Tsianphiel
Swordsman
… och med diskussionen menar jag så klart diskussionen om sexism, rasism och andra mindre åtråvärda ismer som förekommer inom just bordsrollspel.
Vi behöver diskussionen därför att rollspel i dagsläget fortfarande är en till största delen vit, manlig hobby och för att vi som älskar rollspel, men som inte delar de dragen skall känna oss välkomna. Om du som läsare säger “men varför det? Varför måste ni som inte är vita och manliga bli specialbehandlade?” så är svaret så klart att vi också älskar hobbyn så varför skall vi inte få samma möjligheter att njuta av den som den vita, heterosexuella mannen? Och om svaret fortfarande är detsamma så skulle jag vilja påstå att personen som nekar oss åtkomst är synnerligen ogin och mån om att behålla sina privilegier för sig själv.
“Men varför älskar du en hobby som du inte njuter av då?” kan jag tänka mig att följdfrågan blir. För att det finns så mycket potential i rollspel. För att jag som spelledare och spelare till stora delar kan bortse ifrån den tjocka och dammiga skorpa som ligger ovanpå rollspelens kärna och förstå att det här är en spelform som kan åstadkomma nästan vad som helst.
Jag har spelat rollspel sedan mitten på 80-talet, och jag blev kär vid första ögonkastet. Jag fick Chock av min mamma, och det satte tonen för hela mitt liv, inklusive för min kamp för jämställdhet och mångfald inom hobbyn. Jag älskar rollspel. Jag kan inte nog betona hur mycket jag är hobbyn skyldig. Mina organisationsegenskaper, mina ledaregenskaper, min kreativitet och min skaparglädje, som sträcker sig från allt ifrån researchintensiva perioder då jag lärt mig allt jag (inte) vill veta om biologisk krigsföring till hur jag binder böcker på ett sätt som är tidsenligt för 1400-talet. Med rollspel har jag lärt mig hur jag på ett bra sätt dokumenterar regler, hur jag skriver en berättelse på ett sätt som andra kan återge, och hur givande det är att spela ett äventyr som får mig och mina vänner att uppleva något emotionellt tillsammans, oavsett om det är skratt som i Gargarismas Velour eller skräckblandat äckel som i Ola Sundins och Mikael Kvarnströms Förnedringen. Det är anledningen till att jag för några år sedan inledde mitt 20.000-teckenprojekt som jag (trots att jag sagt motsatsen) fortfarande arbetar på.
Det är anledningen till att jag slitit ideellt med konventsverksamhet i tio år av mitt liv (längre, jag började spelleda -96 eller -97 tror jag). Det är anledningen till att jag försöker stötta svenska rollspelsskapare med mina pengar i crowdfundingkampanjer i den mån jag kan. För mig är rollspel viktigt och lärorikt och jävligt roligt att ägna sig åt. De som påstår att jag anser något annat är antingen lögnare eller omedvetna om min entusiasm inför spelformen.
Det är av de här skälen som jag vill diskutera problematiken med rollspel som de sett ut historiskt och till viss del även ser ut idag. Därför att genom att rollspel till största delen skapas av vita, heterosexuella män, så är det också till största delen vita, heterosexuella mäns berättelser som får komma till tals. Som jag skrev i ett blogginlägg, då om datorspel, så är det viktigt att vi inte har bara en berättelse. Att bara återberätta “en version av sanningen” om och om och om igen gör att vi utestänger människor ifrån viktiga upplevelser och verktyg att berätta med. Att kunna identifiera sig med materialet jag spelar eller deltar i är viktigt. Det är viktigt därför att det bekräftar att jag har en identitet, att jag existerar, att jag finns i den här världen. Att bara återberätta stereotyper är skadligt för de som stereotypiseras. Det finns till och med forskning på det – det kallas stereotype threat, och är ett reellt hot mot välmående och utvecklingsmöjligheter.
Anledningen till att diskussionen behövs är för att jag som marginaliserad grupp inom rollspelshobbyn blir aktivt utestängd genom hur rollspel framställs i text och bild och vilka som förväntas spela rollspel. Om det finns en genuin vilja att välkomna marginaliserade grupper inom rollspelshobbyn, så måste diskussionen få existera. För att kunna agera och lösa ett problem, måste vi nämligen först veta vad problemet är. Kan vi inte definiera problemet så blir heller inte lösningarna särskilt bra (se till exempel försöket att få fler tjejer att spela genom “rosa spel” på 90-talet. Det gick så där…). Vi måste kunna få lov att sätta fingret på den ömmande punkten och säga “där är problemet, det är den här biten vi måste åtgärda först”. För min del blir insatsen då att säga “vi måste kunna diskutera runt problematiken med sexism, rasism och andra mindre positiva ismer inom rollspel för att kunna lösa de problem som finns med spelhobbyn.” Jag har även postat den här texten som ett blogginlägg på discordia, och jag skriver den med anledning av tråden tagga ner, eftersom det kom upp en del tankar om att "ta bort" den här typen av diskussioner på wrnu. Som utomstående-ish kan jag bara säga att jag kan hålla med om att diskussionerna är besvärliga om ämnet, men om utvecklingstakten bland svenska spelskapare är något att gå på så har den faktiskt gjort mer nytta än skada för nykommande rollspelare. Jag är djupt imponerad över hur mycket vissa personer vuxit i sin förståelse av ämnet, även om vi kanske inte delar åsikter till 100%.
EDIT: Vill poängtera att jag befinner mig i Kanada, vilket innebär att jag ligger 8 timmar efter Sverige, så svar på frågor och kommentarer kommer förmodligen att dyka upp mitt i natten för er.
