är ju bara en massa finniga män med dålig hygien i en källare" som dom flesta väntar sig, så har jag fått en rad andra svar. En hel del "Jorå, jag spelar, men bara hemma eller hos kompisar jag litar på", men också framträdande är det som bekräftar de kvinnogenererade bidragen i den här diskussionstråden "Det är en sån fruktansvärt rutten miljö/diskurs/kvinnosyn".
TL;DR Rollspelshobbyn är rutten. Den är född sån. Men som på vilket skepp som helst går det att slipa till och lacka om plankor och byta dom trasiga. Men det kräver att vi fokuserar på målet - att kunna sjösätta och segla framåt. Och det kräver att vi lyssnar på skeppsbyggaren som förstår vilka plankor som behöver åtgärdas.
Det blev en mindre roman, och jag har säkert gjort folk irriterade med mitt plumpa levererande. Jag känner mig gammal och trött av att läsa alla dessa skeva verklighetsbilder. Detta förutsättande att ens egen umwelt är representativ för hela verkligheten.
Som nån indian sa nån gång nånstans "örnen har bättre syn än oss för den kan se alla sidor av ett berg samtidigt när den flyger över det".
God natt.