Vi behöver diskussionen därför att rollspel i dagsläget fortfarande är en till största delen vit, manlig hobby och för att vi som älskar rollspel, men som inte delar de dragen skall känna oss välkomna. Om du som läsare säger “men varför det? Varför måste ni som inte är vita och manliga bli specialbehandlade?” så är svaret så klart att vi också älskar hobbyn så varför skall vi inte få samma möjligheter att njuta av den som den vita, heterosexuella mannen? Och om svaret fortfarande är detsamma så skulle jag vilja påstå att personen som nekar oss åtkomst är synnerligen ogin och mån om att behålla sina privilegier för sig själv.
“Men varför älskar du en hobby som du inte njuter av då?” kan jag tänka mig att följdfrågan blir. För att det finns så mycket potential i rollspel. För att jag som spelledare och spelare till stora delar kan bortse ifrån den tjocka och dammiga skorpa som ligger ovanpå rollspelens kärna och förstå att det här är en spelform som kan åstadkomma nästan vad som helst.
Jag har spelat rollspel sedan mitten på 80-talet, och jag blev kär vid första ögonkastet. Jag fick Chock av min mamma, och det satte tonen för hela mitt liv, inklusive för min kamp för jämställdhet och mångfald inom hobbyn. Jag älskar rollspel. Jag kan inte nog betona hur mycket jag är hobbyn skyldig. Mina organisationsegenskaper, mina ledaregenskaper, min kreativitet och min skaparglädje, som sträcker sig från allt ifrån researchintensiva perioder då jag lärt mig allt jag (inte) vill veta om biologisk krigsföring till hur jag binder böcker på ett sätt som är tidsenligt för 1400-talet. Med rollspel har jag lärt mig hur jag på ett bra sätt dokumenterar regler, hur jag skriver en berättelse på ett sätt som andra kan återge, och hur givande det är att spela ett äventyr som får mig och mina vänner att uppleva något emotionellt tillsammans, oavsett om det är skratt som i Gargarismas Velour eller skräckblandat äckel som i Ola Sundins och Mikael Kvarnströms Förnedringen. Det är anledningen till att jag för några år sedan inledde mitt 20.000-teckenprojekt som jag (trots att jag sagt motsatsen) fortfarande arbetar på.
Det är anledningen till att jag slitit ideellt med konventsverksamhet i tio år av mitt liv (längre, jag började spelleda -96 eller -97 tror jag). Det är anledningen till att jag försöker stötta svenska rollspelsskapare med mina pengar i crowdfundingkampanjer i den mån jag kan. För mig är rollspel viktigt och lärorikt och jävligt roligt att ägna sig åt. De som påstår att jag anser något annat är antingen lögnare eller omedvetna om min entusiasm inför spelformen.
Det är av de här skälen som jag vill diskutera problematiken med rollspel som de sett ut historiskt och till viss del även ser ut idag. Därför att genom att rollspel till största delen skapas av vita, heterosexuella män, så är det också till största delen vita, heterosexuella mäns berättelser som får komma till tals. Som jag skrev i ett blogginlägg, då om datorspel, så är det viktigt att vi inte har bara en berättelse. Att bara återberätta “en version av sanningen” om och om och om igen gör att vi utestänger människor ifrån viktiga upplevelser och verktyg att berätta med. Att kunna identifiera sig med materialet jag spelar eller deltar i är viktigt. Det är viktigt därför att det bekräftar att jag har en identitet, att jag existerar, att jag finns i den här världen. Att bara återberätta stereotyper är skadligt för de som stereotypiseras. Det finns till och med forskning på det – det kallas stereotype threat, och är ett reellt hot mot välmående och utvecklingsmöjligheter.
Anledningen till att diskussionen behövs är för att jag som marginaliserad grupp inom rollspelshobbyn blir aktivt utestängd genom hur rollspel framställs i text och bild och vilka som förväntas spela rollspel. Om det finns en genuin vilja att välkomna marginaliserade grupper inom rollspelshobbyn, så måste diskussionen få existera. För att kunna agera och lösa ett problem, måste vi nämligen först veta vad problemet är. Kan vi inte definiera problemet så blir heller inte lösningarna särskilt bra (se till exempel försöket att få fler tjejer att spela genom “rosa spel” på 90-talet. Det gick så där…). Vi måste kunna få lov att sätta fingret på den ömmande punkten och säga “där är problemet, det är den här biten vi måste åtgärda först”. För min del blir insatsen då att säga “vi måste kunna diskutera runt problematiken med sexism, rasism och andra mindre positiva ismer inom rollspel för att kunna lösa de problem som finns med spelhobbyn.” Jag har även postat den här texten som ett blogginlägg på discordia, och jag skriver den med anledning av tråden tagga ner, eftersom det kom upp en del tankar om att "ta bort" den här typen av diskussioner på wrnu. Som utomstående-ish kan jag bara säga att jag kan hålla med om att diskussionerna är besvärliga om ämnet, men om utvecklingstakten bland svenska spelskapare är något att gå på så har den faktiskt gjort mer nytta än skada för nykommande rollspelare. Jag är djupt imponerad över hur mycket vissa personer vuxit i sin förståelse av ämnet, även om vi kanske inte delar åsikter till 100%.
EDIT: Vill poängtera att jag befinner mig i Kanada, vilket innebär att jag ligger 8 timmar efter Sverige, så svar på frågor och kommentarer kommer förmodligen att dyka upp mitt i natten för er.
